Birger Hultman; Moderaternas partistämma
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
Debatt
BIRGER HULTMAN:
Moderaternas partistämma
Om moderaternas partistämma i höstas
skriver Margaretha af Ugglas i SvT (nr 10/
78) att ”det kunde ha blivit en sur och dyster
stämma där besvikna ombud ventilerade sin
ledsnad över trepartiregeringens fall”. Det
blev en glad stämma. ”Enigheten var ibland
nästan bedövande eller sövande, de heta
skärmytslingarna var få.” Det är nog en uppfattning som många delar. Men varför blev
det så, och var detta önskvärt?
Att trepartiregeringens fall inte kom att
ventileras i stämmodebatten har sina förklaringar. Föredragningslistan gav inte tillfälle
att diskutera frågan; ingen allmän remissdebatt var inplanerad. Men även om tillfälle till
debatt givits hade den troligen uteblivit.
Trycket att manifestera uppslutningen
kring partiledningen var så starkt, att få ombud skulle ha vågat eller ansett det meningsfullt att göra en kritisk granskning av partiets agerande under regeringskrisen. En så-
dan granskning hörde inte hemma på denna
partistämma.
I stället behandlade stämman ideprogram
och motioner. Ifråga om flertalet motioner
kunde stämman konstatera att motionsförslagen stämde väl överens med partiets sedan länge förda politik. Ändå kunde debatterna bli långa. De motioner, som föreslog
att partiet skulle inta nya ståndpunkter,
drunknade med några få undantag i den
allmänna motionsbehandlingen. Som en
följd av utdragna, delvis nattliga, förhandlingar skedde en del av stämmans överläggningar och beslut i trötthetens tecken.
Många torde ha svårt att urskilja de stora
linjerna i vad som avhandlades. Stort och
smått blandades. Mot varandra motstridiga
beslut fattades. Men alla voterade glatt och
visste att på något sätt skulle partiledningen
klara ut allt till det bästa.
Vad kommer historien att minnas av den
moderata partistämman 1978? Vad är dess
bestående värde? Knappast något i den moderata politiken kommer att bli annorlunda
som en följd av denna stämma. Några nyval
skedde. Stämman gav t ex besked om att
kvinnorna är på frammarsch i partiet. Stämman utvisade enighet. Mycket mer var det
inte.
Erfarenheterna av den moderata partistämman – och f ö även övriga partiers motsvarande sammankomster – aktualiserar
följande frågor: vad är partistämmor till för
och hur bör förhandlingarna läggas upp för
att bäst fylla sitt syfte?
Den moderata stämman torde som främsta syfte ha haft att utåt manifestera uppslutning kring partiets ledning och politik. Stämman hölls mindre än ett år före nästa val.
Behovet av uppslutning kring partiledningen kändes särskilt starkt efter regeringskrisen. Partiordföranden ägnade långa anfö-
randen (utanför stämmolokalen) till kritik,
främst av socialdemokraterna. Inga nya moderata paroller framfördes, inga för stämmodebatterna intresseväckande ämnen förekom i partiordförandens anföranden. De
var som vanligt ofta bra, men de saknade
anknytning till stämmoförhandlingarna. De
riktade sig till allmänheten.
Det var som om det fanns två parallella
stämmor; en formell i stämmolokalen, en
,annan utanför (i pressrummet, på separata
möten, informella sammankomster). De fd
statsråden avbröt då och då den formella
stämmans förhandlingar med att hålla anföranden. Dessa saknade vanligen samband
med stämmans utskottsutlåtanden och motioner. I den formella stämman deltog partiledningen mycket sparsamt. De var naturligtvis insiktsfulla nog att förstå att dessa dehatter och beslut ändå inte skulle få någon
större betydelse. Det viktiga var att det hela
blev en bra manifestation.
Kanske beskrivningen är något orättvis.
Men som ombud vid stämman känner jag
mig betänksam. Vid slutet av 60-talet var
stämningen annorlunda. Då bedrevs ett ambitiöst programarbete. Detta medförde mycken intern politisk debatt. Det var högt i tak.
Lokalföreningar och länsförbund engagerades i programarbetet genom ”fördjupningsgrupper” och annat, allt i syfte att förankra
partiets politik hos medlemmarna.
