Niels Jörgen Haagerup; Fenomenet Glistrup
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Fenomenet Glistrup
Det parti, som advokaten Mogens Glistrup
bildade i Danmark för fem år sedan, fick
redan från början en halv miljon röster. Det
har undrr följande val visat en för
Danmark anmärkningsvärd stabilitet.
Svensk Tidskrifts danske medarbetare,
redaktör Niels }lffgen Haagerup, har ägnat
jJartiet och dess grundare en analys, lämpad
för svenska läsare. Han påpekar hur partiet
hålls utanför beslutsfattandet i Folketinget
men att det därför inte är utan betydelse.
Han konstaterar att det redan från början
etablerade sig som missnöjesparti, ett parti
mot skatter och mot höga offentliga utgifter,
men detta var opposition mot en borgerlig
regering, som inte varit tillräckligt
borgerlig. Haagerup menar att man i
Sverige bör draga lärdom av Glistrup och
hans parti – och han skriver klart ut i
vilken riktning.
Det har blivit en myt, att då den danske
skatteexperten och advokaten Mogens Glistrupien intervju i Danmarks radio och sedan
också i TV talade om att han inte betalade
någon skatt, utbröt en politisk revolution i
Danmark. Något ligger det i myten, ty Glistrup har inte bara skaffat sig ett namn som
provokatör och partiledare (med den egendomliga titeln kampanjledare). Han och
hans rörelse, som kallar sig framstegs partiet,
har bitit sig fast inom det danska politiska
systemet och bland väljarna. Sedan chockvalet 1973, då antalet politiska partier i Folketinget fördubblades från fem till tio, har det
visat en förvånande stabilitet. Det har med
små marginaler behållit den storlek, som det
nådde 1973, vid två senare val (28 mandat
1973, 24 1975 och 26 1977) och därmed
visat en högre grad av stabilitet rent storleksmässigt än något annat danskt parti.
Man kan också säga att partiet kulminerade redan vid starten. Som alla andra partiledare ställde Glistrup naturligtvis upp höga
mål: han skulle erövra makten. Den halva
miljon röster som han fick 1973 skulle vid
nästa val bli en hel miljon och därefter stiga
ytterligare. Men Glistrup har aldrig senare
nått upp till en halv miljon. Han gick tillbaka
1975, men sedan något framåt 1977. Vid
kommunalvalen i mars 1978 demonstrerade
framstegspartiet åter en avsevärd stabilitet.
Det är inte något utpräglat tillfällighetsparti,
och det höll ställningen från 1973, även om
det fick en mindre procentandel av rösterna
än vid folketingsvalet 1977.
Den senaste opinionsmätningen i mars
1978 – sedan dom fallit i Mogens Glistrups
skattemål – visar att antalet väljare, som partiet har, i stort sett är oförändrat. Det har
omkring 13 % av väljarna bakom sig, och om
det blev ett val i morgon skulle det antagligen åter bli det största oppositionspartiet i
Folketinget, så som det är i dag och så som
det var åren 1973-75 fram till dess Venstre,
Danmarks liberala parti, under Poul Hartling upplevde en kort stark blomstringstid
som en följd av Hartlings tid som statsminister och fick 42 mandat.
Provokatör eller frihetskämpe
~len hur kan det gå till att ett protestparti
med en provokatör, visserligen en välbegå-
lad provokatör, med ett allt annat än charmerande eller ens förtroendeingivande utseende och med ingen eller obetydlig folklig
bakgrund men med sinne för humor kan få
en sådan ställning i dansk politik? Har en
sjundedel av de danska väljarna verkligen
trott Glistrup, då han liknade sig själv vid
krigets frihetskämpar eftersom han förstod
att utnytga skattereglerna så att han inte betalade någon skatt alls?
!’\ej, Glistrup uppfattas som provokatör.
Men hans sätt att hantera skattemyndigheterna, hans ständiga angrepp mot byråkraterna och mot den offentliga sektorns stora
personalförbrukning och mot anslag till dilerse kulturella ändamål har vunnit gensvar
hos delar av väljarna. Han är en revoltör.
Han representerar en politisk opposition på
högerkanten i dansk politik, eller rättare ett
utbrytningsförsök liksom vänstersocialisterna och i mindre grad Socialistisk folkeparti och kommunisterna på den vänstra flygeln (vilka tillsammans har 21 mandat och
något över lO% av rösterna).
165
Man skall göra klart för sig, att Mogens
Glistrup inte har slagit igenom som den nya
stora ledargestalten i Danmark. Han har
stannat vid att få 13-15 ’7c av väljarna med
sig, och det är på längre sikt utan tvivel fatalt
för partiet. Men han har förstått att utnytga
den revolt, som 1973 uppstod mot de etablerade partierna.
