Nils Elvander; TCO och demokratin
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS ELVANDER:
TCO och demokratin
Den artikelserie om politiseringen av TCO i
socialistisk riktning, som inleddes i Svensk
Tidskrift nr 8, 1978, väckte som bekant en
livlig, delvis ilsken debatt. Det har sedan dess
påtagligt visat sig att serien var nyttig.
Professor Nils Elvander angreps personligen
far sin artikel ”Behövs TCO?”, som gjort ett
starkt intryck. Det är ett nöje att härfå
publicera hans kommentarer till det hela. Att
Svensk Tidskrift inte delar alla Elvanders
åsikter är i detta sammanhang likgiltigt: han
har rätt till sin egen mening. Svensk
Tidskrift skulle exempelvis aldrig ha skrivit
att det bara är en socialdemokratisk
majoritetsregering som kan ha styrkan att
”sättaJacket på plats” etc, detta samtidigt
som en brittisk arbetarregering diskuterar
undantagstillståndför att stävjafackets
samhällsfarliga verksamhet och då man hos
oss minns hur svenska LO tog sitt
samhällsansvar då en borgerlig regering
tvingades till hårda tagför attfå svensk
elumomi påfötter efter det socialdemokratiska
styret.
I min artikel i Svensk Tidskrift 1978:8 försökte jag lyfta fram två centrala demokratiproblem: dels hur interndemokratin fungerar i en stor och heterogen löntagarorganisation som TCO, dels hur det går med partivä-
sendet och den parlamentariska demokratin
om TCO de facto blir en integrerad del av
den av socialdemokratin eftersträvade ”löntagarfronten”. Den debatt som följde har
inte varit särskilt uppbygglig eller klargö-
rande. Lennart Bodström och andra försvarare av det rådande tillståndet i TCO går
fram på tre linjer. För det första formella
resonemang kring demokratiproblemen
utan anknytning till politiska realiteter. För
det andra misstänkliggörande av den av mig
kommenterade SBC-undersökningens kvalitet. För det tredje personangrepp mot mig,
där Bodström et consortes upphöjer sig
själva till ett slags översakkunniga i statskunskap och ifrågasätter min professorskompetens, liknar mig vid Rudolf Kjellen etc. Jag
skall här främst uppehålla mig vid den första försvars- och angreppslinjen, helt förbigå
den andra och endast knyta några princi- . piella reflexioner till den tredje.
Innan jag övergår till huvudfrågorna vill
jag säga några ord om den kampanj mot
TCO, som under hösten 1978 utbröt i den
moderata pressen och i vissa nystartade nä-
ringslivsorgan. I den mån avsikten är att aktivera de TCO-medlemmar, som har andra
åsikter i samhällsfrågor än förbunds- och
TCO-ledningarna, är det naturligtvis bra;
varje vitalisering av inte:-ndemokratin i en
organisation har ett egenvärde.
Men en kampanj av den här typen går lätt
till överdrifter och motverkar därmed sitt
l
l
i
86
syfte. Den fackliga lojaliteten mot den angripna organisationen kan leda till en konstlad uppslutning kring ståndpunkter som
egentligen inte har särskilt stark förankring.
Därmed försvåras TCO-medlemmarnas förståelse för att det här gäller en debatt om
principfrågor av så stor vikt, att det är ett
allmänt samhällsintresse att de löses på ett
tillfredsställande sätt. Det är naturligtvis
TCO-organisationerna själva som skall finna
lösningar på sina problem kring medlemsdemokratin. Detta underlättas knappast av ideliga angrepp utifrån. Det skall inte fördöljas
att det finns ett inslag av självkritik i dessa
reflexioner; jag återkommer till detta.
Den representativa demokratins problem
En av huvudtankarna i Bodströms försvar är
att det är omöjligt att dra någon skarp gräns
mellan fackliga och politiska frågor. En facklig topporganisation har att självständigt ta
ställning i samhällsfrågor utifrån medlemsförbundens tolkning av det fackliga intresset, utan sneglande på de politiska partiernas ståndpunkter. Jag har inte ifrågasatt detta; till skillnad från vissa borgerliga tidningar har jag uttryckligen framfört samma uppfattning.
Men TCO:s problem är inte lösta i och
med denna formel för dess ställningstaganden i samhällsfrågor. Vad som ger TCO en
särställning är den stora och snabbt växande
organisationens placering mitt i det politiska
stridsfaltet, dess sociala och partipolitiska heterogenitet som nästan gör den till ett Sverige i miniatyr. Det är därför som TCO blir
föremål för så mycket besvärande uppmärksamhet från partiernas sida. Det är också
därför som problemen kring medlemsdemokrati och representativitet blir mera brännande för TCO än för andra organisationer,
som har en mera homogen sammansättning.
Härav följer att det i praktiken kommer att
ställas större krav på TCO än på andra organisationer att ledningens ståndpunkter är representativa för medlemmarnas åsikter.
Allt detta är naturligtvis TCO-ledningen
väl medveten om. Men saken är så känslig
med hänsyn till den partipolitiska obundenheten, att den inte kan diskuteras öppet.
Bodström m fl föredrar därför att tala om
medlemsdemokratin i rent formella termer,
redovisa statistik som visar enigheten i TCOstyrelsen, misstänkliggöra opinionsundersökningar och utomstående kritiker etc. Detta är begripligt, men det är beklagligt, ty
därmed försvåras en seriös debatt om den
representativa demokratins grundproblem.
