Ledare; Den nya kolonialismen
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den nya kolonialismen
Sedan det blivit allmänt känt att ett antal
kärnvapenbärande sovjetiska ubåtar börjat
patrullera i Östersjön, har regeringen hos
vederbörande i Moskva låtit framföra sina
betänkligheter·. Där har man, efter vad som
framgått av en rysk tidning, tagit illa upp att
Sverige lagt sig i vad som förekommer i ovjetryska eller internationella farvatten. lu
är det ju inte så, att kärnvapen ända inpå
svenska gränsen bara berör innehavaren.
Skulle en verklig katastrof hända, blir dessa
ubåtar omedelbart ett mål, och troligen ett
lätt mål, för motsidan. Också en vanlig olycka, en sammanstötning eller annat, kan medföra en katastrof. l bådadera fallen får Sverige i högsta grad lida av verkningarna.
Fru Söder har handlat riktigt och kan med
lugn bära ryska missnöjesyttr·ingar. Ur nordisk synpunkt är det dessutom tacksamt att
få konstatera, att ett svenskt utrikespoliliskt
initiativ både är välmotiverat och denna
gång berör vår egen intressesfär. Vi blev inte
bortskämda med sådant av regeringen Palme.
Ingen tror att kärnvapnen ombord på
ubåtarna i Ö tersjön är avsedda för Sverige.
De skall ses som ett led i ett större sammanhang. Ryssarna har förstärkt sin norra
och nordvästra flank i försvarssyfte, därför
att de är fullt upptagna på annat håll, nämligen av sin stora och offensiva kolonisering i
Afrika. Kolonisering – detta är det enda ord
som täcker vad som försiggår. Sovjetunionen för inte erövringskrig i Afrika för att
införliva nya områden med sitt eget. Kriget
– också detta ord är det enda som täcker
vad som händer – har till mål att få kontroll
över stater, som anses behövliga av strategiska skäl, eller, på grund av deras naturtillgångar, av ekonomiska skäl. Det rör sig om
ett kolonialkrig i modern form .
Förra årettvingades ryssarna ut ur Somalia, där de utnyttjade en marinbas och just
byggt färdigt ett flygfält. De svarade med en
luftbro till Etiopien och förde in omfattande
militär hjälp. Resultatet har blivit att Etiopien de facto blivit en rysk koloni, där dess
regent Mengistu omgivits med ett ”råd”, vilket styr landet från den ryska ambassaden.
Etiopien har också erövrat Ogadenprovinsen; kubanska legosoldater i rysk tjänst avgjorde striden, medan ryska stridsvagnar
och Mig 23-or bemannats av sina ryska besättningar. Detta förefaller vara första gången som ryska trupper direkt deltagit i eu
afrikanskt krig. Ryssarna har emellertid, enligt amerikanska källor, lovat president
Carter att inte gå över gränsen till Somalia.
Vad de lovat, kommer de säkerligen att hålla. Men en somalisk kommunistisk terrorgrupp lär vara under utbildning för att försöka störta president Barre. Om den lyckas,
kallas naturligtvis ryssarna in för att stödja
den nya regimen – vilket var och en måste
inse är något helt annat än om de gått över
gränsen utan inbjudan.
Emellertid bygger Sovjetunionen för sä-
kerhets skull en ny flottbas i Nacala i Mozambique, ett land som befriades från portugiserna och nu styrs av kommunister under
rysk kontroll. Där utbildas den gerilla, som
skall befria Rhodesia och som till en del
lyder under komo, vilken helt gett sig Sovjetunionen i våld, men huvudsakligen under
. Mugabe, som varit självständig kommunist
och ledande terrorist i många år. Utbildare
för gerillan är kubaner. Båda gerillaledarna
har meddelat, att de inte påverkats av att
Smithregimen lyckats förhandla sig till en
fredlig lösning av Rhodesiafrågan. Detta är
självklart. Endast efter ett revolutionärt
maktövertagande har Sovjetunionen möjlighet att påverka situationen.
Antirhodesisk gerilla finns också i Zambia;
den hör till Nkomos grupp. Zaire i sin tur
stöder resterna av den gerilla i Angola, som
förlorade där och som kallas FNLA. Därmed har Zaire tagit parti mot Sovjetunionen,
som praktiskt taget övertagit Angola. Ryssarna lär bygga inte mindre än sex flygptater där. Att det inte är alldeles okomplicerat
att starta ett kolonialvälde med någorlunda
välutvecklade svarta länder som bas fick ryssarna uppleva förra åretjust i Angola. President Neto visade sig ovillig att ställa sig i
utländsk tjänst, och en militärkupp ordnades för att bli av med honom. Kubanerna i
landet hade inte blivit underrättade, och de
stoppade kuppförsöket. Saken tystades ner.