Detta framgår av siffrorna. Vid folketingsvalet 1971 fick de fyra ”gamla” partierna
sammanlagt 158 av Folketingets 175mandat
(plus fyra från Grönland och Färöarna). De
fyra partierna är socialdemokraterna,
Venstre, Det konservative Folkeparti och Radikale Venstre. Det femte och sista partiet,
Socialistisk Folkeparti (den kommunistiske
utbrytaren Aksel Larsens parti efter Ungern
1956) fick 17 mandat. Men 1973 fick samrna
fyra partier bara l04 mandat. Alla gick
starkt tillbaka, och detsamma gjorde Socialistisk Folkeparti, som måste lämna röster till
vänstersocialisterna och till kommunisterna,
som då återkom i Folketinget. Röstskredet
gick helt och hållet till protestpartierna i mitten (Centrumdemokraterna och Kristeligt
Folkeparti) eller till höger. Av de 54 mandat,
som de fyra gamla partierna förlorade, vann
Glistrup hälften.
Detta enorma röstskred och den stora
misstron mot de gamla etablerade partierna
hade naturligtvis flera orsaker. Men det vore
fel att ge den ekonomiska krisen skulden.
Den hade ännu knappast börjat vid valet
1973. Det var alltså inte arbetslöshet och
stagnerande tillväxt som låg bakom Glistrups framträdande. Det var däremot känslan hos ett stort antal väljare att det offentliga slösade med pengar, det var en reaktion
(
l
!
166
mot ständigt stigande skatter, det var en protest mot förm yndartendenserna inte minst i
kulturellt avseende och särskilt kanske mot
radio och TV. Det var den enkle medborgarens revolt mol staten, mot partierna, mot
makthavarna.
är detta är sagt, skall man också komma
ihåg att Glistrup trots allt bara fick något
över en Jundedel av rösterna, även om opinionsundersökningar visat att han haft förutsättningar att få upp emot en femtedel av
väljarna med sig. En revolt av betydligt omfång alltså, men ime en majoritetsrevolt.
Revolten riktade sig inte speciellt mot socialdemokraterna, även om dessa också i hög
grad hörde till de drabbade och först nu,
under den kloke Anker j0rgensen, långsamt
håller på att vinna tillbaka vad de förlorade
1973. Revolten var vänd mot alla bestående
partier.
Särskilt hårt gick den ut över de tre borgerliga partierna Venstre, de konservativa
och de radikala. Detta kan, och bör, sättas i
samband med den föga framgångsrika regering, som de tre partierna gemensamt bildade 1968 och som satt kvar till J97 J under
den populäre radikalen Hilmar Baunsgaard. Denna trepartiregering hade en
hygglig majoritet (98 av Folketingets J79
mandat). Men den lyckades inte stoppa de
offentliga utgifternas tillväxt och därmed
skatterna som steg rakt uppåt. Den fick ingen ordning på den danska ekonomin, där
både den privata och den offentliga sektorn
levde över sina tillgångar, vilket medverkade
till att skapa det underskott i betalningsbalansen gentemot utlandet som sedan dess
har nått astronomisk storleksordning.
En varning för Sverige
Revolten och Glistrupspartiets framväxt innebar ingen protest mot att de borgerliga
partierna förde en borgerlig politik. Revolten kom därför att regeringsförändringen
J968 inte givit bättre resultat, att den borgerliga majoritetsregeringen inte varit borgerlig
nog, att den hade för låg profil.
Här har Sverige något att lära. Om en
ledare finns, kommer ett svenskt framstegsparti (eller vad en svensk Glistrup kommer
att kalla det) med stor sannolikhet att bildas,
nämligen om många borgerliga väljare får
intrycket att det inte spelar någon roll om
Sverige har en socialdemokratisk eller en
borgerlig regering. Är det ingen märkbar
skillnad mellan dem, och om en bo
regering för socialdemokratisk politik –
fruktan för fackföreningarna eller andra
tryckningsgrupper eller av fruktan för väljarna – då går det i Sverige på 80-talet som
det gick i Danmark under 70-talet.
Vad som skedde i Danmark var att den
borgerliga regeringen var för svag, för
rad inbördes och för nedtryckt av •v•- •a•<uv
makraternas opposition. Den började
att skära ned försvarsbudgeten så som
kalerna ville det, och därmed kom
i den utförsbacke som det tog fem
komma ur, vilket först skedde med tn•r<v:>r<
överenskommelsen 1973. Nu är tn•·•v”r”’
i sig självt inte en faktor som på något
bidragit till oron inom dansk politik.
