Håkan Winberg; Rättstryggheten i samhället
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÅKAN WINBERG:
Rättstryggheten i samhället
Riksdagsledamoten Håkan Winberg skriver
här i ett aktuellt ämne, nämligen om den
rättstrygghet vi har rätt att uppleva i
samhället och om den rättsotrygghet som
många upplever. Han serfram emot 80-talet
och deförbättringar, som han och andra
inom moderata samlingspartiet eftersträvar.
Det är intressant att han inte bara talar om
kraven på rättstrygghet på gator och torg,
hur angelägen den än är. Han talar också
om den enskildes rättigheter gentemot
samhället. Dessafinns och måsteförbättras.
Den enskilde har rättighet att kunna begripa
de lagar, under vilka han lever. Ett enda år
ändrades kommunalskattelagen inte mindre
än sjutton gånger. Hur skall den enskilde ha
ens den minsta möjlighet att reda sig mot en
sådan lagstiftning?
Rättstryggheten är ett begrepp som under
senare år blivit allt mer aktuellt för många
medborgare. Behovet av rättstrygghet har
hos många blivit jämställt med – eller fått
företräde framför – åtskilliga andra sedvanliga trygghetskrav.
l det moderna samhället ställer medborgarna åtskilliga krav på trygghet. Det gäller
trygghet mot krafter inom eller utom vårt
land som kan ha till syfte att angripa landets
oberoende och självständig~et men också
mot dem som vill bryta sönder den representativa demokratin, som är grunden för det
svenska statsskicket. Kraven gäller också den
sociala tryggheten. Krav på trygghet för
medborgarnas välfärd: i utbildningen, i arbetslivet, i boendet, vid sjukdorn och på ålderdomen för att nämna några sektorer.
Ett annat av dessa trygghetskrav gäller
rättstryggheten. Den kan definieras som
medborgarnas anspråk på rätt till skydd för
angrepp som riktar sig mot deras liv, hälsa,
integritet och egendorn och på deras anspråk på skydd mot övergrepp och våld från
andra. Att uppleva rättstrygghet innebär att
känna skydd så att inte andra människor
bryter mot gällande lagar och angriper den
enskildes person, hem, egendorn osv. Det är
i första hand statsmakten som skall svara för
det skyddet. Det sker genom bl a straff- och
skadeståndslagstiftningen och genom att
man ser till att det finns organ med erforderliga resurser för att tillämpa denna lagstiftning (t ex polis, åklagare, advokater, domstolar, kriminalvård).
Men i begreppet rättstrygghet kan också
ligga något mer. Där kan ligga behovet av
skydd för den enskilde mot mindre goda
yttringar av den offentliga makten, företrädd av stat och kommun. Även om regeringsformen inleds med konstaterandet att
all offentlig makt i Sverige utgår från folket,
är det ingen garanti för att den inte kan
innebära övergrepp mot den enskilde. Även
om regeringsformen också säger att den offentliga makten utövas under lagarna och
att det skall ske med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, kan den offentliga makten ta sig yttringar gentemot den
enskilde som gör att denne känner
otrygghet.
I rättstrygghetsbegreppet ligger därför
också den enskilda individens behov av
skydd gentemot en statsmakt som kan bli för
stark, för mäktig, för dominerande i förhållande till den enskilde. Kraven t ex på medborgerliga fri- och rättigheter, på medborgarnas likhet inför lagen, på att domstolar
och myndigheter skall vara sakliga och opartiska och på en lagstiftning som överensstämmer med medborgarnas rättsmedvetande går in i detta begrepp.
Men den enskilde kan för att han skall
känna rättstrygghet i förhållande till statsmakten också kräva att lagar och förordningar är skrivna så att han eller hon utan
svårighet begriper dem och att de inte tyngs
av onödiga detaljregleringar och föråldrade
bestämmelser. Han kan sätta upp ett krav att
lagarna i princip inte skall ha tillbakaverkande kraft och att de i enskildheter skall ha
en så hög grad av precision, att de uppfyller
elementära rättssäkerhetskrav som att lika
fall skall behandlas lika och att den som företar en rättshandlingjust när han företar den
141
skall ha rimliga möjligheter att förutse konsekvenserna av den. Han kan kräva att lagar
och förordningar inte ändras så ofta att det
medför svårigheter att känna till vad som är
gällande rätt.
