Thede Palm; Svensk lärdomshistoria
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Svensk lärdomshistoria
Om på en recensent ställdes kravet att han
skulle vara lika kunnig i ett ämne som författaren till den bok han recenserar, då skulle
åtskilliga volymer i vördnadsfull tystnad
överlämnas till biblioteken, för att glömmas.
l en artikel i Svensk Tidskrift 1976 kallade
Krister Gierow, själv en lärdomshistoriker av
rang, de två första volymerna av professor
ten Lindroths ”Svensk lärdomshistoria” ett
monumentalt verk, ”som vittnar om vidsträckt och djup lärdom”. Den som nu läst
tredje delen av Lindroths verk, Frihetstiden
(Norstedts 1978, pris 230 kr inb) kan tacksamt övertaga superlativerna. Även utan att
tillnärmelsevis behärska författarens material blir man snabbt övertygad om att här föreligger en högst ovanlig prestation, som måste bli omnämnd och framhållen.
Med Frihetstidens ingång var Sveriges militära expansion slut. Inom andra områden
pändes krafterna. Den europeiska upplysningskulturen trängde på och måste omsätta på svensk mark. Det skedde vid de gamla
universiteten och i de nya akademierna, och
ämnena hörde särskilt till ekonomi och naturvetenskap. Lindroth går igenom hela fältet utom möjligen den teknologiska utvecklingen, men den teori som låg bakom teknologin, alltså matematik, fysik, geologi, kemi
och annat är väl behandlad.
Vad beträffar universiteten var de väl vid
denna tid i första hand utbildningsanstalter
för blivande präster och ämbetsmän, och
makthavarna i Stockholm gjorde sitt bästa
för att hålla dem under politisk styrning. För
nutiden är den bilden inte okänd. Naturligtvis förekom även viss forskning, men också
den kontrollerades, inte minst från de teologiska fakulteternas sida – man glömmer lätt
att 1700-talet också var ortodoxiens tid. Som
undantag växte också vid universiteten forskare fram . Linne är det stora och lysande
exemplet.
Av bokens nära 700 sidor ägnas mer än
150 åt Linne och hans gärning. Detta säger
en del om vad han betydde och vad samtid
och eftervärld tänkt om honom. Det krävs
ingående kunskaper och dessutom visst moraliskt mod för att skriva kritiskt om Linne.
Lindroth gör det. Det är en fascinerande
läsning.
Linne var, framgår det, en dålig lärare j
det ämne, medicinen, som han egentligen
skulle företräda vid universitetet. Han var
samlare och systematiker, men det senare in
absurdum, och han gjorde upp sina scheman och tabeller som han menade att de
borde vara men utan att experimentellt prö-
va dem. Han tålde inte kritik och inte andras
självständighet. När det ville sig illa, skriver
Lindroth, var Linne ”en naiv hemmatänkare, fjärran från det upplysta 1700-talets
ideer.”
Linnes berömda reseberättelser gav aldrig
de praktiska resultat, som man väntat sig av
dem. Men de gav något annat, nämligen exempel på hans överdådiga, ibland ouppnå-
eliga sätt att skriva svenska. Överhuvud
uppehåller sig Lindroth gärna vid sätten att
uttrycka sig. Själv skriver han en så ledig
svenska att även svåra sammanhang förefaller lättbegripliga. Den eleganta svenskan
kommer till sin rätt i hans personomdömen.
Så om nationalekonomen Anders Nordencrantz: ”Han var en begåvad man av oförgripliga tankar och stor skrivklåda; böcker
och promemorior strömmade från hans
penna, tills han 1772 gick ur tiden.” Eller om
domprosten i Skara Anders Knös: Han brottades livet ut med de grundläggande teologiska problemen, ”brinnande i anden, en
späd liten man med barnsligt ansikte, stark
snusare, vilsekommen i sinnevärlden.”
Varje läsare kan välja vad han finner bäst,
men avsnittet om Swedenborg hör nog till
det allra förnämsta i boken. Ämnet är så
invecklat, litteraturen om Swedenborg så
stor, att det förefaller omöjligt att behandla
honom på ett dussin sidor (men han förekommer också i vol 2). Lindroth har lyckats.
96
I ett verk som Lindroths ger naturligtvis
avvägningen mellan olika ämnen svårigheter, liksom urvalet av personer som skall representera utvecklingen. En viss lutning åt
Uppsala universitet kan man inte undgå att
lägga märke till, medan Lund framstår som
befolkat av ganska primitiva krumelurer –
men män som ehrman-Ehrenstråhle och
LagerBring är väl behandlade. Att Vetenskapsakademin i Stockholm och dess verksamhet beskrivs utförligt är alldeles riktigt.
Där förenades forskning och, kan man väl
säga, påhitt i en fri anda, det hela opåverkat
av den småstadsakademiska bundenheten.
I fråga om Vetenskapsakademin är Lindroth på sin mammas gata; det är han som
skrivit dess historia under 1700-talet. Han
talar om akademins handlingar med deras
mångskiftande innehåll med ett sådant liv,
att man får intrycket att hela landet sjöd av
ideer, uppfinningar och nyheter. Riktigt så
var det ju inte. Trots allt var det ett litet antal
människor som hade förmåga eller ens vilja
att deltaga i det nya – men de som gjorde
det tillhörde i många fall en verkligtupplyt
elit. Detta var den tid då ”styrkan skar itt
skägg och vettet blev en makt,” skrev längre
fram Tegner. Det var då grunden lades till
åtminstone delar av det moderna Sverige.