Glistru ps automatiska telefonsvarare,
skulle säga ”Vi ger oss” på ryska och
det danska militära deltagandet i
väckte mycket uppseende (författaren
denna artikel fick ännu 1975 en fråga
telefonsvararen under ett föredrag i Australien!). Men den togs inte på allvar av vare sig
partiets väljare eller folketingsmedlemmar.
1977 anslöt sig framstegspartiet oförbehållsamt, och med Glistrups tysta godkännande,
till försvarsöverenskommelsen , och det stö-
der Natopolitiken.
Väljarna
Framstegspartiet har emellertid inte bara
samlat upprörda borgerliga väljare. Partiet
har självt hävdat att det är landets näst största arbetarparti – och detta är riktigt. Undersökningar har visat så sent som förra året att
mget parti utom det socialdemokratiska har
så hög procentandel av arbetarröster som
framstegs partiet. Andelen är nästan lika stor
som de tre små ytterlighetspartiernas till
1·änster tillsammans.
Detta betyder naturligtvis inte att arbetarna utgör huvuddelen av Glistrups väljare.
~.Jajoriteten utgör alldeles tydligt självständiga företagare, hantverkare och fiskare. Av
denna samlade grupp röstade 1977långt flera för framstegspartiet än för något annat
parti, nämligen 34 %. Till jämförelse kan
nämnas att de konservativa, som åter ryckte
fram, bara fick 17 % av rösterna från samma
grupp. Här spelade det in att källskatten och
sjukpengarna ålagt företagen en mängd
tyngande förpliktelser under senare år. Särskilt drabbas de små och medelstora företagen. Deras ledare och ~änstemän har reagerat genom att rösta på Glistru p.
Glistrupfenomenet är ett uttryck för bristande tillit till politiker och partier i dagens
Danmark, men inte till själva det demokratis- ——–
167
ka systemet. Det kan diskuteras i vilken grad
man kan kalla Glistt·up en produkt av det
demokratiska Danmark. Hans uppträdande
på ett partimöte, som TV rapporterade
ganska utförligt för någon tid sedan, gav
inte övertygande bevis på demokrati inom
partiet utan snarare på ett otrevligt fåmansvälde. Många i partiet har också reagerat
just för den skull. Men det är inte behovet av
en stark man, som ligger bakom Glistrups
relativt stora framgång. Däremot har väljarna lämnat det vanliga partipolitiska
mönstret.
Detta framgår av att allt färre väljare ansluter sig till de politiska föreningarna.
Bland de unga är detta mest påfallande.
1960 var 9 % av de yngre organiserade i de
politiska ungdomsförbunden. I dag är procenttalet 2 (två). Så mycket större är medlemsantalet i olika intresseföreningar, som
har fått ett allt starkare inflytande, delvis på
parlamentets, alltså Folketingets, bekostnad.
De enskilda grupperna och inte bara de stora, som LO, markerar sig långt kraftigare än
hittills och kräver fast och beslutsamt sin rätt
och gör det på ett sätt som ibland skjuter
samfundssolidariteten åt sidan.
Återigen är detta inte en följd av den ekonomiska krisen, som har bromsat upp tillväxten och skapat en ny arbetslöshet i Danmark. Den bristande solidariteten kunde
man tydligt skönja innan krisen kom. Den
förra förklarar inte att Glistruprörelsen uppstod och stabiliserades, men den är en del av
dess bakgrund.
168
Partiets ställning
Den begåvade unge vänsterpolitikern Bertel
Haarder uttalar ganska optimistiskt i sin nya
bok ”Danskerne år 2002 – en begrundet
vision” (Vendelkaers forlag): ”Det politiska
uppbrottet under 70-talet var i verkligheten
ett uppror mot auktoriteterna och mot förmynderi … Det finns knappast något folk i
världen som har så föga auktoritetstro som
det danska!” Den brist på auktoritetstro,
som Haarder talar om, framgår också av det
stora antal väljare som röstar olika från val
till val. En opinionsundersökning i augusti
1977 konstaterade att en tredjedel av alla
väljare skiftade parti i valet samma år. Antalet har knappast varit mindre 1973 och
1975.
Det är emellertid anmärkningsvärt, att
81 % av dem som röstade på framstegspat·-
tiet 1975 också gjorde det 1977. Det är alltså
fel att uppfatta partiet som ett tillfälligt sammanskott av otillfredställda väljare. Mogens
Glistrup har ett ganska fast grepp om de
sina. Han har däremot svårt att vidga kretsen av dem. Även med en sjundedel av väljarna och av ledamöterna i Folketinget kan
han inte komma närmare den egentliga politiska makten. Hans parti hålls utanför de
politiska avgörandena (men inte utanför utskotten i Folketinget, där partiet representeras efter sin storlek liksom andra partier).
