Erik Anners; Idépolitik i återvändsgränd

…___
ERIK ANNERS:
Idepolitik i återvändsgränd
Professor Erik Anners har g;ranskat
moderaternasförslag till partiprog;ram. Han
analyserar i sin artikelförslagets behandling
av beg;repp som frihet och människan som
unik varelse. Men han vidgar perspektiven.
Om man ger upp att förklara människan
som samhällsvarelse ur religiösa eller
upplysningsradikala synsätt, kan bara
vetenskapen ge rimliga svar. En sådan
vetenskap är den moderna socialbiologin. I
människans genetiska arv söker den hennes
bakgrund och förklaring till hennes sätt att
handla även i ett modernt samhälle.
Historiska erfarenheter kommer därvid åter
till heders, och det är naturligt om den nya
konservatismen uppmärksammar den nya
vetenskapen och dess resultat.
Moderata Samlingspartiets förslag till idepolitiskt program, som skall behandlas på partistämman i höst, är ett ur idehistorisk synpunkt särdeles intressant aktstycke.
Först och främst visar det hur ytterligt
svårt det är att inom ramen för ca J8 A 4-
sidor tränga samman ett principprogram,
där nödvändigtvis de teoretiska begreppsbestämningarna och resonemangen måste ges
stort utrymme. Författarna ställs inför flera
dilemma. Försöker de skriva kortfattat, riskerar de att texten blir intetsägande. Försöker de däremot att precisera den teoretiska argumentationen, riskerar de att prestera
en filosofisk traktat. Det blir långt och föga
inspirerande. En sådan är knappast vad partiarbetarna på fältet väntar sig som vägledning för sig själva och som hjälp i sitt arbete.
Nödvändigheten att ideprogrammet kan
fungera som ett hjälpmedel för de egnas
insatser i debatten bereder i sin tur nya svå-
righeter. Skriver man för sina partimedlemmar måste man framför allt fatta sig begripligt. Men då blir det svårt att göra några
framsteg i den teoretiska argumentationen.
Moderna samhällsvetenskaper arbetar med
ett ofantligt uppbåd av nya termer med }t·
terst nyanserad och komplicerad innebörd.
Populariserar man bort dem, arbetar man
med trubbiga instrument.
Sammanfattande sagt – ett ideprogram
måste vara en blandning av populärvetenskap och politisk förkunnelse; hur man än
bär sig åt kan man bli kritiserad för försummelser i båda hänseendena.
Men de brister, som kan finnas i det här
aktuella förslaget, beror ingalunda på att
den krets, som arbetar med programmet,
gjort det för lätt för sig utan snarare på att
författarna varit alltför ambitiösa. Låt oss
emellertid först se på vad som är obestridligt
för~änstfullt.
Såväl de inledande avsnitten om ”samhällets omdaning” och ”aktuella utvecklingslinjer” som det avslutande om ”problem för
framtiden” är förträffliga. De är formulerade med kraft och klarhet, och borde i allt
väsentligt stå sig väl i remissförfarandets
skärseld.
Fast jag tycker nog att meningen ”därmed
ges vår utrikespolitik en moralisk kraft långt
utanför vårt lands gränser” saklöst kunde
utgå. Det hör visserligen till god ton i vår tid
att tala om den svenska utrikespolitiken, vari
även då innefattas biståndspolitiken, som
moraliskt uppbygglig. Kanske är det nyttigt
för oss svenskar att tro det. För andra folk
ligger det ingen nämnvärd moralisk kraft i
vår alliansfria politik med sikte på neutralitet i krig.
Punkten om ”medborgarna och organisationerna” förefaller ha tillkommit i den vällovliga avsikten att säga ett sanningens ord
om korporativismens faror. Sedan har en
eftertankens kranka blekhet inställt sig –
det gäller ju att inte stöta sig med så starka
makthavare som ”facket”. Uttalanden som
att ”det är just organisationerna som kan ge
det moderna välfårdssamhället å ena sidan
handlingskraft genom samarbete och å andra sidan utvecklingskraft genom mångfald
och maktspridning”, är något överflödiga.
Just nu är det snarare angeläget att skydda
statsmakternas oberoende ställning i förhållande till de fackliga organisationerna.
I programtexten finns också ett avsnitt om
157
”det socialistiska alternativet”, som knappast
hör hemma i ett ideprogram. Avsnittet är
mera en välskriven broschyrtext, med en så-
dans propagandistiska slagkraft och alla till
genren hörande förenklingar, än en rättvis
analys. Kan vi inte lämpligen överlämna åt
socialisterna själva att beskriva sin ideologi?
