Margaretha af Ugglas; Till sist
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETHA AF UGGLAS:
Till sist
några funderingar kring riksdagsarbetet,
det arbete som 349 valda ombud för Sveriges folk ägnar mer eller mindre energi åt.
Talman Allard har skrivit brev till riksdagsgrupperna och manat till bättre närvaro
1id kammardebatterna. De tomma bänkarna
i riksdagens plenisal som tack vare TV fått
en sådan berömmelse har nu även gått talmännen på nerverna. Ändå vet talmännen
bättre än de flesta genom sina många, långa
år i riksdagen att de tomma bänkarna är en
nödvändighet. Om riksdagsmännen satt i
kammaren ständigt och jämt, skulle snart
debatterna kunna inställas av brist på material från utskott och utredningar.
Riksdagsuppdraget är ett mångskiftande
arbete. Det inbegriper kontakter med väljarna, med olika organisationer, med experter och förvaltnings~änstemän . Det består i
inläsning och arbete med motioner, interpellationer och frågor. Det rymmer ett omfattande arbete inom den egna partiorganisationen och i arbetsgrupper inom riksdagsgruppen. Varje riksdagsman sitter i ett par
offentliga utredningar, som i allmänhet sammanträder samtidigt som debatterna i kammaren äger rum. Många riksdagsmän är
de sutom ledamöter i ämbetsverkens lekmannastyrelser och i andra statliga organ.
Riksdagsmännen tillbringar många timmar
på tåg på väg till föreningsmöten runt om i
landet. Sist men inte minst: en riksdagsledamot som vill göra ett bra jobb måste följa
med i pressen, i olika facktidskrifter och
över huvud taget genom ett flitigt läsande
och kontaktarbete se till att han är väl orienterad inom sina specialområden.
slutsatsen av denna långa uppräkning är
att närvaron i kammaren och deltagandet i
kammardebatterna endast utgör en del –
och tyvärr inte alltid den mest inspirerande
delen – av riksdagsarbetet. Det är inte i
kammaren som riksdagsledamoten har
chansen att uträtta ett kreativt samhällsar- .bete. Det sker i arbetsgrupper inom det egna
partiet, i offentliga utredningar, i riksdagens
utskott och genom artikel- och talskrivande.
Medan allmänheten genom massmedia
har bibringats uppfattningen att de tomma
bänkarna är ett utslag av de folkvaldas allmänna lät~a, känner sig en stackars riksdagsledamot sällan så onyttig som när
klockan tickar under långa voteringar eller
när tankekrävande arbete oupphörligt
brytes av voteringssignalen.
Inom de yngre årgångarna av partiernas
riksdagsgrupper finns i dag en ganska utbredd rebellisk känsla gentemot riksdagens
tröga arbetssätt. Måste riksdagsåret fortfarande vara anpassat till det svunna bondesamhällets skördeförhållanden? Skulle det
t ex inte vara möjligt att starta arbetsåret redan i september och därmed undvika en del
av de många kvällsplena? Är det tänkbart att
samla alla voteringar till en viss tidpunkt på
dagen och därmed möjliggöra en effektivare
arbetsplanering för ledamöterna? Måste
statsbudgeten framläggas i januari? Riksdagens arbete skulle få en bättre balans om
budgeten i stället presenterades i september.
Den diskussion om riksdagens arbetsformer som i dag förs inom och utom glashuset vid Sergels torg är av intresse inte enbart för kvällströtta riksdagsledamöter. Den
handlar om demokratins livskraft i ett allt
mera komplicerat och byråkratiserat samhäl- 188
le. Skall riksdagen kunna hävda sin ställning
i det svenska samhället måste riksdagen öka
sina möjligheter till en effektiv politisk kontroll av den statliga verksamheten. Riksdagen måste få bättre möjligheter till insyn i
myndigheternas arbete och bättre möjlighet
att diskutera inriktningen på olika offentliga
insatser.
Att argumentera för en modernisering av
riksdagens arbetsformer är inte detsamma
som att plädera för ett avskaffande av traditioner. Ett bibehållande av riksdagens högtidliga öppnande hade t ex på ett utmärkt
sätt hjälpt till att balansera de tomma bänkarnas TV-bild. Englands parlament utgör
ett lysande exempel på hur tradition kan
förenas med ett effektivt parlamentariskt arbete. I England har traditionen än så länge
stängt ute TV-kameran från parlamentets
överläggningar. Underhusets ålderdomliga
och u·ånga lokal har säkert också bidragit till
att de engelska debatterna har bibehållit en
•
öppenhjärtig, kamratlig, spontan och samtidigt frän ton som vi endast sällan undfagnas
med i Sverige.
De svenska riksdagsdebatterna är alltför
ofta tråkiga och monotona. Inte ens frågetimmarna har blivit de livliga tillställningar
man hade hoppats. statsråden läser upp i
förväg skrivna svar och frågaren bockar och
tackar. En reformering av riksdagens arbetsformer som leder till färre men mera intressanta kammardebatter skulle vara en välgärning för press, allmänhet och riksdagsmän.
Riksdagen har givit sig själv en chans både
till förnyelse och återknytning av gamla traditioner genom sitt beslut att flytta åter till
Helgeandsholmen. Den parlamentariska utredning av riksdagens arbetsformer, som
tillsattes 1974 och som än så länge fört en
anonymt liv, måste börja ta sitt arbete på
allvar.