De många politiska kompromisser, som ingås på Christiansborg och som nödvändigtvis måste förekomma då regeringen hat·
mindre än hälften av mandaten bakom sig,
innefattar aldrig framstegspanieL
Man kan säkert också påstå, att om partiet
blev indraget i dessa kompromisser skulle
det mista något av grunden för sin existens
och väljarna skulle söka sig till andra partier
-antingen redan befintliga eller till nya partier for au kunna demonstrera sitt missnöje
med energipolitiken, med skattepolitiken,
med förmynderiet. l den meningen utö1·ar
kanske Glistruppartiet en nyttig funktion,
nämligen som utlösning för en hållning som
inte ryms inom ramarna för en politisk process, vilken nödvändigtvis måste utmynna i
konkreta beslut. Just for den skull står Glistrupfolket utanlor.
Detta betyder inte, att de saknar betydelse.
Även om den första stora förskräckelsen
över Glistrupfenomenet har lagt sig (och
den var stor inom de etablerade partierna)
har det tagits ad notam att Glistrups parti
kommer att förstärkas, om tillväxten inom
den offentliga sekt01·n stiger för mycket och
om inte man håller igen på nyanställningar
inom den. l fråga om det sistnämnda har
den ekonomiska krisen skapat större osäkerhet, eftersom socialdemokraterna hoppas
kunna hålla arbetslösheten nere genom en
kraftig insats inom den offentliga sektorn.
Detta har inte gjort avståndet kortare mellan
socialdemokraterna och framstegspartiet
En ”normal” roll bland oppositionspartierna till höger om Anker Jorgensens socialdemokl·atiska minoritetsregering har inte
framstegspanieL Mellan detta och Venstre
har klimatet inte heller blivit mildare. Efter
sin valseger 1975, en seger som dock vanns
på de andra borgerliga partiernas bekostnad, försökte Poul HartJing bilda en flerpartiregering utan framstegspartiet men i förväntan på att det senare inte skulle rösta
emot en sådan regering. Men Glisu-up
krävde medinflytande, och då han inte fick
några !örten, vägrade han att utfästa sig att
inte rösta mot regeringen. Hartling gav då
upp försöket att bilda regering, något som
han senare kritiserades för, och banade därmed väg för regeringen Anker Jot·gensen.
Även om ft·amstegspartiets t·öster naturligl\·is räknas i Folketinget, betraktas partiet
a1 de andra inte som fullt salongsfähigt. Det
hålls utanför. Under budgetbehandlingen
kommer partiet varje år med upp emot tusen ändrings!Orslag, som alla avslås och som
till större delen betraktas som demonstrationer.
Glistrup efter skattedomen
Domen mot Mogens Glisu-up i skattemålet
mot honom, som föll i Köpenhamn i februari i år, ändrar inte partiets situation och till
en början inte heller Glistrups egen. Han
blev dömd för skattebedrägeri, men inte för
grovt sådant, vilket är en viktig skillnad. Han
dömdes till en och en halv miljon kronors
böter samt till ett än nu större belopp i omkostnader. Men han dömdes inte till frihetsstraff.
Målet går vidare, sedan åklagarmyndigheten överklagat. Under tiden har Glistrup för
länge sedan blivit ”normal” skattebetalare,
men hans advokatverksamhet hat· blivit avselärt begränsad, och själv säger han att han
blivit ruinerad. Med domen var han mycket
169
nöjd, och hans partikamrater talade om ett
faktiskt frikännande. Glistrup själv kom
med helt otroliga uttalanden i samband med
domen, påstod att domaren ”fått order om”
hur han skulle döma och menade att hela
åtalet varit politiskt.
Han väntade med att själv överklaga för
att se om socialdemokraterna skulle försöka
få honom utesluten ur Folketinget. Men alla
partier vägrade att ta ställning till den frå-
gan innan tiden för överklagande utlupit,
och så överklagade åklagaren. N u kommer
det hela att fortsätta i åratal, och innan högre rätt, och möjligen Högsta domstolen, fällt
sina avgöranden, blir det inte fråga om nå-
gon uteslutning. Glistrup blir inte martyr.
Men han blev dömd. Domen har inte på-
verkat partiet, det visar opinionsmätningar
efter domen. På det hela taget är partiets
stabilitet bland väljarna ett märkvärdigt fenomen i dansk politik. Om partiet på längre
sikt kan hålla ställningen, om det blir lugnare och mindre offentlighet kring personen Glistrup, är kanske tveksamt. Men det
är förmodligen en akademisk fråga, ty Glistrup själv kommer förmodligen att medverka till att det inte blir något sådant lugn –
och hans skattemål kommer som sagt att
fortsätta i åtskilliga år. Hans politiska inflytande är emellertid långsamt på nedgång, i
negativ riktning. Dansk politik och danska
politiker håller på att vänja sig vid fenomenet Glistrup.
