Gunnar Dahmén; Till sist
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR DAHMEN:
Till sist
skall det konstateras, att vi på intet sätt var
förberedda på händelserna i Iran. Visserligen hade iranska studenter i Stockholm ropat ”Shahen mördare” och hungerstrejkat
några dar på Sergels torg men sådant händer ju ständigt. Vem kunde ana den snabba
utvecklingen i Kina? Vad tänker gårdagens
Vietnamdemonstranter om Kambodja och
vad båtflyktingarna berättar? Har alla dessa
händelser långsamt mognat utan att vi vetat
om det? Medan vi satt framför TV och dagligen matades med samma nyheter från Sydafrika och Chile? En tid hade TV ett stående
inslag om oroligheterna på Irland men så
blev det plötsligt tyst. Hade allt återgått till
lugnet? Inte alls – bara det att reportern
från londonredaktionen flyttat hem till Sverige.
Undersökningar har gjorts i USA som visar hur nyhetsjournalerna tidigare på biograferna och nu i TV ger en helt snedvriden
bild av verkligheten. En engelsk historiker
har bekräftat tesen att sanningen är det första offret i alla krig. Krigskorrespondenterna har inte sett sanningen, och när de såg
den kom den aldrig fram till läsarna. Förra
året hade engelska BBC redan på sommaren förbrukat sitt anslag till utiandsbevakning i tron att det skulle bli val till hösten och
då skulle ingen bry sig om vad som hände
utei världen. Det blev inte val och när man i
penningnöd sökte köpa program, gjorda på
platsen av andra företag sade hemmafacket
nej. Nyheter skall vi göra själva, annars får
det vara.
Rapportering över gränserna har problem. Länder som drar ner gardinerna och
bommar igen dörrar eller släpper in bara
vägledda gäster kan på avstånd komma att te
sig som stabila och problemfria, medan däremot gästfria länder kan se sig illa lönade
när de skildras som på gränsen av inre upplösning – katastrofreportage är alltid lättare
och tacksammare att göra. Att söka få en
sannare bild genom att tala om för korrespondenterna vad de skall skriva eller tillförsäkra sig rätten att också själva beredas tillfälle att yttra sig – det är inte rätta vägen.
Men det var just vad vissa stater ville ha det
till vid höstens Unescokonferens i Paris.
”Hotet från Unesco” hette en ledare i SvD.
Hotet avvärjdes, men frågan om rättvis bevakning återstår.
Vad vi nu upplever är att på platser där
det händer någonting förmörkas himlen av
neddalande reportrar som trängs med sina
mikrofoner, kameror och skrivmaskiner. De
skymmer varandra, trampar ner varandra
och sitter en del av tiden inlåsta på något
regeringshotell, varifrån de då och då med
fara för livet rusar ut och fotograferar några
springande människor, en brinnande bil eller får dela en intervju. Vad de kan få ut är
strängt taget inte mera än ett vykort med
några rader på baksidan.
I ordet utrikeskorrespondent ligger att
det är en person som från utrikes ort skriver
brev hem till sin tidning och allmänheten.
Han har en kollega i ambassadören som rapporterar för sin regering. Bägge har under
senare år blivit undanträngda av tillfälligt
utskickade experter eller observatörer, samtidigt som den tekniska rutinen med överföring av nyheter genomgått en förvandling. Att ha en man som sitter i någon huvudstad för att skicka hem vad han läser i
148
tidningarna är en överflödig lyx. Tidningar
ligger lika tidigt på redaktionsborden hemma. Idealkorrespondent i Moskva är den
som skickar in ett utdrag ur Pravda med
personligt instämmande.
Det är dyrbart att ha en effektiv utiandsbevakning och det är uppenbart att redaktionerna måste fråga sig hur de bäst skall tjäna
allmänheten med de resurser som står till
buds. Nyheter kan alltid köpas genom byrå-
er, men vad som motiverar en korrespondent är analyser, sammanfattningar och en
bedömning av den kommande utvecklingen.
