Matti Häggström; Om skolor, sjukhus och Bai Bang
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
skolor, sjukhus och
BaiBang
Den svenska biståndsverksamheten riskerar
att hamna i en moralisk återvändsgränd.
Vår u-hjälp skall vara ägnad att lindra nöd
och fattigdom och ge mottagarländerna
praktiska möjligheter till utveckling och
framsteg. Eftersom demokratin är en raritet
bland världens mångfacetterade flora av regimer måste det bilaterala biståndet gå även
tillländer med mer eller mindre auktoritärt
eller diktatoriskt styre. Det hindrar inte att
det funnits gränser – med all rätt avbröts
biståndet till Chile efter 1973 års militärkupp.
Men när ländervalet för biståndet blir en
direkt utmaning mot all humanitet finns det
anledning att reagera, inte minst av omsorg
om den inhemska u-hjälpsopinionen och
skattebetalarna. Det är ju inte meningen att
vi direkt skall invitera en svensk Glistrup att
gå lös på ett rikhaltigt dukat smörgåsbord av
tvivelaktiga u-hjälpsåtaganden.
Biståndet till det kommunistiska Kuba är
ett bedrövligt kapitel. Visserligen har en
nedtrappning skett tack vare de borgerliga
partierna – mot socialdemokraternas och
kommunisternas vilja – och visserligen skc.l
biståndet definitivt upphöra efter budget·
året 1979/80. Likafullt är det alldeles upp1t
väggarna att det tillåtits fortgå så länge. Ett
skäl till att det borde avskaffats är att Kuba
inte tillhör de fattigaste länderna. Det var
flera år sedan man i Aftonbladet (s) kunde
läsa att Kuba inte längre var något u-land.
Det är onekligen svårt att inse finessen med
att ge u-hjälp tillländer som inte är u-länder.
Det starkaste argumentet mot svenskt bistånd till Kuba är att landet är ett av världens
mest krigiska. Direkt aggression har föreommit på flera håll i Afrika. Militära rådgiare från Kuba anses fn vara verksamma i
minst sexton afrikanska stater, bland dem
änder med så blodbesudlade regimer som
ganda, Etiopien och Ekvatorialguinea.
Det är dyrt att föra krig. I själva verket är
et bland det mest penningslukande ett land
kan ge sig på. En nation som har råd med så
omfattande krigsinsatser som Kuba borde
följaktligen kunna klara sig utmärkt väl utan
svensk u-hjälp.
Detsamma gäller det kommunistiska Vietnam. I folkpartiregeringens budgetproposition föreslås en ökning av biståndet från 380
till400 miljoner kr. Om tanken bakom påslaget är att landet behöver resurser för att
härbärgera alla krigsfångar vore det åtminstone logiskt och konsekvent. Men det är ju
inte vad som åsyftas. Pengarna skall gå till ett
sjukhus, ett barnsjukhus och till pappersbruket Bai Bang, som en gång skulle kosta 500
miljoner kr men som blivit avsevärt försenat
och torde kräva sammanlagt bortemot två
miljarder kr.
113
Den ena är att det är fråga om långsiktiga
projekt, varför hjälpen måste utgå under flera år. Den andra är att våra insatser självfallet inte går till krig utan till skolor, sjukhus
och Bai Bang.
Inget av dessa argument framstår som
hållbart. Sverige måste förbehålla sig rätten
att med omedelbar verkan upphöra med bistånd till ett land om särskilda skäl talar för
det. Och finns det starkare skäl för en sådan
åtgärd än att mottagarlandet ägnar sig åt
brutala erövringskrig? Kan man förbryta sig
mer mot humanitära och mänskliga begrepp
– och mot iden bakom vår u-hjälp?
Vidare är allt tal om att vårt bistånd enbart
läggs på skolor, sjukhus och Bai Bang en
myt. Det finns inga öronmärkta bidrag. Det
går aldrig att komma ifrån att svenskt bistånd till sådana ändamål frigör resurser på
Kuba och i Vietnam som kan användas, och
används, till krig. I realiteten hjälper indirekt svenska skattebetalare Vietnam att besegra ett grannland med vapenmakt och
Kuba att sprida död och förintelse på den
Det är primärt två invändningar som bru- afrikanska kontinenten.
kar riktas mot kraven på omedelbart upphö- Matti Häggström
rande av biståndet till Kuba och Vietnam.
