T G Wickbom; Finland i östanvinden
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
T G WICKBOM:
Finland i östanvinden
Mot bakgrund av ett antal nyutkomna
böcker skriver redaktör T G Wickbom
om Finland inom Sovjetunionens
intressesfär. Han har egna minnen från
Finland under krigen, då han lärde känna
regeringsrådet Urho Kekkonen, numera
presidenten. Wickbom bedömer honom som
den som vill vara garant för Finlands
självständighet och samtidigt för
Sovjetunionens säkerhet i Nordeuropa. Men
Kekkonenlinjen kan ges en nordisk
Jörliingning och den bör vi eftersträva,
menar författaren.
Hitler, osalig i åminnelse, var en engångsfö-
reteelse i sin allsidiga ondska. Hans något
äldre och långvarigare samtida Stalin, död
för i dessa dagar ljugofem år sedan, var om
man kan bortse från vad han hade för sig
inom sitt eget lands gränser mindre unik.
Hitlers stortyska anspråk saknade förstås
inte anknytning till en nationell tradition,
men omättligheten finner inget motstycke.
När han gång efter gång förklarade, att
”detta är mitt sista territoriella krav”, lärde vi
oss först sent inse, att det egentligen betydde
”därefter kommer jag med nästa”. Stalin
däremot följde på det internationella planet
en otvetydig, allljämt obruten historisk linje
att aggressivt hävda ett genuint upplevt storryskt trygghetsbehov – och att därutöver ta
för sig vad som bjöds kostnadsfritt eller till
realisationspris.
Den tyska faktorn har naturligtvis permanent tyngd i vår säkerhetsproblematik, av
militära och kanske än mer ekonomiska skäl.
Men den ryska förblir den bestämmande,
eller låt oss i varje fall säga den tyngst vä-
gande, just genom dess inneboende dynamik i vår riktning. Tysklands intressen riktar
sig väsentligen inte mot norr (vare sig man
talar om dess nuvarande östra eller västra
stat), Rysslands däremot i sovjetisk lika väl
som kejserlig dräkt traditionellt västerut,
även om andra annexionsriktningar förvisso
inte har försummats.
Ingenstans kan vi lättare och mer relevant
studera de uttryck denna inriktning tar sig
än i Finland. Där ligger sovjetpolitiken,
bland annat tack vare den trots allt anmärkningsvärda öppenhet varmed dess verkningar skildras av finländska aktörer och betrak- 182
tare, såsom en uppslagen bok framför oss,
låt vara.att vindkasten ibland bläddrar förbi
några blad innan vi hunnit läsa dem.
För den generation, som också här hos oss
intensivt levde med i krigsårens händelser,
deras förspel och närmaste efterverkningar,
ligger lärdomarna nära till hands. En yngre
generation har kanske än större anledning
att studera dem med hjälp av den alltjämt
rikligt flödande strömmen av memoarböcker och vetenskapliga studier. Enbart på
den allra senaste tiden har vår kunskap så-
lunda ur olika synvinklar berikats av Karl
August Fagerholms både underhållande och
taktiskt väldisponerade ”Talmannens röst”
(anmäld i Svensk Tidskrift 3/78 av Kari Tarkiainen), Wilhelm Carlgrens på annan plats i
samma nummer diskuterade ”Varken – eller” samt Paavo Haavikkos ”Kansakunnan
linja” (Nationens linje), som Göran Schildt
26/2 gav en intresseväckande presentation i
Svenska Dagbladet, och slutligen professor
Nils Meinanders ”Insyn och efterklokhet”
(Söderströms, Helsingfors 1977). Mer än de
övriga har just den sistnämnda givit näring
åt de 1·eflexioner som här anställs.
Finlands krigspolitik
Låt oss göra tankeexperimentet, att Sovjetunionen denna vår ställer krav på att få arrendera Gotland. Vi kan tillåta oss den dramatiseringen, att det sker vid den svenske
kungens Moskvabesök om några veckor.
Tanken må förefalla befängd.
