Dagens frågor; En examensfri högskola

Dagens frågor
En examensfri högskola
Från universitets- och högskoleämbetet har
nyligen utsänts på remiss ett utlåtande i frå-
gan om examensbenämningar i grundläggande högskoleutbildning. Som var att vänta
från denna myndighet med dess dominerande socialdemokratiska ledning präglas utlå-
tande och skrivning omisskännligt av egalitära synpunkter.
Utlåtandet anger flera möjligheter: ett huvudalternativ är en examensfri högskola. Ett
annat är en eller flera examensbenämningaL l nom det senare kan man välja antingen
att ”utveckla en ordning med ett antal olika
examensbenämningar, bestämda t ex efter
utbildningslinjernas sektorstillhörighet, yrkesinriktning och ämnesinnehåll, eller infö-
ra en mera generell examensbeteckning som
kan passa i hela högskolan oavsett linje, sektor o d och som inte direkt ger information
om skilda linjers omfattning, innehåll och
inriktning”.
l fortsättningen anförs skäl för och emot
de olika alternativen. Men ingen behöver
misstaga sig på var författaren till utlåtandet
har sill hjärta: skrivningen är tillrättalagd
för en examensfri högskola. Det sägs tex:
”När det gäller att anställa personer med
högskoleutbildning bedömer arbetsgivarna,
såvitt avser den ökandes utbildningsbakgrund, mera innehållet i sökandens utbildning än den formella ram inom vilken utbildningen har förvärvats. Examensbenämningar av skilda slag kan därför mera förvilla än vara vägledande för den anställande.
En ordning med ett flertal examensbenämningar kräve1· en omfattande och fortlö-
pande information från utbildningsmyndigheternas sida för att arbetsgivare och
andra berörda skall kunna ha fördel av examensbenämningar i en anställningsssituation. För att utom landet dra nytta av en
examensbenämning fordras det också att benämningen är välkänd utomlands eller i varje falllätt att översätta och möjlig attjämföra
med utländska examensbeteckningar.”
Den kompromisslösning som föreslås i
form av en generell examensbenämning:
högskoleexamen, med ty åtföljande officiella översättningar: University degree, Diplöme universitaire resp Hochschuleexamen eller Universitätsexamen erbjuder
verkligen ingen utväg. Inom detta begrepp
skall ju döljas både tex läkarexamen och
utbildning vid konstfackskola. Den föreslagna översättningen ”Hochschuleexamen” är
direkt löjeväckande. Begreppet ”Hochschule” är av annan och lägre valör på tyska
än universitet och skulle bli missförstått utomlands. Överhuvudtaget skulle den som
med en ”högskoleexamen” på fickan hade
anledning åberopa den vid internationella
kontakter få stort besvär med att förklara
vad han enligt gängse internationell måttstock egentligen har för utbildning.
Det bör inte vara någon olägenhet utan
tvärtom en fördel som ”varudeklaration”
och för de internationella kontakternas skull
att behålla eller tillskapa examensbenämningar, som anger en i egentlig mening professionell utbildning. I övrigt kan man nöja sig
med utbildningsbevis.
Vad examenstitlarna beträffar sägs i utlå-
tandet: ”De egentliga examenstitlarna avskaffades för huvuddelen av universitetsoch högskoleutbildningen redan i och med
1969 års utbildningskungörelser. Det kan
därför knappast bli fråga om att – vid sidan
av eventuella examensbenämningar- officiellt sanktionera ett återinförande av sådana
titlar i utbildningsplaner eller i utbildningsbevis. Det får i stället liksom för närvarande
vara en angelägenhet antingen för förbund
av yrkesverksamma eller liknande sammanslutningar att för sina medlemmar upprätthålla vissa titlar eller för enskilda individer
att själva antaga examenstitlar (utbildningstitlar).”
Ståndpunkten är lika häpnadsväckande
som oroande. 1969 års beslut var ett uppenbart missgrepp. Skall allmänheten i längden
inte ha något offentligrättsligt skydd mot
att fackliga korporationer eller enskilda individer lägger sig till med självvalda examenstitlar? Vad hindrar då en tandsköterska au
kalla sig ”odontologie magister” eller en person, som gått på någraTBV-kurser ijuridik,
att kalla sig diplomjurist. En sådan titel bör
låta bra i annonser om juridisk rådgivning.