Ingen tidning har satt detta i system så som
eue Zurcher Zeitung. Ett ~ugotal fasta korrespondenter, högt kvalificerade, gör sina
bedömningar utan att vara belastade med
rutinuppdrag från dag till dag. De är inte
heller förpliktade till den gamla regeln att
skilja mellan fakta och kommentarer. Varje
artikel är strängt taget en ledare, vilket inte
utesluter objektivitet ifråga om fakta.
En sådan bevakning kan självfallet endast
en tidning med mycket stora resurser kosta
på sig. Vad som är värt att ta fasta på är den
analyserande bevakningen av en som finns
på platsen, som är väl initierad och har kontakter. Om man studerar utlandskorrespondentens historia skall man finna att många
av dem hade en personlig auktoritet genom
sitt kunnande och ägde förtroende hos inflytelserika personer. De var ingalunda plötsligt uppdykande reportrar med mikrofon eJ.
ler bandapparat. Det finns också exempel på
hur de ingripit i händelserna. Ingen begär
det orimliga, men nog finns det ett behov av
en kontinuerlig, balanserad bevakning i stället för det lemmeJtåg av journalister som
landar än här än där och trängs med varandra för att som resultat bara förmedla ett och
detsamma – intryck från platsen. Det mest
tillfredsställande är – som ibland sker – att
dessa ögonblicksbilder kommenteras och inramas av personer på hemmaredaktionen
som ger nyheterna deras rätta inramning.
En sak som emellertid endast kan upplevas av den som lever på platsen är att fånga
de stämningar, de opinioner och fakta som
förmedlas genom massmedia på platsen –
radio och tv. Sårlana stämningar är icke sällan odokumenterade därför att alla känner
till dem, de är för självklara för att omtalas
och den tillfällige gästen märker dem inte.
När på sin tid William Howard Russel
bevakade Krimkriget för Times hade hanför att nu använda ett modernt ord – eu
team av fyra personer. Förutom han JälY
be~änt, kock och kusk. Ett nutida TV-teara
består också av fyra personer – reporter
fotograf, ljudtekniker och elektriker. SåtillYJda finns en kontinuitet – men vad i övrigt?
Till sist
skall det konstateras, att vi på intet sätt var
förberedda på händelserna i Iran. Visserligen hade iranska studenter i Stockholm ropat ”Shahen mördare” och hungerstrejkat
några dar på Sergels torg men sådant händer ju ständigt. Vem kunde ana den snabba
utvecklingen i Kina? Vad tänker gårdagens
Vietnamdemonstranter om Kambodja och
vad båtflyktingarna berättar? Har alla dessa
händelser långsamt mognat utan att vi vetat
om det? Medan vi satt framför TV och dagligen matades med samma nyheter från Sydafrika och Chile? En tid hade TV ett stående
inslag om oroligheterna på Irland men så
blev det plötsligt tyst. Hade allt återgått till
lugnet? Inte alls – bara det att reportern
från londonredaktionen flyttat hem till Sverige.
Undersökningar har gjorts i USA som visar hur nyhetsjournalerna tidigare på biograferna och nu i TV ger en helt snedvriden
bild av verkligheten. En engelsk historiker
har bekräftat tesen att sanningen är det första offret i alla krig. Krigskorrespondenterna har inte sett sanningen, och när de såg
den kom den aldrig fram till läsarna. Förra
året hade engelska BBC redan på sommaren förbrukat sitt anslag till utiandsbevakning i tron att det skulle bli val till hösten och
då skulle ingen bry sig om vad som hände
utei världen. Det blev inte val och när man i
penningnöd sökte köpa program, gjorda på
platsen av andra företag sade hemmafacket
nej. Nyheter skall vi göra själva, annars får
det vara.
Rapportering över gränserna har problem. Länder som drar ner gardinerna och
bommar igen dörrar eller släpper in bara
vägledda gäster kan på avstånd komma att te
sig som stabila och problemfria, medan däremot gästfria länder kan se sig illa lönade
när de skildras som på gränsen av inre upplösning – katastrofreportage är alltid lättare
och tacksammare att göra. Att söka få en
sannare bild genom att tala om för korrespondenterna vad de skall skriva eller tillförsäkra sig rätten att också själva beredas tillfälle att yttra sig – det är inte rätta vägen.
