Lars Dahlgren; Pensioner och ekonomi
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS DAHLGREN:
Pensioner och ekonomi
Den höga inflationen har liksom den sneda
åldersfördelningen en förödande effekt på
kostnadsutvecklingen för all slags
pensionering, framhåller fil lic Lars
Dahlgren, f d koncernchef i Trygg-Hansa.
Om pensionskostnaden uttaxeras i
förhållande till de aktivas inkomstunderlag
– som ifråga om ATP ochfolkpensionen –
blir den relativa bördan av
pensionsfinansieringen mindre tung om den
reala tillväxten är stor. Dagens ekonomiska
situation kännetecknas emellertid av låg
realinkomsttillväxt och hög inflation, vilket
ger den sämsta betingelsen för att bära
pensionskostnaderna. Om ATP-avgiften
inte höjs kommer avgiften 1985 att helt åtgå
för att betala aktuella pensioner och sedan
kommer även ränteinkomster på APjonden
att konsumeras av aktuella
pensionsutbetalningar.
Den svenska inflationen var under 1950-talet (efter Koreakrisen) och 1960-talet i genomsnitt 3 a 4 % om året. 1970 steg takten
till 7 %, och sedan 1974 ligger inflationen på
drygt l O% om året – en nivå som för lOår
sedan föreföll helt utesluten i ”den svenska
modellen”.
Den snabba kostnadsstegringen är som bekant numera ett dominerade problem på en
rad väsentliga områden av näringsliv och
samhälle. Detta gäller de svenska företagens
konkurrenskraft, såväl på exportmarknaderna som i konkurrens med billig import.
Det gäller också bostadssektorn och, med allt
större kraft, kommunernas och landstingens
ekonomi. Mindre uppmärksamhet har hittills ägnats den snabbare inflationens effekt
på kostnadsutvecklingen för all slags pensionering, det må vara i enskild eller offentlig
regi och även vid s k fördelningssystem utan
skuldförd fondbildning.
En åldrande befolkning
l sammanhanget är några uppgifter rörande den svenska befolkningens åldersfördelning av intresse. Med hänsyn till sänkninge
för några år sedan av den allmänn
pensionsåldern till 65 år ger andelen pers
ner som uppnått denna ålder en god före
ställning om proportionen mellan pensionä
rer och yrkesverksamma. Denna andel va
1950 l 0,3 %, 1975 15,2 % och beräknas 198
uppgå till 16,9 %, Utöver denna grupp o
f n cirka l 300 000 personer kommer en vä
ande andel förtidspensionärer, som nume
uppgår till 300000 – en fördubbling sed
mitten av 1960-talet.
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljoner
– består i själva verket av l ,6 miljoner pensionärer, 1,7 miljoner barn under 15 års ålder, ytterligare minst 0,5 miljoner under utbildning och återstoden – 4,4 miljoner eller
drygt halva befolkningen – av personer i
yrkesverksam ålder.
Antalet personer äldre än 65 år beräknas
efter 1985 öka ganska obetydligt och på
längre sikt rent av reduceras något, som
följd av de sjunkande födelsetalen under
mellankrigstiden. l åldrarna över 75 år, där
vårdbehovet bötjar bli allt större, sker däremot en fortsatt kraftig ökning. Antalet personer i ålder 75-84 år beräknas sålunda till
1990 öka med drygt 30 %, och åldt·arna däröver med 70 %.
Pensionslöftenas kapitalvärden
Kapitalvärdet av en utfästelse om framtida
pension är beroende av ränteantagandet för
diskontering, svarande mot förräntningen
av ett eventuellt kapital som avsätts för tryggande av pensionen. Om pensionslöftet är
värdesäkrat gäller för en typisk åldersfördelning att kapitalvärdet stiger med cirka
12 % för varje procentenhets försämring av
realräntan (den nominella avkastningen minus inflationen). Oavsett om fråga är om
premiereservsystem eller s k fördelningssystem utan egentliga krav på motsvarande
skuldförd fondbildning, ökar alltså en snabb
177
ökar sålunda för en typisk åldersfördelning
pensionskostnaden med 50 7c.
