Dagens frågor; De fria aktiviteterna
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
De fria aktiviteterna
SIA – skolans inre arbete – är från höstterminen 1978 delvis i funktion. Reformen innebär många positiva förändringar. Besluten om användningen av anslag decentraliseras till den enskilda skolan och det inbördes
samarbetet mellan lärarna ökas. Man delar
tex upp två parallellavdelningar på högstadiet i tre grupper om vardera 20 elever och
idkar blockläsning i olika ämnen. Den del av
reformen som väckt störst intresse är utan
tvekan den samlade skoldagen och föreningsmedverkan.
Införandet av den samlade skoldagen är
en logisk följd av att alltfler mödrar yrkesarbetar. Få kan längre lämna och hämta barnen i skolan under de två första skolåren då
barnen till stor del undervisas i halvklass och
därför får oregelbundna tider. Fritidshemmen och de kommunala dagmammorna har
alltmer tagit över föräldrarnas roll härvidlag.
När Stockholm i höst genomför den samlade skoldagen på lågstadiet kommer barnen i årskurs l och 2 att omhändertas i skolan mellan 8.00 och 13.20 medan eleverna i
årskurs 3 börjar 8.00 och slutar kl 15.00. En
dellärare har skrivit till skolborgarrådet och
bett om uppskov. De anser att man får ett
bättre pedagogiskt innehåll i den samlade
skoldagen om den införes successivt. ”Det är
naivt att tro, att skolan skall kunna utvidga
sin verksamhet på lågstadiet med cirka 50 %
på en gång utan en kraftig kvalitetsförsämring”, understryker de. Många föräldrar
kan säkert instämma.
Men vad skall då eleverna göra hela dagen
i skolan? Jo, undervisningen skall varvas
med fria aktiviteter. Ej att förväxla med de
frivilliga aktiviteterna, som eleverna skall erbjudas efter skolans slut. De fria aktiviteterna är obligatoriska och de frivilliga är just
– frivilliga.
Avsikten med såväl de fria som de frivilliga aktiviteterna är dels att fånga barnens
intresse för t ex någon sport eller någon annan verksamhet, och dels att barnen skall fa
en naturlig kontakt med andra vuxna än
föräldrar och skolans personal. Vid
riksdagsbehandlingen av SIA-reformen
kopplades denna samman med barnstugeutredningen i avsikt att samordna kommunernas fritidspolitik och dessa aktiviteter blev
resultatet därav. Man ville nå fler barn med
kommunal fritidsverksamhet. Man ville också utnyttja skolans lokaler efter skoldagen
slut och på så sätt nå även de barn, som inte
går på fritidshem.
Att genomföra dessa intentioner kan
emellertid vara svårt. Skolorna har ofta ont
om lokaler. Lågstadielärarna vill givetvis undervisa sina elever när de är pigga och utvilade och det vill också de som skall lämna
sina ordinarie arbeten och rycka in i skolorna med olika verksamheter.
Det återstår emellertid en viktig fråga.
Vem avgör vilka fria aktiviteter som skall
förekomma? Är det föräldrarna, eleverna,
Hem- och skola-föreningen eller skolans personal som bestämmer detta? I en Stockholmsskola, som skall ha försöksverksamhet
i april och maj, hade i mitten av mars bara
två organisationer anmält sitt intresse – församlingens barnverksamhet och Unga Örnar. Så blir det nog ofta. Unga Örnar har ju
större personella och ekonomiska resurser
att rycka in än flertalet vanliga föreningar.
I Ludvika beslöt skolstyrelsens socialdemokratiska majoritet i höstas att anställa
SSU och Unga Örnar som ledare under de
fria aktiviteterna. Detta var väl aldrig avsikten med föreningsmedverkan i SIA? Det är
tvärtom ett grovt missbruk att försöka utnyttja SIA för politisk verksamhet bland små
barn.
Målarna på Hornsgatan
Förra året reparerade Stockholms stad den
sk Hornsgatspuckeln. Fasaden putsades, en
cykelbana anlades, nya räcken sattes upp
och vildvin planterades, som skulle växa upp
och ge grönska och trivsel. Det hela gick lös
på en milj kr.
Varför denna reparation av en förfallen
bit av en gata skulle tagas illa upp av de
grupper, som inte har annat att göra än att
demonstrera på Sergels torg och att ockupera rivningsfastigheter, är svårt för en utomstående att förklara. I vart fall förstördes
arbetena i olika omgångar. Där målades nidbilder och planteringarna skadades. Det
hela kostade staden nya pengar för att göra
rent.
I början av februari i år planerades en ny
förstörelseaktion. Den annonserades i vissa
tidningar, och Sveriges Radio hade underrättats, så att ett reportageteam kunde vara
närvarande. Ett demonstrationståg samlades
,·id Slussen och tågade Hornsgatan uppåt.