Men det var just vad vissa stater ville ha det
till vid höstens Unescokonferens i Paris.
”Hotet från Unesco” hette en ledare i SvD.
Hotet avvärjdes, men frågan om rättvis bevakning återstår.
Vad vi nu upplever är att på platser där
det händer någonting förmörkas himlen av
neddalande reportrar som trängs med sina
mikrofoner, kameror och skrivmaskiner. De
skymmer varandra, trampar ner varandra
och sitter en del av tiden inlåsta på något
regeringshotell, varifrån de då och då med
fara för livet rusar ut och fotograferar några
springande människor, en brinnande bil eller får dela en intervju. Vad de kan få ut är
strängt taget inte mera än ett vykort med
några rader på baksidan.
I ordet utrikeskorrespondent ligger att
det är en person som från utrikes ort skriver
brev hem till sin tidning och allmänheten.
Han har en kollega i ambassadören som rapporterar för sin regering. Bägge har under
senare år blivit undanträngda av tillfälligt
utskickade experter eller observatörer, samtidigt som den tekniska rutinen med överföring av nyheter genomgått en förvandling. Att ha en man som sitter i någon huvudstad för att skicka hem vad han läser i
148
tidningarna är en överflödig lyx. Tidningar
ligger lika tidigt på redaktionsborden hemma. Idealkorrespondent i Moskva är den
som skickar in ett utdrag ur Pravda med
personligt instämmande.
Det är dyrbart att ha en effektiv utiandsbevakning och det är uppenbart att redaktionerna måste fråga sig hur de bäst skall tjäna
allmänheten med de resurser som står till
buds. Nyheter kan alltid köpas genom byrå-
er, men vad som motiverar en korrespondent är analyser, sammanfattningar och en
bedömning av den kommande utvecklingen.
Ingen tidning har satt detta i system så som
eue Zurcher Zeitung. Ett ~ugotal fasta korrespondenter, högt kvalificerade, gör sina
bedömningar utan att vara belastade med
rutinuppdrag från dag till dag. De är inte
heller förpliktade till den gamla regeln att
skilja mellan fakta och kommentarer. Varje
artikel är strängt taget en ledare, vilket inte
utesluter objektivitet ifråga om fakta.
En sådan bevakning kan självfallet endast
en tidning med mycket stora resurser kosta
på sig. Vad som är värt att ta fasta på är den
analyserande bevakningen av en som finns
på platsen, som är väl initierad och har kontakter. Om man studerar utlandskorrespondentens historia skall man finna att många
av dem hade en personlig auktoritet genom
sitt kunnande och ägde förtroende hos inflytelserika personer. De var ingalunda plötsligt uppdykande reportrar med mikrofon eJ.
ler bandapparat. Det finns också exempel på
hur de ingripit i händelserna. Ingen begär
det orimliga, men nog finns det ett behov av
en kontinuerlig, balanserad bevakning i stället för det lemmeJtåg av journalister som
landar än här än där och trängs med varandra för att som resultat bara förmedla ett och
detsamma – intryck från platsen. Det mest
tillfredsställande är – som ibland sker – att
dessa ögonblicksbilder kommenteras och inramas av personer på hemmaredaktionen
som ger nyheterna deras rätta inramning.
En sak som emellertid endast kan upplevas av den som lever på platsen är att fånga
de stämningar, de opinioner och fakta som
förmedlas genom massmedia på platsen –
radio och tv. Sårlana stämningar är icke sällan odokumenterade därför att alla känner
till dem, de är för självklara för att omtalas
och den tillfällige gästen märker dem inte.
När på sin tid William Howard Russel
bevakade Krimkriget för Times hade hanför att nu använda ett modernt ord – eu
team av fyra personer. Förutom han JälY
be~änt, kock och kusk. Ett nutida TV-teara
består också av fyra personer – reporter
fotograf, ljudtekniker och elektriker. SåtillYJda finns en kontinuitet – men vad i övrigt?