Frank Bjerkholt; Norsk kris
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Norsk kris
Trots oljetillgångarna befinner sig N orge i
en ekonomisk kris. Oljan har inte gett den
avkastning, som man optimistiskt räknat
med, och Norge är lika beroende av
internationella konjunkturer som varje
annat land. För svenska läsare bör redaktör
Frank Bjerkholts artikel vara av särskilt
intresse. Alla de svårigheter, som den svenska
regeringen mött, möter också den norska –
men skillnaden är att den norska regeringen
är socialdemokratisk. Den slipper kritikfrån
en högljudd opposition, och norska LO har
inget ont ord att säga om åtgärder, som
fördöms i kraftiga ordalag av den svenska.
Men det finns ytterligare en skillnad. Den
svenska regeringen blir starkare, sedan den
börjatfå grepp om krisen här hemma, men
den norskaförsvagas av inre splittring inom
det socialdemokratiska partiet, där
partiledaren står emot statsministern.
Under det sista halvåret har ordet kris varit
det mest hörda i orge. Det var en chock för
norrmännen att få veta att alla prognoser
och kalkyler måste revideras. Regeringen
hade under förväntningarna om oljeintäkterna lovat, att Norge skulle klara sig bra
genom den kris, som alla andra lände•· fick
lov att arbeta med. I Norge skulle man behålla både full sysselsättning och rimlig tillväxt av standarden. Men den bittra verkligheten kom fram, efterhand. Krisen träffar
nu också Norge med full kraft. Regeringen
måste erkänna att den har tagit fel. Det finns
inte plats för ökad konsumtion. Tvärtom,
man måste strama in på privata och offentliga utgifter. Samtidigt låter det sig knappast
göra att upprätthålla full sysselsättning.
Varför denna enorma förändring?
Svaret kan sammanfattas i två punkter.
För det första har prognoserna om oljeintäkterna visat sig felaktiga. Varken produktion
eller inkomster har hållit jämna steg med
förväntningarna. Under långa tider diskuterade man intensivt i Norge vilken produktionsnivå man skulle hålla sig på. Många var
rädda för att den skulle bli för hög och dominerande i ekonomin. Man kom fram till en
kompromiss av 90 miljoner oljeekvivalenter
per år. Det skulle man uppnå i början av 80-
talet. l dag är de 90 miljonerna bara en
vacker dröm. Så sent som 1985 kan produktionen inte ha nått högre än 65 miljoner ton.
Man skyller på att beräkningarna av oljeförekomster har varit för optimistiska, dess·
utom har tekniska problem och otur försenat förberedelserna. För att inhämta det förlorade skall regeringen nu försöka trappa
upp oljeletning och produktion i Nordsjön.
Men det tar många år från tilldelningen av
ett fält till dess oljan kan hämtas upp.
Den andra punkten är att regeringen i
förlitan på oljeintäkterna har tagit större lån
i utlandet för att eliminera följderna av den
ekonomiska krisen. Man skulle inte bara
låna pengar· till investeringar i Nordsjön
utan också för att stödja de många företag,
som kom i svår·igheter på grund av reducerad export. Obalansen mellan lån och inkomster nådde oroande dimensioner. I år
blir totalskulden LOO miljarder kronor. Så
kan det inte få fortsätta. Med andra ord, den
norska förbrukningen av pengar måste reduceras.
För finansminister Per Kleppe är den nya
situationen ganska mycket ett politiskt nederlag. Han blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hans ekonomiska linje
har slagit fel. Han måste devalvera kronan
med 8 % i februari, ett bittert piller. Och han
måste till och med använda ett så starkt ord
som att den norska handlingsfriheten skulle
vara i fara, om utlandsskulden nu inte kom
under kontroll. Kreditorerna skulle helt enkelt sätta press på den norska staten.
Avtalsrörelsen och företagen
Mitt uppe i denna kris lyckades inte Arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen
att komma fram till enighet om vårens avtalsuppgörelser. Det stod klart för parterna
att det inte kunde bli någon ökning av reallö-
nerna. Men låglönegrupperna borde ändå
få något, menade LO. I så fall, sade Arbetsgivarföreningen, får LO vara med om att
hejda löneglidningen. På den punkten ville
211 l
LO inte vara med på arbetsgivarnas krav,
fast det är klart att löneglidningen är en
viktig orsak till att kostnadsnivån inom
norskt näringsliv ligger på toppen i världen
och reducerar konkurrensmöjligheterna betydligt. Produktionskostnaderna i Norge har
under de tre sista åren ökat 25 % mer än
konkurrenternas.
Regeringen kunde inte acceptera en arbetskonflikt under rådande förhållanden
utan måste ta till en påtvungen uppgörelse.