En sådan debatt skulle kanske visa, att TCOledningen och dess kritiker inte har så olika
syn på demokratins spelregler som det hittills förefallit.
Vad problemet gäller är att skapa största
möjliga åsiktsöverensstämmelse mellan ledningen och medlemmarna genom en kombination av ”uppfostrande” ledarskap och aktivt medlemsdeltagande i beslutsprocesserna. Det är naturligt att ledningen i intresseorganisationer och partier ofta ligger ett
långt stycke framför medlems- eller väljarmajoritetens åsikter. Ledningen föregriper
medlemmarnas åsikter och får godkännande eller underkännande i efterhand genom
omval eller nyval av representanter. Om det
inte vore så, skulle knappast några fackliga
och politiska framsteg kunna ske. Men om
ledningen skapar åsiktsöverensstämmelse
genom manipulation och ensidig opinionsbildning uppifrån så undergrävs demokratin. Detsamma blir följden om ledningen
och de radikala aktivisterna struntar i medlemsopinionen och lägger sig så långt framför denna, att det uppstår förtroendekriser
och splittringstendenser.
Det som här i största korthet antytts om
den representativa demokratins problematik är ingenting nytt. Det har utförligt diskuterats ur olika synvinklar i den statsvetenskapliga litteraturen under senare år (t ex av
Jörgen Westerståhl i Den kommunala självstyrelsen, l , av Leif Lewin i Folket och eliterna och Vem styr facket? samt av mig själv i
Svensk skattepolitik 1945-1970 – En studie
i partier och organisationers funktioner).
statsvetarna är – trots att de lägger olika
tonvikt vid olika delar av den demokratiska
ideologin – överens om att det krävs ett
element av ledarskap och framförhållning,
att således en passiv ”gallupdemokrati” inte
är något ideal och att det är önskvärt att
åsiktsöverensstämmelse skapas genom ett
aktivt samspel mellan ledningen och medlemmarna.
TCO:s speciella problem
Det förefaller uppenbart att TCO ingalunda
saknar kraftfullt ledarskap, men också att
biktsöverensstämmelse och medlemsaktivitet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Ingen
har begärt att styrelsen skall rätta sig efter
opinionsundersökningar i stället för den representativa demokratin i förbunden; här
87
slår Bodström in öppna dörrar. Vad som
ifrågasätts är om TCO:s många uttalanden i
samhällspolitiska frågor har täckning i en
verklig medlemsopinion, tillkommen genom
fri åsiktsbildning efter debatt mellan företrä-
dare för olika synsätt. Är det inte ofta så, att
ståndpunkterna i realiteten utformas av
funktionärer på TCO:s kansli eller hos förbunden och sedan får stöd av de av förbundsfunktionärer dominerade styrelserna
och av den aktiva och lojala minoriteten
bland medlemmarna? Alla som sysslat något
med organisationsväsende känner igen den
bilden.
Men TCO har ett speciellt problem som
har att göra med medlemskårens sociala och
politiska heterogenitet. I långt högre grad
än den genomsnittlige LO- eller SACO-medlemmen torde TCO-medlemmarna uppleva
en spänning mellan fackliga och allmänpolitiska åsikter. Den fackliga medvetenheten –
som av alla tecken att döma ökat hos allt
större grupper under senare år – drar åt
vänster, beroende på att ~änstemännen alltmer kommit att uppleva problem med arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande på ungefår samma sätt som LOgrupperna. Men samtidigt kan den allmänpolitiska grundsynen hos en och samma individ förbli borgerlig. Det är ett rimligt antagande, att ju starkare den fackliga medvetenheten och aktiviteten är, desto större är
sannolikheten för att vederbörande är eller
blir anhängare av SAP eller något annat socialistiskt parti.
Vanliga passiva medlemmar som röstar
borgerligt upplever ett korstryck mellan
facklig vänsterorientering och borgerlig all- 88
mänpolitisk inställning. Detta bidrar till att
avhålla dem från fackligt eller politiskt engagemang, och det gör att de stillatigande accepterar fackets vänsterorienterade allmänpolitiska aktivitet, samtidigt som de röstar i
motsatt riktning i riksdagsvalen. Om detta
resonemang är riktigt – vilket en stor
attitydundersökning av professor Ulf Himmelstrand tyder på (preliminärt redovisad
bl a i en artikelserie i Arbetet i september
1978) – är det en viktig del av förklaringen
till motsättningen mellan en borgerligt röstande medlemsmajoritet i TCO och en socialistiskt orienterad elit på förtroendemannaoch funktionärsnivå.
Att ledningen i en intresseorganisation ligger till vänster om medlemsmajoriteten är
för övrigt ingenting ovanligt. SFS på 50-talet
och i viss mån SACO i början av 60-talet är
exempel på detta. När nu TCO-ledningen
indignerat värjer sig mot mitt påpekande att
även TCO i samband med LO-TCO-SAPkampanjen för arbetslivets demokratisering
på 70-talet fått känning av denna problematik, måste det bero på att man till varje pris
vill dölja förhållandet för den borgerliga
medlemsmajoriteten. Annars kan det tyckas
att det inte är något att skämmas för att –
som en tydligen välunderrättad TCO-företrädare skriver i TCO-tidningen 1978:21 –
”m<Uoriteten av de anställda inom såväl
TCO-kansliet som inom de enskilda förbunden är just socialdemokrater”. Jag kan instämma i den ärlige insändarskribentens förklaring till att så många ombudsmän är socialdemokrater: det är SAP:s program ”som i
såväl teori som i praktisk tillämpning stått
vanliga normala fackliga löntagarsträvanden
allra närmast”.
