Ledare; Blandekonomins framtid
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Blandekonomins framtid
Något gott har lågkonjunkturen och strukturkriserna ändå fört med sig för svenskt
vidkommande: vi har fått en näringspolitisk
debatt som i fråga om öppenhet och sanningssägande skulle ha varit otänkbar för
bara ett par år sedan.
Den ena näringspolitiska rapporten efterlöser den andra. Digrast och mest läsvärd
hitintills är den s k Bjurel-kommittens ”Vä-
gar till ökad välfärd”. I den konstateras
bland annat att välfården är på väg att förtä-
ra sig själv eller mera konkret uttryckt, välfärdens finansiering suger musten ur de välståndsbildande krafterna. Skatterna är för
höga, incitamenten för extra arbetsinsatser,
för byte av yrke och bostadsort för låga.
Risktagandet ger för litet utdelning. Kvaliten i utbildningsväsendet har sjunkit. Forskningen och den tekniska utvecklingen har
eftersatts. Företagen har blivit byråkratins
och fackets fånge. Företagarna kan inte
längre agera självständigt inom av statsmakterna givna och någorlunda stabila ramar.
Spelreglerna ändras ständigt, och det blir
allt mer givande att vara skicklig i att nöta
kanslihusets korridorer.
Vägar till ökad välfärd, Framåt Sverige,
Blandekonomi i kris och andra rapporter
säger med vetenskaplig tyngd det som röster
inom borgerligheten försökt hävda ända sedan 50- och 60-talen, nämligen att om blandningen inom blandekonomin förskjuts alltför mycket till statens och den offentliga sektorns förmån, upphör blandekonomin att
fungera. Egentligen är det nog så att den
omtalade svenska blandekonomin, som
väckte sådan beundran utomlands, egentligen var en ”happening” på vägen från marknadsekonomin in i det planhushållande samhället. Någon gång i slutet av 50-talet och i
början av 60-talet nådde vi en fin blandning
mellan kapitalism och en social välfärdsstat,
där målen trygghet och utveckling tycktes
kunna förenas. Men socialdemokratin lät sig
inte nöjas. skattetrycket fortsatte att skärpas,
regleringarna ökade och den socialdemokratiska näringspolitiken med dess tonvikt på
statliga ingrepp lanserades.
I den aktuella näringspolitiska debatten
tas marknadsekonomin återigen till heders.
Det gemensamma budskapet från nationalekonomer och aktiva inom näringslivet är att
om den svenska välfården skall kunna hävdas måste de s k fria marknadskrafterna ges
ökat spelutrymme – inte minskat. Frågan är
hur allmänhet och politiker, tillvänjcia till
den socialdemokratiska propagandan om
marknadskrafternas och kapitalismens styggelse, reagerar inför dessa hädiska teser.
Ett glädjande tecken är den industripol~
tiska proposition som lagts fram av den folkpartistiska mini-regeringen. Industriminister Huss sjunger i denna marknadsekon<r
mins lov och dristar sig till och med att kri~
sera Åsling-doktrinen och de senaste årens
stödpolitik. Konkret innehåller den indust~
politiska propositionen inte så mycket, men
också detta får väl tas som ett uttryck för au
folkpartiregeringen ansträngt sig att be\isa
sin näringspolitiska dådkraft genom att inte
föreslå nya statliga organ.
Oroande är däremot centerns agerande.
Den generösa löftespolitik, som präglade hr
Åslings tid som industriminister, fonsättes
av centern i oppositionsställning. Ett mtt
mönster har redan avtecknat sig i förhandlingama i riksdagen. Centern gör gemensam sak med socialdemokraterna i att lägga
överbud gentemot regeringens propositioner, och moderaterna försöker ge folkpartisterna råg i ryggen att hålla fast vid en
mera återhållsam linje. Särskilt åtråvärda
t\cks de norrländska väljarnas röster vara.
Centern och socialdemokraterna kappas om
deras gunst i närings- och arbetsmarknadsutskott. Eventuella näringspolitiska principer får därvid sitta emellan.
Valet i höst blir utslagsgivande för den
svenska blandekonomins framtid. Skall
marknadsekonomin ges en ny chans att sätta
fart på Sverige, som det heter i SAF:s annonskampanj, eller får den socialistiska planhushållningen överhanden? Den som känner sig osäker på socialdemokratins avsikter
151
bör ta del av sysselsättningsutredningens
slutbetänkande. Den socialdemokratiska
utredningsmajoriteten lägger där fram en
blåkopia för hur de önskar att den planmässiga hushållningen skall se ut. Löntagarfonderna lyfts fram som något i högsta grad
önskvärt. Bland förslagen märks därutöver
en statlig strukturfond på flera miljarder,
samhällsägda handelshus, regionala statliga
utvecklingsbolag, 4 000 nya tjänstemän till
AMS och nya arbetsgivaravgifter.
Enligt socialdemokratin är det staten som
skall sätta fart på näringslivet och det är i
statliga kommissioner som innovationer,
uppfinningar och nyföretagande skall tas
fram . Hur detta skall gå till får vi uppleva
om den socialdemokratiska politiken vinner
valet i höst!