För att inte tala om vad personer, som arbetar inom medicinens halvvärld, kan ställa till
med genom förtroendeväckande men missledande utbildningstitlar.
Varför har vi skydd för t ex advokattiteln?
Och varför finns det auktoriserade revisorer?
Bo i fritidshus
Bostadsminister Elvy Olsson har vid tidigare
tillfållen framfört bisarra ideer om begränsade avdragsmöjligheter och någon sorts lyxskatt på fritidshus. Tankarna väckte med all
rätt skarp reaktion. Framför allt frå n icke
socialistiskt håll poängterades att de styrande inte borde söka motverka fritidsboendet
utan tvärtom e det som någonting positivt.
Statsrådet tycks, glädjande nog, ha beaktat
de kritiska synpunkterna. Direktiven till den
utredning hon tillsatt om den framtida fritidsbebyggd en kan sägas vara tämligen luftigt hållna. Utredarna får alltså ganska fria
händer. Det betyder att det kan bli ett bra
betänkande – men också ett dåligt. Avgö-
randet ligger hos ledamöterna.
Fritidsboendet har blivit allt populärare. I
dag finns det cirka 600 000 fritidshus. Av
dem har 20 000 tillkommit under den senaste femårsperioden. För fler och fler människor framstår det som ett attraktivt alternativ till egna hemmet att ha lägenhet och fritidshus. Varför inte – valfrihet bör råda.
Det finns därför all anledning att vara vaksam mot exmpelvis sådana tongångar som
för en tid sedan avhördes från Statens plan- 147
verk. I ett remissyttrande 1·ekommenderade
verket stor återhållsamhet med pri1·atägd
fritidsbebyggelse i betydande delar av landet. Nu har vi dessbättre gott om utrymme.
Därför kan vi i väsentlig grad låta medborgarnas egna önskemål få avgöra omfattningen och inriktningen av fritidsboendeL Beskäftig dirigering från myndigheterna bör
hållas kort.
Bostadsministern pekar på möjligheterna
att uppföra fritidshus i samband med befintliga jordbruksfastigheter. Det är en utmärkt
tanke, som man f ö sedan länge varit inne på
från moderat håll. Hon vill attjordbrukaren
skall få låna för att uppföra ett antal sommarstugor för uthyrning. Gärna det. Men
åtskilliga vill uppenbarligen själva äga sitt
fritidshus, inte bara för att mark- och fastighetsägandet har månghundraåriga traditioner i vårt land. För många människor blir
pysstandet vid sommarstället meningsfullt
först om man äger det. Därför bör man även
stimulera byggande av enskilt ägda fritidshus i anslutning till jordbruk.
Flera kommuner har bekymmer för att en
del ägare av fritidshus börjat använda detta
för året-runt-boende. Oskarshamns kommun har to m åtalat en person för detta.
Kommunen vill alltså inte att vederbörande
skall få bo i sitt eget hus när han själv önskar.
tredningens direktiv är dock relativt förutsättningslösa på denna punkt. Om en famiU
bosätter sig permanent i fritidshuset kan
den få finna sig i sämre service än vad kommunen tillhandahåller på andra områden. Å
andra sidan kan kommunen många gånger
tjäna på att fritidsboende förvandlas till permanentboende. Det ger vidgade möjligheter
att behålla befintlig kommunal service, och
det avlastar trycket på bostadsmarknaden –
en lägenhet kan ju bli ledig.
Kollektivistiska tendenser har ofta förekommit i samband med fritidsboendeL De
är väl fönjänta att bekämpas.
148
Vpl-AG
Varje år hör man talas om något som tidigare kallades en värnpliktsriksdag. Nu heter
det värnpliktskonferens. En sådan sammanträdde i Örebro fem dagar i mars. är dessa
tillställningar började, var de skandalomsusade på olika sätt: en gång hindrades en
försvarsstabschef från att vara med, en gång
förekom mycket rabalder kring en påstådd
”åsiktsregistrering” från försvarsstabens
sida. Fonfarande är konferensen en skandal, nämligen i den meningen att den alls
kan hållas.