När det gäller den politiska tendensen i
TCO:s yttranden i samhällsfrågor har jag
själv framhållit att vetenskaplig dokumentation tyvärr saknas, varför inga bestämda på-
ståenden kan göras. Men jag har naturligtvis
själv gjort en rad iakttagelser på de områden
som jag yrkesmässigt följer rätt noga, främst
arbetslivsfrågor och utbildningspolitik. Tendensen till ”samkörning” med LO och därmed i regel också åsiktsöverensstämmelse
med SAP är fullt tydlig under 70-talet. Det
vore väl också egendomligt om inte det alltmer intima samarbetet med LO i både förhandlingssammanhang och samhällspolitisk
intressebevakning skulle påverka TCO-förbundens ideologiska orientering!
Fackets röst och folkets
Fackliga och andra intresseorganisationer är
ett värdefullt komplement till den politiska
demokratin, en garanti för mångfald, kompetens och stabilitet i beslutsfattandet. Det
finns skäl att understryka denna självklara
synpunkt. Vi har sett flera exempel den senaste tiden på att talesmän för LO och TCO
berikar den politiska debatten genom att dra
fram obekväma fakta som partierna inte gärna vill handskas med. Detta är den positiva
sidan av att organisationerna slipper underkasta sig väljarnas dom vart tredje år; de kan
kosta på sig att se längre än valperioden och
avstå från taktiska beräkningar.
Men denna obundenhet av taktiska hänsyn medför också vissa risker. En mäktig
organisation kan utöva ett så starkt tryck på
ett närstående parti, att partiets handlingsfrihet allvarligt begränsas. LO:s och SAP:s
agerande i löntagarfondsfrågan är ett aktuellt exempel. Man kan också tänka sig att en
partipolitiskt obunden organisation, som
har stora rörliga marginalväljargrupper
bland sina medlemmar, i realiteten kan diktera vissa partiers ställningstaganden utan
att motvägande intressen förmår göra sig
gällande.
är Lennart Bodström i artiklar och intervjuuttalanden säger att partierna vid utformningen av sina program och i sitt beslutsfattande gör en avvägning av de olika
intressen som finns företrädda inom befolkningen, är detta ett korrekt men ganska formellt och ointressant konstaterande. Han
bortser från att vissa intressen väger tyngre
än andra, inte bara på grund av sin större
numerär utan också till följd av en strategisk
position på väljararenan. TCO:s ställningstagande i en viktig löntagarfråga kan i vissa
situationer få större betydelse för partiernas
agerande än tom LO:s.
Bodström är naturligtvis väl medveten om
TCO:s maktställning. Ibland framskymtar
detta i hotfulla varningar till partierna: ”För
ett parti skulle det kunna få nästan katastrofala verkningar om den uppfattningen blev
allmän att partiet var likgiltigt för exempelvis Uänstemännens intressen och behov” (Tiden 1978: 7, s 388). Men när han diskuterar
rollfördelningen mellan partier och organisationer, faller han tillbaka på ett rent formellt synsätt som inte tar hänsyn till maktpolitiska reaiiteter.
Vad saken gäller är att en organisation av
TCO:s typ kan utöva ett helt avgörande in- 89
flytande över ett eller flera partiers politik
utan att detta inflytande kan kontrolleras
och korrigeras av folket i val. Väljarna kan
avsätta Palme eller Ullsten men inte Bodström. Riksdagsvalen är mycket effektivare
som kontrollinstrument än den mångdubbelt indirekta fjärrdemokratin inom facket.
Det är därför som partiernas ställning i förhållande till organisationerna (inte bara de
fackliga) behöver stärkas. Partierna bör –
bl a genom ökat statsstöd – skaffa sig bättre
utredningsresurser, så att de blir mindre beroende av de stora organisationernas mäktiga apparater för åsiktsproduktion. Regeringsmaktens fortgående försvagning sedan
1973 års val måste hejdas. Av utländska erfarenheter att döma är det bara en socialdemokratisk majoritetsregering som kan ha styrkan att – om det är nödvändigt – sätta
facket på plats eller i varje fall bromsa LO:s
och TCO:s maktexpansion.
Ett viktigt led i en sådan uppstramning
från partiernas sida är att de så att säga
hjälper facket att återfinna sitt rätta jag genom att stoppa den nuvarande utvecklingen
mot ett korporativt system, där facket blir
statens förlängda arm i stället för att som
hittills vara en kamporganisation. Det groteska förslaget från Nya arbetsrättskommitten att skattebetalarna skall betala lönerna
för 4 000 nya regionala ombudsmän under
en övergångstid – och även i fortsättningen
vad gäller den offentliga sektorn – ställer
frågan om fackets roll på sin spets. En fackföreningsrörelse, som inte vill begå ideologiskt självmord utan vill bevara sitt oberoende i förhållande till samhällsmakten, borde
inte försöka genomdriva ett sådant förslag.
90
Men om den ändå gör det, är det partiernas
skyldighet att sätta stopp. Den här frågan
borde diskuteras mycket mera än som hittills
skett; fackförenings- och dagspressen har varit märkligt tystlåten beträffande denna del
av förslaget till ny förtroendemannalag.