Ett exempel som kan visa angelägenheten
av det sistnämnda kravet är att kommunalskattelagen för några år sedan under ett och
samma år ändrades inte mindre än 17
gånger.
De två delarna
Kravet på rättstrygghet för medborgaren
kan alltså sägas riktas mot statsmakten i två
avseenden. Det är dels ett krav att statsmakten på olika sätt skall skydda den enskilde
mot andra personer som sätter sig över de
regler som gäller i samhället. Det innebär ett
krav att staten skall hävda det lagbundna
samhället och ha kraft att bekämpa alla yttringar som innebär att något slags ”djungelns lag” råder. Det är dels ett krav att den
offentliga makten utövas med varsamhet
och som regeringsformen säger ”med respekt för den enskilda människans frihet
och värdighet”, att staten inte blir någon
”storebror” där människor mer upplever sig
vara till för staten än ståten för människorna.
Denna senare del av rättstryggheten har
de opinionsbildande organen, politiska partier och massmedier, stort ansvar för liksom
naturligtvis riksdag och regering i sin lagstiftnings- och övriga normgivningsverksamheL De senare måste se till att inte bara en
grundlags bokstav följs utan även dess anda.
Den första rättstrygghetsdelen tillgodoses
–
142
genom kriminalpolitiken. Det är både en lagstiftnings- och en resursfråga. Brottslighetens utveckling kan vara en mätare på om
kriminalpolitiken varit lyckosam eller ej.
Brottsstatistiken grundar sig på det antal
brott som anmälts till polisen. Det är inte
någon helt säker mätare på den samlade
brottsligheten eftersom inte alla brott anmäls. Men någon annan mätare finns inte.
Brottsstatistiken visar för den senaste 10-
årsperioden en mycket oroande brottsutveckling. År 1967 anmäldes 437 000 brott
mot brottsbalken, år 1972 var det 598 000
för att 1977 bli 716 000. Antalet anmälda
inbrottsstölder var 1967 85 000, 1972
128 000 och 1977 155 000 medan antalet anmälda våldsbrott 1967 var 15 000, 1972
20 000 och 1977 så många som 27 000. Ökningstakten har dock de allra senaste åren
avtagit och vissa brott har t o m minskat nå-
got. Men läget är mycket oroande och den
förda kriminalpolitiken har med hänsyn till
brottsutvecklingen inte lyckats särskilt bra.
Kamp mot kriminaliteten
Möjligheterna att klara upp brott är viktiga i
kampen att förhindra nya. Polisen har här
sin största uppgift. Polispersonalen i landet
uppgår nu till omkring 16 000. Sedan 1968
har 3 900 nya polismanstjänster inrättats
men samtidigt har arbetstidsförkortningen
medfört ett bortfall som motsvarar 2 200
tjänster. För att polisen skall hinna med att
utreda begångna brott inom rimlig tid måste
den förstärkas. Flera av de större städerna
har stora problem med vakanta tjänster. En
ökad rekrytering är viktig för att fylla dessa
vakanser liksom en ökad kapacitet inom
polisutbildningen. Systemet med kvarterspoliser och särskilda ansvarsområden för
den enskilde polismannen bör byggas ut.
Speciella insatser på vissa avsnitt inom kriminalitetens fält är ibland nödvändiga för
att få bukt med särskilt oroande yttringar.
Det kan gälla både på lagstiftningens områ-
de och för de organ som arbetar på fältet,
t ex polis och åklagare. Ett exempel på detta
är åtgärder som sker för att komma till rätta
med den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten, där en särskild utredningsverksamhet äger rum inom brottsförebyggande rådet och ett antal särskilda tjänster
tillförs polisen.
Några fält behöver dock här uppmärksammas väsentligt mer. Det gäller för det
första narkotikabrottsligheten. Kampen mot
den blir alltför ofta ojämn ur samhällets synpunkt på grund av dess bristande resurser.