När USA:s F -ambassadör Andrew Young
agt att kubanerna utövar ett stabiliserande
inflytande i Afrika – han har faktiskt uttryckt sig å – var det dock inte deras insats
till förmån för Angolas president han syftade på. Han har sedan försökt bortförklara
sitt uttalande på alla sätt. Kubanerna är ju i
Afrika för ryssarnas intressens skull och inte
för amerikanska.
145
Men Fidel Castro tycks snart ha uttömt
sina möjligheter att sälja ytterligare trupper
till rysk tjänst i Afrika. Han behöver förklarligt nog också militära säkerhetsstyrkor hemma. För den skull har ryssarna tvingats basera flyg på baser på Kuba. Det är verkligen
den upp- och nedvända världen.
I hela detta skeende medverkar Sverige –
givetvis i de ädlaste syften och mest osjälviska avsikter. Vi stöder sedan gammalt Etiopien, snart den östliga hörnstenen i det nya
sovjetiska kolonialväldet i Afrika. Vi stöder
den ryskkontrollerade regimen i Mozambique, därför att den en gång gjorde uppror
mot Portugal. Vi stöder de militanta rebellerna mot Rhodesia, som under sina angrepp in i detta land hittills dödat fler svarta
afrikaner än vita och som är emot den fredliga lösning som dock synes vara på väg. Vi
stöder Angola, den västra hörnstenen i kolonialsystemet tvärs över Afrika, Sovjetunionens nya basområde vid Atlanten. Vi
stöder, givetvis, fortfarande Kuba.
Allt detta övertog regeringen efter sina
företrädare, och förvisso är det svårt att säga
upp bistånd som en gång avtalats. Men förutsättningar kan förändras, och bilden av
den nya kolonialismen i Afrika har först på
senare tid klarnat. Sverige utgör i dag, mot
vår vilja, en del av den bilden. En omprövning är nödvändig, och ett i öppna ord förklarat initiativ i den riktningen skulle vara
en styrka för regeringen.
Sedan det blivit allmänt känt att ett antal
kärnvapenbärande sovjetiska ubåtar börjat
patrullera i Östersjön, har regeringen hos
vederbörande i Moskva låtit framföra sina
betänkligheter·. Där har man, efter vad som
framgått av en rysk tidning, tagit illa upp att
Sverige lagt sig i vad som förekommer i ovjetryska eller internationella farvatten. lu
är det ju inte så, att kärnvapen ända inpå
svenska gränsen bara berör innehavaren.
Skulle en verklig katastrof hända, blir dessa
ubåtar omedelbart ett mål, och troligen ett
lätt mål, för motsidan. Också en vanlig olycka, en sammanstötning eller annat, kan medföra en katastrof. l bådadera fallen får Sverige i högsta grad lida av verkningarna.
Fru Söder har handlat riktigt och kan med
lugn bära ryska missnöjesyttr·ingar. Ur nordisk synpunkt är det dessutom tacksamt att
få konstatera, att ett svenskt utrikespoliliskt
initiativ både är välmotiverat och denna
gång berör vår egen intressesfär. Vi blev inte
bortskämda med sådant av regeringen Palme.
Ingen tror att kärnvapnen ombord på
ubåtarna i Ö tersjön är avsedda för Sverige.
De skall ses som ett led i ett större sammanhang. Ryssarna har förstärkt sin norra
och nordvästra flank i försvarssyfte, därför
att de är fullt upptagna på annat håll, nämligen av sin stora och offensiva kolonisering i
Afrika. Kolonisering – detta är det enda ord
som täcker vad som försiggår. Sovjetunionen för inte erövringskrig i Afrika för att
införliva nya områden med sitt eget. Kriget
– också detta ord är det enda som täcker
vad som händer – har till mål att få kontroll
över stater, som anses behövliga av strategiska skäl, eller, på grund av deras naturtillgångar, av ekonomiska skäl. Det rör sig om
ett kolonialkrig i modern form .
Förra årettvingades ryssarna ut ur Somalia, där de utnyttjade en marinbas och just
byggt färdigt ett flygfält. De svarade med en
luftbro till Etiopien och förde in omfattande
militär hjälp. Resultatet har blivit att Etiopien de facto blivit en rysk koloni, där dess
regent Mengistu omgivits med ett ”råd”, vilket styr landet från den ryska ambassaden.