Den är noga förberedd av en arbetsgrupp,
som kallar sig vpl-AG och som i tryck ger ut
ett konferensprogram. Det innehåller gruppens egna förslag, motioner från värnpliktiga på förbanden och gruppens utlåtanden
om dem osv. Gruppen, eller snarare dess
majoritet, uppträder helt anonym. Ingenstans i skriften anges vilka de personer är,
som står bakom de vidlyftiga och kostsamma
förberedelserna. Men om någon har avvikande mening om gruppens förslag, skrivs
namnet ut. Med mycket prat om demokrati
och medbestämmande, är det dock ganska
egendomligt att delegaterna vid konferensen väntas följa direktiven från en anonym
ledningsgrupp.
Helt igenom egendomligt är dock inte förfaringssättet, om man granskar det närmare. Gruppen hämtar sina metoder österifrån: en partitopp, som armbågat sig fram,
skall styra. Hela arbetsgruppen är otvivelaktigt kommunistisk, men studerar man majoriteter och dissidenter framgår det inte alltid
om det är vpk-are eller KFML(r)-are eller
troende av andra schatteringar, maoister eller stalinister, som står för skrivningarna.
Detta gäller också åtskilliga motionärer;
dock inte alla. En sådan har vågat mena att
vakttjänst vid högvakt i Stockholm är lika
lärorik som annan vaktgänst. Han avhånas
vederbörligen. Andra skriver i ledningens
anda och får beröm. En del motioner torde
en stilistiskt skolad person med stor säkerhet
kunna utpeka som författade inom arbetsgruppen själv. De undertecknas emellertid
av värnpliktiga, vilkas namn och personnummer då publiceras. Gruppen själv bibehåller sin anonymitet.
Flenalet motionärer vill ha bättre betalt,
vilket inte är något att säga om. Det vill alla.
De kräver också obegränsat antal fria resor
och fria telefonsamtal, de vill sjukskriva sig
om de vill, de fördömer kompensationsgänst för förlorad utbildning vid sjukdom,
de vill själva avgöra hur utbildningen skall
läggas upp. Arbetsgruppen tillstyrker det
mesta, dock inte alla tokerier. Den vill faktiskt inte lägga hinder i vägen för viss militärutbildning, snarare tvärtom.
Behandlingen av andra motioner ger förklaring till detta fenomen. Det finns blåögda
motionärer, som inte genomskådat tillställningens karaktär. De önskar ökad utbildning på flera vapen, hårdare arbete och bättre resultat. Arbetsgruppen avstyrker bestämt. Ingen ”elitarme” får förekomma,
men alla skall ha en genomsnittligt hygglig
vapenkännedom. Varför? I detta fall sticker
den revolutionära tanke fram, som tex
KFLM(r) omhuldar. Vapenutbildning hos
de värnpliktiga skall genomföras för att utnyttjas då det nuvarande samhället störtas
och vapnen vänds mot officerare och myndigheter. En ”elitarme” i samhällets gänst
skulle däremot bli farlig för den revolution,
som eftersträvas och som, kan man förmoda, skallledas av medlemmar av vpl-AG.
Värnpliktskonferensen och vad därtill hör
bekostas med skattemedel.
De två skolorna
Vi har i den ekonomiska debatten fått två
skolor, som skämtsamt brukar kallas den
pessimistiska och den djupt pessimistiska.
Det är inte gott att veta vilken av dem som
ser klarast på läget. Möjligen kan man hävda
att under svåra lågkonjunkturer finns det på
grund av välkända masspsykologiska reaktioner en allmän tendens att uppfatta läget
som mörkare än det är.
Men till och från händer det saker, som
kan få var och en, som reflekterar över den
Sl’enska ekonomins problematik, att undra
om inte det är den djupt pessimistiska skolan, vars bedömningar ligger närmare realiteterna.
Nyligen fick vi en utredning om föräldrautbildning. Naturligtvis, en sådan utbildning
behövs i en tid då föräldrauppgiften är så
ofantligt mycket svårare och ansvarsfullare
än förr. Barnen skall ju uppfostras och anpassas till ett samhälle, vars ekonomiska, sociala och kulturella liv är mycket mer komplicerat än vad som var fallet under tidigare
generationer. Eftersom familjen – vad anhängarna av kollektiv barnuppfostran än må
säga – fortfarande ger den bästa miljön och
är samhällets viktigaste tillgång för barnens
sociala anpassning är föräldrautbildningen
ingen modenyck. Den behövs.
Men det är en sak. En annan är utredningens groteska tanke att den skall äga rum på
betald arbetstid. Visserligen skall detta underlättas genom försäkringsarrangemang.