Också detta var ett nederlag, ty under de
senare åren hade regeringen gått in för en
ny typ av löneavtal, nämligen med aktivt bidrag från tredje part, staten, som i form av
skattelättnader och familjebidrag kunde begränsa den formella löneökningen, som har
blivit ett problem både inflatoriskt och konkurrensmässigt.
Regeringen kan inte heller fortsätta med
att ge understöd till företag i svårigheter.
Var fjärde anställd i Norge har sin arbetsplats tack vare statlig intervention. Statens
medverkan i näringslivet har blivit så omfattande att man kan fråga sig, om det verkligen finns ett privat näringsliv sådant som
man traditionellt känner till det. Det har blivit en inarbetad praxis att företag i svårigheter går till staten med bön om hjälp – i den
fulla sysselsättningens namn. Och staten har
gärna spelat rollen av den omtänksamma
landsfadern, som ju därmed också får i sin
makt att dirigera näringslivet. Genom kraftig beskattning under många år har företagen blivit sårbara, när tiderna blir besvärliga. Då går de till staten som den dominerande parten i näringslivet, utan formella ägarintressen.
l
212
Det är en intressant form av socialisering
av ny typ, som försiggår.
Allt har en gräns
Men inte ens staten kan finansiera olönsamma företag i oändlighet. Och nu har
man gått över till en mera selektiv assistans.
Den ökade arbetslösheten skall mötas med
andra former av sysselsättning, t ex utbildning i nya och mer krävande yrken. Den
fulla sysselsättningen är en god sak, som socialdemokraterna inte under några omständigheter vill ge avkall på, hur konstlad dess
bakgrund än är. Den har blivit en faktor,
som regeringen hänger fast vid. är den
kan berömma sig av full sysselsättning, menar den att den dåliga ekonomien i övrigt
inte är så klandervärd.
Arbetarpartiregeringen måste ligga lågt i
den nya situationen. Den stramar till krediterna för all privat företagsamhet. Företagen kommer inte längre att få lån för produktion i lager, något som återigen måste
leda till inskränkningar. Det råder mindre
villighet att inskränka på den offentliga sektorn. Men regeringen har sett sig tvungen
att få fram nya sociala program.
Mitt uppe i allt detta kommer den nya
försvarskommissionen med förslag om att
förstärka försvaret med en reell höjning i
budgeten på fyra procent årligen de nästa
tio åren. Men från regeringshåll har man
redan talat om att det inte kan bli tal om en
sådan tillväxt av de militära utgifterna. Följaktligen kommer den militära beredskapen
att ligga under den nivå, som försvarets talesmän finner vara ett minimum.
Slitningar inom partiet
För statsminister Nord!i är den oväntade krisen en stor belastning. Hans finanspolitik,
med stora bidrag till offentlig och privat
konsumtion har sprängt alla gränser. Från
oppositionen ljuder anklagelserna för oansvarighet allt högre. Vi har hela tiden varnat
för detta lättsinne, säger H0yres ledare.
Arbeiderpartiet lyckas hålla en enhetlig fasad utåt. Men inåt pågår dragkampen som
förut. Försvagningen av Nordlis prestige leder automatiskt till förstärkning av den fraktion, som partiledaren, Reiulf Steen, leder.
Men det är ändå mycket litet som tyder på
att han skall överta statsministerposten. Partiet är fortsättningsvis så dominerat av hö-
gersocialdemokraterna att det knappast
skulle vilja acceptera en statsminister Steen.
Nordli har i det avseendet fört en stram
politik. I det nya stortinget blev efter valet i
september den radikala flygeln förstärkt genom inval av 6-7 representanter för AUF,
ungdomsrörelsen, som intar mycket klara
vänsterradikala ståndpunkter på alla områ-
den. Men ingen av dem har fått något inflytande i regeringen. Nordli har konsekvent
utnämnt högersocialister till statsråd och
statssekreterare och till ordförande i stortingsutskotten. Än så länge ropar ”de sju
dvärgarna”, som de kallas, i öknen. Men den
vänsterradikala falangen i partiet har utan
tvivel blivit starkare och den kan inte ignoreras vid utformandet av regeringens politik.
Nordli har också förlorat i prestige i den
viktiga utrikespolitiska frågan i norr. Det avtal om tillfållig gränsöverenskommelse med
Sovjet i Barents hav, som havsrättsminister
Evensen står bakom, kunde bara godkännas
i Stortinget med knapp majoritet. Det är
första gången som en viktig utrikesfråga delar Stortinget i två delar. Men under hand
säges det, att den svaga majoriteten för ”grå-
zonen” i Barents hav tjänar sitt ändamål. Bl a
213
lär utrikesminister Frydenlund vara nöjd
med den knappa majoriteten. Ty den talar
om för Moskva, att norrmännen inte är villiga att acceptera vad som helst.