Det är beklämmande därför att narkotikabrottsligheten så ofta utgör inkörsporten till
annan brottslighet, tex stöld och rån. Stöldgods avyttras och omsätts i pengar för inköp
av ny narkotika. Detta leder till en omfattande häleriverksamhet. Kvinnliga narkomaner drivs till prostitution för att finansiera sitt missbruk. Detta kan i sin tur leda till
olika koppleribrott. Med hänsyn till att så
stor del av den allvarliga kriminaliteten har
samband med narkotikan måste polisverksamheten i högre grad än hittills få möjlighet att inrikta sig på bekämpning av langarkedjor och narkotikasyndikat. Särskilda narkotikarotlar behövs i fler polisdistrikt och en
skärpning av åtalspraxis är påkallad för narkotikainnehav.
Det andra området avser våldsbrottsligheten. Här har särskilt brotten mot ”vanliga”
medborgare, dvs mot sådana personer som
inte har något tidigare samröre med gärningsmannen, ökat. Angrepp på såväl personal som passagerare i bussar, spårvagnar
och tunnelbana i framför allt de största stä-
derna har blivit alltför vanliga och kan rimligen inte längre tolereras utan måste följas av
effektivare insatser än hittills. Den statsmakt
är förödande svag som inte förmår åstadkomma rimlig säkerhet för medborgarna på
allmänna kommunikationsmedel och på offentliga platser.
slutligen gäller för det tredje att ytterligare åtgärder behövs beträffande ungdomsbrottsligheten. Den har tyvärr ökat starkt
under senare år och särskilt markerade är
in lagen av våld. När det gäller ungdomsbrottsligheten måste de kriminalpolitiska åtgärderna i högre grad än vid annan brottslighet sättas in med åtgärder utanför kriminalpolitikens område. Undervisningen i skolan måste mer än som nu sker inriktas på att
stärka elevernas ansvarskänsla och rättsmedvetande. Skolans upplysning om alkohol och
narkotika bör intensifieras. Samarbetet hemskola-polis-socialvård behöver förbättras. De
ideella organisationernas möjligheter att verka bland ungdom måste underlättas. Snabbare åtgärder för stöd och hjälp mot unga
lagöverträdare måste till. Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är särskilt viktiga därför
att risken är stor att unga lagöverträdare
också blir gamla lagöverträdare när de inte
längre är unga.
143
Kriminalvården
Vad gäller kriminalvården går idag en tendens ut på att försöka minska på frihetsstraffens användning. Den är säkert riktig. Ingen
hävdar väl numera annat än att frihetsstraffen är ett ont men i vissa fall ett nödvändigt
ont. Förutsättningen för att kunna minska
användningen av frihetsstraffen är dock att
lämpliga alternativa påföljder står till buds.
Alternativet kan vara någon form av fängelse men utformat på annat sätt och avse kortare tid än det sedvanliga fängelsestaffet,
t ex fritidsfängelse, weekendfängelse eller
nattfängelse. Det kan vara andra former av
alternativ – anmälningsplikt, samhällstjänst,
kontroll i frihet, sanktioner knutna till arbetssituationen, förvandlingssanktioner,
böter i kombination med andra påföljder. I
några länder (England, Australien, Nya Zeeland) har vissa av dessa påföljder använts
och gett goda erfarenheter särskilt för unga
lagöverträdare.
Utbredningen av narkotika på fängelserna är idag mycket stor. Det är synnerligen
allvarligt. Ansvaret för det drabbar statsmakterna hårt. Det är i hög grad inhumant, att
det samhälle som dömer en person till fängelse inte kan skydda vederbörande från att
under fängelsetiden utsättas för narkotikabruk. Arbetet att genomföra helt narkotikafria anstalter måste därför intensifieras.
Det här utgör en tämligen kort översikt av
rättstrygghetsproblem som är aktuella nu
och inför 1980-talet. Under det decennium
som nu snart är slut har rättstryggheten i
Sverige av många människor upplevts som
bristfällig. Moderata samlingspartiet har
länge hävdat att uppgiften att se till att rätts•i
144
tryggheten är så bra som möjligt är en av de
viktigaste för statsmakterna. Länge fick partiet vara ganska ensamt om att hävda rättstrygghetskraveL Intresset har så småningom
ökat också från andra partiers sida. Det gör
att en förbättring kan ske på litet sikt om
intresset håller i sig. Inför 1980-talet kommer i varje fall moderata samlingspartiet att
intensivt fortsätta arbetet för att förbättra
rättstryggheten i samhället.