Fenomenet Glistrup
Det parti, som advokaten Mogens Glistrup
bildade i Danmark för fem år sedan, fick
redan från början en halv miljon röster. Det
har undrr följande val visat en för
Danmark anmärkningsvärd stabilitet.
Svensk Tidskrifts danske medarbetare,
redaktör Niels }lffgen Haagerup, har ägnat
jJartiet och dess grundare en analys, lämpad
för svenska läsare. Han påpekar hur partiet
hålls utanför beslutsfattandet i Folketinget
men att det därför inte är utan betydelse.
Han konstaterar att det redan från början
etablerade sig som missnöjesparti, ett parti
mot skatter och mot höga offentliga utgifter,
men detta var opposition mot en borgerlig
regering, som inte varit tillräckligt
borgerlig. Haagerup menar att man i
Sverige bör draga lärdom av Glistrup och
hans parti – och han skriver klart ut i
vilken riktning.
Det har blivit en myt, att då den danske
skatteexperten och advokaten Mogens Glistrupien intervju i Danmarks radio och sedan
också i TV talade om att han inte betalade
någon skatt, utbröt en politisk revolution i
Danmark. Något ligger det i myten, ty Glistrup har inte bara skaffat sig ett namn som
provokatör och partiledare (med den egendomliga titeln kampanjledare). Han och
hans rörelse, som kallar sig framstegs partiet,
har bitit sig fast inom det danska politiska
systemet och bland väljarna. Sedan chockvalet 1973, då antalet politiska partier i Folketinget fördubblades från fem till tio, har det
visat en förvånande stabilitet. Det har med
små marginaler behållit den storlek, som det
nådde 1973, vid två senare val (28 mandat
1973, 24 1975 och 26 1977) och därmed
visat en högre grad av stabilitet rent storleksmässigt än något annat danskt parti.
Man kan också säga att partiet kulminerade redan vid starten. Som alla andra partiledare ställde Glistrup naturligtvis upp höga
mål: han skulle erövra makten. Den halva
miljon röster som han fick 1973 skulle vid
nästa val bli en hel miljon och därefter stiga
ytterligare. Men Glistrup har aldrig senare
nått upp till en halv miljon. Han gick tillbaka
1975, men sedan något framåt 1977. Vid
kommunalvalen i mars 1978 demonstrerade
framstegspartiet åter en avsevärd stabilitet.
Det är inte något utpräglat tillfällighetsparti,
och det höll ställningen från 1973, även om
det fick en mindre procentandel av rösterna
än vid folketingsvalet 1977.
Den senaste opinionsmätningen i mars
1978 – sedan dom fallit i Mogens Glistrups
skattemål – visar att antalet väljare, som partiet har, i stort sett är oförändrat. Det har
omkring 13 % av väljarna bakom sig, och om
det blev ett val i morgon skulle det antagligen åter bli det största oppositionspartiet i
Folketinget, så som det är i dag och så som
det var åren 1973-75 fram till dess Venstre,
Danmarks liberala parti, under Poul Hartling upplevde en kort stark blomstringstid
som en följd av Hartlings tid som statsminister och fick 42 mandat.
Provokatör eller frihetskämpe
~len hur kan det gå till att ett protestparti
med en provokatör, visserligen en välbegå-
lad provokatör, med ett allt annat än charmerande eller ens förtroendeingivande utseende och med ingen eller obetydlig folklig
bakgrund men med sinne för humor kan få
en sådan ställning i dansk politik? Har en
sjundedel av de danska väljarna verkligen
trott Glistrup, då han liknade sig själv vid
krigets frihetskämpar eftersom han förstod
att utnytga skattereglerna så att han inte betalade någon skatt alls?
!’\ej, Glistrup uppfattas som provokatör.
Men hans sätt att hantera skattemyndigheterna, hans ständiga angrepp mot byråkraterna och mot den offentliga sektorns stora
personalförbrukning och mot anslag till dilerse kulturella ändamål har vunnit gensvar
hos delar av väljarna. Han är en revoltör.
Han representerar en politisk opposition på
högerkanten i dansk politik, eller rättare ett
utbrytningsförsök liksom vänstersocialisterna och i mindre grad Socialistisk folkeparti och kommunisterna på den vänstra flygeln (vilka tillsammans har 21 mandat och
något över lO% av rösterna).
165
Man skall göra klart för sig, att Mogens
Glistrup inte har slagit igenom som den nya
stora ledargestalten i Danmark. Han har
stannat vid att få 13-15 ’7c av väljarna med
sig, och det är på längre sikt utan tvivel fatalt
för partiet. Men han har förstått att utnytga
den revolt, som 1973 uppstod mot de etablerade partierna.