Till sist
några funderingar kring riksdagsarbetet,
det arbete som 349 valda ombud för Sveriges folk ägnar mer eller mindre energi åt.
Talman Allard har skrivit brev till riksdagsgrupperna och manat till bättre närvaro
1id kammardebatterna. De tomma bänkarna
i riksdagens plenisal som tack vare TV fått
en sådan berömmelse har nu även gått talmännen på nerverna. Ändå vet talmännen
bättre än de flesta genom sina många, långa
år i riksdagen att de tomma bänkarna är en
nödvändighet. Om riksdagsmännen satt i
kammaren ständigt och jämt, skulle snart
debatterna kunna inställas av brist på material från utskott och utredningar.
Riksdagsuppdraget är ett mångskiftande
arbete. Det inbegriper kontakter med väljarna, med olika organisationer, med experter och förvaltnings~änstemän . Det består i
inläsning och arbete med motioner, interpellationer och frågor. Det rymmer ett omfattande arbete inom den egna partiorganisationen och i arbetsgrupper inom riksdagsgruppen. Varje riksdagsman sitter i ett par
offentliga utredningar, som i allmänhet sammanträder samtidigt som debatterna i kammaren äger rum. Många riksdagsmän är
de sutom ledamöter i ämbetsverkens lekmannastyrelser och i andra statliga organ.
Riksdagsmännen tillbringar många timmar
på tåg på väg till föreningsmöten runt om i
landet. Sist men inte minst: en riksdagsledamot som vill göra ett bra jobb måste följa
med i pressen, i olika facktidskrifter och
över huvud taget genom ett flitigt läsande
och kontaktarbete se till att han är väl orienterad inom sina specialområden.
slutsatsen av denna långa uppräkning är
att närvaron i kammaren och deltagandet i
kammardebatterna endast utgör en del –
och tyvärr inte alltid den mest inspirerande
delen – av riksdagsarbetet. Det är inte i
kammaren som riksdagsledamoten har
chansen att uträtta ett kreativt samhällsar- .bete. Det sker i arbetsgrupper inom det egna
partiet, i offentliga utredningar, i riksdagens
utskott och genom artikel- och talskrivande.
Medan allmänheten genom massmedia
har bibringats uppfattningen att de tomma
bänkarna är ett utslag av de folkvaldas allmänna lät~a, känner sig en stackars riksdagsledamot sällan så onyttig som när
klockan tickar under långa voteringar eller
när tankekrävande arbete oupphörligt
brytes av voteringssignalen.
Inom de yngre årgångarna av partiernas
riksdagsgrupper finns i dag en ganska utbredd rebellisk känsla gentemot riksdagens
tröga arbetssätt. Måste riksdagsåret fortfarande vara anpassat till det svunna bondesamhällets skördeförhållanden? Skulle det
t ex inte vara möjligt att starta arbetsåret redan i september och därmed undvika en del
av de många kvällsplena? Är det tänkbart att
samla alla voteringar till en viss tidpunkt på
dagen och därmed möjliggöra en effektivare
arbetsplanering för ledamöterna? Måste
statsbudgeten framläggas i januari? Riksdagens arbete skulle få en bättre balans om
budgeten i stället presenterades i september.
Den diskussion om riksdagens arbetsformer som i dag förs inom och utom glashuset vid Sergels torg är av intresse inte enbart för kvällströtta riksdagsledamöter. Den
handlar om demokratins livskraft i ett allt
mera komplicerat och byråkratiserat samhäl- 188
le. Skall riksdagen kunna hävda sin ställning
i det svenska samhället måste riksdagen öka
sina möjligheter till en effektiv politisk kontroll av den statliga verksamheten. Riksdagen måste få bättre möjligheter till insyn i
myndigheternas arbete och bättre möjlighet
att diskutera inriktningen på olika offentliga
insatser.
Att argumentera för en modernisering av
riksdagens arbetsformer är inte detsamma
som att plädera för ett avskaffande av traditioner. Ett bibehållande av riksdagens högtidliga öppnande hade t ex på ett utmärkt
sätt hjälpt till att balansera de tomma bänkarnas TV-bild. Englands parlament utgör
ett lysande exempel på hur tradition kan
förenas med ett effektivt parlamentariskt arbete. I England har traditionen än så länge
stängt ute TV-kameran från parlamentets
överläggningar. Underhusets ålderdomliga
och u·ånga lokal har säkert också bidragit till
att de engelska debatterna har bibehållit en
•
öppenhjärtig, kamratlig, spontan och samtidigt frän ton som vi endast sällan undfagnas
med i Sverige.
De svenska riksdagsdebatterna är alltför
ofta tråkiga och monotona. Inte ens frågetimmarna har blivit de livliga tillställningar
man hade hoppats. statsråden läser upp i
förväg skrivna svar och frågaren bockar och
tackar. En reformering av riksdagens arbetsformer som leder till färre men mera intressanta kammardebatter skulle vara en välgärning för press, allmänhet och riksdagsmän.
Riksdagen har givit sig själv en chans både
till förnyelse och återknytning av gamla traditioner genom sitt beslut att flytta åter till
Helgeandsholmen. Den parlamentariska utredning av riksdagens arbetsformer, som
tillsattes 1974 och som än så länge fört en
anonymt liv, måste börja ta sitt arbete på
allvar.