Löntagarfonderna blir en annan prövosten för partiernas vilja och förmåga att hålla emot fackets maktanspråk och hejda Sveriges förvandling till en rent korporativ stat.
Ledningsfunktionerna i ett eventuellt kollektivt fondsystem måste konstrueras på ett så-
dant sätt, att folkvalda representanter får
den avgörande makten att styra och kontrollera systemet. Annars är det stor risk att
allmänintresset urholkas av det mäktiga
fackliga särintresset, att regering och riksdag får svårt att hävda sig gentemot en fondmakt med oföränderlig tyngd och politisk
inriktning och att följaktligen parlamentarismen blir en tom form vad gäller ett regeringsskiftes inverkan på den ekonomiska politiken.
Det är den nästan totala frånvaron av institutionella garantier för samhällsintressets
primat genom en effektiv politisk styrning
som gör TCO-gruppens förslag om löntagarfonder så betänkligt. LO har den senaste
tiden visat en helt annan öppenhet än TCO
för en diskussion med politikerna om gränsdragningen gentemot den politiska demokratin. TCO-modellen pekar hän mot ett slutet korporativt fondsystem, där endast fackets röst hörs och där folkets röst i den parlamentariska demokratin kommer bort.
Vetenskaplighet och känslor
När Lennart Bodström och hans eftersägare
i TCO-pressen anklagar mig för ovetenskaplighet och känslotänkande har de både
rätt och fel. Jag har själv klart angivit att
mina iakttagelser av utvecklingstendenser
inom TCO inte är gundade på vetenskapliga
undersökningar. Men att som Bodström gör
härav dra slutsatsen, att jag inte har ”skym·
ten av bevis”, förefaller något förhastat. Jag
har också skisserat ett forskningsprogram
kring TCO:s uttalanden i samhällsfrågor.
Eftersom jag inte gjort anspråk på veten·
skaplighet, faller anklagelsen för oveten·
skaplighet platt till marken. Jag är den förste
att beklaga, att denna diskussion inte kan
föras på basis av full vetenskaplig dokumen·
tation.
När jag i mitten av 60-talet föreslog den
dåvarande TCO-ledningen en undersök·
ning av medlemsdemokratin inom TCO-för·
bunden, mötte förslaget inget intresse. Ing·
enting tyder på att intresset blivit större sedan dess. Man får emellertid hoppas au
statsvetenskapliga undersökningar, motsvarande dem som Leif Lewin och Axel Hadenius genomfört på LO-sidan, kan komma tiD
stånd, så att vår kunskap om TCO ökar och
den föregivna mytbildningen kan skingras.
Detta borde ligga i alla parters intresse. HåU
med om, Lennart Bodström, att det skulle
vara en fascinerande forskningsuppgift au
undersöka SIF-medlemmarnas åsiktsbild·
ning och inflytande i löntagarfondsfrågan
eller medlemsdemokratin inom TCO-S och
KTK i samband med den föreslagna sammanslagningen av de båda förhandlingsor·
ganisationerna!
Men frånvaron av vetenskapliga undersökningar bör inte avhålla samhällsforskare
och andra intresserade medborgare från att
försöka observera farliga utvecklingstendenser i samhället och varna för deras tänkbara konsekvenser. Om forskarna skulle
vänta med sina iakttagelser och varningar
tills allting är belagt i detalj genom mångåriga forskningar, kan det redan vara för
sent att göra något åt utvecklingen. Det behövs oberoende samhällskritiker som kan ta
risken att öppet utmana makthavare med inopportuna observationer och påpekanden.
Som kan säga vad många politiker i alla partier tänker men inte har möjlighet att uttala
offentligt.
Vad gäller känslor vill jag bara säga, att
det var en länge närd motvilja mot maktfullkomligheten hos TCO-företrädare, särskilt
på statstjänstemannasidan, som kom mig att
uttala vissa värdeomdömen och varnande
påpekanden om sagda intresseorganisation
och dess möjligheter att i längden hålla samman. Denna motvilja mot maktdrygheten
inom ledande TCO-kretsar delas av många,
oavsett partitillhörighet. Överallt möter man
91
den uppfattningen, att TCO skiljer sig från
de andra fackliga organisationerna genom
den arrogans och den okänslighet för avvägningen mellan fackligt inflytande och politisk demokrati, varmed många av dess företrädare uppträder i skilda sammanhang.
Sedan detta blivit sagt, vill jag gärna sluta
med att ge Lennart Bodström rätt på en
punkt. Jag kan förstå hans ilska över vad jag
skrev i Göteborgs-Posten 13/8 1978 om att
f d studentrevoltörer gjort karriär inom den
stats- och organisationsbyråkrati, som de så
energiskt bekämpade för tio år sedan, och
att detta inte minst gäller TCO-kanslierna.
Även om det som alla vet ligger en kärna av
sanning i detta påstående, borde jag inte ha
framfört det offentligt eftersom det inte går
att bevisa utan oacceptabel person- och
åsiktsregistrering (vilket jag faktiskt framhöll själv i nämnda tidningsartikel; att jag
skulle ha avkrävts bevisning i en TCO-insändare i GP kommer först nu till min kännedom genom Bodströms artikel i Svensk Tidskrift 1979: l). Det här var ingen bra debattmetod, vilket härmed oförbehållsamt erkännes!