Om pensionskostnaden – oavsett graden
av åsyftad fondering – uttaxeras i förhållande till de aktivas inkom LUnderlag, såsom fallet är för ATP och egentligen även folkpensionen (AFP), är den reala tillväxten av a\·-
giftsunderlaget av stor betydelse. Ju snabbare den reala tillväxten är, desto mindre
tung blir den relativa bördan av pensionsfinansieringen. Vid avtagande realtillväxttakt
kommer pensionkostnaden att framstå som i
motsvarande mån tyngre, såväl i relation till
underlaget som i konkurrens med andra anspråk på utrymme inom produktionens resultaL
En kombination av hög inflation och lågt
eller obefintligt utrymme för realinkomsttillväxt ger sålunda den sämsta betingelsen för
att bära pensionskostnaderna. Dagens samhällsekonomiska perspektiv kännetecknas av
just denna kombination. Sverige har genom
högre energipriser och vikande marknadsandelar för exponen blivit fattigare.
Härtill kommer ett illavarslande demografiskt utvecklingsschema av växande – även
relativt sett växande – kategorier av ålders-,
förtids- eller deltidspensionärer samt låg nativitet. Del s k reproduktionstalet för den
svenska befolkningen har under åtskilliga år
sjunkit och ligger nu vid cirka 85 %.
inflation kapitalvärdena av pensionsåtagan- ATP-systemets prognos
dena mycket starkt. En höjning av den ge- AP-fonden förvaltar f n cirka 120 miljarder
nomsnittliga inflationsnivån utan motsva- kronor. Fondens uppgift är som bekant ej
rande uppgång i den långa räntan – alltså densamma som de reservers vilka i försäken reduktion av realräntenivån – med 4 7c ringsbolagen lagenligt avsätts för säkerstälL- 178
!ande av pensions- elle1· andra framtida försäkringsförpliktelser. ATP:s fondbildning
motiveras i stället av kapitalbildningsbehovet
och önskemålet om kostnadsurjämning för
pensioneringen till undvikande av alltför
höga pensionskostnader i förhållande till avgiftsunderlaget på längre sikt.
Avgiftsuttaget för ATP-systemet beslutas i
princip för fem år i sänder. Nu pågående
period avser 1975-79 och uttaget har beslutats på basis av Riksförsäkringsverkets utredning av december 1972. En ny utredning
h-amlades i december 1977 som underlag
för avgiftsbeslut för perioden 1980-84.
1972 års utredning arbetade med förutsättningar rörande demografisk och ekonomisk utveckling som i vart fall på en avgö-
rande punkt visat sig icke stämma med verkligheten. Då det gällde ökningen av konsumentprisindex gjorde man sålunda kalkyler
för en årlig ökning av 0-5 %, med 4 % så-
som mest sannolika prognos. Den svenska
inflationen uppgick åren 1970-73 till 7 %
om året och därefter till l O% om året. Den
sålunda inträffade försämringen minskar
fondens betydelse för pensionsekonomin,
vilket förrjänar påpekas vid bedömning av
det långsiktigt erforderliga avgiftsuttageL
l den senaste utredningen har kalkyler
utförts för ett antal kombinationer av inflation mellan Ooch lO % om året, årlig realinkomstökning mellan O och 3 % om året
(dock inget alternativ med sjunkande realinkomster) samt räntenivåer som överstiger inflationen med l respektive 2 % (”realränta”
l eller 2 %). Vid sin bedömning av erforderligt avgiftsuttag för 1980-84 utgår Riksförsäkringsverket i första hand från ett alternativ med 7,5 % i inflation, realinkomstökning
2 % samt realränta 2 % (=nominalränta
9,5 %).