Så gjorde säkert också-det ryska krav som
sommaren 1938, i vad som då ännu kunde
tyckas vara djupaste fred, ställdes i Helsingfors på att få göra ön Hogland i Finska viken
utanför Sydfinlands viktigaste hamnstäder
till en sovjetisk flyg- och marinbas. En drastisk illustration är kanske nödvändig för att
hjälpligt föra oss in i den atmosfär där Finland, just i Hird med att vänja sig vid rollen
som sorglös neutral småstat i världspolitikens utkant, plötsligt kände själva sin ännu
blott tjugoåriga självständighet satt på spel.
Efterklokheten kan ställa sig frågan, om
Finland möjligen med åtminstone samma
grad av reellt oberoende som nu hade kunnat klara sig undan sina båda krig genom au
hösten 1939 falla undan för de ryska kraven
på en gränsförskjutning på Karelska näset
och uppe vid Ishavet, överlåtelse av öarna i
Finska viken och arrendering av Hangö. Au
bortse från 30-talets politiska klimat skulle i
ovanlig hög grad göra tankeövningen teoretisk. Och från de ryska oktoberkraven 1939
löper linjen ödesbestämt snörrät över vinterkrigets nästan övermänskliga fysiska och
emotionella anspänning och den efterföl·
jande fredssommarens förtätade väntan på
nästa slag österifrån fram till utsikten att
med tysk hjälp återvinna både det förlorade
Karelen och hela landets trygghet. ”Det
kändes ganska skönt att få andas i blåsten.
när man ännu bar på minnen av kvävningssymptomen från förra hösten. – Vad det
ändå är fruktansvärt lätt att börja ett krig”,
reflekterar Nils Meinander i sin återblick pi
stämningarna kring det andra krigsutbrottet
1941.
Facit av Finlands krigspolitik, noterar
Meinander, blev att landet undgick ockupation av någondera stormakten, och det viU
han beteckna som ”en storartad politisk och
militär avvärjningsseger”. Närmast var det
1äl detta begränsade krigsmål som avtecknade sig för den s k fredsoppositionen, som
sommaren 1943 fick offentlig stämma, under 1944 växte sig starkare i kulisserna och
speciellt genom sin insats i övergången från
krig till vapenstillestånd lade grunden till
den nya östpolitiken, Paasikivi- och Kekkonenlinjen.
Urho Kekkonen och fredsoppositionen
Kekkonen var redan då en drivande kraft,
~leinander en bland de många aktiva på finlandssvenskt håll. Hans insidesskildring av
ut1ecklingen då och framöver fångar atmosfåren inom det snäva politiska Helsingforsetablissemanget, där alla kände varandra,
stötte ihop med varandra på krogarna eller
gatan utanför, beundrade, föraktade eller
misstrodde varand ra.
Kekkonen kom en dag på lunch till mig.
\’i hade gjort upp per telefon någon timme
tidigare. Han såg konfunderad ut. På vägen
hade han mött en bekant som på långt håll
ropat ”hälsa värden!” Var telefoncensuren
så snabbtungat lösmynt, eller hur kunde han
l’eta?
Omständigheterna råkade ge mig en gynnad åskådarplats i kulisserna under det hektiska 1944 från vårvinterns första förhandlingskontakt med Moskva fram till höstens
l’apenstilleståndsavtal, brytning med Tyskland och etablerande av den allierade, i
praktiken sovjetiska, kontrollkommissionen
1 Helsingfors. Sverige och speciellt då den
svenska beskickningen, där jag tillfälligt
tiänstgjorde, var under dessa månader Fin- 183
lands andningshål västerut.
Det statliga informationsverkets chef Kustaa Vilkuna, med vars förbehållsamma personlighet jag under de närmast föregående
åren hade nått en viss förtrolighet, förde
mig samman med sina gamla intima vänner
regeringsrådet i inrikesdepartementet dr
Urho Kekkonen och landshövdingen i Lappland Kaarlo Hillilä. Med dem vid allt djupare och frispråkigare nattgroggar var ofta
också Suomen Sosialidemokraattis chefredaktör Eino Kilpi, senare folkdemokrat.
Otvungenheten befrämjades otvivelaktigt av
att det genomgående talades finska, som jag
då (men tyvärr alls icke numera) rörde mig
obesvärat med.