Något gott har lågkonjunkturen och strukturkriserna ändå fört med sig för svenskt
vidkommande: vi har fått en näringspolitisk
debatt som i fråga om öppenhet och sanningssägande skulle ha varit otänkbar för
bara ett par år sedan.
Den ena näringspolitiska rapporten efterlöser den andra. Digrast och mest läsvärd
hitintills är den s k Bjurel-kommittens ”Vä-
gar till ökad välfärd”. I den konstateras
bland annat att välfården är på väg att förtä-
ra sig själv eller mera konkret uttryckt, välfärdens finansiering suger musten ur de välståndsbildande krafterna. Skatterna är för
höga, incitamenten för extra arbetsinsatser,
för byte av yrke och bostadsort för låga.
Risktagandet ger för litet utdelning. Kvaliten i utbildningsväsendet har sjunkit. Forskningen och den tekniska utvecklingen har
eftersatts. Företagen har blivit byråkratins
och fackets fånge. Företagarna kan inte
längre agera självständigt inom av statsmakterna givna och någorlunda stabila ramar.
Spelreglerna ändras ständigt, och det blir
allt mer givande att vara skicklig i att nöta
kanslihusets korridorer.
Vägar till ökad välfärd, Framåt Sverige,
Blandekonomi i kris och andra rapporter
säger med vetenskaplig tyngd det som röster
inom borgerligheten försökt hävda ända sedan 50- och 60-talen, nämligen att om blandningen inom blandekonomin förskjuts alltför mycket till statens och den offentliga sektorns förmån, upphör blandekonomin att
fungera. Egentligen är det nog så att den
omtalade svenska blandekonomin, som
väckte sådan beundran utomlands, egentligen var en ”happening” på vägen från marknadsekonomin in i det planhushållande samhället. Någon gång i slutet av 50-talet och i
början av 60-talet nådde vi en fin blandning
mellan kapitalism och en social välfärdsstat,
där målen trygghet och utveckling tycktes
kunna förenas. Men socialdemokratin lät sig
inte nöjas. skattetrycket fortsatte att skärpas,
regleringarna ökade och den socialdemokratiska näringspolitiken med dess tonvikt på
statliga ingrepp lanserades.
I den aktuella näringspolitiska debatten
tas marknadsekonomin återigen till heders.
Det gemensamma budskapet från nationalekonomer och aktiva inom näringslivet är att
om den svenska välfården skall kunna hävdas måste de s k fria marknadskrafterna ges
ökat spelutrymme – inte minskat. Frågan är
hur allmänhet och politiker, tillvänjcia till
den socialdemokratiska propagandan om
marknadskrafternas och kapitalismens styggelse, reagerar inför dessa hädiska teser.
Ett glädjande tecken är den industripol~
tiska proposition som lagts fram av den folkpartistiska mini-regeringen. Industriminister Huss sjunger i denna marknadsekon<r
mins lov och dristar sig till och med att kri~
sera Åsling-doktrinen och de senaste årens
stödpolitik. Konkret innehåller den indust~
politiska propositionen inte så mycket, men
också detta får väl tas som ett uttryck för au
folkpartiregeringen ansträngt sig att be\isa
sin näringspolitiska dådkraft genom att inte
föreslå nya statliga organ.
Oroande är däremot centerns agerande.
Den generösa löftespolitik, som präglade hr
Åslings tid som industriminister, fonsättes
av centern i oppositionsställning. Ett mtt
mönster har redan avtecknat sig i förhandlingama i riksdagen. Centern gör gemensam sak med socialdemokraterna i att lägga
överbud gentemot regeringens propositioner, och moderaterna försöker ge folkpartisterna råg i ryggen att hålla fast vid en
mera återhållsam linje. Särskilt åtråvärda
t\cks de norrländska väljarnas röster vara.
Centern och socialdemokraterna kappas om
deras gunst i närings- och arbetsmarknadsutskott. Eventuella näringspolitiska principer får därvid sitta emellan.
Valet i höst blir utslagsgivande för den
svenska blandekonomins framtid. Skall
marknadsekonomin ges en ny chans att sätta
fart på Sverige, som det heter i SAF:s annonskampanj, eller får den socialistiska planhushållningen överhanden? Den som känner sig osäker på socialdemokratins avsikter
151
bör ta del av sysselsättningsutredningens
slutbetänkande. Den socialdemokratiska
utredningsmajoriteten lägger där fram en
blåkopia för hur de önskar att den planmässiga hushållningen skall se ut. Löntagarfonderna lyfts fram som något i högsta grad
önskvärt. Bland förslagen märks därutöver
en statlig strukturfond på flera miljarder,
samhällsägda handelshus, regionala statliga
utvecklingsbolag, 4 000 nya tjänstemän till
AMS och nya arbetsgivaravgifter.
Enligt socialdemokratin är det staten som
skall sätta fart på näringslivet och det är i
statliga kommissioner som innovationer,
uppfinningar och nyföretagande skall tas
fram . Hur detta skall gå till får vi uppleva
om den socialdemokratiska politiken vinner
valet i höst!