ATP-avgiften är intill 1979 bestämd till
11 ,75 %. Om avgiften även framgent ligger
kvar på denna nivå, kommer enligt nämnda
kalkylförutsättningar avgifterna 1985 att
helt åtgå för att betala aktuella pensioner.
Därefter kommer i accelererande omfattning även ränteinkomster på AP-fonden att
konsumeras av aktuella pensionsutbetalningar. Fondens roll i samhällsekonomin avtar sedan allt snabbare och fonden är slutligt
förbrukad några år in på 2 000-talet.
Det var knappast denna långsiktiga utveckling någon för 20 år sedan räknade
med, då den allmänna rjänstepensionsreformen så intensivt debatterades i Sverige, med
olika tekniska lösningar inom skilda delar av
den politiska världen.
Vid sämre realinkomstutveckling än som
här antagits blir bilden självfallet inte ljusare.
Riksförsäkringsverket föreslår – naturligt
nog – att ATP-avgiften höjs. Därtill har verket även animerats av Kapitalmarknadsutredningen. Förslaget innebär en höjning
från 11,75 % år 1979 till 13 eller 14 % år
1984.
Skulder och tillgångar
De nu inrjänade ATP-rättigheternas kapitalvärde skulle vid en realränteprognos av 4 ’7c
ligga på cirka 240 miljarder kronor, dubbla
beloppet av nuvarande AP-fond. Om man i
stället uppskattar den framtida realräntans
genomsnittsvärde till 2 % skulle nämnda belopp behöva multipliceras med faktorn l ,25
resulterande i ett kapitalvärde i storleksordningen 300 miljarder kronor. Härtill kommer så kapitalvärdet av folkpensionen (AFP)
som rör sig om storleksordningen 150 miljarder kronor. Den häremot svarande folkpensioneringsfonden uppgår blott till storleksordningen l miljard kronor, i sammanhanget en helt försumbar faktor.
Utöver nämnda delar av den allmänna
försäkringen finns för inkomstdelar över
ATP-taket i såväl allmän som enskild ljänst
liksom för egenföretagare olika former av
pensionssystem. Vad beträffar pensionsförpliktelser som försäkrats i SPP eller övriga
livförsäkringsbolag föreligger ingen juridiskt bindande värdesäkring, men försäkringsbolagen söker med användning av
främst ränteåterbäring gottgöra pensionä-
rerna för penningvärdets fall. De aktuella
pensionsfondsmedlen uppgår inom SPP till
storleksordningen 20 miljarder kronor och
inom övriga livförsäkringsbolag till 15 miljarder kronor. Av intresse i sammanhanget
är också den i samarbete med SPP administrerade ålderspensionen via företags pensionsstiftelser (”PRI-systemet”), som omfattar nära 250000 privatanställda, attjämföra
med SPP:s cirka 650 000 försäkrade löntagare.
Vid nuvarande nyplaceringsräntenivå
räcker de befintliga fondmedlen i försäkringsbolagen till en inflationskompensation
av 4 % om året som genomsnitt för hela tiden från pensionsrättens inljänande till dess
utbetalande. Skulle däremot realräntan på
lång sikt bli 2 %, som Riksförsäkringsverket
kalkylerat med, behöver fondmedlen ökas
med 25 %, vilket sålunda skulle innebära en
179
brist på 9 miljarder kronor för SPP och övriga livförsäkringsbolag. En liknande kalkyl
kan utföras för de pensionsåtaganden som
säkerställes via pensionsstiftelser, vilka som
bekant är skyddade mot de enskilda företagens konkurser genom ett särskilt kreditförsäkringssystem (”FPG-systemet”).
Vid sidan av de här uppräknade pensionssystemen återstår sådana pensionsåtaganden som stat, kommuner och landsting har
utöver den allmänna försäkringen. Kapitalvärdet av nämnda pensionsområden torde
röra sig om några tiotal miljarder kronor,
med relativt begränsad fondavsättning. l
här föreliggande sammanhang bortses från
nämnda komponenter.
