Ledare; Svensk tidskrift i ett valår
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Svensk Tidskrift i ett valår
För två år sedan, 1977, började Svensk Tidskrift sin nya årgång med en ledare som
behandlade tidskriftens uppgift. En ny regering hade tillträtt några månader tidigare.
Efter årtionden av opposition hade äntligen
de borgerliga lyckats övertaga makten. Trots
alla spådomar om det omöjliga i företaget
hade de gjort det gemensamt, och detta under en statsminister som ingav allmänt förtroende. Vad en politisk tidskrift, som med
skäl kunde betecknas som regeringsvänlig, i
ett sådant läge hade att göra, var att fortsätta
att publicera konstruktiv kritik, avsedd att
hjälpa, inte att syälpa.
Ledaren sammanfattade. Vår läsekrets
”vet var vi står: för ett med kraft drivet alternativ till den socialistiska politiken, byggt på
en förtroendefull samverkan mellan de tre
borgerliga partierna, för en social och kulturell reformpolitik präglad av en humanistisk
konservatism, där det historiska perspektivet är en hjälp för att finna de långsiktiga
riktlinjerna, och för en ekonomisk politik,
där kärnan i ett blandekonomiskt system är
ett fritt skapande enskilt näringsliv.”
I dag, då den borgerliga samlingsregeringen sprängts inifrån, finns anledning att
fråga om något bör ändras i vår målsättning.
Svaret är: ingenting.
Tillräckligt många opinionsundersökningar har visat att de borgerliga väljarna önskar
samverkan, även om den skulle ske på partiernas bekostnad. Samverkan skall vi alltså
fortsätta att arbeta för. Fram till september
bör också de tre partiledarna ha hunnit få
och förhoppningsvis utnyttjat många möjligheter till öppet manifesterat samarbete. En
uppmuntran för dem kommer att bli hr
PaJmes och alla socialdemokraters irritation
och besvikelse över att den splittring, som de
i höstas mycket gladde sig åt och talade om,
inte blivit så allvarlig som de utmålade.
I den citerade ledaren talades om förtroendefull samverkan. Tyvärr måste erkännas att det inte är aktuellt att använda ordet
förtroendefull i dagens situation. Men sår
kan läkas. Hr Bohman har vid moderaternas
partistämma gjort sitt bästa för att påskynda
läkningen. De två andra partiledarna lär inte
underlåta att reflektera över vad som är till
det helas bästa. Vi för vår del kommer inte
att ägna oss åt att se tillbaka eller att gräva
ner oss i vad som var vems fel.
För två år sedan lovade vi att arbeta för
sund ekonomi och fri företagsamhet. Vi menar att vi uppfyllt våra löften, men inte tillräckligt. Kritiken av det svenska högskattesamhället måste fortsätta. Utan en sund ekonomi är inga reformer i längden möjliga.
Men den ekonomi är inte sund, som pålägger medborgare skatter – marginalskatterna! – som förlamar deras arbetsvilja och på
ett förödande sätt undergräver kattemoralen. Sänkta marginalskatter är för ögonblicket det mest angelägna. Vad beträffar skattemoralen krävs reformer på lång sikt och förmodligen under lång tid för att reparera vad
som förstörts.
I den fria företagsamhetens intresse måste
de socialistiska fondbildningsplanerna fortsatt avslöjas och analyseras. När fackföreningsledningarna övertagit företagen , de
större som de mindre, lever vi inte längre i
ett fritt samhälle. Det är också därför som
Svensk Tidskrift under det gångna året publicerat sin välgrundade kritik av TCO. Överraskade TCO-ledare har talat om förföljelse.
Det är nonsens. Vad som åstadkommits är
att medlemmarna-tjänstemännen gjorts uppmärksamma på hur en del av deras förtroendemän i LO:s spår lett dem mot ett korporativt, ett socialistiskt samhälle, där medlemmarna för sent skulle upptäcka hur de berö-
vats sin valfrihet.
Andra områden, där en tidskrift som vår
har uppgifter, är skolans och forskningens.
Den svenska skolan med sina alltmera nedtrappade krav går ut över våra barn, som får
dåliga grundkunskaper, jämförda med barn
i andra länder. Det är otroligt hur doktrinära socialdemokrater slår vakt om sin misslyckade skolreform. Under tiden sjunker·
inte bara skolans standard utan också den
svenska forskningens. Bara radikala ändringar kan hjälpa.
Nytt intresse för försvaret behöver väckas.
Den pågående nedrustningen, av våra vänsterdominerade massmedia konsekvent och
osant framställd som upprustning, måste
3
hejdas. Den skickligt genomförda kampanjen mot flygplan B3LA, i vilken t o m kyrkliga organ engagerat sig, går ju i grunden ut
på att om vi alls skall försvara oss, skall vi
snarare ha sämre vapen än bättre. En punkt
är nådd, där alla måste inse, att vi har råd att
kosta på försvaret likaväl som vi kostar på
annat. Det talas vackert om vår säkerhetspolitik; det är på tiden att vi intresserar oss mer
för vår säkerhet.
Det år som nu börjat är ett viktigt år, kanske ett avgörande. Antingen vinner socialdemokraterna valet i höst. Med hjälp av kommunisterna kommer de då, i riktigt medvetande om att detta kanske är deras sista
chans, att snabbt genomföra de långtgående
socialistiska samhällsförändringar som deras
partikongress krävt. Eller också vinner de
borgerliga igen, och senast då måste de åter
lära sig att samregera. Bäst vme om de
gjorde detta före valet, och det är mot en
sådan utveckling som alla goda krafter måste arbeta.