Sedan kan vi ju kritisera dem i debatten från
deras egna uttalanden om sin åskådning.
Moderata värderingar
Det diskutabla avsnittet är det där författarna tvingas ge sig på uppgiften att med
samhällsvetenskapliga termer beskriva sina
idepolitiska grundvärderingar, d v s vad
man i texten kallar ”grundläggande moderata värderingar”.
För tio år sedan skulle det hetat ”grundläggande konservativa värderingar”. Om
man nu av taktiska skäl (eller är det möjligen
teoretiska) vill undvika ordet ”konservativ”,
har det sina risker att ersätta det med ”moderat” i ideologiska sammanhang. Ur termen konservativ kan man utveckla en principiell riktlinje – nämligen att bevara värdefulla institutioner och anknyta till en bestämd ehuru till sitt innehåll skiftande idehistorisk tradition. Ur termen moderat kan
man endast deducera fram en strävan att
undvika ytterligheter och anknyter inte till
någon idehistorisk tradition alls. Tio år är en
kort tid i historien. Det har därför sina risker
att göra doktrin på termer, som tillkommit i
brist på bättre i en situation, då partiet ville
förjaga högerspöket genom byte av partinamn.
Vi kan alltså g~rna använda termen model
158
rat (och moderater) i det politiska vardagsarbetet. Något handtag på stekpannan måste
man ju ha. Men det är skäl att hålla den
utantör den idepolitiska terminologin. Eljest
kan vi bli smått löjliga, tex genom att med
höjd panna och trosvissa ögon förkunna
våra grundläggande måttfulla ideer.
På tal om dem finns det ett resonemang i
texten, som är svårt att begripa. Det handlar
om staten:
”Statens grundläggande uppgift är att värna
den frihet som samhällsgemenskapen bygger på. l grunden är staten en mekanism för
tvång, avsedd att träda in i de fall där den
fria samhällsgemenskapen inte kan värna
sina värden på annat sätt. Men därför råder
alltid ett spänningsförhållande mellan den
fria gemenskap för vilken staten i det utvecklade samhället är en förutsättning, och den
stat som, om den inte håller sig inom bestämda ramar för sin verksamhet, också kan hota
friheten.”
Om detta, tror jag, gäller Tegners ord om
att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Låt oss nöja oss med att ställa några frågor
kring satsen: ”Statens grundläggande uppgift är att värna den frihet som samhällsgemenskapen bygger på.”
Frihetsvärdena
Detta är tydligen varken en historisk, juridisk eller statsvetenskaplig definition av statens grundläggande uppgift utan en normativ bestämning, byggd på en ideologisk värdering av friheten som det primära. Denna
bestämning är en klassisk liberal grundsats
och Manchesterliberalerna skulle nicka gillande. Socialliberaler och socialkonservativa
skulle invända att så lätt kommer man inte
ifrån den sociala verkligheten. För fattiga,
gamla eller sjuka är samhällets trygghetsskapande funktion långt viktigare än dess frihetsskapande. Först när de fått ett skydd
mot nöd har de konkreta friheter, som ges
inom den statliga ramen, intresse för dem.
Med de begreppsbestämningar programförfattarna använder riskerar man att hamna i
en högreståndsliberalism riktad till friska
och socialt välanpassade människor med
goda inkomster.
Överallt i världen har den stora faran för
de konservativa rörelserna varit att de på
grund av bristande insikt i de sociala realiteterna inte sett reformproblemen i tid och
därmed kommit i efterhand i förhållande till
de rörelser, främst socialistiska, som tagit
fasta på de nödlidandes eller sämre ställdas
primära behov av trygghet. I vårt land är
den starka ställning som socialdemokraterna
har hos pensionärerna ett varnande exempel.
Man kan emellertid gott förstå programförfattarna. Det till synes oemotståndliga suget in i en kollektivistisk och korporativ samhällstyp gör det nödvändigt även för ett konservativt parti att sätta frihetsvärdena i förgrunden. Risken är, som sagt, att det inte
blir något alls kvar av den konservativa grunden i partiets idetradition – nämligen den
skeptiska synen på möjligheterna att genom
förändringar av samhällsinstitutionerna
åstadkomma avgörande och av sig själva bestående politiska, sociala och kulturella
framsteg. Detta synsätt har våra dagars konservatism ärvt från sitt ursprung i den klassiska konservativa åskådningens religiösa
svn på människan. I denna väjde man inte
för de destruktiva dragen i den mänskliga
naturen; historiska erfarenheter gav mer än
tillräckliga bevis. Därför har det hittills varit
en för alla konservativa partier gemensam
ståndpunkt att de civilisatoriska framstegen
alltid måste betraktas som tillfälliga vinningar – varje generation måste erövra och
befasta dem på nytt.