Sammanfattningsvis kan vid en prognosliserad realränta av 2 % – av många ekonomer just nu troligen bedömd som alltför optimistisk – uppställas följande tablå rörande
de skilda pensionsområdenas kapitalvärden
av förpliktelser (”skuld”), befintliga fondmedel (”tillgångar”) samt mellanskillnaden
(”brist”), allt i miljarder kronor.
Belopp 1978 i miljarder· kronor vid 2 % realränta.
AFP ATP SPP +övriga
livförsäkringsbola
Skulder 150 300 44
120 35Tillgångar O
”Brist” 150 180 9
Den lagstadgade pensioneringen uppvisar
sålunda i dagens läge, vid en fondbildning
av 120 miljarder kronor, ett kapitalvärde av
180
förpliktelser som överstiger fondmedlen
med cirka 330 miljarder kronor. Ett betydande belopp, ungefär lika med 1977 års
bruttonationalprodukt, Uppgiften kan också storleksmässigt jämföras med dels den
svenska nationalförmögenheten – f n i storleksordningen l 000- l 500 miljarder kronor – dels ”substansvärdet” av de svenska
aktiebolagen – i storleksordningen 150 miljarder kronor (kursvärdet av börsnoterade
aktier överstiger för övrigt ej 50 miljarder
kronor).
Med hänsyn till att de framtida pensionerna liksom alla andra inkomster ytterst förutsätter en produktiv befolkning samt ett produktivt realkapital, och vidare till att pensionskostnaderna förutsättes uttagas i form
av olika slag av avgifter på näringslivet är en
redovisning av de redan fastlagda och intjä-
nade utfästelsernas kapitalvärden intressant
och nödvändig. En belastning av det svenska
näringslivet med en större del av dessa kalkylerbara kapitalvärden, i likhet med vad
som sker i andra länder där tjänstepensioneringen i större utsträckning handhas i decentraliserad form (t ex i USA), skulle skapa
mera realism bl a i diskussionen om gränsdragningen mellan olika intressegruppers
andel i förmögenhetstillväxten i näringslivet.
Pensioner och ekonomi
Den höga inflationen har liksom den sneda
åldersfördelningen en förödande effekt på
kostnadsutvecklingen för all slags
pensionering, framhåller fil lic Lars
Dahlgren, f d koncernchef i Trygg-Hansa.
Om pensionskostnaden uttaxeras i
förhållande till de aktivas inkomstunderlag
– som ifråga om ATP ochfolkpensionen –
blir den relativa bördan av
pensionsfinansieringen mindre tung om den
reala tillväxten är stor. Dagens ekonomiska
situation kännetecknas emellertid av låg
realinkomsttillväxt och hög inflation, vilket
ger den sämsta betingelsen för att bära
pensionskostnaderna. Om ATP-avgiften
inte höjs kommer avgiften 1985 att helt åtgå
för att betala aktuella pensioner och sedan
kommer även ränteinkomster på APjonden
att konsumeras av aktuella
pensionsutbetalningar.
Den svenska inflationen var under 1950-talet (efter Koreakrisen) och 1960-talet i genomsnitt 3 a 4 % om året. 1970 steg takten
till 7 %, och sedan 1974 ligger inflationen på
drygt l O% om året – en nivå som för lOår
sedan föreföll helt utesluten i ”den svenska
modellen”.
Den snabba kostnadsstegringen är som bekant numera ett dominerade problem på en
rad väsentliga områden av näringsliv och
samhälle. Detta gäller de svenska företagens
konkurrenskraft, såväl på exportmarknaderna som i konkurrens med billig import.
Det gäller också bostadssektorn och, med allt
större kraft, kommunernas och landstingens
ekonomi. Mindre uppmärksamhet har hittills ägnats den snabbare inflationens effekt
på kostnadsutvecklingen för all slags pensionering, det må vara i enskild eller offentlig
regi och även vid s k fördelningssystem utan
skuldförd fondbildning.