Detta framgår av siffrorna. Vid folketingsvalet 1971 fick de fyra ”gamla” partierna
sammanlagt 158 av Folketingets 175mandat
(plus fyra från Grönland och Färöarna). De
fyra partierna är socialdemokraterna,
Venstre, Det konservative Folkeparti och Radikale Venstre. Det femte och sista partiet,
Socialistisk Folkeparti (den kommunistiske
utbrytaren Aksel Larsens parti efter Ungern
1956) fick 17 mandat. Men 1973 fick samrna
fyra partier bara l04 mandat. Alla gick
starkt tillbaka, och detsamma gjorde Socialistisk Folkeparti, som måste lämna röster till
vänstersocialisterna och till kommunisterna,
som då återkom i Folketinget. Röstskredet
gick helt och hållet till protestpartierna i mitten (Centrumdemokraterna och Kristeligt
Folkeparti) eller till höger. Av de 54 mandat,
som de fyra gamla partierna förlorade, vann
Glistrup hälften.
Detta enorma röstskred och den stora
misstron mot de gamla etablerade partierna
hade naturligtvis flera orsaker. Men det vore
fel att ge den ekonomiska krisen skulden.
Den hade ännu knappast börjat vid valet
1973. Det var alltså inte arbetslöshet och
stagnerande tillväxt som låg bakom Glistrups framträdande. Det var däremot känslan hos ett stort antal väljare att det offentliga slösade med pengar, det var en reaktion
(
l
!
166
mot ständigt stigande skatter, det var en protest mot förm yndartendenserna inte minst i
kulturellt avseende och särskilt kanske mot
radio och TV. Det var den enkle medborgarens revolt mol staten, mot partierna, mot
makthavarna.
är detta är sagt, skall man också komma
ihåg att Glistrup trots allt bara fick något
över en Jundedel av rösterna, även om opinionsundersökningar visat att han haft förutsättningar att få upp emot en femtedel av
väljarna med sig. En revolt av betydligt omfång alltså, men ime en majoritetsrevolt.
Revolten riktade sig inte speciellt mot socialdemokraterna, även om dessa också i hög
grad hörde till de drabbade och först nu,
under den kloke Anker j0rgensen, långsamt
håller på att vinna tillbaka vad de förlorade
1973. Revolten var vänd mot alla bestående
partier.
Särskilt hårt gick den ut över de tre borgerliga partierna Venstre, de konservativa
och de radikala. Detta kan, och bör, sättas i
samband med den föga framgångsrika regering, som de tre partierna gemensamt bildade 1968 och som satt kvar till J97 J under
den populäre radikalen Hilmar Baunsgaard. Denna trepartiregering hade en
hygglig majoritet (98 av Folketingets J79
mandat). Men den lyckades inte stoppa de
offentliga utgifternas tillväxt och därmed
skatterna som steg rakt uppåt. Den fick ingen ordning på den danska ekonomin, där
både den privata och den offentliga sektorn
levde över sina tillgångar, vilket medverkade
till att skapa det underskott i betalningsbalansen gentemot utlandet som sedan dess
har nått astronomisk storleksordning.
En varning för Sverige
Revolten och Glistrupspartiets framväxt innebar ingen protest mot att de borgerliga
partierna förde en borgerlig politik. Revolten kom därför att regeringsförändringen
J968 inte givit bättre resultat, att den borgerliga majoritetsregeringen inte varit borgerlig
nog, att den hade för låg profil.
Här har Sverige något att lära. Om en
ledare finns, kommer ett svenskt framstegsparti (eller vad en svensk Glistrup kommer
att kalla det) med stor sannolikhet att bildas,
nämligen om många borgerliga väljare får
intrycket att det inte spelar någon roll om
Sverige har en socialdemokratisk eller en
borgerlig regering. Är det ingen märkbar
skillnad mellan dem, och om en bo
regering för socialdemokratisk politik –
fruktan för fackföreningarna eller andra
tryckningsgrupper eller av fruktan för väljarna – då går det i Sverige på 80-talet som
det gick i Danmark under 70-talet.
Vad som skedde i Danmark var att den
borgerliga regeringen var för svag, för
rad inbördes och för nedtryckt av •v•- •a•<uv
makraternas opposition. Den började
att skära ned försvarsbudgeten så som
kalerna ville det, och därmed kom
i den utförsbacke som det tog fem
komma ur, vilket först skedde med tn•r<v:>r<
överenskommelsen 1973. Nu är tn•·•v”r”’
i sig självt inte en faktor som på något
bidragit till oron inom dansk politik.
Glistru ps automatiska telefonsvarare,
skulle säga ”Vi ger oss” på ryska och
det danska militära deltagandet i
väckte mycket uppseende (författaren
denna artikel fick ännu 1975 en fråga
telefonsvararen under ett föredrag i Australien!). Men den togs inte på allvar av vare sig
partiets väljare eller folketingsmedlemmar.