Pärmarför årgång 1977
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.
Norsk kris
Trots oljetillgångarna befinner sig N orge i
en ekonomisk kris. Oljan har inte gett den
avkastning, som man optimistiskt räknat
med, och Norge är lika beroende av
internationella konjunkturer som varje
annat land. För svenska läsare bör redaktör
Frank Bjerkholts artikel vara av särskilt
intresse. Alla de svårigheter, som den svenska
regeringen mött, möter också den norska –
men skillnaden är att den norska regeringen
är socialdemokratisk. Den slipper kritikfrån
en högljudd opposition, och norska LO har
inget ont ord att säga om åtgärder, som
fördöms i kraftiga ordalag av den svenska.
Men det finns ytterligare en skillnad. Den
svenska regeringen blir starkare, sedan den
börjatfå grepp om krisen här hemma, men
den norskaförsvagas av inre splittring inom
det socialdemokratiska partiet, där
partiledaren står emot statsministern.
Under det sista halvåret har ordet kris varit
det mest hörda i orge. Det var en chock för
norrmännen att få veta att alla prognoser
och kalkyler måste revideras. Regeringen
hade under förväntningarna om oljeintäkterna lovat, att Norge skulle klara sig bra
genom den kris, som alla andra lände•· fick
lov att arbeta med. I Norge skulle man behålla både full sysselsättning och rimlig tillväxt av standarden. Men den bittra verkligheten kom fram, efterhand. Krisen träffar
nu också Norge med full kraft. Regeringen
måste erkänna att den har tagit fel. Det finns
inte plats för ökad konsumtion. Tvärtom,
man måste strama in på privata och offentliga utgifter. Samtidigt låter det sig knappast
göra att upprätthålla full sysselsättning.
Varför denna enorma förändring?
Svaret kan sammanfattas i två punkter.
För det första har prognoserna om oljeintäkterna visat sig felaktiga. Varken produktion
eller inkomster har hållit jämna steg med
förväntningarna. Under långa tider diskuterade man intensivt i Norge vilken produktionsnivå man skulle hålla sig på. Många var
rädda för att den skulle bli för hög och dominerande i ekonomin. Man kom fram till en
kompromiss av 90 miljoner oljeekvivalenter
per år. Det skulle man uppnå i början av 80-
talet. l dag är de 90 miljonerna bara en
vacker dröm. Så sent som 1985 kan produktionen inte ha nått högre än 65 miljoner ton.
Man skyller på att beräkningarna av oljeförekomster har varit för optimistiska, dess·
utom har tekniska problem och otur försenat förberedelserna. För att inhämta det förlorade skall regeringen nu försöka trappa
upp oljeletning och produktion i Nordsjön.
Men det tar många år från tilldelningen av
ett fält till dess oljan kan hämtas upp.
Den andra punkten är att regeringen i
förlitan på oljeintäkterna har tagit större lån
i utlandet för att eliminera följderna av den
ekonomiska krisen. Man skulle inte bara
låna pengar· till investeringar i Nordsjön
utan också för att stödja de många företag,
som kom i svår·igheter på grund av reducerad export. Obalansen mellan lån och inkomster nådde oroande dimensioner. I år
blir totalskulden LOO miljarder kronor. Så
kan det inte få fortsätta. Med andra ord, den
norska förbrukningen av pengar måste reduceras.
För finansminister Per Kleppe är den nya
situationen ganska mycket ett politiskt nederlag. Han blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hans ekonomiska linje
har slagit fel. Han måste devalvera kronan
med 8 % i februari, ett bittert piller. Och han
måste till och med använda ett så starkt ord
som att den norska handlingsfriheten skulle
vara i fara, om utlandsskulden nu inte kom
under kontroll. Kreditorerna skulle helt enkelt sätta press på den norska staten.
Avtalsrörelsen och företagen
Mitt uppe i denna kris lyckades inte Arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen
att komma fram till enighet om vårens avtalsuppgörelser. Det stod klart för parterna
att det inte kunde bli någon ökning av reallö-
nerna. Men låglönegrupperna borde ändå
få något, menade LO. I så fall, sade Arbetsgivarföreningen, får LO vara med om att
hejda löneglidningen. På den punkten ville
211 l
LO inte vara med på arbetsgivarnas krav,
fast det är klart att löneglidningen är en
viktig orsak till att kostnadsnivån inom
norskt näringsliv ligger på toppen i världen
och reducerar konkurrensmöjligheterna betydligt. Produktionskostnaderna i Norge har
under de tre sista åren ökat 25 % mer än
konkurrenternas.
Regeringen kunde inte acceptera en arbetskonflikt under rådande förhållanden
utan måste ta till en påtvungen uppgörelse.