TCO och demokratin
Den artikelserie om politiseringen av TCO i
socialistisk riktning, som inleddes i Svensk
Tidskrift nr 8, 1978, väckte som bekant en
livlig, delvis ilsken debatt. Det har sedan dess
påtagligt visat sig att serien var nyttig.
Professor Nils Elvander angreps personligen
far sin artikel ”Behövs TCO?”, som gjort ett
starkt intryck. Det är ett nöje att härfå
publicera hans kommentarer till det hela. Att
Svensk Tidskrift inte delar alla Elvanders
åsikter är i detta sammanhang likgiltigt: han
har rätt till sin egen mening. Svensk
Tidskrift skulle exempelvis aldrig ha skrivit
att det bara är en socialdemokratisk
majoritetsregering som kan ha styrkan att
”sättaJacket på plats” etc, detta samtidigt
som en brittisk arbetarregering diskuterar
undantagstillståndför att stävjafackets
samhällsfarliga verksamhet och då man hos
oss minns hur svenska LO tog sitt
samhällsansvar då en borgerlig regering
tvingades till hårda tagför attfå svensk
elumomi påfötter efter det socialdemokratiska
styret.
I min artikel i Svensk Tidskrift 1978:8 försökte jag lyfta fram två centrala demokratiproblem: dels hur interndemokratin fungerar i en stor och heterogen löntagarorganisation som TCO, dels hur det går med partivä-
sendet och den parlamentariska demokratin
om TCO de facto blir en integrerad del av
den av socialdemokratin eftersträvade ”löntagarfronten”. Den debatt som följde har
inte varit särskilt uppbygglig eller klargö-
rande. Lennart Bodström och andra försvarare av det rådande tillståndet i TCO går
fram på tre linjer. För det första formella
resonemang kring demokratiproblemen
utan anknytning till politiska realiteter. För
det andra misstänkliggörande av den av mig
kommenterade SBC-undersökningens kvalitet. För det tredje personangrepp mot mig,
där Bodström et consortes upphöjer sig
själva till ett slags översakkunniga i statskunskap och ifrågasätter min professorskompetens, liknar mig vid Rudolf Kjellen etc. Jag
skall här främst uppehålla mig vid den första försvars- och angreppslinjen, helt förbigå
den andra och endast knyta några princi- . piella reflexioner till den tredje.
Innan jag övergår till huvudfrågorna vill
jag säga några ord om den kampanj mot
TCO, som under hösten 1978 utbröt i den
moderata pressen och i vissa nystartade nä-
ringslivsorgan. I den mån avsikten är att aktivera de TCO-medlemmar, som har andra
åsikter i samhällsfrågor än förbunds- och
TCO-ledningarna, är det naturligtvis bra;
varje vitalisering av inte:-ndemokratin i en
organisation har ett egenvärde.
Men en kampanj av den här typen går lätt
till överdrifter och motverkar därmed sitt
l
l
i
86
syfte. Den fackliga lojaliteten mot den angripna organisationen kan leda till en konstlad uppslutning kring ståndpunkter som
egentligen inte har särskilt stark förankring.
Därmed försvåras TCO-medlemmarnas förståelse för att det här gäller en debatt om
principfrågor av så stor vikt, att det är ett
allmänt samhällsintresse att de löses på ett
tillfredsställande sätt. Det är naturligtvis
TCO-organisationerna själva som skall finna
lösningar på sina problem kring medlemsdemokratin. Detta underlättas knappast av ideliga angrepp utifrån. Det skall inte fördöljas
att det finns ett inslag av självkritik i dessa
reflexioner; jag återkommer till detta.
Den representativa demokratins problem
En av huvudtankarna i Bodströms försvar är
att det är omöjligt att dra någon skarp gräns
mellan fackliga och politiska frågor. En facklig topporganisation har att självständigt ta
ställning i samhällsfrågor utifrån medlemsförbundens tolkning av det fackliga intresset, utan sneglande på de politiska partiernas ståndpunkter. Jag har inte ifrågasatt detta; till skillnad från vissa borgerliga tidningar har jag uttryckligen framfört samma uppfattning.
Men TCO:s problem är inte lösta i och
med denna formel för dess ställningstaganden i samhällsfrågor. Vad som ger TCO en
särställning är den stora och snabbt växande
organisationens placering mitt i det politiska
stridsfaltet, dess sociala och partipolitiska heterogenitet som nästan gör den till ett Sverige i miniatyr. Det är därför som TCO blir
föremål för så mycket besvärande uppmärksamhet från partiernas sida. Det är också
därför som problemen kring medlemsdemokrati och representativitet blir mera brännande för TCO än för andra organisationer,
som har en mera homogen sammansättning.
Härav följer att det i praktiken kommer att
ställas större krav på TCO än på andra organisationer att ledningens ståndpunkter är representativa för medlemmarnas åsikter.
Allt detta är naturligtvis TCO-ledningen
väl medveten om. Men saken är så känslig
med hänsyn till den partipolitiska obundenheten, att den inte kan diskuteras öppet.
Bodström m fl föredrar därför att tala om
medlemsdemokratin i rent formella termer,
redovisa statistik som visar enigheten i TCOstyrelsen, misstänkliggöra opinionsundersökningar och utomstående kritiker etc. Detta är begripligt, men det är beklagligt, ty
därmed försvåras en seriös debatt om den
representativa demokratins grundproblem.
