Thede Palm; Eva ÅSbrinks politiska minnen
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Eva Åsbrinks politiska minnen
Eva Åsbrinks bok har titeln ”Intet förtiga,
tillägga eller förändra” (Askild & Kärnekull
1977). Hon säger att hon hämtat orden från
nämndemannaeden, som hon en gång avlagt. Hon minns fel; de ingår i vittneseden,
inte i domareden. Boken har också en undertitel ”J vågens tecken”. Om detta är astrologi, ligger titeln bortom rationella kommentarer. Kanske syftar den på rättvisans våg,
där hennes egna och andras gärningar vägs
mot varandra. I så fall har de en mening:
boken handlar om hennes egna misslyckanden och andras fel. Det är en ganska patetisk
bok, mycket välskriven, mycket utlämnande,
mycket känslosam. Först skrattar man litet,
då man läser den, men skrattet fastnar i halsen.
Författarinnan är akademiker och teol dr,
lärare och rektor. Hon är prästdotter, och
därav hennes teologiska men också aktivt
kri tna intressen. Politiskt blev hon socialdemokrat. Själv har hon analyserat fram att
detta var ett känslans avgörande. Det finns
inget skäl att tvivla på att hon har rätt.
Hon kom in i stadsfullmäktige i Skara,
hamnade i landstinget och 1968 om sitt
hinnoförhunds kandidat också i dåvarande
Andra kammaren. Vid den nomineringen
1·ar slagsmålet kring henne så stort, att Tage
Erlander tvingades medla. Han glömde aldrig sådana som besvärat honom i något avseende. Vid presentationen i riksdagsgruppen
a1 nya kammarledamöter redogjorde han
för deras för~änster, särskilt inom partiet.
Om Eva Åsbrink sade han bara: ”Hon är
rektor.” Hon ble,v i alla fall omvald och avfördes först 1976, då en rättrogen LO-kvinna sattes in i hennes ställe.
Felet med Eva Åsbrink ur socialdemokrati k synpunkt var givetvis att hon inte var
rättrogen. Hon är självtänkare och tycks
rent av ibland ha ifrågasatt partiledningens
beslut. Hon har tydligen inte heller kunnat
dölja sina åsikter om vissa partipampar, som
goda karriärister bör se upp till med hängivenhet i blicken. Följden var att hon inte fick
den utskottsbefordran som hon tänkt sig.
Hon kände sig främmande bland sina kamrater. Hon menar att detta berott på hennes
blyghet, men andra orsaker kan väl också
tänkas. Läsaren av hennes bok får i varje fall
det intrycket, att hon inte stuckit under stol
med att hon visste bättre i många frågor.
Fru Åsbrink skrev också motioner. En så-
dan begärde lagstiftning mot barn i framsä-
tet i bilar. Man konstaterade att det bara
behövdes att hon kom till riksdagen för att
förmyndarmentaliteten skulle blomstra upp.
Saken är ju riktig, men lagstiftning i frågor
som rör sunt förnuft har vi mer än nog av.
Ett helt kapitel ägnar Eva Åsbrink mellanölet och hennes lycka då det förbjöds. Om
starköl och vin står ingenting i kapitlet. En
sak lyckades hon med. Hon arbetade för att
Bo Beskowskulle få slutföra sina glasfönster
i Skara domkyrka. Med rätta är hon stolt
över sin framgång, fastän hon menar sig ha
haft både biskop och domkapitel emot sig.
Biskop Danell motiverade sitt ställningstagande enligt modellen att vi inte skall använda pengar på kyrkfönster då folk i uländer
svälter. Men hans efterträdare? På något sätt
antyder Eva Åsbrink att det var mot henne
personligen som oviljan riktade sig.
Över huvud antyds det för mycket i fru
Åsbrinks bok. Där talas om en obehaglig socialdemokratisk pamp som man måste bo i
Skövde för att kunna identifiera, men då går
det nog bra. Ett ovanligt enfaldigt yttrande
tillskrivs hennes efterträdare i riksdagen och
citeras ordagrant. Men varför står inte vederbörandes namn utsatt, då det ändå är så
lätt att få fram? Att fru Åsbrink tycker illa
om Olof Palme må vara förklarligt, men en
indirektjämförelse med Hitler är osmaklig.
Eva Åsbrinks kritik av Alva Myrdal är intressant i dessa kyrka-stat-tider. Statsrådets
stolthet blev sårad då hennes förslag förkastades. Men vem var den kristne Broderskapare som ville konfiskera kyrkans egendom?
l
186
Att han var utredningens s-stöttepelare
tyder på hr Zachrisson, men varför inte skriva ut namnet?
Ytterligare en insinuation må anföras som
typisk och i sin form otrevlig. En tågkonduktör har berättat för fru Åsbrink att en kvinnlig socialdemokratisk riksdag ledamot vägrade att flytta från en plats, till vilken en annan
person köpt platsbiljett. Motiveringen var att
hon tillhörde riksdagen! Hon beskrivs som
ung och nykommen i församlingen. Men genom au namnet inte sälls ut – vilket borde
skett redan för sakens skull – får läsaren
anledning att misstänka olika personer, a1
vilka alla utom en måste vara oskyldiga till
fadäsen. ’” Intet förtiga” står det i bokens titel, och berättar man historier och förklarar
man att de är sanna, har man i ett sådant fall
knappast rätt att förtiga vem det rör sig om.