Också detta var ett nederlag, ty under de
senare åren hade regeringen gått in för en
ny typ av löneavtal, nämligen med aktivt bidrag från tredje part, staten, som i form av
skattelättnader och familjebidrag kunde begränsa den formella löneökningen, som har
blivit ett problem både inflatoriskt och konkurrensmässigt.
Regeringen kan inte heller fortsätta med
att ge understöd till företag i svårigheter.
Var fjärde anställd i Norge har sin arbetsplats tack vare statlig intervention. Statens
medverkan i näringslivet har blivit så omfattande att man kan fråga sig, om det verkligen finns ett privat näringsliv sådant som
man traditionellt känner till det. Det har blivit en inarbetad praxis att företag i svårigheter går till staten med bön om hjälp – i den
fulla sysselsättningens namn. Och staten har
gärna spelat rollen av den omtänksamma
landsfadern, som ju därmed också får i sin
makt att dirigera näringslivet. Genom kraftig beskattning under många år har företagen blivit sårbara, när tiderna blir besvärliga. Då går de till staten som den dominerande parten i näringslivet, utan formella ägarintressen.
l
212
Det är en intressant form av socialisering
av ny typ, som försiggår.
Allt har en gräns
Men inte ens staten kan finansiera olönsamma företag i oändlighet. Och nu har
man gått över till en mera selektiv assistans.
Den ökade arbetslösheten skall mötas med
andra former av sysselsättning, t ex utbildning i nya och mer krävande yrken. Den
fulla sysselsättningen är en god sak, som socialdemokraterna inte under några omständigheter vill ge avkall på, hur konstlad dess
bakgrund än är. Den har blivit en faktor,
som regeringen hänger fast vid. är den
kan berömma sig av full sysselsättning, menar den att den dåliga ekonomien i övrigt
inte är så klandervärd.
Arbetarpartiregeringen måste ligga lågt i
den nya situationen. Den stramar till krediterna för all privat företagsamhet. Företagen kommer inte längre att få lån för produktion i lager, något som återigen måste
leda till inskränkningar. Det råder mindre
villighet att inskränka på den offentliga sektorn. Men regeringen har sett sig tvungen
att få fram nya sociala program.
Mitt uppe i allt detta kommer den nya
försvarskommissionen med förslag om att
förstärka försvaret med en reell höjning i
budgeten på fyra procent årligen de nästa
tio åren. Men från regeringshåll har man
redan talat om att det inte kan bli tal om en
sådan tillväxt av de militära utgifterna. Följaktligen kommer den militära beredskapen
att ligga under den nivå, som försvarets talesmän finner vara ett minimum.
Slitningar inom partiet
För statsminister Nord!i är den oväntade krisen en stor belastning. Hans finanspolitik,
med stora bidrag till offentlig och privat
konsumtion har sprängt alla gränser. Från
oppositionen ljuder anklagelserna för oansvarighet allt högre. Vi har hela tiden varnat
för detta lättsinne, säger H0yres ledare.
Arbeiderpartiet lyckas hålla en enhetlig fasad utåt. Men inåt pågår dragkampen som
förut. Försvagningen av Nordlis prestige leder automatiskt till förstärkning av den fraktion, som partiledaren, Reiulf Steen, leder.
Men det är ändå mycket litet som tyder på
att han skall överta statsministerposten. Partiet är fortsättningsvis så dominerat av hö-
gersocialdemokraterna att det knappast
skulle vilja acceptera en statsminister Steen.
Nordli har i det avseendet fört en stram
politik. I det nya stortinget blev efter valet i
september den radikala flygeln förstärkt genom inval av 6-7 representanter för AUF,
ungdomsrörelsen, som intar mycket klara
vänsterradikala ståndpunkter på alla områ-
den. Men ingen av dem har fått något inflytande i regeringen. Nordli har konsekvent
utnämnt högersocialister till statsråd och
statssekreterare och till ordförande i stortingsutskotten. Än så länge ropar ”de sju
dvärgarna”, som de kallas, i öknen. Men den
vänsterradikala falangen i partiet har utan
tvivel blivit starkare och den kan inte ignoreras vid utformandet av regeringens politik.
Nordli har också förlorat i prestige i den
viktiga utrikespolitiska frågan i norr. Det avtal om tillfållig gränsöverenskommelse med
Sovjet i Barents hav, som havsrättsminister
Evensen står bakom, kunde bara godkännas
i Stortinget med knapp majoritet. Det är
första gången som en viktig utrikesfråga delar Stortinget i två delar. Men under hand
säges det, att den svaga majoriteten för ”grå-
zonen” i Barents hav tjänar sitt ändamål. Bl a
213
lär utrikesminister Frydenlund vara nöjd
med den knappa majoriteten. Ty den talar
om för Moskva, att norrmännen inte är villiga att acceptera vad som helst.
Pärmarför årgång 1977
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.