:’>Jär tåget kommit fram till det avsedda stället, avbröts marschen. Grupper utrustade
med målargrejor rusade fram i god ordning
till tydligen i förväg utsedda avsnitt av den
mur som skulle förstöras. Andra demonstranter ställde upp till skydd.
Iakttagare beskriver händelsen så att
grupperna arbetade snabbt och effektivt.
:-lägra ritade upp konturerna till vad andra
skulle fylla i. Det hela skedde med militär
precision. Efteråt har man fått veta, att redan fjorton dagar före demonstrationen
hade folk varit där och mätt upp muren.
155
Enligt andra uppgifter hade förberedelserna sedan skett på Moderna Museet. Egentligen finns det inte skäl att betvida detta.
Det intressantaste är, att företaget leddes
av personer försedda med röda armbindlar
och utrustade med högtalareapparater. Det
finns alltså grupper, betalda naturligtvis,
som ägnar sig åt verksamhet av det här slaget. Förmodligen är de desamma som visar
sig och håller takt och god ordning på skriken från andra demonstramer, från dem
som är emot USA och för Vietnam till dem
som ägnar sig åt lokala uppgifter, sådana
som vandaliseringar av väggar och byggnader.
En annan märklig detalj är att de nu lär
komma att bli åtalade. Detta tycks ha skett
tack vare ingripande från JO mot polismästaren i Stockholm, som milt förhandlade
med ockupanterna av huset i kvarteret Mullvaden om att de skulle ha godheten att lämna sina olagligt tillgripna bo täder – en godhet som de naturligtvis inte ville visa, medan
de i stället skrattade ut den stackars myndigheten som inte dög till att ingripa. En ändring tycks nu ha skett. ågot l O-tal av Hornsgatsmålarna lär ha antecknats av polisen:
först nu har åtgärder mot dem kommit till
stånd. Här skall inga eventuella domar föregripas. Men nog vore det lämpligt att de
inblandade fick betala vad de gjort, om så
betalningstiden skulle utsträckas över åtskilliga år. Samtidigt kunde man ju lämpligen
finna ut, och publicera, vem eller vilka det är
som har betalat dem själva.
Stöden till företagen
Många företag har de senaste åren drabbats
av akuta kriser, där omedelbar hjälp varit
nödvändig. Det har blivit så att staten i allt
156
större omfattning ryckt ut och räddat vad
som räddas kunde av sysselsättning och produktion. För närvarande finns det inte
mindre än ett 80-tal olika stödformer till nä-
ringslivet. Självfallet har sådana aktioner
och bidrag hälsats med tillfredsställelse,
främst givetvis i kommuner där antalet arbetstillfallen redan tidigare sjunkit och där
expansionsmöjligheterna i befintliga företag
varit små.
Det finns allvarliga principiella invändningar mot den här stödtrafiken. Den är till
sin natur defensivt inriktad. Sysselsättningen vidmakthålls, men till vilket pris? Det
intresserar man sig inte alltid lika mycket
för. Brandkårsutryckningarna innebär att
man konserverar en produktion som av nå-
gon anledning blivit olönsam. Det kan vara
befogat i vissa situationer – t ex då problemen är genuint konjunkturellt betingade
– men långt ifrån alltid. Den svenska företagsamheten har varit dynamisk. Företag
som blivit omoderna har lagts ner och nya
har kommit i stället. Så måste det vara även i
fortsättningen. Ett statiskt näringsliv har
inte mycket att hämta i en allt hårdare internationell och inhemsk konkurrens.
Folkpartiregeringens industripolitiska
proposition är ett steg i rätt riktning. Den
innebär att de selektiva insatserna successivt
trappas ner och ersätts av mera generellt
inriktade. Ett bättre näringspolitiskt klimat
kan då skapas, och omfattningen av den s k
mygelekonomin – för att använda den socialdemokratiske ekonomen Assar Lindbecks uttryck – nedbringas. Det är en önskvärd utveckling också därför att det finns
andra, mera praktiska nackdelar med den
allt tätare djungeln av stödformer till företagen.
Huvudsakligen är det de större företagen
som erhåller selektivt statligt stöd. Det betyder att de mindre och medelstora enheterna
kommer i kläm. Det drabbar på sikt hela det
svenska näringslivets vitalitet. ästan alla
storföretag har ju en gång varit små.
Tyvärr är det inte alldeles ovanligt att olika stöd missbrukas. Den s k 25-kronan är ett
utbildningsbidrag till företagen, men enligt
uppgifter har det också använts för att priskonkurrera.