Man törs nog påstå att dagens moderata
samlingsparti i hög grad vilar på den grund
som lades i slutet av 60-talet. Den då förda
interna debatten och den nya generation politiker som i samband härmed stormade in i
partiarbetet har givit partiet en stor del av
dess näring och dess profil under 70-talet.
Frågan är hur länge partiet kan leva på denna näring. Jordmånen för intern politisk förnyelse har under 70-talet varit dålig. Det
övergripande målet har varit att öka partiets
sympatier bland väljarna. Med en ny stark
partiordförande har det skapats ordning i
partiet, men detta och valframgångarna har
lagt band på diskussionslustan. Risken är nu
att partiet dåligt rustar sig för 80-talets samhällsdebatt.
Varje parti måste ha beredskap att förändra och komplettera sin politik. Detta bör ske
genom en livaktig intern medlemsdebatt och
öppna kanaler mellan den aktiva medlemsopinionen och partiledningen. Partiledningen kan givetvis kompensera en utebliven interndebatt med centralt nytänkande. I sak
kan sistnämnda metod att förnya partiet ge
välså bra kvalitet på partiets politik. Men det
gör samtidigt partiet sårbart för förändringar i den centrala ledningen. Vidare blir par- 93
tiets medlemmar onödigt passiva i den politiska debatten, såväl inåt som utåt. Tillsammantaget är detta en dålig grund för partiet
på 80-talet.
En livligare intern debatt om partiets politik fordrar en attitydförändring hos partiledningen. Det finns utmärkta tidskrifter för
moderat debatt. Men partiets egen tidning,
Medborgaren, står såvitt jag förstår f n inte
öppen för mot partiet kritiska debattinlägg.
Detta måste ändras. Andra viktiga former
för interndebatt är studie- och mötesverksamheL
Men vilken roll bör ges partiets stämma?
Självklart ska stämman vara en manifestation av att det finns ett starkt moderat parti i
vårt land. Men härutöver bör den ges en
ökad roll vid förnyelsen av partiets politik.
En början vore att konsekvent låta partistämman och inte partistyrelsen fastställa partiets
program för olika politiska delområden (t ex
familjepolitiskt program vid kommande
stämma). Kommande stämma bör vidare ges
sådan uppläggning att den medför en koncentration till ett begränsat antal kontroversiella frågor.
Ett sätt att lägga upp kommande partistämma är följande. Stämman inleds med en
remissdebatt. Till grund för denna framlägger partiledningen ett förslag till principdeklaration om sin syn på samhällsfrågorna.
Remissdebatten utmynnar i beslut om hur
till partistämman inkomna motioner och
andra förslag skall behandlas. Härvid görs
en uppdelning av inkomna motioner. Motionsförslag, som endast innebär anslutning
till den redan förda politiken, behöver ju
inte så ingående behandling vid stämman.
Koncentration sker på behandlingen av de
motionsyrkanden vilka, om de bifalles av
stämman, medför en ny politisk inriktning.
l
94
Med denna ordning skulle partistämman
ges tillfälle att mer ingående än nu realbehandla ev yrkanden om nya politiska ståndpunkter, såväl i principfrågor (partistyrelsens principdeklaration inför remissdebatten) som i enskilda sakfrågor (programförslag och motionsyrkanden). Motionsförslag
som sammanfaller med partiets politik kan
normalt bifallas utan debatt. Ingenting av
stämmans nuvarande sakinnehåll behöver
gå förlorat. Stämmoombuden får mer tid att
diskutera viktiga frågor. Debatterna skulle
bli mer avgörande för partiets politik.
Enigheten inom partiet skulle måhända
inte synas vara lika ”bedövande eller sö-
vande” som nu. På sikt torde dock en livlig
intern debatt medföra ett både starkare och i
praktiken mer sammansvetsat parti.
Om partistämman ges ökad politisk roll,
vidgas samspelet mellan medlemmar och
partiledning. Partiets politik blir bättre förankrad. Den som medverkat till att utforma
politiken har större förmåga och vilja att
föra ut denna politik. Med ökad medlemsaktivitet minskar på sikt partiets nuvarande
starka beroende av partiordföranden och
det centrala partikansliet. Beredskapen
bland partiets medlemmar att förnya politiken i takt med samhällsförändringarna ökar
när de ges mer direkt ansvar för utformningen av partiståndpunkterna. För att inte
tala om hur mycket roligare det blir att verka
i ett parti med hög politisk medlemsaktivitet
Debatt
BIRGER HULTMAN:
Moderaternas partistämma
Om moderaternas partistämma i höstas
skriver Margaretha af Ugglas i SvT (nr 10/
78) att ”det kunde ha blivit en sur och dyster
stämma där besvikna ombud ventilerade sin
ledsnad över trepartiregeringens fall”. Det
blev en glad stämma. ”Enigheten var ibland
nästan bedövande eller sövande, de heta
skärmytslingarna var få.” Det är nog en uppfattning som många delar. Men varför blev
det så, och var detta önskvärt?