Hillilä var en ogement tilldragande kraftkarl, alltför tidigt bortgången. Han knäcktes
av övergångsskedets påfrestningar. Kekkonen var den som verkligen imponerade
med sin intellektuella oräddhet och sin äktfinska förening av djupt, sammanbitet allvar
och frostig humor. Även i denna krets av
förtrogna vänner gjorde han med all sin
kamratlighet ett intryck av ensamhet. Knappast någonting uneler dessa tryckande ovissa
månader grep mig så djupt som de flyktiga
ögonblick, då han bakom sin uppsyn av rastlös beslutsamhet lät framskymta en unclertryckt ångest inför det älskade fosterlandets
ödeschanser – orden formas patetiskt nästan av sig själv.
Det var dagar mättade av idealitet och intriger, hopp och fruktan, beslutsamhet och
vankelmod, ett koncentrat av den legering
mellan nordisk renhjärtenhet och orientalisk finurlighet som finländsk politik utgör.
Under denna tid fick Meinanderen kon- 184
takt med Kekkonen som skulle leda till
många års sporadiskt samarbete på regeringsnivå och därefter en bitter brytning. De
förenades i sitt engagem;mg för att utan fördomar bygga upp ett ryskt• förtroe~de för
Finland. Men Meinander \’ägrade att sätta
likhetstecken mellan landets intressen och
Kekkonens personliga roll. I sina anmärkningsvärt oförbehållsamma anteckningar
kring detta tema rör han vid en avgörande
fråga i Finlands och därmed även Sveriges
östproblematik.
Garant för självständigheten
Meinander finner det ”uppenbart”, att ryssarna under månaderna före det tyska anfallet 1941 hade respekterat Finlands neutralitet, ”om vi med kraft hade velat hävda den”.
Självfallet blundar han inte för att Finlands
handlingskraft redan då var så snävt beskuren, att ens den starkaste vilja knappast hade
kunnat uppbåda denna kraft. Men såvittjag
kan finna pekar allt tillgängligt material i
den rakt motsatta riktningen, att Moskva
varken då eller i något annat läge under hela
denna tid har velat nöja sig med någon annans ord som garanti för sin säkerhet i riktning nordväst. Det var och är all~ämt så,
som Wilhelm Carlgren säger om dess veto
mot den svensk-finländska Ålandsplanen
1939: ”Sovjetunionen godtog i fråga om angränsande territorier endast sig själv som
säker garant mot deras övergång i fientlig
hand”.
Jag kan då inte förstå annat än att grunddraget i Kekkonens unika statsmannagärning är strävan att låta Finland själv överta
denna garantrolL Meinanders avfall och
hans interiörer från den bysantinska miljön i
det politiska Helsingfors illustrerar, hur
Kekkonen äventyrar uppslutningen kring
sin utrikespolitiska linje mindre genom graden av eftergifter än just genom att tvinna
den samman med sitt personliga maktbehov.
D~tta har djupare patriotiska bevekelsegrunder än hans belackare ibland vill inse,
men Kekkonen tycks också drivas av en övertygelse om egen oumbärlighet som kanske
stärks vid överblicken av snårskogen runt
hans resliga gestalt. Då man närmare granskar hur den politiska miljön i hela Östersjöområdet har förändrats i vår samtid
man däremot lätt varse, hur Finlands stä!~
ning som sin egen garant mot ryska säkerhetsfarhågor i verkligheten har kommit
vila på mer än den man, som nu har
över tröskeln till sitt tjugotredje
och nalkas sin levnads nionde decennium.
Det skulle ligga i Sovjetunionens och
den nordeuropeiska regionens gemen
ma intresse, att denna självständiga garanl
ställning stärktes ytterligare genom att ges
större nordisk bredd. Till den insikten
den historiska ryska misstänksamheten
kvar. Men att det strängt taget är dit
Kekkonenlinjens förlängning pekar
dess främste företrädare själv ibland vilja
tyda. Ju friare diskussionen kring dessa
diska livsfrågor föres, dess förr når vi
Att det kan ske med frimodighet även i
land, allt tal om ”finlandisering” till
hör också till det som illustreras av
Meinanders bok om det som sist och
gen gäller även oss.