1977 anslöt sig framstegspartiet oförbehållsamt, och med Glistrups tysta godkännande,
till försvarsöverenskommelsen , och det stö-
der Natopolitiken.
Väljarna
Framstegspartiet har emellertid inte bara
samlat upprörda borgerliga väljare. Partiet
har självt hävdat att det är landets näst största arbetarparti – och detta är riktigt. Undersökningar har visat så sent som förra året att
mget parti utom det socialdemokratiska har
så hög procentandel av arbetarröster som
framstegs partiet. Andelen är nästan lika stor
som de tre små ytterlighetspartiernas till
1·änster tillsammans.
Detta betyder naturligtvis inte att arbetarna utgör huvuddelen av Glistrups väljare.
~.Jajoriteten utgör alldeles tydligt självständiga företagare, hantverkare och fiskare. Av
denna samlade grupp röstade 1977långt flera för framstegspartiet än för något annat
parti, nämligen 34 %. Till jämförelse kan
nämnas att de konservativa, som åter ryckte
fram, bara fick 17 % av rösterna från samma
grupp. Här spelade det in att källskatten och
sjukpengarna ålagt företagen en mängd
tyngande förpliktelser under senare år. Särskilt drabbas de små och medelstora företagen. Deras ledare och ~änstemän har reagerat genom att rösta på Glistru p.
Glistrupfenomenet är ett uttryck för bristande tillit till politiker och partier i dagens
Danmark, men inte till själva det demokratis- ——–
167
ka systemet. Det kan diskuteras i vilken grad
man kan kalla Glistt·up en produkt av det
demokratiska Danmark. Hans uppträdande
på ett partimöte, som TV rapporterade
ganska utförligt för någon tid sedan, gav
inte övertygande bevis på demokrati inom
partiet utan snarare på ett otrevligt fåmansvälde. Många i partiet har också reagerat
just för den skull. Men det är inte behovet av
en stark man, som ligger bakom Glistrups
relativt stora framgång. Däremot har väljarna lämnat det vanliga partipolitiska
mönstret.
Detta framgår av att allt färre väljare ansluter sig till de politiska föreningarna.
Bland de unga är detta mest påfallande.
1960 var 9 % av de yngre organiserade i de
politiska ungdomsförbunden. I dag är procenttalet 2 (två). Så mycket större är medlemsantalet i olika intresseföreningar, som
har fått ett allt starkare inflytande, delvis på
parlamentets, alltså Folketingets, bekostnad.
De enskilda grupperna och inte bara de stora, som LO, markerar sig långt kraftigare än
hittills och kräver fast och beslutsamt sin rätt
och gör det på ett sätt som ibland skjuter
samfundssolidariteten åt sidan.
Återigen är detta inte en följd av den ekonomiska krisen, som har bromsat upp tillväxten och skapat en ny arbetslöshet i Danmark. Den bristande solidariteten kunde
man tydligt skönja innan krisen kom. Den
förra förklarar inte att Glistruprörelsen uppstod och stabiliserades, men den är en del av
dess bakgrund.
168
Partiets ställning
Den begåvade unge vänsterpolitikern Bertel
Haarder uttalar ganska optimistiskt i sin nya
bok ”Danskerne år 2002 – en begrundet
vision” (Vendelkaers forlag): ”Det politiska
uppbrottet under 70-talet var i verkligheten
ett uppror mot auktoriteterna och mot förmynderi … Det finns knappast något folk i
världen som har så föga auktoritetstro som
det danska!” Den brist på auktoritetstro,
som Haarder talar om, framgår också av det
stora antal väljare som röstar olika från val
till val. En opinionsundersökning i augusti
1977 konstaterade att en tredjedel av alla
väljare skiftade parti i valet samma år. Antalet har knappast varit mindre 1973 och
1975.
Det är emellertid anmärkningsvärt, att
81 % av dem som röstade på framstegspat·-
tiet 1975 också gjorde det 1977. Det är alltså
fel att uppfatta partiet som ett tillfälligt sammanskott av otillfredställda väljare. Mogens
Glistrup har ett ganska fast grepp om de
sina. Han har däremot svårt att vidga kretsen av dem. Även med en sjundedel av väljarna och av ledamöterna i Folketinget kan
han inte komma närmare den egentliga politiska makten. Hans parti hålls utanför de
politiska avgörandena (men inte utanför utskotten i Folketinget, där partiet representeras efter sin storlek liksom andra partier).