Att trepartiregeringens fall inte kom att
ventileras i stämmodebatten har sina förklaringar. Föredragningslistan gav inte tillfälle
att diskutera frågan; ingen allmän remissdebatt var inplanerad. Men även om tillfälle till
debatt givits hade den troligen uteblivit.
Trycket att manifestera uppslutningen
kring partiledningen var så starkt, att få ombud skulle ha vågat eller ansett det meningsfullt att göra en kritisk granskning av partiets agerande under regeringskrisen. En så-
dan granskning hörde inte hemma på denna
partistämma.
I stället behandlade stämman ideprogram
och motioner. Ifråga om flertalet motioner
kunde stämman konstatera att motionsförslagen stämde väl överens med partiets sedan länge förda politik. Ändå kunde debatterna bli långa. De motioner, som föreslog
att partiet skulle inta nya ståndpunkter,
drunknade med några få undantag i den
allmänna motionsbehandlingen. Som en
följd av utdragna, delvis nattliga, förhandlingar skedde en del av stämmans överläggningar och beslut i trötthetens tecken.
Många torde ha svårt att urskilja de stora
linjerna i vad som avhandlades. Stort och
smått blandades. Mot varandra motstridiga
beslut fattades. Men alla voterade glatt och
visste att på något sätt skulle partiledningen
klara ut allt till det bästa.
Vad kommer historien att minnas av den
moderata partistämman 1978? Vad är dess
bestående värde? Knappast något i den moderata politiken kommer att bli annorlunda
som en följd av denna stämma. Några nyval
skedde. Stämman gav t ex besked om att
kvinnorna är på frammarsch i partiet. Stämman utvisade enighet. Mycket mer var det
inte.
Erfarenheterna av den moderata partistämman – och f ö även övriga partiers motsvarande sammankomster – aktualiserar
följande frågor: vad är partistämmor till för
och hur bör förhandlingarna läggas upp för
att bäst fylla sitt syfte?
Den moderata stämman torde som främsta syfte ha haft att utåt manifestera uppslutning kring partiets ledning och politik. Stämman hölls mindre än ett år före nästa val.
Behovet av uppslutning kring partiledningen kändes särskilt starkt efter regeringskrisen. Partiordföranden ägnade långa anfö-
randen (utanför stämmolokalen) till kritik,
främst av socialdemokraterna. Inga nya moderata paroller framfördes, inga för stämmodebatterna intresseväckande ämnen förekom i partiordförandens anföranden. De
var som vanligt ofta bra, men de saknade
anknytning till stämmoförhandlingarna. De
riktade sig till allmänheten.
Det var som om det fanns två parallella
stämmor; en formell i stämmolokalen, en
,annan utanför (i pressrummet, på separata
möten, informella sammankomster). De fd
statsråden avbröt då och då den formella
stämmans förhandlingar med att hålla anföranden. Dessa saknade vanligen samband
med stämmans utskottsutlåtanden och motioner. I den formella stämman deltog partiledningen mycket sparsamt. De var naturligtvis insiktsfulla nog att förstå att dessa dehatter och beslut ändå inte skulle få någon
större betydelse. Det viktiga var att det hela
blev en bra manifestation.
Kanske beskrivningen är något orättvis.
Men som ombud vid stämman känner jag
mig betänksam. Vid slutet av 60-talet var
stämningen annorlunda. Då bedrevs ett ambitiöst programarbete. Detta medförde mycken intern politisk debatt. Det var högt i tak.
Lokalföreningar och länsförbund engagerades i programarbetet genom ”fördjupningsgrupper” och annat, allt i syfte att förankra
partiets politik hos medlemmarna.