En åldrande befolkning
l sammanhanget är några uppgifter rörande den svenska befolkningens åldersfördelning av intresse. Med hänsyn till sänkninge
för några år sedan av den allmänn
pensionsåldern till 65 år ger andelen pers
ner som uppnått denna ålder en god före
ställning om proportionen mellan pensionä
rer och yrkesverksamma. Denna andel va
1950 l 0,3 %, 1975 15,2 % och beräknas 198
uppgå till 16,9 %, Utöver denna grupp o
f n cirka l 300 000 personer kommer en vä
ande andel förtidspensionärer, som nume
uppgår till 300000 – en fördubbling sed
mitten av 1960-talet.
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljoner
– består i själva verket av l ,6 miljoner pensionärer, 1,7 miljoner barn under 15 års ålder, ytterligare minst 0,5 miljoner under utbildning och återstoden – 4,4 miljoner eller
drygt halva befolkningen – av personer i
yrkesverksam ålder.
Antalet personer äldre än 65 år beräknas
efter 1985 öka ganska obetydligt och på
längre sikt rent av reduceras något, som
följd av de sjunkande födelsetalen under
mellankrigstiden. l åldrarna över 75 år, där
vårdbehovet bötjar bli allt större, sker däremot en fortsatt kraftig ökning. Antalet personer i ålder 75-84 år beräknas sålunda till
1990 öka med drygt 30 %, och åldt·arna däröver med 70 %.
Pensionslöftenas kapitalvärden
Kapitalvärdet av en utfästelse om framtida
pension är beroende av ränteantagandet för
diskontering, svarande mot förräntningen
av ett eventuellt kapital som avsätts för tryggande av pensionen. Om pensionslöftet är
värdesäkrat gäller för en typisk åldersfördelning att kapitalvärdet stiger med cirka
12 % för varje procentenhets försämring av
realräntan (den nominella avkastningen minus inflationen). Oavsett om fråga är om
premiereservsystem eller s k fördelningssystem utan egentliga krav på motsvarande
skuldförd fondbildning, ökar alltså en snabb
177
ökar sålunda för en typisk åldersfördelning
pensionskostnaden med 50 7c.
Om pensionskostnaden – oavsett graden
av åsyftad fondering – uttaxeras i förhållande till de aktivas inkom LUnderlag, såsom fallet är för ATP och egentligen även folkpensionen (AFP), är den reala tillväxten av a\·-
giftsunderlaget av stor betydelse. Ju snabbare den reala tillväxten är, desto mindre
tung blir den relativa bördan av pensionsfinansieringen. Vid avtagande realtillväxttakt
kommer pensionkostnaden att framstå som i
motsvarande mån tyngre, såväl i relation till
underlaget som i konkurrens med andra anspråk på utrymme inom produktionens resultaL
En kombination av hög inflation och lågt
eller obefintligt utrymme för realinkomsttillväxt ger sålunda den sämsta betingelsen för
att bära pensionskostnaderna. Dagens samhällsekonomiska perspektiv kännetecknas av
just denna kombination. Sverige har genom
högre energipriser och vikande marknadsandelar för exponen blivit fattigare.
Härtill kommer ett illavarslande demografiskt utvecklingsschema av växande – även
relativt sett växande – kategorier av ålders-,
förtids- eller deltidspensionärer samt låg nativitet. Del s k reproduktionstalet för den
svenska befolkningen har under åtskilliga år
sjunkit och ligger nu vid cirka 85 %.
inflation kapitalvärdena av pensionsåtagan- ATP-systemets prognos
dena mycket starkt. En höjning av den ge- AP-fonden förvaltar f n cirka 120 miljarder
nomsnittliga inflationsnivån utan motsva- kronor. Fondens uppgift är som bekant ej
rande uppgång i den långa räntan – alltså densamma som de reservers vilka i försäken reduktion av realräntenivån – med 4 7c ringsbolagen lagenligt avsätts för säkerstälL- 178
!ande av pensions- elle1· andra framtida försäkringsförpliktelser. ATP:s fondbildning
motiveras i stället av kapitalbildningsbehovet
och önskemålet om kostnadsurjämning för
pensioneringen till undvikande av alltför
höga pensionskostnader i förhållande till avgiftsunderlaget på längre sikt.
