Herberts Zalitis; Ekonomisk demokrati
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
HERBERTS ZALITIS:
Ekonomisk demokrati
Det talas mycket om hur nödvändigt det är
att införa ekonomisk demokrati i den
meningen, att anställdafår insyn iföretag
och blir delaktiga i beslut. Så kan det
naturligtvis gå till, men enligtfil mag
Herberts Zalitis, självf d industritjänsteman,
behöver det inte vara så. Uppgifter och
maktbefogenheter kan delegeras till sådana
som är särskilt lämpade att utöva dem – man
kan inte heller införa teknisk demokrati om
sådan skulle innebära att de anställda i ett
företagfick avgöra vilka tekniska processer
som i olikafall skulle användas. Genom att
pressa inför mycket i begreppet demokrati
kan dettaförstöras, framhåller han.
Det gamla slagordet – ekonomisk demokra·
ti – har fått en ny aktualitet i samband med
debatten kring löntagarfonderna. Visserligen är denna skiftande beroende på åt vilket
håil man vänder sig. Åt höger är det bäst an
hålla tyst om den, fonderna är bara ett välviJ.
ligt försök att tillföra svensk industri riskviJ.
ligt kapital. Åt vänster sägs det att de är ett
sätt att bryta kapitalets makt och införa demokrati även på det ekonomiska området
Utan ekonomisk demokrati är demokratin
inte fullständig, emedan löntagarna förblir
stående utanför företagsstyrelser där beslut
som rör deras arbete fattas. Ekonomisk demokrati är sålunda den sista biten i demokratins pussel.
Är det verkligen så? För att få svar pi
denna fråga bör några statsvetenskapligt
principiella saker omnämnas.
Det strider ingalunda mot demokratin och
är också vanligt att man delegerar (överlåter,
ger i uppdrag) samhälleligt viktiga uppgifter
till enskilda personer eller grupper som man
på vissa grunder (utbildning, erfarenhet, or·
ganisationsförmåga) anser vara bäst skicU.
de att fullgöra dem, samt även ger dem tillräcklig makt för att de skall kunna handla
effektivt. I vissa länder, t ex USA och Frank·
rike, ger författningen på detta sätt mycket
stor makt åt presidenten, just för att själYI
statsledningen skall bli så effektiv som möjligt. Väsentligt är emellertid att utövandetat
denna makt står under kontroll från statliga
institutioners, massmedias och i sista hatiii
väljarnas sida.
Om näringslivet som i de demokratisb
industriländerna befinner sig nästan hek 1
privata händer, kan man också säga att det
rör sig om en delegering. Man låter den
privata företagsamheten (kapitalismen) råda
därför att dess arbets- och produktions-organisation har visat sig vara mycket effektiv
och därmed välståndsskapande. Det är fråga
om kanske mänsklighetens bästa mjölkko.
Att denna mjölkko förr ofta varit elak mot
löntagarna är en sak som i stort sett hör till
det förflutna. I och med demokratins och
fackföreningsrörelsens genombrott har detta rättats till i en sådan omfattning, att det
känns beklämmande när man även i våra
dagar får höra om detta som om under de
sista 100 åren ingenting hänt.
Att bankernas och företagens handlingsfrihet på det ekonomiska området är av vä-
sentlig betydelse för deras effektivitet är
självklart. Likaledes är det naturligt att inskränkning av denna handlingsfrihet genom
inträng av facket via löntagarfonder i företagsstyrelser ses med oblida ögon från det
privata näringslivets håll. Detta befaras innebära att ett byråkratiskt bihang skapas som
inte skulle göra någon nytta utan bara bli en
black om foten. Att leda ett företag, att följa
utvecklingen för en bransch, välja produkter
som kan tänkas bli efterfrågade, välja lämpliga konstruktioner, materialet, de bästa produktionsformerna, att marknadsföra dessa
produkter i en invecklad och med durk~
drivna konkurrenter överfull värld – allt
detta är så komplicerat att endast mycket
kunniga, skickliga och handlingskraftiga
män och kvinnor kan klara av det. Några
utomstående, vars specialitet är någonting
helt annat, kan knappast bidra härtill med
någonting positivt, i synnerhet inte när de
vanligen till minst hälften lever i en fantasi- 123
värld – den socialistiska. Den ekonomiska
demokratin är i fråga om företagsledning
lika orimlig som en teknisk demokrati, dvs
att facket skulle betämma en komplicerad
apparats konstruktion.