Man törs nog påstå att dagens moderata
samlingsparti i hög grad vilar på den grund
som lades i slutet av 60-talet. Den då förda
interna debatten och den nya generation politiker som i samband härmed stormade in i
partiarbetet har givit partiet en stor del av
dess näring och dess profil under 70-talet.
Frågan är hur länge partiet kan leva på denna näring. Jordmånen för intern politisk förnyelse har under 70-talet varit dålig. Det
övergripande målet har varit att öka partiets
sympatier bland väljarna. Med en ny stark
partiordförande har det skapats ordning i
partiet, men detta och valframgångarna har
lagt band på diskussionslustan. Risken är nu
att partiet dåligt rustar sig för 80-talets samhällsdebatt.
Varje parti måste ha beredskap att förändra och komplettera sin politik. Detta bör ske
genom en livaktig intern medlemsdebatt och
öppna kanaler mellan den aktiva medlemsopinionen och partiledningen. Partiledningen kan givetvis kompensera en utebliven interndebatt med centralt nytänkande. I sak
kan sistnämnda metod att förnya partiet ge
välså bra kvalitet på partiets politik. Men det
gör samtidigt partiet sårbart för förändringar i den centrala ledningen. Vidare blir par- 93
tiets medlemmar onödigt passiva i den politiska debatten, såväl inåt som utåt. Tillsammantaget är detta en dålig grund för partiet
på 80-talet.
En livligare intern debatt om partiets politik fordrar en attitydförändring hos partiledningen. Det finns utmärkta tidskrifter för
moderat debatt. Men partiets egen tidning,
Medborgaren, står såvitt jag förstår f n inte
öppen för mot partiet kritiska debattinlägg.
Detta måste ändras. Andra viktiga former
för interndebatt är studie- och mötesverksamheL
Men vilken roll bör ges partiets stämma?
Självklart ska stämman vara en manifestation av att det finns ett starkt moderat parti i
vårt land. Men härutöver bör den ges en
ökad roll vid förnyelsen av partiets politik.
En början vore att konsekvent låta partistämman och inte partistyrelsen fastställa partiets
program för olika politiska delområden (t ex
familjepolitiskt program vid kommande
stämma). Kommande stämma bör vidare ges
sådan uppläggning att den medför en koncentration till ett begränsat antal kontroversiella frågor.
Ett sätt att lägga upp kommande partistämma är följande. Stämman inleds med en
remissdebatt. Till grund för denna framlägger partiledningen ett förslag till principdeklaration om sin syn på samhällsfrågorna.
Remissdebatten utmynnar i beslut om hur
till partistämman inkomna motioner och
andra förslag skall behandlas. Härvid görs
en uppdelning av inkomna motioner. Motionsförslag, som endast innebär anslutning
till den redan förda politiken, behöver ju
inte så ingående behandling vid stämman.
Koncentration sker på behandlingen av de
motionsyrkanden vilka, om de bifalles av
stämman, medför en ny politisk inriktning.
l
94
Med denna ordning skulle partistämman
ges tillfälle att mer ingående än nu realbehandla ev yrkanden om nya politiska ståndpunkter, såväl i principfrågor (partistyrelsens principdeklaration inför remissdebatten) som i enskilda sakfrågor (programförslag och motionsyrkanden). Motionsförslag
som sammanfaller med partiets politik kan
normalt bifallas utan debatt. Ingenting av
stämmans nuvarande sakinnehåll behöver
gå förlorat. Stämmoombuden får mer tid att
diskutera viktiga frågor. Debatterna skulle
bli mer avgörande för partiets politik.
Enigheten inom partiet skulle måhända
inte synas vara lika ”bedövande eller sö-
vande” som nu. På sikt torde dock en livlig
intern debatt medföra ett både starkare och i
praktiken mer sammansvetsat parti.
Om partistämman ges ökad politisk roll,
vidgas samspelet mellan medlemmar och
partiledning. Partiets politik blir bättre förankrad. Den som medverkat till att utforma
politiken har större förmåga och vilja att
föra ut denna politik. Med ökad medlemsaktivitet minskar på sikt partiets nuvarande
starka beroende av partiordföranden och
det centrala partikansliet. Beredskapen
bland partiets medlemmar att förnya politiken i takt med samhällsförändringarna ökar
när de ges mer direkt ansvar för utformningen av partiståndpunkterna. För att inte
tala om hur mycket roligare det blir att verka
i ett parti med hög politisk medlemsaktivitet