BaiBang
Den svenska biståndsverksamheten riskerar
att hamna i en moralisk återvändsgränd.
Vår u-hjälp skall vara ägnad att lindra nöd
och fattigdom och ge mottagarländerna
praktiska möjligheter till utveckling och
framsteg. Eftersom demokratin är en raritet
bland världens mångfacetterade flora av regimer måste det bilaterala biståndet gå även
tillländer med mer eller mindre auktoritärt
eller diktatoriskt styre. Det hindrar inte att
det funnits gränser – med all rätt avbröts
biståndet till Chile efter 1973 års militärkupp.
Men när ländervalet för biståndet blir en
direkt utmaning mot all humanitet finns det
anledning att reagera, inte minst av omsorg
om den inhemska u-hjälpsopinionen och
skattebetalarna. Det är ju inte meningen att
vi direkt skall invitera en svensk Glistrup att
gå lös på ett rikhaltigt dukat smörgåsbord av
tvivelaktiga u-hjälpsåtaganden.
Biståndet till det kommunistiska Kuba är
ett bedrövligt kapitel. Visserligen har en
nedtrappning skett tack vare de borgerliga
partierna – mot socialdemokraternas och
kommunisternas vilja – och visserligen skc.l
biståndet definitivt upphöra efter budget·
året 1979/80. Likafullt är det alldeles upp1t
väggarna att det tillåtits fortgå så länge. Ett
skäl till att det borde avskaffats är att Kuba
inte tillhör de fattigaste länderna. Det var
flera år sedan man i Aftonbladet (s) kunde
läsa att Kuba inte längre var något u-land.
Det är onekligen svårt att inse finessen med
att ge u-hjälp tillländer som inte är u-länder.
Det starkaste argumentet mot svenskt bistånd till Kuba är att landet är ett av världens
mest krigiska. Direkt aggression har föreommit på flera håll i Afrika. Militära rådgiare från Kuba anses fn vara verksamma i
minst sexton afrikanska stater, bland dem
änder med så blodbesudlade regimer som
ganda, Etiopien och Ekvatorialguinea.
Det är dyrt att föra krig. I själva verket är
et bland det mest penningslukande ett land
kan ge sig på. En nation som har råd med så
omfattande krigsinsatser som Kuba borde
följaktligen kunna klara sig utmärkt väl utan
svensk u-hjälp.
Detsamma gäller det kommunistiska Vietnam. I folkpartiregeringens budgetproposition föreslås en ökning av biståndet från 380
till400 miljoner kr. Om tanken bakom påslaget är att landet behöver resurser för att
härbärgera alla krigsfångar vore det åtminstone logiskt och konsekvent. Men det är ju
inte vad som åsyftas. Pengarna skall gå till ett
sjukhus, ett barnsjukhus och till pappersbruket Bai Bang, som en gång skulle kosta 500
miljoner kr men som blivit avsevärt försenat
och torde kräva sammanlagt bortemot två
miljarder kr.
113
Den ena är att det är fråga om långsiktiga
projekt, varför hjälpen måste utgå under flera år. Den andra är att våra insatser självfallet inte går till krig utan till skolor, sjukhus
och Bai Bang.
Inget av dessa argument framstår som
hållbart. Sverige måste förbehålla sig rätten
att med omedelbar verkan upphöra med bistånd till ett land om särskilda skäl talar för
det. Och finns det starkare skäl för en sådan
åtgärd än att mottagarlandet ägnar sig åt
brutala erövringskrig? Kan man förbryta sig
mer mot humanitära och mänskliga begrepp
– och mot iden bakom vår u-hjälp?
Vidare är allt tal om att vårt bistånd enbart
läggs på skolor, sjukhus och Bai Bang en
myt. Det finns inga öronmärkta bidrag. Det
går aldrig att komma ifrån att svenskt bistånd till sådana ändamål frigör resurser på
Kuba och i Vietnam som kan användas, och
används, till krig. I realiteten hjälper indirekt svenska skattebetalare Vietnam att besegra ett grannland med vapenmakt och
Kuba att sprida död och förintelse på den
Det är primärt två invändningar som bru- afrikanska kontinenten.
kar riktas mot kraven på omedelbart upphö- Matti Häggström
rande av biståndet till Kuba och Vietnam.