Finland i östanvinden
Mot bakgrund av ett antal nyutkomna
böcker skriver redaktör T G Wickbom
om Finland inom Sovjetunionens
intressesfär. Han har egna minnen från
Finland under krigen, då han lärde känna
regeringsrådet Urho Kekkonen, numera
presidenten. Wickbom bedömer honom som
den som vill vara garant för Finlands
självständighet och samtidigt för
Sovjetunionens säkerhet i Nordeuropa. Men
Kekkonenlinjen kan ges en nordisk
Jörliingning och den bör vi eftersträva,
menar författaren.
Hitler, osalig i åminnelse, var en engångsfö-
reteelse i sin allsidiga ondska. Hans något
äldre och långvarigare samtida Stalin, död
för i dessa dagar ljugofem år sedan, var om
man kan bortse från vad han hade för sig
inom sitt eget lands gränser mindre unik.
Hitlers stortyska anspråk saknade förstås
inte anknytning till en nationell tradition,
men omättligheten finner inget motstycke.
När han gång efter gång förklarade, att
”detta är mitt sista territoriella krav”, lärde vi
oss först sent inse, att det egentligen betydde
”därefter kommer jag med nästa”. Stalin
däremot följde på det internationella planet
en otvetydig, allljämt obruten historisk linje
att aggressivt hävda ett genuint upplevt storryskt trygghetsbehov – och att därutöver ta
för sig vad som bjöds kostnadsfritt eller till
realisationspris.
Den tyska faktorn har naturligtvis permanent tyngd i vår säkerhetsproblematik, av
militära och kanske än mer ekonomiska skäl.
Men den ryska förblir den bestämmande,
eller låt oss i varje fall säga den tyngst vä-
gande, just genom dess inneboende dynamik i vår riktning. Tysklands intressen riktar
sig väsentligen inte mot norr (vare sig man
talar om dess nuvarande östra eller västra
stat), Rysslands däremot i sovjetisk lika väl
som kejserlig dräkt traditionellt västerut,
även om andra annexionsriktningar förvisso
inte har försummats.
Ingenstans kan vi lättare och mer relevant
studera de uttryck denna inriktning tar sig
än i Finland. Där ligger sovjetpolitiken,
bland annat tack vare den trots allt anmärkningsvärda öppenhet varmed dess verkningar skildras av finländska aktörer och betrak- 182
tare, såsom en uppslagen bok framför oss,
låt vara.att vindkasten ibland bläddrar förbi
några blad innan vi hunnit läsa dem.
För den generation, som också här hos oss
intensivt levde med i krigsårens händelser,
deras förspel och närmaste efterverkningar,
ligger lärdomarna nära till hands. En yngre
generation har kanske än större anledning
att studera dem med hjälp av den alltjämt
rikligt flödande strömmen av memoarböcker och vetenskapliga studier. Enbart på
den allra senaste tiden har vår kunskap så-
lunda ur olika synvinklar berikats av Karl
August Fagerholms både underhållande och
taktiskt väldisponerade ”Talmannens röst”
(anmäld i Svensk Tidskrift 3/78 av Kari Tarkiainen), Wilhelm Carlgrens på annan plats i
samma nummer diskuterade ”Varken – eller” samt Paavo Haavikkos ”Kansakunnan
linja” (Nationens linje), som Göran Schildt
26/2 gav en intresseväckande presentation i
Svenska Dagbladet, och slutligen professor
Nils Meinanders ”Insyn och efterklokhet”
(Söderströms, Helsingfors 1977). Mer än de
övriga har just den sistnämnda givit näring
åt de 1·eflexioner som här anställs.
Finlands krigspolitik
Låt oss göra tankeexperimentet, att Sovjetunionen denna vår ställer krav på att få arrendera Gotland. Vi kan tillåta oss den dramatiseringen, att det sker vid den svenske
kungens Moskvabesök om några veckor.
Tanken må förefalla befängd.