Etiopien har också erövrat Ogadenprovinsen; kubanska legosoldater i rysk tjänst avgjorde striden, medan ryska stridsvagnar
och Mig 23-or bemannats av sina ryska besättningar. Detta förefaller vara första gången som ryska trupper direkt deltagit i eu
afrikanskt krig. Ryssarna har emellertid, enligt amerikanska källor, lovat president
Carter att inte gå över gränsen till Somalia.
Vad de lovat, kommer de säkerligen att hålla. Men en somalisk kommunistisk terrorgrupp lär vara under utbildning för att försöka störta president Barre. Om den lyckas,
kallas naturligtvis ryssarna in för att stödja
den nya regimen – vilket var och en måste
inse är något helt annat än om de gått över
gränsen utan inbjudan.
Emellertid bygger Sovjetunionen för sä-
kerhets skull en ny flottbas i Nacala i Mozambique, ett land som befriades från portugiserna och nu styrs av kommunister under
rysk kontroll. Där utbildas den gerilla, som
skall befria Rhodesia och som till en del
lyder under komo, vilken helt gett sig Sovjetunionen i våld, men huvudsakligen under
. Mugabe, som varit självständig kommunist
och ledande terrorist i många år. Utbildare
för gerillan är kubaner. Båda gerillaledarna
har meddelat, att de inte påverkats av att
Smithregimen lyckats förhandla sig till en
fredlig lösning av Rhodesiafrågan. Detta är
självklart. Endast efter ett revolutionärt
maktövertagande har Sovjetunionen möjlighet att påverka situationen.
Antirhodesisk gerilla finns också i Zambia;
den hör till Nkomos grupp. Zaire i sin tur
stöder resterna av den gerilla i Angola, som
förlorade där och som kallas FNLA. Därmed har Zaire tagit parti mot Sovjetunionen,
som praktiskt taget övertagit Angola. Ryssarna lär bygga inte mindre än sex flygptater där. Att det inte är alldeles okomplicerat
att starta ett kolonialvälde med någorlunda
välutvecklade svarta länder som bas fick ryssarna uppleva förra åretjust i Angola. President Neto visade sig ovillig att ställa sig i
utländsk tjänst, och en militärkupp ordnades för att bli av med honom. Kubanerna i
landet hade inte blivit underrättade, och de
stoppade kuppförsöket. Saken tystades ner.
När USA:s F -ambassadör Andrew Young
agt att kubanerna utövar ett stabiliserande
inflytande i Afrika – han har faktiskt uttryckt sig å – var det dock inte deras insats
till förmån för Angolas president han syftade på. Han har sedan försökt bortförklara
sitt uttalande på alla sätt. Kubanerna är ju i
Afrika för ryssarnas intressens skull och inte
för amerikanska.
145
Men Fidel Castro tycks snart ha uttömt
sina möjligheter att sälja ytterligare trupper
till rysk tjänst i Afrika. Han behöver förklarligt nog också militära säkerhetsstyrkor hemma. För den skull har ryssarna tvingats basera flyg på baser på Kuba. Det är verkligen
den upp- och nedvända världen.
I hela detta skeende medverkar Sverige –
givetvis i de ädlaste syften och mest osjälviska avsikter. Vi stöder sedan gammalt Etiopien, snart den östliga hörnstenen i det nya
sovjetiska kolonialväldet i Afrika. Vi stöder
den ryskkontrollerade regimen i Mozambique, därför att den en gång gjorde uppror
mot Portugal. Vi stöder de militanta rebellerna mot Rhodesia, som under sina angrepp in i detta land hittills dödat fler svarta
afrikaner än vita och som är emot den fredliga lösning som dock synes vara på väg. Vi
stöder Angola, den västra hörnstenen i kolonialsystemet tvärs över Afrika, Sovjetunionens nya basområde vid Atlanten. Vi
stöder, givetvis, fortfarande Kuba.
Allt detta övertog regeringen efter sina
företrädare, och förvisso är det svårt att säga
upp bistånd som en gång avtalats. Men förutsättningar kan förändras, och bilden av
den nya kolonialismen i Afrika har först på
senare tid klarnat. Sverige utgör i dag, mot
vår vilja, en del av den bilden. En omprövning är nödvändig, och ett i öppna ord förklarat initiativ i den riktningen skulle vara
en styrka för regeringen.