Rättstryggheten i samhället
Riksdagsledamoten Håkan Winberg skriver
här i ett aktuellt ämne, nämligen om den
rättstrygghet vi har rätt att uppleva i
samhället och om den rättsotrygghet som
många upplever. Han serfram emot 80-talet
och deförbättringar, som han och andra
inom moderata samlingspartiet eftersträvar.
Det är intressant att han inte bara talar om
kraven på rättstrygghet på gator och torg,
hur angelägen den än är. Han talar också
om den enskildes rättigheter gentemot
samhället. Dessafinns och måsteförbättras.
Den enskilde har rättighet att kunna begripa
de lagar, under vilka han lever. Ett enda år
ändrades kommunalskattelagen inte mindre
än sjutton gånger. Hur skall den enskilde ha
ens den minsta möjlighet att reda sig mot en
sådan lagstiftning?
Rättstryggheten är ett begrepp som under
senare år blivit allt mer aktuellt för många
medborgare. Behovet av rättstrygghet har
hos många blivit jämställt med – eller fått
företräde framför – åtskilliga andra sedvanliga trygghetskrav.
l det moderna samhället ställer medborgarna åtskilliga krav på trygghet. Det gäller
trygghet mot krafter inom eller utom vårt
land som kan ha till syfte att angripa landets
oberoende och självständig~et men också
mot dem som vill bryta sönder den representativa demokratin, som är grunden för det
svenska statsskicket. Kraven gäller också den
sociala tryggheten. Krav på trygghet för
medborgarnas välfärd: i utbildningen, i arbetslivet, i boendet, vid sjukdorn och på ålderdomen för att nämna några sektorer.
Ett annat av dessa trygghetskrav gäller
rättstryggheten. Den kan definieras som
medborgarnas anspråk på rätt till skydd för
angrepp som riktar sig mot deras liv, hälsa,
integritet och egendorn och på deras anspråk på skydd mot övergrepp och våld från
andra. Att uppleva rättstrygghet innebär att
känna skydd så att inte andra människor
bryter mot gällande lagar och angriper den
enskildes person, hem, egendorn osv. Det är
i första hand statsmakten som skall svara för
det skyddet. Det sker genom bl a straff- och
skadeståndslagstiftningen och genom att
man ser till att det finns organ med erforderliga resurser för att tillämpa denna lagstiftning (t ex polis, åklagare, advokater, domstolar, kriminalvård).
Men i begreppet rättstrygghet kan också
ligga något mer. Där kan ligga behovet av
skydd för den enskilde mot mindre goda
yttringar av den offentliga makten, företrädd av stat och kommun. Även om regeringsformen inleds med konstaterandet att
all offentlig makt i Sverige utgår från folket,
är det ingen garanti för att den inte kan
innebära övergrepp mot den enskilde. Även
om regeringsformen också säger att den offentliga makten utövas under lagarna och
att det skall ske med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, kan den offentliga makten ta sig yttringar gentemot den
enskilde som gör att denne känner
otrygghet.
I rättstrygghetsbegreppet ligger därför
också den enskilda individens behov av
skydd gentemot en statsmakt som kan bli för
stark, för mäktig, för dominerande i förhållande till den enskilde. Kraven t ex på medborgerliga fri- och rättigheter, på medborgarnas likhet inför lagen, på att domstolar
och myndigheter skall vara sakliga och opartiska och på en lagstiftning som överensstämmer med medborgarnas rättsmedvetande går in i detta begrepp.
Men den enskilde kan för att han skall
känna rättstrygghet i förhållande till statsmakten också kräva att lagar och förordningar är skrivna så att han eller hon utan
svårighet begriper dem och att de inte tyngs
av onödiga detaljregleringar och föråldrade
bestämmelser. Han kan sätta upp ett krav att
lagarna i princip inte skall ha tillbakaverkande kraft och att de i enskildheter skall ha
en så hög grad av precision, att de uppfyller
elementära rättssäkerhetskrav som att lika
fall skall behandlas lika och att den som företar en rättshandlingjust när han företar den
141
skall ha rimliga möjligheter att förutse konsekvenserna av den. Han kan kräva att lagar
och förordningar inte ändras så ofta att det
medför svårigheter att känna till vad som är
gällande rätt.