En sådan debatt skulle kanske visa, att TCOledningen och dess kritiker inte har så olika
syn på demokratins spelregler som det hittills förefallit.
Vad problemet gäller är att skapa största
möjliga åsiktsöverensstämmelse mellan ledningen och medlemmarna genom en kombination av ”uppfostrande” ledarskap och aktivt medlemsdeltagande i beslutsprocesserna. Det är naturligt att ledningen i intresseorganisationer och partier ofta ligger ett
långt stycke framför medlems- eller väljarmajoritetens åsikter. Ledningen föregriper
medlemmarnas åsikter och får godkännande eller underkännande i efterhand genom
omval eller nyval av representanter. Om det
inte vore så, skulle knappast några fackliga
och politiska framsteg kunna ske. Men om
ledningen skapar åsiktsöverensstämmelse
genom manipulation och ensidig opinionsbildning uppifrån så undergrävs demokratin. Detsamma blir följden om ledningen
och de radikala aktivisterna struntar i medlemsopinionen och lägger sig så långt framför denna, att det uppstår förtroendekriser
och splittringstendenser.
Det som här i största korthet antytts om
den representativa demokratins problematik är ingenting nytt. Det har utförligt diskuterats ur olika synvinklar i den statsvetenskapliga litteraturen under senare år (t ex av
Jörgen Westerståhl i Den kommunala självstyrelsen, l , av Leif Lewin i Folket och eliterna och Vem styr facket? samt av mig själv i
Svensk skattepolitik 1945-1970 – En studie
i partier och organisationers funktioner).
statsvetarna är – trots att de lägger olika
tonvikt vid olika delar av den demokratiska
ideologin – överens om att det krävs ett
element av ledarskap och framförhållning,
att således en passiv ”gallupdemokrati” inte
är något ideal och att det är önskvärt att
åsiktsöverensstämmelse skapas genom ett
aktivt samspel mellan ledningen och medlemmarna.
TCO:s speciella problem
Det förefaller uppenbart att TCO ingalunda
saknar kraftfullt ledarskap, men också att
biktsöverensstämmelse och medlemsaktivitet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Ingen
har begärt att styrelsen skall rätta sig efter
opinionsundersökningar i stället för den representativa demokratin i förbunden; här
87
slår Bodström in öppna dörrar. Vad som
ifrågasätts är om TCO:s många uttalanden i
samhällspolitiska frågor har täckning i en
verklig medlemsopinion, tillkommen genom
fri åsiktsbildning efter debatt mellan företrä-
dare för olika synsätt. Är det inte ofta så, att
ståndpunkterna i realiteten utformas av
funktionärer på TCO:s kansli eller hos förbunden och sedan får stöd av de av förbundsfunktionärer dominerade styrelserna
och av den aktiva och lojala minoriteten
bland medlemmarna? Alla som sysslat något
med organisationsväsende känner igen den
bilden.
Men TCO har ett speciellt problem som
har att göra med medlemskårens sociala och
politiska heterogenitet. I långt högre grad
än den genomsnittlige LO- eller SACO-medlemmen torde TCO-medlemmarna uppleva
en spänning mellan fackliga och allmänpolitiska åsikter. Den fackliga medvetenheten –
som av alla tecken att döma ökat hos allt
större grupper under senare år – drar åt
vänster, beroende på att ~änstemännen alltmer kommit att uppleva problem med arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande på ungefår samma sätt som LOgrupperna. Men samtidigt kan den allmänpolitiska grundsynen hos en och samma individ förbli borgerlig. Det är ett rimligt antagande, att ju starkare den fackliga medvetenheten och aktiviteten är, desto större är
sannolikheten för att vederbörande är eller
blir anhängare av SAP eller något annat socialistiskt parti.
Vanliga passiva medlemmar som röstar
borgerligt upplever ett korstryck mellan
facklig vänsterorientering och borgerlig all- 88
mänpolitisk inställning. Detta bidrar till att
avhålla dem från fackligt eller politiskt engagemang, och det gör att de stillatigande accepterar fackets vänsterorienterade allmänpolitiska aktivitet, samtidigt som de röstar i
motsatt riktning i riksdagsvalen. Om detta
resonemang är riktigt – vilket en stor
attitydundersökning av professor Ulf Himmelstrand tyder på (preliminärt redovisad
bl a i en artikelserie i Arbetet i september
1978) – är det en viktig del av förklaringen
till motsättningen mellan en borgerligt röstande medlemsmajoritet i TCO och en socialistiskt orienterad elit på förtroendemannaoch funktionärsnivå.
Att ledningen i en intresseorganisation ligger till vänster om medlemsmajoriteten är
för övrigt ingenting ovanligt. SFS på 50-talet
och i viss mån SACO i början av 60-talet är
exempel på detta. När nu TCO-ledningen
indignerat värjer sig mot mitt påpekande att
även TCO i samband med LO-TCO-SAPkampanjen för arbetslivets demokratisering
på 70-talet fått känning av denna problematik, måste det bero på att man till varje pris
vill dölja förhållandet för den borgerliga
medlemsmajoriteten. Annars kan det tyckas
att det inte är något att skämmas för att –
som en tydligen välunderrättad TCO-företrädare skriver i TCO-tidningen 1978:21 –
”m<Uoriteten av de anställda inom såväl
TCO-kansliet som inom de enskilda förbunden är just socialdemokrater”. Jag kan instämma i den ärlige insändarskribentens förklaring till att så många ombudsmän är socialdemokrater: det är SAP:s program ”som i
såväl teori som i praktisk tillämpning stått
vanliga normala fackliga löntagarsträvanden
allra närmast”.