THEDE PALM:
Svensk lärdomshistoria
Om på en recensent ställdes kravet att han
skulle vara lika kunnig i ett ämne som författaren till den bok han recenserar, då skulle
åtskilliga volymer i vördnadsfull tystnad
överlämnas till biblioteken, för att glömmas.
l en artikel i Svensk Tidskrift 1976 kallade
Krister Gierow, själv en lärdomshistoriker av
rang, de två första volymerna av professor
ten Lindroths ”Svensk lärdomshistoria” ett
monumentalt verk, ”som vittnar om vidsträckt och djup lärdom”. Den som nu läst
tredje delen av Lindroths verk, Frihetstiden
(Norstedts 1978, pris 230 kr inb) kan tacksamt övertaga superlativerna. Även utan att
tillnärmelsevis behärska författarens material blir man snabbt övertygad om att här föreligger en högst ovanlig prestation, som måste bli omnämnd och framhållen.
Med Frihetstidens ingång var Sveriges militära expansion slut. Inom andra områden
pändes krafterna. Den europeiska upplysningskulturen trängde på och måste omsätta på svensk mark. Det skedde vid de gamla
universiteten och i de nya akademierna, och
ämnena hörde särskilt till ekonomi och naturvetenskap. Lindroth går igenom hela fältet utom möjligen den teknologiska utvecklingen, men den teori som låg bakom teknologin, alltså matematik, fysik, geologi, kemi
och annat är väl behandlad.
Vad beträffar universiteten var de väl vid
denna tid i första hand utbildningsanstalter
för blivande präster och ämbetsmän, och
makthavarna i Stockholm gjorde sitt bästa
för att hålla dem under politisk styrning. För
nutiden är den bilden inte okänd. Naturligtvis förekom även viss forskning, men också
den kontrollerades, inte minst från de teologiska fakulteternas sida – man glömmer lätt
att 1700-talet också var ortodoxiens tid. Som
undantag växte också vid universiteten forskare fram . Linne är det stora och lysande
exemplet.
Av bokens nära 700 sidor ägnas mer än
150 åt Linne och hans gärning. Detta säger
en del om vad han betydde och vad samtid
och eftervärld tänkt om honom. Det krävs
ingående kunskaper och dessutom visst moraliskt mod för att skriva kritiskt om Linne.
Lindroth gör det. Det är en fascinerande
läsning.
Linne var, framgår det, en dålig lärare j
det ämne, medicinen, som han egentligen
skulle företräda vid universitetet. Han var
samlare och systematiker, men det senare in
absurdum, och han gjorde upp sina scheman och tabeller som han menade att de
borde vara men utan att experimentellt prö-
va dem. Han tålde inte kritik och inte andras
självständighet. När det ville sig illa, skriver
Lindroth, var Linne ”en naiv hemmatänkare, fjärran från det upplysta 1700-talets
ideer.”
Linnes berömda reseberättelser gav aldrig
de praktiska resultat, som man väntat sig av
dem. Men de gav något annat, nämligen exempel på hans överdådiga, ibland ouppnå-
eliga sätt att skriva svenska. Överhuvud
uppehåller sig Lindroth gärna vid sätten att
uttrycka sig. Själv skriver han en så ledig
svenska att även svåra sammanhang förefaller lättbegripliga. Den eleganta svenskan
kommer till sin rätt i hans personomdömen.
Så om nationalekonomen Anders Nordencrantz: ”Han var en begåvad man av oförgripliga tankar och stor skrivklåda; böcker
och promemorior strömmade från hans
penna, tills han 1772 gick ur tiden.” Eller om
domprosten i Skara Anders Knös: Han brottades livet ut med de grundläggande teologiska problemen, ”brinnande i anden, en
späd liten man med barnsligt ansikte, stark
snusare, vilsekommen i sinnevärlden.”
Varje läsare kan välja vad han finner bäst,
men avsnittet om Swedenborg hör nog till
det allra förnämsta i boken. Ämnet är så
invecklat, litteraturen om Swedenborg så
stor, att det förefaller omöjligt att behandla
honom på ett dussin sidor (men han förekommer också i vol 2). Lindroth har lyckats.
96
I ett verk som Lindroths ger naturligtvis
avvägningen mellan olika ämnen svårigheter, liksom urvalet av personer som skall representera utvecklingen. En viss lutning åt
Uppsala universitet kan man inte undgå att
lägga märke till, medan Lund framstår som
befolkat av ganska primitiva krumelurer –
men män som ehrman-Ehrenstråhle och
LagerBring är väl behandlade. Att Vetenskapsakademin i Stockholm och dess verksamhet beskrivs utförligt är alldeles riktigt.
Där förenades forskning och, kan man väl
säga, påhitt i en fri anda, det hela opåverkat
av den småstadsakademiska bundenheten.
I fråga om Vetenskapsakademin är Lindroth på sin mammas gata; det är han som
skrivit dess historia under 1700-talet. Han
talar om akademins handlingar med deras
mångskiftande innehåll med ett sådant liv,
att man får intrycket att hela landet sjöd av
ideer, uppfinningar och nyheter. Riktigt så
var det ju inte. Trots allt var det ett litet antal
människor som hade förmåga eller ens vilja
att deltaga i det nya – men de som gjorde
det tillhörde i många fall en verkligtupplyt
elit. Detta var den tid då ”styrkan skar itt
skägg och vettet blev en makt,” skrev längre
fram Tegner. Det var då grunden lades till
åtminstone delar av det moderna Sverige.