~1en föräldrarnas arbetstid tas ju i alla fall ur
produktionen, och sådant har vi inte råd
med. Man kan också fråga om landstingen
har råd att bära ett system, som när det om
några år är fullt utbyggt skulle kosta dem 28
milj kr i nya utgifter årligen. Det är för övrigt ett välkänt faktum att sociala reformer
(liksom offentlig byggenskap) med något av
en naturlags kraft brukar bli mycket dyrare
än vad de välmenande reformatorerna tänkt
sig.
l vart fall är det nödvändigt att utredningsförslag av denna typ snabbt tas ner på
jorden. Varför kan inte föräldrautbildningen förläggas till fritiden? Så rikligt utmätt
fritid, som det svenska folket numera förskaffat sig, borde det inte erbjuda några svå-
149
righeter. Och är det verkligen nödvändigt
att bygga ut vårdapparaten med nya ljänster
i den föreslagna storleksordningen?
Givetvis finns det andra möjligheter; vi
underskattar alltför ofta vad som kan göras
av frivilliga eller deltidsbetalda krafter. Vi
har t ex en stor reserv av erfarna hemmafruar, som ofta vet mycket mer om barnuppfostran än unga boklärda psykologer. Och vi
har de frivilliga bildningsorganisationerna,
som i detta sammanhang bör kunna utnyttjas.
Är bidragsrätten ensidig?
Det är bolagsstämmodags i den svenska företagsvärIden. styrelseordföranden och verkställande direktörer står upp och tillkännager i bästa Saltsjöbadsanda, att styrelsen
på initiativ av de anställdas representanter
har beslutat att inte ge ekonomiska bidrag
till politiska partier eller likartade aktiviteter. Företaget står utanför politiken.
Men politiken står inte utanför företaget.
Dagligen märker det, hur omedelbart dess
väl och ve kan vara avhängigt av politikers
göranden och låtanden. (Om någon VD till
äventyrs frestas anmärka, att den nuvarande
regeringen då är minst lika socialistisk som
sin företrädare, då ligger repliken nära till
hands: med en starkare ställning skulle den
kanske våga mer.) Den största av de anställdas organisationer visar ingen benägenhet
att hålla politiken utanför företaget. Gentemot LO:s och dess fackförbunds öppna och
oreserverade identifikation med socialdemokratiska partiet svarar företagarna – många
av dem – med att proklamera sin neutralitet. Sådan självförnekelse i den kommersiella marknadsföringen skulle leda till konkurs.
Alla företagschefer röstar inte borgerligt,
och företagens intressen sammanfaller inte
ovillkorligen med något borgerligt partis, invänds det. Stämmer. Men om vi nu i ett
[
150
demokratiskt samhälle har en part med stora ekonomiska resurser och oinskränkt vilja
att använda dem för att driva sin sak, då
fordrar demokratin att också alternativet får
en rejäl ekonomisk chans. Lagstiftaren har
redan erkänt det med sina bestämmelser om
statligt partistöd. Men det förslår inte långt.
LO har tagit konsekvensen men gör sin
bästa för att skrämma motparten från att
följa exemplet; förmodligen varken avser
man att handla odemokratiskt eller inser au
man på detta sätt gör det.
Om nu facket känner sig oförhindrat att
satsa sina medlemmars pengar på att få sina
intressen företrädda i samhällsdebatten, varför skulle inte också företagarna få göra det?
Hur det mervärde företaget skapar skall fördelas mellan ägare och anställda är (än så
länge) en förhandlingsfråga. Vad de anställda gör av sin anpart lägger sig ägarna inte i:
varför skulle de anställda ha rätt att lägga sig
i vad ägarna gör med sin?
Nu är det bolagsstämmodags. När träder
någon styrelse fram med förslag att av vinstmedel till stämmans förfogande efter aktieutdelningen ett visst belopp ställs till verkställande direktörens förfogande för främjande av den fria företagsverksamhetens
intressen i samhällsdebatten? Eller när gör
en enskild aktieägare det?
Huvudvärk inom svenska kyrkan
”Var fjärde anställd inom svenska kyrkan
har under de senaste tolv månaderna haft.
sömnsvårigheter. Var tredje har känt sig
rastlös och 46 procent har känt sig nedstämda, ofta eller ibland”. Detta erfar man
genom ett meddelande från Kyrkans informationscentral, återgivet i ya Wermlands
Tidningen. Helt riktigt konstaterar tidningen, att ju nera sociologer som utbildas, desto
nera undersökningar av det här slaget kommer det att bli.