Så gjorde säkert också-det ryska krav som
sommaren 1938, i vad som då ännu kunde
tyckas vara djupaste fred, ställdes i Helsingfors på att få göra ön Hogland i Finska viken
utanför Sydfinlands viktigaste hamnstäder
till en sovjetisk flyg- och marinbas. En drastisk illustration är kanske nödvändig för att
hjälpligt föra oss in i den atmosfär där Finland, just i Hird med att vänja sig vid rollen
som sorglös neutral småstat i världspolitikens utkant, plötsligt kände själva sin ännu
blott tjugoåriga självständighet satt på spel.
Efterklokheten kan ställa sig frågan, om
Finland möjligen med åtminstone samma
grad av reellt oberoende som nu hade kunnat klara sig undan sina båda krig genom au
hösten 1939 falla undan för de ryska kraven
på en gränsförskjutning på Karelska näset
och uppe vid Ishavet, överlåtelse av öarna i
Finska viken och arrendering av Hangö. Au
bortse från 30-talets politiska klimat skulle i
ovanlig hög grad göra tankeövningen teoretisk. Och från de ryska oktoberkraven 1939
löper linjen ödesbestämt snörrät över vinterkrigets nästan övermänskliga fysiska och
emotionella anspänning och den efterföl·
jande fredssommarens förtätade väntan på
nästa slag österifrån fram till utsikten att
med tysk hjälp återvinna både det förlorade
Karelen och hela landets trygghet. ”Det
kändes ganska skönt att få andas i blåsten.
när man ännu bar på minnen av kvävningssymptomen från förra hösten. – Vad det
ändå är fruktansvärt lätt att börja ett krig”,
reflekterar Nils Meinander i sin återblick pi
stämningarna kring det andra krigsutbrottet
1941.
Facit av Finlands krigspolitik, noterar
Meinander, blev att landet undgick ockupation av någondera stormakten, och det viU
han beteckna som ”en storartad politisk och
militär avvärjningsseger”. Närmast var det
1äl detta begränsade krigsmål som avtecknade sig för den s k fredsoppositionen, som
sommaren 1943 fick offentlig stämma, under 1944 växte sig starkare i kulisserna och
speciellt genom sin insats i övergången från
krig till vapenstillestånd lade grunden till
den nya östpolitiken, Paasikivi- och Kekkonenlinjen.
Urho Kekkonen och fredsoppositionen
Kekkonen var redan då en drivande kraft,
~leinander en bland de många aktiva på finlandssvenskt håll. Hans insidesskildring av
ut1ecklingen då och framöver fångar atmosfåren inom det snäva politiska Helsingforsetablissemanget, där alla kände varandra,
stötte ihop med varandra på krogarna eller
gatan utanför, beundrade, föraktade eller
misstrodde varand ra.
Kekkonen kom en dag på lunch till mig.
\’i hade gjort upp per telefon någon timme
tidigare. Han såg konfunderad ut. På vägen
hade han mött en bekant som på långt håll
ropat ”hälsa värden!” Var telefoncensuren
så snabbtungat lösmynt, eller hur kunde han
l’eta?
Omständigheterna råkade ge mig en gynnad åskådarplats i kulisserna under det hektiska 1944 från vårvinterns första förhandlingskontakt med Moskva fram till höstens
l’apenstilleståndsavtal, brytning med Tyskland och etablerande av den allierade, i
praktiken sovjetiska, kontrollkommissionen
1 Helsingfors. Sverige och speciellt då den
svenska beskickningen, där jag tillfälligt
tiänstgjorde, var under dessa månader Fin- 183
lands andningshål västerut.
Det statliga informationsverkets chef Kustaa Vilkuna, med vars förbehållsamma personlighet jag under de närmast föregående
åren hade nått en viss förtrolighet, förde
mig samman med sina gamla intima vänner
regeringsrådet i inrikesdepartementet dr
Urho Kekkonen och landshövdingen i Lappland Kaarlo Hillilä. Med dem vid allt djupare och frispråkigare nattgroggar var ofta
också Suomen Sosialidemokraattis chefredaktör Eino Kilpi, senare folkdemokrat.
Otvungenheten befrämjades otvivelaktigt av
att det genomgående talades finska, som jag
då (men tyvärr alls icke numera) rörde mig
obesvärat med.