För två år sedan, 1977, började Svensk Tidskrift sin nya årgång med en ledare som
behandlade tidskriftens uppgift. En ny regering hade tillträtt några månader tidigare.
Efter årtionden av opposition hade äntligen
de borgerliga lyckats övertaga makten. Trots
alla spådomar om det omöjliga i företaget
hade de gjort det gemensamt, och detta under en statsminister som ingav allmänt förtroende. Vad en politisk tidskrift, som med
skäl kunde betecknas som regeringsvänlig, i
ett sådant läge hade att göra, var att fortsätta
att publicera konstruktiv kritik, avsedd att
hjälpa, inte att syälpa.
Ledaren sammanfattade. Vår läsekrets
”vet var vi står: för ett med kraft drivet alternativ till den socialistiska politiken, byggt på
en förtroendefull samverkan mellan de tre
borgerliga partierna, för en social och kulturell reformpolitik präglad av en humanistisk
konservatism, där det historiska perspektivet är en hjälp för att finna de långsiktiga
riktlinjerna, och för en ekonomisk politik,
där kärnan i ett blandekonomiskt system är
ett fritt skapande enskilt näringsliv.”
I dag, då den borgerliga samlingsregeringen sprängts inifrån, finns anledning att
fråga om något bör ändras i vår målsättning.
Svaret är: ingenting.
Tillräckligt många opinionsundersökningar har visat att de borgerliga väljarna önskar
samverkan, även om den skulle ske på partiernas bekostnad. Samverkan skall vi alltså
fortsätta att arbeta för. Fram till september
bör också de tre partiledarna ha hunnit få
och förhoppningsvis utnyttjat många möjligheter till öppet manifesterat samarbete. En
uppmuntran för dem kommer att bli hr
PaJmes och alla socialdemokraters irritation
och besvikelse över att den splittring, som de
i höstas mycket gladde sig åt och talade om,
inte blivit så allvarlig som de utmålade.
I den citerade ledaren talades om förtroendefull samverkan. Tyvärr måste erkännas att det inte är aktuellt att använda ordet
förtroendefull i dagens situation. Men sår
kan läkas. Hr Bohman har vid moderaternas
partistämma gjort sitt bästa för att påskynda
läkningen. De två andra partiledarna lär inte
underlåta att reflektera över vad som är till
det helas bästa. Vi för vår del kommer inte
att ägna oss åt att se tillbaka eller att gräva
ner oss i vad som var vems fel.
För två år sedan lovade vi att arbeta för
sund ekonomi och fri företagsamhet. Vi menar att vi uppfyllt våra löften, men inte tillräckligt. Kritiken av det svenska högskattesamhället måste fortsätta. Utan en sund ekonomi är inga reformer i längden möjliga.
Men den ekonomi är inte sund, som pålägger medborgare skatter – marginalskatterna! – som förlamar deras arbetsvilja och på
ett förödande sätt undergräver kattemoralen. Sänkta marginalskatter är för ögonblicket det mest angelägna. Vad beträffar skattemoralen krävs reformer på lång sikt och förmodligen under lång tid för att reparera vad
som förstörts.
I den fria företagsamhetens intresse måste
de socialistiska fondbildningsplanerna fortsatt avslöjas och analyseras. När fackföreningsledningarna övertagit företagen , de
större som de mindre, lever vi inte längre i
ett fritt samhälle. Det är också därför som
Svensk Tidskrift under det gångna året publicerat sin välgrundade kritik av TCO. Överraskade TCO-ledare har talat om förföljelse.
Det är nonsens. Vad som åstadkommits är
att medlemmarna-tjänstemännen gjorts uppmärksamma på hur en del av deras förtroendemän i LO:s spår lett dem mot ett korporativt, ett socialistiskt samhälle, där medlemmarna för sent skulle upptäcka hur de berö-
vats sin valfrihet.
Andra områden, där en tidskrift som vår
har uppgifter, är skolans och forskningens.
Den svenska skolan med sina alltmera nedtrappade krav går ut över våra barn, som får
dåliga grundkunskaper, jämförda med barn
i andra länder. Det är otroligt hur doktrinära socialdemokrater slår vakt om sin misslyckade skolreform. Under tiden sjunker·
inte bara skolans standard utan också den
svenska forskningens. Bara radikala ändringar kan hjälpa.
Nytt intresse för försvaret behöver väckas.
Den pågående nedrustningen, av våra vänsterdominerade massmedia konsekvent och
osant framställd som upprustning, måste
3
hejdas. Den skickligt genomförda kampanjen mot flygplan B3LA, i vilken t o m kyrkliga organ engagerat sig, går ju i grunden ut
på att om vi alls skall försvara oss, skall vi
snarare ha sämre vapen än bättre. En punkt
är nådd, där alla måste inse, att vi har råd att
kosta på försvaret likaväl som vi kostar på
annat. Det talas vackert om vår säkerhetspolitik; det är på tiden att vi intresserar oss mer
för vår säkerhet.
Det år som nu börjat är ett viktigt år, kanske ett avgörande. Antingen vinner socialdemokraterna valet i höst. Med hjälp av kommunisterna kommer de då, i riktigt medvetande om att detta kanske är deras sista
chans, att snabbt genomföra de långtgående
socialistiska samhällsförändringar som deras
partikongress krävt. Eller också vinner de
borgerliga igen, och senast då måste de åter
lära sig att samregera. Bäst vme om de
gjorde detta före valet, och det är mot en
sådan utveckling som alla goda krafter måste arbeta.