Därvidlag skiljer sig den konservativa
åskådningen från liberalism och socialism,
som båda bygger på upplysningsideologins
axiom att människan av naturen är en fredlig och förnuftig varelse. Om hon inte betedde sig i enlighet med denna sin sanna
natur och samhället därför fungerade illa,
berodde detta inte på brister hos människan
utan på att samhällsinstitutionerna var fel
konstruerade. Följaktligen skulle allt bli bra
om man gjorde de till roten gående (radikala) ingrepp i samhället, som behövdes för
att människans fredliga och förnuftiga natur
kulle komma till sin rätt.
Ett av de mera extrema exemplen på denna upplysningsradikalismens tilltro till människan är Marx’ bekanta föreställning om
det statslösa samhället. är kommunismen
genomförts genom proletariatets diktatur,
skulle så småningom staten av sig själv vittra
bort och människorna styra sig själva, samarbeta och fördela arbetet i fritt samverkande
kollektiv.
Den liberala människosynen
Det idehistoriskt särskilt intressanta med det
här föreliggande förslaget till moderat ide- 159
program är att författarna synes ha närmat
sig upplysningens uppfattning om människan. Visserligen sägs det att ”arbetet att forma samhället efter varje människas krav på
frihet och gemenskap är ett arbete utan slut”
liksom att ”strävan efter att med alla medel
förverkliga den ena eller andra utopin hotar
friheten”. Likaså talas det om ”den stegvisa
förändringen” och om ”kontinuiteten i samhällsförändringen”. Men människosynen i
programmet saknar cljupdimension. Det
sägs endast att ”vår politik utgår från övertygelsen att varje människa är unik. Det är- en
övertygelse fast rotad i den människosyn
som pr-äglat den västerländska civilisationens utveckling och som geus kraft av den
kristna tron. Utan en fa t förankring i uppfattningen av varje människa som en unik
individ med ett eget värde går det inte att
bygga ett fritt samhälie”.
Della låter ju säga sig och det är onekligen
vackert skrivet. Men vad menas med att var–
je människa är ”en unik individ med ett eget
värde”? Vilket värde och varför? På sådana
frågor hade den kristna konservatismen som
bekant svar. Men här proklameras dessa
satser utan någon underbyggnad i en uppfattning om vad människan är för slags varelse. I övrigt diskuterar författarna de politiska frågorna just så som alla ideologier
med rötter i upplysningstiden gör, nämligen
som frågor om hur samhällets institutioner
bör vara beskaffade. Att man härvid tagit
starkt intryck av den radikala nyliberalismen
är tydligt.
Sammanfattande sagt: programförslaget
är väsentligen ett liberalt program på upplysningsideologins grund. Den idehistoriska
160
innebörden av dess antagande som partiprogram skulle bli att det parti i Sverige, som
under 1900-talet velat företräda och utveckla
en modern konservativ ideologi, givit upp
det mesta av sin konservativa grundåskådning. Politiskt-taktiskt kan detta kanske vara
nyttigt för kampen mot kollektivism och korporativism. Men hur går det med partiets
ideologiska självständighet och existensberättigande? Har man inte hamnat i en återvändsgränd?
Mot en ny syn på människan
Kanske är detta ett av tidens många tecken
på att något nytt och avgörande håller på att
hända inte bara i svensk utan allmän västerländsk politisk icledebatt. Fråga är nämligen
om vi inte börjar närma oss slutet på den
idehistoriska epok, för vilken upplysningsradikalismens syn på människan som av naturen fredlig och förnuftig varit inspirerande
och mönsterbildande.
Detta synsätt har gått som en röd tråd
genom allt samhällstänkande, även det
marxistiska, alltsedan senare delen av 1700-
talet – utom hos just de konservativa. Och
detta trots de fruktansvärda historiska erfarenheterna av att det alls inte hjälpt att radikalt reformera samhällets institutioner för
att förmå människorna att bete sig fredligt
och förnuftigt. Trots två världskrig och oerhörda omvandlingar av alla västerländska
samhällens grundvalar har vi inte kommit
längre än till en prekär existens vid avgrundens – kärnvapenkrigets – brant.
Mot denna bakgrund blir det naturligt att
ställa frågan om det inte är nödvändigt att
föra in en fördjupad människosyn i den politiska idedebatten. Före 1700-talets sekularisering utgick alla politiska teorier på det ena
eller andra sättet från en religiös uppfattning av människan. Med kristendomens seger kom det stora genombrottet för ett perspektiv på människan såsom på en gång
evighetsvarelse och jordevarelse. Människosjälen tillhörde Gud och sökte sig till Gud i
en ständig kamp för att uppfylla Guds vilja.