THEDE PALM:
Eva Åsbrinks politiska minnen
Eva Åsbrinks bok har titeln ”Intet förtiga,
tillägga eller förändra” (Askild & Kärnekull
1977). Hon säger att hon hämtat orden från
nämndemannaeden, som hon en gång avlagt. Hon minns fel; de ingår i vittneseden,
inte i domareden. Boken har också en undertitel ”J vågens tecken”. Om detta är astrologi, ligger titeln bortom rationella kommentarer. Kanske syftar den på rättvisans våg,
där hennes egna och andras gärningar vägs
mot varandra. I så fall har de en mening:
boken handlar om hennes egna misslyckanden och andras fel. Det är en ganska patetisk
bok, mycket välskriven, mycket utlämnande,
mycket känslosam. Först skrattar man litet,
då man läser den, men skrattet fastnar i halsen.
Författarinnan är akademiker och teol dr,
lärare och rektor. Hon är prästdotter, och
därav hennes teologiska men också aktivt
kri tna intressen. Politiskt blev hon socialdemokrat. Själv har hon analyserat fram att
detta var ett känslans avgörande. Det finns
inget skäl att tvivla på att hon har rätt.
Hon kom in i stadsfullmäktige i Skara,
hamnade i landstinget och 1968 om sitt
hinnoförhunds kandidat också i dåvarande
Andra kammaren. Vid den nomineringen
1·ar slagsmålet kring henne så stort, att Tage
Erlander tvingades medla. Han glömde aldrig sådana som besvärat honom i något avseende. Vid presentationen i riksdagsgruppen
a1 nya kammarledamöter redogjorde han
för deras för~änster, särskilt inom partiet.
Om Eva Åsbrink sade han bara: ”Hon är
rektor.” Hon ble,v i alla fall omvald och avfördes först 1976, då en rättrogen LO-kvinna sattes in i hennes ställe.
Felet med Eva Åsbrink ur socialdemokrati k synpunkt var givetvis att hon inte var
rättrogen. Hon är självtänkare och tycks
rent av ibland ha ifrågasatt partiledningens
beslut. Hon har tydligen inte heller kunnat
dölja sina åsikter om vissa partipampar, som
goda karriärister bör se upp till med hängivenhet i blicken. Följden var att hon inte fick
den utskottsbefordran som hon tänkt sig.
Hon kände sig främmande bland sina kamrater. Hon menar att detta berott på hennes
blyghet, men andra orsaker kan väl också
tänkas. Läsaren av hennes bok får i varje fall
det intrycket, att hon inte stuckit under stol
med att hon visste bättre i många frågor.
Fru Åsbrink skrev också motioner. En så-
dan begärde lagstiftning mot barn i framsä-
tet i bilar. Man konstaterade att det bara
behövdes att hon kom till riksdagen för att
förmyndarmentaliteten skulle blomstra upp.
Saken är ju riktig, men lagstiftning i frågor
som rör sunt förnuft har vi mer än nog av.
Ett helt kapitel ägnar Eva Åsbrink mellanölet och hennes lycka då det förbjöds. Om
starköl och vin står ingenting i kapitlet. En
sak lyckades hon med. Hon arbetade för att
Bo Beskowskulle få slutföra sina glasfönster
i Skara domkyrka. Med rätta är hon stolt
över sin framgång, fastän hon menar sig ha
haft både biskop och domkapitel emot sig.
Biskop Danell motiverade sitt ställningstagande enligt modellen att vi inte skall använda pengar på kyrkfönster då folk i uländer
svälter. Men hans efterträdare? På något sätt
antyder Eva Åsbrink att det var mot henne
personligen som oviljan riktade sig.
Över huvud antyds det för mycket i fru
Åsbrinks bok. Där talas om en obehaglig socialdemokratisk pamp som man måste bo i
Skövde för att kunna identifiera, men då går
det nog bra. Ett ovanligt enfaldigt yttrande
tillskrivs hennes efterträdare i riksdagen och
citeras ordagrant. Men varför står inte vederbörandes namn utsatt, då det ändå är så
lätt att få fram? Att fru Åsbrink tycker illa
om Olof Palme må vara förklarligt, men en
indirektjämförelse med Hitler är osmaklig.
Eva Åsbrinks kritik av Alva Myrdal är intressant i dessa kyrka-stat-tider. Statsrådets
stolthet blev sårad då hennes förslag förkastades. Men vem var den kristne Broderskapare som ville konfiskera kyrkans egendom?
l
186
Att han var utredningens s-stöttepelare
tyder på hr Zachrisson, men varför inte skriva ut namnet?
Ytterligare en insinuation må anföras som
typisk och i sin form otrevlig. En tågkonduktör har berättat för fru Åsbrink att en kvinnlig socialdemokratisk riksdag ledamot vägrade att flytta från en plats, till vilken en annan
person köpt platsbiljett. Motiveringen var att
hon tillhörde riksdagen! Hon beskrivs som
ung och nykommen i församlingen. Men genom au namnet inte sälls ut – vilket borde
skett redan för sakens skull – får läsaren
anledning att misstänka olika personer, a1
vilka alla utom en måste vara oskyldiga till
fadäsen. ’” Intet förtiga” står det i bokens titel, och berättar man historier och förklarar
man att de är sanna, har man i ett sådant fall
knappast rätt att förtiga vem det rör sig om.