Ett exempel som kan visa angelägenheten
av det sistnämnda kravet är att kommunalskattelagen för några år sedan under ett och
samma år ändrades inte mindre än 17
gånger.
De två delarna
Kravet på rättstrygghet för medborgaren
kan alltså sägas riktas mot statsmakten i två
avseenden. Det är dels ett krav att statsmakten på olika sätt skall skydda den enskilde
mot andra personer som sätter sig över de
regler som gäller i samhället. Det innebär ett
krav att staten skall hävda det lagbundna
samhället och ha kraft att bekämpa alla yttringar som innebär att något slags ”djungelns lag” råder. Det är dels ett krav att den
offentliga makten utövas med varsamhet
och som regeringsformen säger ”med respekt för den enskilda människans frihet
och värdighet”, att staten inte blir någon
”storebror” där människor mer upplever sig
vara till för staten än ståten för människorna.
Denna senare del av rättstryggheten har
de opinionsbildande organen, politiska partier och massmedier, stort ansvar för liksom
naturligtvis riksdag och regering i sin lagstiftnings- och övriga normgivningsverksamheL De senare måste se till att inte bara en
grundlags bokstav följs utan även dess anda.
Den första rättstrygghetsdelen tillgodoses
–
142
genom kriminalpolitiken. Det är både en lagstiftnings- och en resursfråga. Brottslighetens utveckling kan vara en mätare på om
kriminalpolitiken varit lyckosam eller ej.
Brottsstatistiken grundar sig på det antal
brott som anmälts till polisen. Det är inte
någon helt säker mätare på den samlade
brottsligheten eftersom inte alla brott anmäls. Men någon annan mätare finns inte.
Brottsstatistiken visar för den senaste 10-
årsperioden en mycket oroande brottsutveckling. År 1967 anmäldes 437 000 brott
mot brottsbalken, år 1972 var det 598 000
för att 1977 bli 716 000. Antalet anmälda
inbrottsstölder var 1967 85 000, 1972
128 000 och 1977 155 000 medan antalet anmälda våldsbrott 1967 var 15 000, 1972
20 000 och 1977 så många som 27 000. Ökningstakten har dock de allra senaste åren
avtagit och vissa brott har t o m minskat nå-
got. Men läget är mycket oroande och den
förda kriminalpolitiken har med hänsyn till
brottsutvecklingen inte lyckats särskilt bra.
Kamp mot kriminaliteten
Möjligheterna att klara upp brott är viktiga i
kampen att förhindra nya. Polisen har här
sin största uppgift. Polispersonalen i landet
uppgår nu till omkring 16 000. Sedan 1968
har 3 900 nya polismanstjänster inrättats
men samtidigt har arbetstidsförkortningen
medfört ett bortfall som motsvarar 2 200
tjänster. För att polisen skall hinna med att
utreda begångna brott inom rimlig tid måste
den förstärkas. Flera av de större städerna
har stora problem med vakanta tjänster. En
ökad rekrytering är viktig för att fylla dessa
vakanser liksom en ökad kapacitet inom
polisutbildningen. Systemet med kvarterspoliser och särskilda ansvarsområden för
den enskilde polismannen bör byggas ut.
Speciella insatser på vissa avsnitt inom kriminalitetens fält är ibland nödvändiga för
att få bukt med särskilt oroande yttringar.
Det kan gälla både på lagstiftningens områ-
de och för de organ som arbetar på fältet,
t ex polis och åklagare. Ett exempel på detta
är åtgärder som sker för att komma till rätta
med den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten, där en särskild utredningsverksamhet äger rum inom brottsförebyggande rådet och ett antal särskilda tjänster
tillförs polisen.
Några fält behöver dock här uppmärksammas väsentligt mer. Det gäller för det
första narkotikabrottsligheten. Kampen mot
den blir alltför ofta ojämn ur samhällets synpunkt på grund av dess bristande resurser.