När det gäller den politiska tendensen i
TCO:s yttranden i samhällsfrågor har jag
själv framhållit att vetenskaplig dokumentation tyvärr saknas, varför inga bestämda på-
ståenden kan göras. Men jag har naturligtvis
själv gjort en rad iakttagelser på de områden
som jag yrkesmässigt följer rätt noga, främst
arbetslivsfrågor och utbildningspolitik. Tendensen till ”samkörning” med LO och därmed i regel också åsiktsöverensstämmelse
med SAP är fullt tydlig under 70-talet. Det
vore väl också egendomligt om inte det alltmer intima samarbetet med LO i både förhandlingssammanhang och samhällspolitisk
intressebevakning skulle påverka TCO-förbundens ideologiska orientering!
Fackets röst och folkets
Fackliga och andra intresseorganisationer är
ett värdefullt komplement till den politiska
demokratin, en garanti för mångfald, kompetens och stabilitet i beslutsfattandet. Det
finns skäl att understryka denna självklara
synpunkt. Vi har sett flera exempel den senaste tiden på att talesmän för LO och TCO
berikar den politiska debatten genom att dra
fram obekväma fakta som partierna inte gärna vill handskas med. Detta är den positiva
sidan av att organisationerna slipper underkasta sig väljarnas dom vart tredje år; de kan
kosta på sig att se längre än valperioden och
avstå från taktiska beräkningar.
Men denna obundenhet av taktiska hänsyn medför också vissa risker. En mäktig
organisation kan utöva ett så starkt tryck på
ett närstående parti, att partiets handlingsfrihet allvarligt begränsas. LO:s och SAP:s
agerande i löntagarfondsfrågan är ett aktuellt exempel. Man kan också tänka sig att en
partipolitiskt obunden organisation, som
har stora rörliga marginalväljargrupper
bland sina medlemmar, i realiteten kan diktera vissa partiers ställningstaganden utan
att motvägande intressen förmår göra sig
gällande.
är Lennart Bodström i artiklar och intervjuuttalanden säger att partierna vid utformningen av sina program och i sitt beslutsfattande gör en avvägning av de olika
intressen som finns företrädda inom befolkningen, är detta ett korrekt men ganska formellt och ointressant konstaterande. Han
bortser från att vissa intressen väger tyngre
än andra, inte bara på grund av sin större
numerär utan också till följd av en strategisk
position på väljararenan. TCO:s ställningstagande i en viktig löntagarfråga kan i vissa
situationer få större betydelse för partiernas
agerande än tom LO:s.
Bodström är naturligtvis väl medveten om
TCO:s maktställning. Ibland framskymtar
detta i hotfulla varningar till partierna: ”För
ett parti skulle det kunna få nästan katastrofala verkningar om den uppfattningen blev
allmän att partiet var likgiltigt för exempelvis Uänstemännens intressen och behov” (Tiden 1978: 7, s 388). Men när han diskuterar
rollfördelningen mellan partier och organisationer, faller han tillbaka på ett rent formellt synsätt som inte tar hänsyn till maktpolitiska reaiiteter.
Vad saken gäller är att en organisation av
TCO:s typ kan utöva ett helt avgörande in- 89
flytande över ett eller flera partiers politik
utan att detta inflytande kan kontrolleras
och korrigeras av folket i val. Väljarna kan
avsätta Palme eller Ullsten men inte Bodström. Riksdagsvalen är mycket effektivare
som kontrollinstrument än den mångdubbelt indirekta fjärrdemokratin inom facket.
Det är därför som partiernas ställning i förhållande till organisationerna (inte bara de
fackliga) behöver stärkas. Partierna bör –
bl a genom ökat statsstöd – skaffa sig bättre
utredningsresurser, så att de blir mindre beroende av de stora organisationernas mäktiga apparater för åsiktsproduktion. Regeringsmaktens fortgående försvagning sedan
1973 års val måste hejdas. Av utländska erfarenheter att döma är det bara en socialdemokratisk majoritetsregering som kan ha styrkan att – om det är nödvändigt – sätta
facket på plats eller i varje fall bromsa LO:s
och TCO:s maktexpansion.
Ett viktigt led i en sådan uppstramning
från partiernas sida är att de så att säga
hjälper facket att återfinna sitt rätta jag genom att stoppa den nuvarande utvecklingen
mot ett korporativt system, där facket blir
statens förlängda arm i stället för att som
hittills vara en kamporganisation. Det groteska förslaget från Nya arbetsrättskommitten att skattebetalarna skall betala lönerna
för 4 000 nya regionala ombudsmän under
en övergångstid – och även i fortsättningen
vad gäller den offentliga sektorn – ställer
frågan om fackets roll på sin spets. En fackföreningsrörelse, som inte vill begå ideologiskt självmord utan vill bevara sitt oberoende i förhållande till samhällsmakten, borde
inte försöka genomdriva ett sådant förslag.
90
Men om den ändå gör det, är det partiernas
skyldighet att sätta stopp. Den här frågan
borde diskuteras mycket mera än som hittills
skett; fackförenings- och dagspressen har varit märkligt tystlåten beträffande denna del
av förslaget till ny förtroendemannalag.