Avgiftsuttaget för ATP-systemet beslutas i
princip för fem år i sänder. Nu pågående
period avser 1975-79 och uttaget har beslutats på basis av Riksförsäkringsverkets utredning av december 1972. En ny utredning
h-amlades i december 1977 som underlag
för avgiftsbeslut för perioden 1980-84.
1972 års utredning arbetade med förutsättningar rörande demografisk och ekonomisk utveckling som i vart fall på en avgö-
rande punkt visat sig icke stämma med verkligheten. Då det gällde ökningen av konsumentprisindex gjorde man sålunda kalkyler
för en årlig ökning av 0-5 %, med 4 % så-
som mest sannolika prognos. Den svenska
inflationen uppgick åren 1970-73 till 7 %
om året och därefter till l O% om året. Den
sålunda inträffade försämringen minskar
fondens betydelse för pensionsekonomin,
vilket förrjänar påpekas vid bedömning av
det långsiktigt erforderliga avgiftsuttageL
l den senaste utredningen har kalkyler
utförts för ett antal kombinationer av inflation mellan Ooch lO % om året, årlig realinkomstökning mellan O och 3 % om året
(dock inget alternativ med sjunkande realinkomster) samt räntenivåer som överstiger inflationen med l respektive 2 % (”realränta”
l eller 2 %). Vid sin bedömning av erforderligt avgiftsuttag för 1980-84 utgår Riksförsäkringsverket i första hand från ett alternativ med 7,5 % i inflation, realinkomstökning
2 % samt realränta 2 % (=nominalränta
9,5 %).
ATP-avgiften är intill 1979 bestämd till
11 ,75 %. Om avgiften även framgent ligger
kvar på denna nivå, kommer enligt nämnda
kalkylförutsättningar avgifterna 1985 att
helt åtgå för att betala aktuella pensioner.
Därefter kommer i accelererande omfattning även ränteinkomster på AP-fonden att
konsumeras av aktuella pensionsutbetalningar. Fondens roll i samhällsekonomin avtar sedan allt snabbare och fonden är slutligt
förbrukad några år in på 2 000-talet.
Det var knappast denna långsiktiga utveckling någon för 20 år sedan räknade
med, då den allmänna rjänstepensionsreformen så intensivt debatterades i Sverige, med
olika tekniska lösningar inom skilda delar av
den politiska världen.
Vid sämre realinkomstutveckling än som
här antagits blir bilden självfallet inte ljusare.
Riksförsäkringsverket föreslår – naturligt
nog – att ATP-avgiften höjs. Därtill har verket även animerats av Kapitalmarknadsutredningen. Förslaget innebär en höjning
från 11,75 % år 1979 till 13 eller 14 % år
1984.
Skulder och tillgångar
De nu inrjänade ATP-rättigheternas kapitalvärde skulle vid en realränteprognos av 4 ’7c
ligga på cirka 240 miljarder kronor, dubbla
beloppet av nuvarande AP-fond. Om man i
stället uppskattar den framtida realräntans
genomsnittsvärde till 2 % skulle nämnda belopp behöva multipliceras med faktorn l ,25
resulterande i ett kapitalvärde i storleksordningen 300 miljarder kronor. Härtill kommer så kapitalvärdet av folkpensionen (AFP)
som rör sig om storleksordningen 150 miljarder kronor. Den häremot svarande folkpensioneringsfonden uppgår blott till storleksordningen l miljard kronor, i sammanhanget en helt försumbar faktor.