En tröst för sådana som finner dem en
smula, låt oss säga övernödiga är emellertid,
att om svenska kyrkan skiljs från staten genom beslut i höst, kommer den här typen ar
undersökningar snan att upphöra. Kyrkan
kommer inte att ha råd att betala dem. Som
det påpekas i en ledare i Svensk Tidskrift nr
3 i år har visserligen planerarna av den
framtida kyrkan tänkt sig att allt som denna
nu lägger ner pengar på skall kunna fortsätta oförändrat. Men det blir inte så, får man
hoppas. Det är bara en tidsfråga då en ransonering måste ske – eller då församlingarna
kommer att få lida för att kyrkans överbyggnad skall få bestå.
yligen nyttade kyrkans ”utrikesdepartement” in i ett nybyggt Kyrkans hus i Uppsala. Enligt en uppgift gällde det 125 personer. Siffran på de anställda är kan ke i och
för sig inte så hög. Många av dem har ett
meningsfullt arbete – de som arbetar inom
missionen eller som representerar de svenska utiandsförsamlingarna eller sjömansprästerna, för att nämna några exempel. Andra
tillhör den kategori som deltar i konferenser. Sysselsättningen med Kyrkornas världsråd kunde med fördel skäras ner, också detta ett exempel. I varje fall är det uppenbart,
att vad en svensk statskyrkaorganisation anser sig ha råd med kan ingen fordra av ett
reducerat svenskt trossamfund, som bara representerar sig självt.
Beträffande dem som licler av huvudvärk
eller av allmän nedstämdhet kan deras besvär ha nera orsaker. Antingen har de för
mycket att göra, och då måste deras verksamhetsområden krympas, eftersom det
vore oansvarigt att nyanställa personal annat
än för sådana uppgifter, som man med sä-
kerhet vet kommer att betyda något för
framtiden, el vs uppgifter på församlingsplanet. Dessa må gärna utvidgas där det behövs, ty där har kyrkan sin mening. Eller
också kan dessa plågade anställda rekommenderas att be):{runda historien om den
amerikanske missionär, som led av ständig
migrän. Han tillfångatogs av japanerna under kriget och fortsatte sin kristna verksamhet i fånglägren, men trots de hårda villkoren för att överleva slapp han migränen.
Kriget tog slut, han befriades och återgick
till sitt förra arbetsfält, och till migränen. Det
bör inte kräva allt för stora psykologiska
kunskaper för att reda ut vad detta kan ha
berott på, och den som inte själv kan förklara saken, hänvisas till kyrkliga psykologer
och sociologer.
Teknikerkrisen
Snart sagt alla politiker och ekonomer talar i
dag om nödvändigheten för Sverige att satsa
på innovationer. Tanken är att vi skall exportera oss ur vårt ekonomiska underläge
genom en intensiv satsning på naturvetenskaplig och teknisk forskning. Därigenom
skall Sverige återta sin ställning som ett av de
ledande länderna i världen när det gäller
produktion av nya högkvalificerade teknologiska produkter.
Detta låter mycket bra och är förvisso en
möjlighet för oss att reparera landets dåliga
affärer. Två reservationer anmäler sig emellertid omedelbart: för det första måste det
rara lönsamt att exploatera innovationerna
här i landet – annars blir det något annat
land, som får förmånen att göra det. För det
andra kommer en sådan ansträngning att
kräva tid innan de förhoppningsvis gynnsamma ekonomiska resultaten visar sig – en
tid att räkna inte i ett eller två år utan i tio till
femton.
Efter någon begrundan inställer sig också
en tredje reservation. Den högteknologiska
satsningen kräver en riklig tillgång på begå-
vade (och förstklassigt utbildade) naturvetenskapare och tekniker. Kommer den till- 151
gången att finnas i framtiden? Det ser inte så
ut. Vid Ingenjörsvetenskapsakademiens
konferens för någon tid sedan om bl a detta
problem presenterades skrämmande siffror.