Löntagarfonderna blir en annan prövosten för partiernas vilja och förmåga att hålla emot fackets maktanspråk och hejda Sveriges förvandling till en rent korporativ stat.
Ledningsfunktionerna i ett eventuellt kollektivt fondsystem måste konstrueras på ett så-
dant sätt, att folkvalda representanter får
den avgörande makten att styra och kontrollera systemet. Annars är det stor risk att
allmänintresset urholkas av det mäktiga
fackliga särintresset, att regering och riksdag får svårt att hävda sig gentemot en fondmakt med oföränderlig tyngd och politisk
inriktning och att följaktligen parlamentarismen blir en tom form vad gäller ett regeringsskiftes inverkan på den ekonomiska politiken.
Det är den nästan totala frånvaron av institutionella garantier för samhällsintressets
primat genom en effektiv politisk styrning
som gör TCO-gruppens förslag om löntagarfonder så betänkligt. LO har den senaste
tiden visat en helt annan öppenhet än TCO
för en diskussion med politikerna om gränsdragningen gentemot den politiska demokratin. TCO-modellen pekar hän mot ett slutet korporativt fondsystem, där endast fackets röst hörs och där folkets röst i den parlamentariska demokratin kommer bort.
Vetenskaplighet och känslor
När Lennart Bodström och hans eftersägare
i TCO-pressen anklagar mig för ovetenskaplighet och känslotänkande har de både
rätt och fel. Jag har själv klart angivit att
mina iakttagelser av utvecklingstendenser
inom TCO inte är gundade på vetenskapliga
undersökningar. Men att som Bodström gör
härav dra slutsatsen, att jag inte har ”skym·
ten av bevis”, förefaller något förhastat. Jag
har också skisserat ett forskningsprogram
kring TCO:s uttalanden i samhällsfrågor.
Eftersom jag inte gjort anspråk på veten·
skaplighet, faller anklagelsen för oveten·
skaplighet platt till marken. Jag är den förste
att beklaga, att denna diskussion inte kan
föras på basis av full vetenskaplig dokumen·
tation.
När jag i mitten av 60-talet föreslog den
dåvarande TCO-ledningen en undersök·
ning av medlemsdemokratin inom TCO-för·
bunden, mötte förslaget inget intresse. Ing·
enting tyder på att intresset blivit större sedan dess. Man får emellertid hoppas au
statsvetenskapliga undersökningar, motsvarande dem som Leif Lewin och Axel Hadenius genomfört på LO-sidan, kan komma tiD
stånd, så att vår kunskap om TCO ökar och
den föregivna mytbildningen kan skingras.
Detta borde ligga i alla parters intresse. HåU
med om, Lennart Bodström, att det skulle
vara en fascinerande forskningsuppgift au
undersöka SIF-medlemmarnas åsiktsbild·
ning och inflytande i löntagarfondsfrågan
eller medlemsdemokratin inom TCO-S och
KTK i samband med den föreslagna sammanslagningen av de båda förhandlingsor·
ganisationerna!
Men frånvaron av vetenskapliga undersökningar bör inte avhålla samhällsforskare
och andra intresserade medborgare från att
försöka observera farliga utvecklingstendenser i samhället och varna för deras tänkbara konsekvenser. Om forskarna skulle
vänta med sina iakttagelser och varningar
tills allting är belagt i detalj genom mångåriga forskningar, kan det redan vara för
sent att göra något åt utvecklingen. Det behövs oberoende samhällskritiker som kan ta
risken att öppet utmana makthavare med inopportuna observationer och påpekanden.
Som kan säga vad många politiker i alla partier tänker men inte har möjlighet att uttala
offentligt.
Vad gäller känslor vill jag bara säga, att
det var en länge närd motvilja mot maktfullkomligheten hos TCO-företrädare, särskilt
på statstjänstemannasidan, som kom mig att
uttala vissa värdeomdömen och varnande
påpekanden om sagda intresseorganisation
och dess möjligheter att i längden hålla samman. Denna motvilja mot maktdrygheten
inom ledande TCO-kretsar delas av många,
oavsett partitillhörighet. Överallt möter man
91
den uppfattningen, att TCO skiljer sig från
de andra fackliga organisationerna genom
den arrogans och den okänslighet för avvägningen mellan fackligt inflytande och politisk demokrati, varmed många av dess företrädare uppträder i skilda sammanhang.
Sedan detta blivit sagt, vill jag gärna sluta
med att ge Lennart Bodström rätt på en
punkt. Jag kan förstå hans ilska över vad jag
skrev i Göteborgs-Posten 13/8 1978 om att
f d studentrevoltörer gjort karriär inom den
stats- och organisationsbyråkrati, som de så
energiskt bekämpade för tio år sedan, och
att detta inte minst gäller TCO-kanslierna.
Även om det som alla vet ligger en kärna av
sanning i detta påstående, borde jag inte ha
framfört det offentligt eftersom det inte går
att bevisa utan oacceptabel person- och
åsiktsregistrering (vilket jag faktiskt framhöll själv i nämnda tidningsartikel; att jag
skulle ha avkrävts bevisning i en TCO-insändare i GP kommer först nu till min kännedom genom Bodströms artikel i Svensk Tidskrift 1979: l). Det här var ingen bra debattmetod, vilket härmed oförbehållsamt erkännes!