Som jordevarelse var människan belastad a1
syndafallet och arvsynden och därmed i
grunden en ofullkomlig och syndig varelse.
Endast genom Guds nåd och under kyrkans
ledning kunde människan leva ett rättskaffens liv trots de onda makter, som ständigt
omgav henne, och de förstörande krafter,
som verkade i hennes inre.
Med denna grundsyn på människan kunde man inte gärna vänta några stora framsteg av hennes insatser som samhällsvarelse,
och man gjorde inte det heller. Alla
samhällsinstitutioner betraktades som uttryck för Guds vilja och deras förnyelse och
reforme1·ing förutsatte först och främst en
moralisk förbättring hos den enskilda människan.
Vi blev, tror många nu för tiden, lyckligt
befriade från dylik vidskepelse genom 1700-
talets upplysningsfilosofi. Serlan dess hanii
den politiska idebildningen upphöjt människan själv till en gudomens vederlike. Männ~
skan är – mer än någonsin under antikenalltings mått. Följderna av denna uppfatt·
ning kan vi se runt omkring oss – här, nu
och i världen.
Att återuppleva det religösa perspekliret
på människan och därmed få den djupd~
mens10nen i den politiska idebildningen är
givetvis omöjligt. I det öppna samhället får
l’ar och en bli salig på sin fason. Men om vi
inte längre accepterar gudstron som kunskapskälla för den politiska teorin finns det
bara en annan – nämligen vetenskapen.
Frågan blir alltså: kan vi i nutida vetenskap
finna ett underlag för en fördjupad människosyn så att vi kan bygga politiska ideologier inte bara på föreställningar om hur samhällsinst1tutionerna bör reformeras för att
fungera väl utan också på en analys av människan själv som biologisk individ och social
1arelse.
Socialbiologin
l förstone synes svaret på den frågan vara
nej. Biologin kan än så länge inte ge oss mer
än en högst ofullständig kunskap. Vår kännedom om hur människohjärnan fungerar
är ytlig och gäller väsentligen med medicinska metoder fastställbara processer. Vad som
händer i hjärnans elektro-kemiska mekanismer när t ex en r·ättviseföreställning eller en
logisk deduktion kommer till vet vi inte. Detta är orsaken till att såväl individualpsykologin som de sociala beteendevetenskaperna,
lex sociologi och socialpsykologi, kulturantropologi och socialantropologi, ännu befinner sig på ett så outvecklat stadium. Deras
metoder kan närmastjämföras med naturvetenskapernas på Linnes tid, d v s man registrerar och definierar yttre fenomen.
Framstegen består i den överblick man får
genom den systematiska uppställningen av
fenomenen liksom genom de korsvisa referenserna inom systemet (jfr Linnes flora).
161
Men Linne kunde inte nå fram till fundamental kunskap om t ex växternas ämnesomsättning – så långt hade kemin inte nått på
1700-talet.
Under det senaste decenniet har man
emellertid börjat skönja en möjlighet att
trots den bristande kunskapen om människans hjärnfunktioner få en åtminstone nå-
got säkrare kunskap om orsakssammanhangen bakom människornas sociala beteende.
Bakgrunden till detta är upptäckten att
människovarelserna har en så mycket längre
förhistoria än man till ganska nyligen antagit. De senaste decenniernas forskningar har
givit en tämligen säker grund för antagandet att människans förhistoria sträcker sig
inte 50 000 utan ca l 000 000 år eller kanske
mer tillbaka i tiden i den meningen att vårt
genetiska arv går tillbaka på varelser, som
levt under denna ofantliga tidrymd. Detta
ger en långt större vikt åt den genetiska problematiken, närmare bestämt hur vi är genetiskt programmerade, eller för att uttrycka
saken populärvetenskapligt, vad vi har fått
för egenskaper i arv från alla dessa tallösa
släktled före oss. Förlängningen av det historiska perspektivet bakåt har givit upphov till
nya tvärvetenskapliga arbetsmetoder, där
biokemi och genetik, sociologi och antropologi fått ge sina bidrag till en ny syntes.