Kontroll av kapitalet
Påståendet att kapitalets makt på det ekonomiska området i i-länderna är både mycket
stor och okontrollerad är inte så sant som
det låter. Att demokratin och fackföreningarna har gjort den mycket mindre än den
var förr har redan omnämnts. Löntagarna
bestämmer numera i stort sett både sina
löner och sina arbetsförhållanden själva. Arbetstiden har minskat från upp till 14 timmar dagligen sex dagar i veckan för hundra
år sedan till8 timmar 5 dagar i veckan. Man
får 5 veckors semester, betald sjukledighet,
ordentlig pension. ”Kapitalets makt” har
inte kunnat förhindra allt detta.
Vidare är alla företag skyldiga offentlig
redovisning gentemot samhället. De har
svårt att gömma sig även för insyn från massmedias sida. Under sista tiden avkrävs dem
också ”samhälleligt ansvar”. Avskedar de
folk eller lägger ned verksamheten får de
höra skarpa protester och mycket klander.
En mycket betydelsfull kontroll är dessutom
inbyggd i själva det kapitalistiska systemet –
ett företag kan gå med vinst, resp existera
endast om det kan sälja sina produkter, och
detta går endast om dessa är nyttiga, av god
kvalitet och tillräckligt billiga. Konkurrensen
på detta område är som bekant benhård.
Egentligen är det inte själva makten som
är av ondo utan detta hur den utövas. Visser- ——– –
124
!igen bör man alltid misstro starka maktkoncentrationer i ett samhälle, men man är också skyldig att påvisa att makten verkligen
missbrukas. För övrigt tenderar även makten hos fackföreningarna att öka i en sådan
omfattning att detta väcker oro.
vid valen 1957, 1965 och 1967, samt i Chile,
då den marxistiske Allende med liten röstövervikt blivit president året 1970.
Anmärkningsvärt i detta sammanhang är
att före demokratins genombrott framhölls
från konservativt håll bl a i England och Sverige såsom argument mot demokrati att denna skulle leda till den fria företagsamhetens
Den fria företagsamheten avskaffande. Löntagarmajoriteten skulle
Nu kan man från socialistiskt håll fråga: När rösta bort kapitalismen. Därför höll man
var det och hur gick det till att samhället länge fast vid begränsad demokrati, med
delegerade näringslivet till kapitalisterna?
Svaret är att ett direkt beslut därom har aldrig fattats. Det kapitalistiska systemet har de
demokratiska staterna fått i arv från tidigare
statsskick. Men detta system har inte kommit
till genom något slags usurpation, vilket ofta
har varit fallet med den politiska makten,
utan det har utvecklats under mycket lång
tid med hantverket och handeln som grogrund samt som konsekvens av den privata
äganderätten. Faktum är emellertid att indirekt har frågan om den fria företagsamhetens vara eller icke vara ständigt varit aktuell
i alla demokratiska länder, där det kommunistiska partiet klart framlagt och propagerat för sitt alternativ – ett samhälle där
den fria företagsamheten är ersatt med kollektivt, samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Detta alternativ har t ex i Sverige,
med början år 1918, vid 18 valtillfållen inte
kunnat samla mer än genomsnittligt 5 % av
rösterna (året 1945 undantagsvis l l %). I
andra demokratiska länder har det kommunistiska röstantalet varierat mellan 5 och
34 % (det sista vid parlamentsval i Italien
1976). Endast i den indiska delstaten Kerala
har kommunisterna fått en klar majoritet
rösträtt för enbart dem som hade en viss
högre inkomst. Den politiska verkligheten
efter demokratins förverkligande har emellertid kommit både de konservativa farhå-
gorna och de kommunistiska förhoppningarna på skam. Väljarna har tvivlat på det
socialistiska systemets förmåga att mäta sig
med det kapitalistiska systemets effektivitet
när det gäller att skaffa fram varor och ~äns?-
ter. De har inte velat slakta sin bästa
mjölkko.