Det är beklämmande därför att narkotikabrottsligheten så ofta utgör inkörsporten till
annan brottslighet, tex stöld och rån. Stöldgods avyttras och omsätts i pengar för inköp
av ny narkotika. Detta leder till en omfattande häleriverksamhet. Kvinnliga narkomaner drivs till prostitution för att finansiera sitt missbruk. Detta kan i sin tur leda till
olika koppleribrott. Med hänsyn till att så
stor del av den allvarliga kriminaliteten har
samband med narkotikan måste polisverksamheten i högre grad än hittills få möjlighet att inrikta sig på bekämpning av langarkedjor och narkotikasyndikat. Särskilda narkotikarotlar behövs i fler polisdistrikt och en
skärpning av åtalspraxis är påkallad för narkotikainnehav.
Det andra området avser våldsbrottsligheten. Här har särskilt brotten mot ”vanliga”
medborgare, dvs mot sådana personer som
inte har något tidigare samröre med gärningsmannen, ökat. Angrepp på såväl personal som passagerare i bussar, spårvagnar
och tunnelbana i framför allt de största stä-
derna har blivit alltför vanliga och kan rimligen inte längre tolereras utan måste följas av
effektivare insatser än hittills. Den statsmakt
är förödande svag som inte förmår åstadkomma rimlig säkerhet för medborgarna på
allmänna kommunikationsmedel och på offentliga platser.
slutligen gäller för det tredje att ytterligare åtgärder behövs beträffande ungdomsbrottsligheten. Den har tyvärr ökat starkt
under senare år och särskilt markerade är
in lagen av våld. När det gäller ungdomsbrottsligheten måste de kriminalpolitiska åtgärderna i högre grad än vid annan brottslighet sättas in med åtgärder utanför kriminalpolitikens område. Undervisningen i skolan måste mer än som nu sker inriktas på att
stärka elevernas ansvarskänsla och rättsmedvetande. Skolans upplysning om alkohol och
narkotika bör intensifieras. Samarbetet hemskola-polis-socialvård behöver förbättras. De
ideella organisationernas möjligheter att verka bland ungdom måste underlättas. Snabbare åtgärder för stöd och hjälp mot unga
lagöverträdare måste till. Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är särskilt viktiga därför
att risken är stor att unga lagöverträdare
också blir gamla lagöverträdare när de inte
längre är unga.
143
Kriminalvården
Vad gäller kriminalvården går idag en tendens ut på att försöka minska på frihetsstraffens användning. Den är säkert riktig. Ingen
hävdar väl numera annat än att frihetsstraffen är ett ont men i vissa fall ett nödvändigt
ont. Förutsättningen för att kunna minska
användningen av frihetsstraffen är dock att
lämpliga alternativa påföljder står till buds.
Alternativet kan vara någon form av fängelse men utformat på annat sätt och avse kortare tid än det sedvanliga fängelsestaffet,
t ex fritidsfängelse, weekendfängelse eller
nattfängelse. Det kan vara andra former av
alternativ – anmälningsplikt, samhällstjänst,
kontroll i frihet, sanktioner knutna till arbetssituationen, förvandlingssanktioner,
böter i kombination med andra påföljder. I
några länder (England, Australien, Nya Zeeland) har vissa av dessa påföljder använts
och gett goda erfarenheter särskilt för unga
lagöverträdare.
Utbredningen av narkotika på fängelserna är idag mycket stor. Det är synnerligen
allvarligt. Ansvaret för det drabbar statsmakterna hårt. Det är i hög grad inhumant, att
det samhälle som dömer en person till fängelse inte kan skydda vederbörande från att
under fängelsetiden utsättas för narkotikabruk. Arbetet att genomföra helt narkotikafria anstalter måste därför intensifieras.
Det här utgör en tämligen kort översikt av
rättstrygghetsproblem som är aktuella nu
och inför 1980-talet. Under det decennium
som nu snart är slut har rättstryggheten i
Sverige av många människor upplevts som
bristfällig. Moderata samlingspartiet har
länge hävdat att uppgiften att se till att rätts•i
144
tryggheten är så bra som möjligt är en av de
viktigaste för statsmakterna. Länge fick partiet vara ganska ensamt om att hävda rättstrygghetskraveL Intresset har så småningom
ökat också från andra partiers sida. Det gör
att en förbättring kan ske på litet sikt om
intresset håller i sig. Inför 1980-talet kommer i varje fall moderata samlingspartiet att
intensivt fortsätta arbetet för att förbättra
rättstryggheten i samhället.