Hillilä var en ogement tilldragande kraftkarl, alltför tidigt bortgången. Han knäcktes
av övergångsskedets påfrestningar. Kekkonen var den som verkligen imponerade
med sin intellektuella oräddhet och sin äktfinska förening av djupt, sammanbitet allvar
och frostig humor. Även i denna krets av
förtrogna vänner gjorde han med all sin
kamratlighet ett intryck av ensamhet. Knappast någonting uneler dessa tryckande ovissa
månader grep mig så djupt som de flyktiga
ögonblick, då han bakom sin uppsyn av rastlös beslutsamhet lät framskymta en unclertryckt ångest inför det älskade fosterlandets
ödeschanser – orden formas patetiskt nästan av sig själv.
Det var dagar mättade av idealitet och intriger, hopp och fruktan, beslutsamhet och
vankelmod, ett koncentrat av den legering
mellan nordisk renhjärtenhet och orientalisk finurlighet som finländsk politik utgör.
Under denna tid fick Meinanderen kon- 184
takt med Kekkonen som skulle leda till
många års sporadiskt samarbete på regeringsnivå och därefter en bitter brytning. De
förenades i sitt engagem;mg för att utan fördomar bygga upp ett ryskt• förtroe~de för
Finland. Men Meinander \’ägrade att sätta
likhetstecken mellan landets intressen och
Kekkonens personliga roll. I sina anmärkningsvärt oförbehållsamma anteckningar
kring detta tema rör han vid en avgörande
fråga i Finlands och därmed även Sveriges
östproblematik.
Garant för självständigheten
Meinander finner det ”uppenbart”, att ryssarna under månaderna före det tyska anfallet 1941 hade respekterat Finlands neutralitet, ”om vi med kraft hade velat hävda den”.
Självfallet blundar han inte för att Finlands
handlingskraft redan då var så snävt beskuren, att ens den starkaste vilja knappast hade
kunnat uppbåda denna kraft. Men såvittjag
kan finna pekar allt tillgängligt material i
den rakt motsatta riktningen, att Moskva
varken då eller i något annat läge under hela
denna tid har velat nöja sig med någon annans ord som garanti för sin säkerhet i riktning nordväst. Det var och är all~ämt så,
som Wilhelm Carlgren säger om dess veto
mot den svensk-finländska Ålandsplanen
1939: ”Sovjetunionen godtog i fråga om angränsande territorier endast sig själv som
säker garant mot deras övergång i fientlig
hand”.
Jag kan då inte förstå annat än att grunddraget i Kekkonens unika statsmannagärning är strävan att låta Finland själv överta
denna garantrolL Meinanders avfall och
hans interiörer från den bysantinska miljön i
det politiska Helsingfors illustrerar, hur
Kekkonen äventyrar uppslutningen kring
sin utrikespolitiska linje mindre genom graden av eftergifter än just genom att tvinna
den samman med sitt personliga maktbehov.
D~tta har djupare patriotiska bevekelsegrunder än hans belackare ibland vill inse,
men Kekkonen tycks också drivas av en övertygelse om egen oumbärlighet som kanske
stärks vid överblicken av snårskogen runt
hans resliga gestalt. Då man närmare granskar hur den politiska miljön i hela Östersjöområdet har förändrats i vår samtid
man däremot lätt varse, hur Finlands stä!~
ning som sin egen garant mot ryska säkerhetsfarhågor i verkligheten har kommit
vila på mer än den man, som nu har
över tröskeln till sitt tjugotredje
och nalkas sin levnads nionde decennium.
Det skulle ligga i Sovjetunionens och
den nordeuropeiska regionens gemen
ma intresse, att denna självständiga garanl
ställning stärktes ytterligare genom att ges
större nordisk bredd. Till den insikten
den historiska ryska misstänksamheten
kvar. Men att det strängt taget är dit
Kekkonenlinjens förlängning pekar
dess främste företrädare själv ibland vilja
tyda. Ju friare diskussionen kring dessa
diska livsfrågor föres, dess förr når vi
Att det kan ske med frimodighet även i
land, allt tal om ”finlandisering” till
hör också till det som illustreras av
Meinanders bok om det som sist och
gen gäller även oss.