Den fria företagsamhetens vara eller icke
vara är en sak bland många andra varom
väljare har rätt att ha olika uppfattningar
och att besluta. Därav följer att den inte ingår i demokratins begrepp, att den inte är
väsentlig för demokratins vara eller icke
vara. I demokratins begrepp ingår endast
sådana saker utan vilka demokratin absolut
inte är fullständig. Om dem får inte väljare
ha olika uppfattningar, om de vill ha demokratin kvar. Det väsentliga för demokratin
är möjligheten att kunna välja mellan olika
alternativ, mellan olika partier, mellan olika
samhällssystem. Detta blir fallet när åsiktsoch yttrandefrihet råder, fri partiverksamhet är tillåten, fria, av väljare kontrollerade
val förrättas med jämna mellanrum, en human och stabil rättsordning råder i staten,
samt majoriteten tar hänsyn även till minoriteten. Dessa är demokratins pusselbitar. Försök att pressa in något ur sitt speciella partiprogram i demokratins begrepp är demagogi, otillbörligt missbruk av ett känsloladdat ord.
Erfarenhet från kommunistiska länder,
där kapitalet krossats och det nya systemet
införts med våld, har visat att just med den
falska pusselbitens (den ekonomiska demokratins) inpressning själva demokratins pus- 125
sel totalt förstörs. Fria val ersättes med enpartisystem, den centrala statsledningen bestämmer allt, ingen åsikts- och yttrandefrihet
råder. T ex i det kommunistiska Kina, ett
land där effektiviteten på det ekonomiska
området är större nu än den var under tidigare, politiskt kaotiska förhållanden, får visserligen varje kines numera ”ett mål mat om
dagen”, men inte någon rätt till ”en fri tanke
om dagen”. Men detta är något utan vilket
en människas liv, oberoende av vilken ras
eller nation hon tillhör, på en högre kulturnivå inte är fullvärdigt.
HERBERTS ZALITIS:
Ekonomisk demokrati
Det talas mycket om hur nödvändigt det är
att införa ekonomisk demokrati i den
meningen, att anställdafår insyn iföretag
och blir delaktiga i beslut. Så kan det
naturligtvis gå till, men enligtfil mag
Herberts Zalitis, självf d industritjänsteman,
behöver det inte vara så. Uppgifter och
maktbefogenheter kan delegeras till sådana
som är särskilt lämpade att utöva dem – man
kan inte heller införa teknisk demokrati om
sådan skulle innebära att de anställda i ett
företagfick avgöra vilka tekniska processer
som i olikafall skulle användas. Genom att
pressa inför mycket i begreppet demokrati
kan dettaförstöras, framhåller han.
Det gamla slagordet – ekonomisk demokra·
ti – har fått en ny aktualitet i samband med
debatten kring löntagarfonderna. Visserligen är denna skiftande beroende på åt vilket
håil man vänder sig. Åt höger är det bäst an
hålla tyst om den, fonderna är bara ett välviJ.
ligt försök att tillföra svensk industri riskviJ.
ligt kapital. Åt vänster sägs det att de är ett
sätt att bryta kapitalets makt och införa demokrati även på det ekonomiska området
Utan ekonomisk demokrati är demokratin
inte fullständig, emedan löntagarna förblir
stående utanför företagsstyrelser där beslut
som rör deras arbete fattas. Ekonomisk demokrati är sålunda den sista biten i demokratins pussel.
Är det verkligen så? För att få svar pi
denna fråga bör några statsvetenskapligt
principiella saker omnämnas.
Det strider ingalunda mot demokratin och
är också vanligt att man delegerar (överlåter,
ger i uppdrag) samhälleligt viktiga uppgifter
till enskilda personer eller grupper som man
på vissa grunder (utbildning, erfarenhet, or·
ganisationsförmåga) anser vara bäst skicU.
de att fullgöra dem, samt även ger dem tillräcklig makt för att de skall kunna handla
effektivt. I vissa länder, t ex USA och Frank·
rike, ger författningen på detta sätt mycket
stor makt åt presidenten, just för att själYI
statsledningen skall bli så effektiv som möjligt. Väsentligt är emellertid att utövandetat
denna makt står under kontroll från statliga
institutioners, massmedias och i sista hatiii
väljarnas sida.