Utöver nämnda delar av den allmänna
försäkringen finns för inkomstdelar över
ATP-taket i såväl allmän som enskild ljänst
liksom för egenföretagare olika former av
pensionssystem. Vad beträffar pensionsförpliktelser som försäkrats i SPP eller övriga
livförsäkringsbolag föreligger ingen juridiskt bindande värdesäkring, men försäkringsbolagen söker med användning av
främst ränteåterbäring gottgöra pensionä-
rerna för penningvärdets fall. De aktuella
pensionsfondsmedlen uppgår inom SPP till
storleksordningen 20 miljarder kronor och
inom övriga livförsäkringsbolag till 15 miljarder kronor. Av intresse i sammanhanget
är också den i samarbete med SPP administrerade ålderspensionen via företags pensionsstiftelser (”PRI-systemet”), som omfattar nära 250000 privatanställda, attjämföra
med SPP:s cirka 650 000 försäkrade löntagare.
Vid nuvarande nyplaceringsräntenivå
räcker de befintliga fondmedlen i försäkringsbolagen till en inflationskompensation
av 4 % om året som genomsnitt för hela tiden från pensionsrättens inljänande till dess
utbetalande. Skulle däremot realräntan på
lång sikt bli 2 %, som Riksförsäkringsverket
kalkylerat med, behöver fondmedlen ökas
med 25 %, vilket sålunda skulle innebära en
179
brist på 9 miljarder kronor för SPP och övriga livförsäkringsbolag. En liknande kalkyl
kan utföras för de pensionsåtaganden som
säkerställes via pensionsstiftelser, vilka som
bekant är skyddade mot de enskilda företagens konkurser genom ett särskilt kreditförsäkringssystem (”FPG-systemet”).
Vid sidan av de här uppräknade pensionssystemen återstår sådana pensionsåtaganden som stat, kommuner och landsting har
utöver den allmänna försäkringen. Kapitalvärdet av nämnda pensionsområden torde
röra sig om några tiotal miljarder kronor,
med relativt begränsad fondavsättning. l
här föreliggande sammanhang bortses från
nämnda komponenter.
Sammanfattningsvis kan vid en prognosliserad realränta av 2 % – av många ekonomer just nu troligen bedömd som alltför optimistisk – uppställas följande tablå rörande
de skilda pensionsområdenas kapitalvärden
av förpliktelser (”skuld”), befintliga fondmedel (”tillgångar”) samt mellanskillnaden
(”brist”), allt i miljarder kronor.
Belopp 1978 i miljarder· kronor vid 2 % realränta.
AFP ATP SPP +övriga
livförsäkringsbola
Skulder 150 300 44
120 35Tillgångar O
”Brist” 150 180 9
Den lagstadgade pensioneringen uppvisar
sålunda i dagens läge, vid en fondbildning
av 120 miljarder kronor, ett kapitalvärde av
180
förpliktelser som överstiger fondmedlen
med cirka 330 miljarder kronor. Ett betydande belopp, ungefär lika med 1977 års
bruttonationalprodukt, Uppgiften kan också storleksmässigt jämföras med dels den
svenska nationalförmögenheten – f n i storleksordningen l 000- l 500 miljarder kronor – dels ”substansvärdet” av de svenska
aktiebolagen – i storleksordningen 150 miljarder kronor (kursvärdet av börsnoterade
aktier överstiger för övrigt ej 50 miljarder
kronor).
Med hänsyn till att de framtida pensionerna liksom alla andra inkomster ytterst förutsätter en produktiv befolkning samt ett produktivt realkapital, och vidare till att pensionskostnaderna förutsättes uttagas i form
av olika slag av avgifter på näringslivet är en
redovisning av de redan fastlagda och intjä-
nade utfästelsernas kapitalvärden intressant
och nödvändig. En belastning av det svenska
näringslivet med en större del av dessa kalkylerbara kapitalvärden, i likhet med vad
som sker i andra länder där tjänstepensioneringen i större utsträckning handhas i decentraliserad form (t ex i USA), skulle skapa
mera realism bl a i diskussionen om gränsdragningen mellan olika intressegruppers
andel i förmögenhetstillväxten i näringslivet.