Det hittills mest intressanta arbetet i denna genre är Edward O Wilson, Sociobiology,
The New Synthesis (1975). Författaren är
professor i zoologi vid Harvard, närmare
bestämt insektsforskare. Men han har vidgat
sin specialitet till en enorm insats, som
sträcker sig över zoologins alla forskningsobL
162
jekt, däribland människan. Hans metod är
en kombination av biologi, evolutionistisk
genetik och sociologi. Om hans resultat bara
är tillnärmelsevis riktiga – andra forskare
(särskilt politiskt radikala sådana) bestrider
livligt att de är det – måste det leda till en
revolution både i vårt samhällsvetenskapliga
och politiska tänkande.
Människan i sitt genetiska program
Den sammanfattande slutsats man kan dra
av hans resultat är att vi är mycket starkare
bundna vid vår genetiska programmering,
än vad man tidigare trott. (Det bör i det
sammanhanget kanske påpekas att Wilsons
metod och teorier inte har det minsta gemensamt med nazismens rasbiologiska få-
nigheter.) Den avgörande orsaken härtill
skulle vara evolutionslagarnas verkningar
under den långa tid under vilken mänskligheten existerat. Naturens obönhörliga urval
skulle ha format vårt genetiska program under ett ständigt samspel mellan människans
biologiska flexibilitet och naturmiljöns tryck.
Detta ger upphov till många oroande frå-
gor. En gäller vår förmåga att rationellt bygga upp ett väl fungerande samhällsliv. Kan
det förhålla sig så att vi människor, som under 99 % av den tidrymd vi funnits levt som
flockvarelser, är så starkt programmerade
såsom just flockvarelser att vi har mycket
svårt att bygga upp bestående civilisationer
av stora kollektiv? Kan det vara så att vi är
programmerade till stark lojalitet med familjen och den lilla överskådbara samarbetsgruppen, men indifferenta gentemot de stora kollektiven – annat än när ett hot mot
dem upplevs som ett hot mot den egna
flocken?
l så fall är det inte underligt att alla tidigare civilisationer störtat samman och att vår
egen är dödligt hotad av vår oförmåga till en
rationell politik byggd på lojalitet mot de
stora kollektivens, t ex nationens, statens och
män klighetens behov.
Kan det vidare vara så att den långa tid,
som människorna levt som samlar- och jägarvarelser, programmerat oss att handla kortsiktigt? För en sådan varelse lönar det sig ju
inte att planera på längre sikt. Kan det, slutligen, vara så att vår flexibilitet är medaljens
frams ida till en emotionell instabilitet, som
beror på den långa tid under 1·ilken människovarelsen levt under stark otrygghet?
Wilsons ”nya syntes’, socialbiologin, uppfordrar till sådana frågor. Naturligtvis kan
ingen ännu besvara dem. Här behövs en
lång och svår tvärvetenskaplig forskning,
där socialbiologin förenas med det socialoch kulturantropologiska materialet, varvid
inte minst det historiska kommer au bli a1
tor betydelse. Men det kan trots alla svårigheter hända att en sådan forskning kommer
fram till resultat, som gör det ofrånkomligt
att pröva om grundvalarna och metoderna
för vårt politiska tänkande.
För en konservativ rörelse måste det vara
ytterst vi ktigt att noga följa denna forskn ing
och debatten kring dess resultat. Svensk ve·
tenskap är dessbättre engagerad och har
börjat utveckla en kontaktyta gentemot den
utländska forskn ingen på dessa områden. ’
mycket större skäl då att det moderata sam·
lingspartiets ideologiskt intres erade krafter
uppmärksammar både detta nya vetenskapliga tänkande och dess konsekvenser för den
politiska teorin.
Det är sannolikt att den religiösa syn på
människovarelsens brister, som en gång utgjorde grundvalen för den klassiska konservatismens relativistiska bedömning av det
politiska framstegsarbetets möjligheter, utgjorde en överföring till det religiösa planet
av en enorm mängd samlade historiska erfarenheter. Om det är så, kan det också förhålla sig så att konservativa iderörelser genom
nya vetenskapliga resultat kan komma att få
eu starkare vetenskapligt underlag. Hittills
har de endast kunnat åberopa historiska erfarenheter. Men sådana kan tolkas på
163
många sätt, och historisk empirik är därför
en kunskapskälla med ofta otillräcklig beviskraft. Framför allt är det lätt att misstänkliggöra den genom anakronistisk kritik av
äldre tiders förhållanden – en bland radikaler populär metod. Därför har det i två-
hundra år varit svårt att vinna gehör för
varningar grundade på historiska erfarenheter gentemot upplysningsideologin och dess
efterföljares pseudorationalism och utopism. ”Den nya syntesen” kanske öppnar
nya tankebanor och ger nytt innehåll åt en
”nykonservatism” med en fastare vetenskaplig tankemodell som grundval.