I skolan flyr man sålunda från N-linjen i
gymnasiet. Sedan I970 har eleverna där
sjunkit från 11 000 till 6 000. Samma tendens råder vid universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Följande tabell säger vad
det är fråga om:
Antal nyinskrivna studerande:
Matematik Fysik Kemi
I969-70 4 000 l 000 l 000
1975-76 l 000 l 00 800
Till detta kommer den kvalitativt svagare
rekryteringen. Den avspeglar sig i examenssiffrorna. År 1963 tog 65% av de då nyinskrivna eleverna vid Tekniska högskolan i
Stockholm examen inom 5,5 år. För 1967
års nyinskrivna var motsvarande siffra 55 %
och av dem som började 1971 tog endast
35% examen inom 5,5 år.
Vid de tekniska högskolorna klagar lärarna- liksom lärarna vid universiteten -över
att de nyinskrivna oftast är svaga i matematik (”de kan inte räkna”), att deras svenska
språkfärdighet är dålig och att deras kunskaper i utländska språk är hopplöst otillräckliga för en utbildning på en internationellt
konkurrenskraftig nivå. Sammanfattande
sagt – på grund av skolans och gymnasiets
eländiga utbildningsresultat är det till stor
del ett klientel mer lämpat för folkhögskola
än för akademisk utbildning som strömmar
till universitet och högskolor. För de naturvetenskapliga och teknologiska utbildningslinjerna blir detta omedelbart påtagligt på
ett annat sätt än vid t ex lärar-, samhällsvetaroch juristutbildning, där de försämrade utbildningsresultaten inte märks lika snabbt.
Frågan blir onekligen: Hur skall vi på denna bas kunna åstadkomma vårt svenska
innovationsunder?
J
152
Föraktet fOr de professionella
När Aktiespararnas Riksförbund höll sitt
årsmöte i början av april framträdde professor Assar Lindbeck (s) med en avhyvling av
SAP-LO-f”örslaget till löntagarfonder. Hans
kritik väckte stormande bifall på mötet och
gav genljud över hela landet.
Han sade mycket annat klokt också. Bl a
varnade han för den allt starkare negativa
inställningen till professionella yrkesmän
inom näringsliv, förvaltning och utbildning.
l ngen som följt med offentlig debatt har
heller kunnat undgå att märka tendensen alt
skjuta åt sidan de för sina yrkesuppgifter
pmfessionellt skolade till förmån för amatörer eller ”tyckare” med de rätta värderingarna. Exemplen är så många att det snarast
är svårt att välja i raden av flagranta fall.
Men låt oss minnas Stålverk 80 och de lOOtals miljoner, som kastades bort på projekteringskostnader och förberedelser för ett
ur både am hällsekonomisk och företag ekonomisk synpunkt vanvettigt projekt. Det
hjälpte inte att ekonomer och industrimän
med långvarig erfarenhet av stålbranschen
redan från början varnade. Den grupp socialdemokratiska s k näringspolitiker, som lanserat iden, drev den mot allt förnuft och alla
fakta. Till på köpet vilseleddes riksdagen.
De verkliga fackmännen ur ekonomisk vetenskap och ur industrin förhånades, där de
inte rentav be kylides för reaktionärt och
asocialt synsätt på Norrbotten och dess be·
folkning, som så väl behövde hjälp. Till sis!
kunde man inte komma ifrån den kalla ekonomiska verkligheten och Stålverk 80-pro·
jektet skrinlades. Detta hindrar dock inte au
samma socialdemokratiska junta med en
slags förblindad envishet gång på gång för·
klarat att bara det blir en socialdemokratisk
regering igen skallminsann orrbotten räddas genom Stålverk 80.
Ett annat område där de professionella
salts på undantag är utbildningspolitiken.
Under den socialdemokratiska regeringens
tid fick lärarna ideligen höra att det var
deras fel att den nya given inom skolan fungerade så illa. Deras varningar, protester
och sakliga argument tog man inte hänsyn
till.
Detsamma har varit fallet inom högskoleområdet. År efter år kämpade universite·
tens lärare och forskare för att få politiker
och vänstertroende universitetsadministra·
törer att förstå deras argument. Men del
hjälpte nästan aldrig. Vad en socialdemokra·
tisk utbildningspolitiker bestämt eller en
rätttrogen avdelningsdirektör hittat på skul·
le genomföras. Argumenten från erfarenhel
och yrkeskunskap kastades – förmodligen
ofta olästa – i papperskorgen.
Låt oss hoppas att Assar Lindbecks var·
ningsord blir en tankeställare också för rege·
n ngen.