De många politiska kompromisser, som ingås på Christiansborg och som nödvändigtvis måste förekomma då regeringen hat·
mindre än hälften av mandaten bakom sig,
innefattar aldrig framstegspanieL
Man kan säkert också påstå, att om partiet
blev indraget i dessa kompromisser skulle
det mista något av grunden för sin existens
och väljarna skulle söka sig till andra partier
-antingen redan befintliga eller till nya partier for au kunna demonstrera sitt missnöje
med energipolitiken, med skattepolitiken,
med förmynderiet. l den meningen utö1·ar
kanske Glistruppartiet en nyttig funktion,
nämligen som utlösning för en hållning som
inte ryms inom ramarna för en politisk process, vilken nödvändigtvis måste utmynna i
konkreta beslut. Just for den skull står Glistrupfolket utanlor.
Detta betyder inte, att de saknar betydelse.
Även om den första stora förskräckelsen
över Glistrupfenomenet har lagt sig (och
den var stor inom de etablerade partierna)
har det tagits ad notam att Glistrups parti
kommer att förstärkas, om tillväxten inom
den offentliga sekt01·n stiger för mycket och
om inte man håller igen på nyanställningar
inom den. l fråga om det sistnämnda har
den ekonomiska krisen skapat större osäkerhet, eftersom socialdemokraterna hoppas
kunna hålla arbetslösheten nere genom en
kraftig insats inom den offentliga sektorn.
Detta har inte gjort avståndet kortare mellan
socialdemokraterna och framstegspartiet
En ”normal” roll bland oppositionspartierna till höger om Anker Jorgensens socialdemokl·atiska minoritetsregering har inte
framstegspanieL Mellan detta och Venstre
har klimatet inte heller blivit mildare. Efter
sin valseger 1975, en seger som dock vanns
på de andra borgerliga partiernas bekostnad, försökte Poul HartJing bilda en flerpartiregering utan framstegspartiet men i förväntan på att det senare inte skulle rösta
emot en sådan regering. Men Glisu-up
krävde medinflytande, och då han inte fick
några !örten, vägrade han att utfästa sig att
inte rösta mot regeringen. Hartling gav då
upp försöket att bilda regering, något som
han senare kritiserades för, och banade därmed väg för regeringen Anker Jot·gensen.
Även om ft·amstegspartiets t·öster naturligl\·is räknas i Folketinget, betraktas partiet
a1 de andra inte som fullt salongsfähigt. Det
hålls utanför. Under budgetbehandlingen
kommer partiet varje år med upp emot tusen ändrings!Orslag, som alla avslås och som
till större delen betraktas som demonstrationer.
Glistrup efter skattedomen
Domen mot Mogens Glisu-up i skattemålet
mot honom, som föll i Köpenhamn i februari i år, ändrar inte partiets situation och till
en början inte heller Glistrups egen. Han
blev dömd för skattebedrägeri, men inte för
grovt sådant, vilket är en viktig skillnad. Han
dömdes till en och en halv miljon kronors
böter samt till ett än nu större belopp i omkostnader. Men han dömdes inte till frihetsstraff.
Målet går vidare, sedan åklagarmyndigheten överklagat. Under tiden har Glistrup för
länge sedan blivit ”normal” skattebetalare,
men hans advokatverksamhet hat· blivit avselärt begränsad, och själv säger han att han
blivit ruinerad. Med domen var han mycket
169
nöjd, och hans partikamrater talade om ett
faktiskt frikännande. Glistrup själv kom
med helt otroliga uttalanden i samband med
domen, påstod att domaren ”fått order om”
hur han skulle döma och menade att hela
åtalet varit politiskt.
Han väntade med att själv överklaga för
att se om socialdemokraterna skulle försöka
få honom utesluten ur Folketinget. Men alla
partier vägrade att ta ställning till den frå-
gan innan tiden för överklagande utlupit,
och så överklagade åklagaren. N u kommer
det hela att fortsätta i åratal, och innan högre rätt, och möjligen Högsta domstolen, fällt
sina avgöranden, blir det inte fråga om nå-
gon uteslutning. Glistrup blir inte martyr.
Men han blev dömd. Domen har inte på-
verkat partiet, det visar opinionsmätningar
efter domen. På det hela taget är partiets
stabilitet bland väljarna ett märkvärdigt fenomen i dansk politik. Om partiet på längre
sikt kan hålla ställningen, om det blir lugnare och mindre offentlighet kring personen Glistrup, är kanske tveksamt. Men det
är förmodligen en akademisk fråga, ty Glistrup själv kommer förmodligen att medverka till att det inte blir något sådant lugn –
och hans skattemål kommer som sagt att
fortsätta i åtskilliga år. Hans politiska inflytande är emellertid långsamt på nedgång, i
negativ riktning. Dansk politik och danska
politiker håller på att vänja sig vid fenomenet Glistrup.