Om näringslivet som i de demokratisb
industriländerna befinner sig nästan hek 1
privata händer, kan man också säga att det
rör sig om en delegering. Man låter den
privata företagsamheten (kapitalismen) råda
därför att dess arbets- och produktions-organisation har visat sig vara mycket effektiv
och därmed välståndsskapande. Det är fråga
om kanske mänsklighetens bästa mjölkko.
Att denna mjölkko förr ofta varit elak mot
löntagarna är en sak som i stort sett hör till
det förflutna. I och med demokratins och
fackföreningsrörelsens genombrott har detta rättats till i en sådan omfattning, att det
känns beklämmande när man även i våra
dagar får höra om detta som om under de
sista 100 åren ingenting hänt.
Att bankernas och företagens handlingsfrihet på det ekonomiska området är av vä-
sentlig betydelse för deras effektivitet är
självklart. Likaledes är det naturligt att inskränkning av denna handlingsfrihet genom
inträng av facket via löntagarfonder i företagsstyrelser ses med oblida ögon från det
privata näringslivets håll. Detta befaras innebära att ett byråkratiskt bihang skapas som
inte skulle göra någon nytta utan bara bli en
black om foten. Att leda ett företag, att följa
utvecklingen för en bransch, välja produkter
som kan tänkas bli efterfrågade, välja lämpliga konstruktioner, materialet, de bästa produktionsformerna, att marknadsföra dessa
produkter i en invecklad och med durk~
drivna konkurrenter överfull värld – allt
detta är så komplicerat att endast mycket
kunniga, skickliga och handlingskraftiga
män och kvinnor kan klara av det. Några
utomstående, vars specialitet är någonting
helt annat, kan knappast bidra härtill med
någonting positivt, i synnerhet inte när de
vanligen till minst hälften lever i en fantasi- 123
värld – den socialistiska. Den ekonomiska
demokratin är i fråga om företagsledning
lika orimlig som en teknisk demokrati, dvs
att facket skulle betämma en komplicerad
apparats konstruktion.
Kontroll av kapitalet
Påståendet att kapitalets makt på det ekonomiska området i i-länderna är både mycket
stor och okontrollerad är inte så sant som
det låter. Att demokratin och fackföreningarna har gjort den mycket mindre än den
var förr har redan omnämnts. Löntagarna
bestämmer numera i stort sett både sina
löner och sina arbetsförhållanden själva. Arbetstiden har minskat från upp till 14 timmar dagligen sex dagar i veckan för hundra
år sedan till8 timmar 5 dagar i veckan. Man
får 5 veckors semester, betald sjukledighet,
ordentlig pension. ”Kapitalets makt” har
inte kunnat förhindra allt detta.
Vidare är alla företag skyldiga offentlig
redovisning gentemot samhället. De har
svårt att gömma sig även för insyn från massmedias sida. Under sista tiden avkrävs dem
också ”samhälleligt ansvar”. Avskedar de
folk eller lägger ned verksamheten får de
höra skarpa protester och mycket klander.
En mycket betydelsfull kontroll är dessutom
inbyggd i själva det kapitalistiska systemet –
ett företag kan gå med vinst, resp existera
endast om det kan sälja sina produkter, och
detta går endast om dessa är nyttiga, av god
kvalitet och tillräckligt billiga. Konkurrensen
på detta område är som bekant benhård.
Egentligen är det inte själva makten som
är av ondo utan detta hur den utövas. Visser- ——– –
124
!igen bör man alltid misstro starka maktkoncentrationer i ett samhälle, men man är också skyldig att påvisa att makten verkligen
missbrukas. För övrigt tenderar även makten hos fackföreningarna att öka i en sådan
omfattning att detta väcker oro.
vid valen 1957, 1965 och 1967, samt i Chile,
då den marxistiske Allende med liten röstövervikt blivit president året 1970.
Anmärkningsvärt i detta sammanhang är
att före demokratins genombrott framhölls
från konservativt håll bl a i England och Sverige såsom argument mot demokrati att denna skulle leda till den fria företagsamhetens
Den fria företagsamheten avskaffande. Löntagarmajoriteten skulle
Nu kan man från socialistiskt håll fråga: När rösta bort kapitalismen. Därför höll man
var det och hur gick det till att samhället länge fast vid begränsad demokrati, med
delegerade näringslivet till kapitalisterna?
Svaret är att ett direkt beslut därom har aldrig fattats. Det kapitalistiska systemet har de
demokratiska staterna fått i arv från tidigare
statsskick. Men detta system har inte kommit
till genom något slags usurpation, vilket ofta
har varit fallet med den politiska makten,
utan det har utvecklats under mycket lång
tid med hantverket och handeln som grogrund samt som konsekvens av den privata
äganderätten. Faktum är emellertid att indirekt har frågan om den fria företagsamhetens vara eller icke vara ständigt varit aktuell
i alla demokratiska länder, där det kommunistiska partiet klart framlagt och propagerat för sitt alternativ – ett samhälle där
den fria företagsamheten är ersatt med kollektivt, samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Detta alternativ har t ex i Sverige,
med början år 1918, vid 18 valtillfållen inte
kunnat samla mer än genomsnittligt 5 % av
rösterna (året 1945 undantagsvis l l %). I
andra demokratiska länder har det kommunistiska röstantalet varierat mellan 5 och
34 % (det sista vid parlamentsval i Italien
1976). Endast i den indiska delstaten Kerala
har kommunisterna fått en klar majoritet
rösträtt för enbart dem som hade en viss
högre inkomst. Den politiska verkligheten
efter demokratins förverkligande har emellertid kommit både de konservativa farhå-
gorna och de kommunistiska förhoppningarna på skam. Väljarna har tvivlat på det
socialistiska systemets förmåga att mäta sig
med det kapitalistiska systemets effektivitet
när det gäller att skaffa fram varor och ~äns?-
ter. De har inte velat slakta sin bästa
mjölkko.
Den fria företagsamhetens vara eller icke
vara är en sak bland många andra varom
väljare har rätt att ha olika uppfattningar
och att besluta. Därav följer att den inte ingår i demokratins begrepp, att den inte är
väsentlig för demokratins vara eller icke
vara. I demokratins begrepp ingår endast
sådana saker utan vilka demokratin absolut
inte är fullständig. Om dem får inte väljare
ha olika uppfattningar, om de vill ha demokratin kvar. Det väsentliga för demokratin
är möjligheten att kunna välja mellan olika
alternativ, mellan olika partier, mellan olika
samhällssystem. Detta blir fallet när åsiktsoch yttrandefrihet råder, fri partiverksamhet är tillåten, fria, av väljare kontrollerade
val förrättas med jämna mellanrum, en human och stabil rättsordning råder i staten,
samt majoriteten tar hänsyn även till minoriteten. Dessa är demokratins pusselbitar. Försök att pressa in något ur sitt speciella partiprogram i demokratins begrepp är demagogi, otillbörligt missbruk av ett känsloladdat ord.
Erfarenhet från kommunistiska länder,
där kapitalet krossats och det nya systemet
införts med våld, har visat att just med den
falska pusselbitens (den ekonomiska demokratins) inpressning själva demokratins pus- 125
sel totalt förstörs. Fria val ersättes med enpartisystem, den centrala statsledningen bestämmer allt, ingen åsikts- och yttrandefrihet
råder. T ex i det kommunistiska Kina, ett
land där effektiviteten på det ekonomiska
området är större nu än den var under tidigare, politiskt kaotiska förhållanden, får visserligen varje kines numera ”ett mål mat om
dagen”, men inte någon rätt till ”en fri tanke
om dagen”. Men detta är något utan vilket
en människas liv, oberoende av vilken ras
eller nation hon tillhör, på en högre kulturnivå inte är fullvärdigt.