Det har även hänt att statliga bidrag till ett
företag fått till följd att företag med samma
produktion i en annan del av landet dukat
under. Understödspengarna har lett till att
konkurrenssituationen snedvridits. anngslivets arbetsförhållanden har blivit osunda,
och sysselsättningsproblemen har bara överflyttats från en ort till en annan.
Det går inte att begära att enskilda företagare, fackliga organisationer och kommunalmän på en utsatt ort skall kunna se problemen i stort. De värnar om sitt och de sina,
och det är begripligt. Det är rikspolitikerna
som skall ta det övergripande ansvaret för
näringslivets utveckling. De är dessbättre
inte maktlösa, men beskäftigheten kan
ibland gå väl långt. När lönsamheten för
springet i industridepartementets korridorer i någon mån reducerats är grunden
lagd för ett bättre hälsotillstånd för svensk
industri.
Efter fredsavtalet
När president Carter som ”vittne” satt sitt
namn under fredsavtalet mellan Egypten
och Israel, hade han anledning att visa upp
sitt bredaste leende. Avtalet var i hög grad
hans eget verk. Efter ett flängande och farande över Atlanten och mellan Jerusalem
och Kairo, som visserligen delvis berott på
hans behov av att genom utrikes framgångar
vinna röster som han förlorat genom inrikes
motgångar, hade han försatt de två fredspristagarna Begin och Sadat i en situation
där de helt enkelt inte kunde låta en amerikansk president misslyckas. earters första
tillgång som förhandlare var att han tålmodigt kunnat trötta ut dem han förhandlat
med. Hans andra tillgång var att han, och
endast han, haft pengar att köpa ett avtal.
Fem miljarder dollars på tre år uppges han
ha lovat ut, men det blir mer än så.
Israel har gjort ett fördelaktigt avtal. Innehavet av Jerusalem och Västbanken är inte
ifrågasatt. Oljekällorna i Sinai återgår till
Egypten, men USA garanterar Israels rätt
att köpa olja därifrån. Kostnaderna för att
flytta två flygfält från Sinai till Negev blir
betalda, och moderna flygplan typ F- 16 och
annan materiel tillkommer. Viktigast av allt:
Israel har visserligen lovat att förhandla om
palestiniernas autonomi, men inte blir det
med PLO och Arafat – om ens med någon.
Egypten med sin katastrofalt usla ekonomi har fått en efterlängtad fred och löften
om betydande hjälp. Typiskt nog var det
första som begärdes av USA 300 flygplan av
typ F- 16. Siffran var tilltagen med prutmån,
och kanske det blir F-4 Phantom i stället. Det
är ju inte mot Israel de skall användas! I
övrigt får Egypten tillbaka sina oljekällor,
hjälp till utbyggnad av Suezkanalen och till
investeringar ijordbruk och industri. Sannolikt har Egypten också fått löften om fortsatt
hjälp från Saudiarabien.
Saudiarabien kan nämligen inte ge upp
Egypten, hur mycket man än där ogillar erkännandet av Israel. Med Iran i maktlöst
och förvirrat tillstånd finns risk för att Sovjetunionen fyller ut det tomrum, som bildats
där, och får inflytande fram till Saudiara- 157
biens gränser. Samtidigt är ryssarna beredda
att göra allt för att återfå sitt inflytande i
Egypten, och i sådant fall vore Saudiarabien
omringat.
Sovjetunionen, detta mycket fredsälskande land, har redan uttalat sig skarpt fördömande mot fredsavtalet, vilket skall vara
ett utslag av amerikansk imperialism och
inte taga hänsyn till arabernas heliga platser.
Det senare visar en nästan rörande omtanke
för att komma från ett antireligiöst land, där
också muslimer förföljs. Bakgrunden är naturligtvis att ett förstärkt amerikanskt inflytande i Egypten ligger i vägen för den på-
gående utbredningen av kommunistisk imperialism i Afrika.
I sig är fredsavtalet mellan Egypten och
Israel en lycklig händelse. Om någonstans,
var förhållandet dem emellan moget för
fred. Men att avtalet står på bräcklig grund
kan ingen förneka. Tillämpningen kan också bli bekymmersam. Den kommer inte att
underlättas av de utbrott av vilt hat som genast förekom från palestinskt håll. Palestinierna får väl anses vara förlorarna, och när
och i vilken form deras utlovade möjliga
självständighet kan komma, är omöjligt att
spå om.
Samhällsskydd mot örtteer
Socialstyrelsen har åter slagit till. Med samma kraft, med samma allvar och omtanke
om svenska folkets liv och hälsa som denna
Socialstyrelse en gång föreskrev hur många
skivor bröd vi dagligen skulle äta, har den
nu förbjudit försäljning av örtteer i hälsokostaffarer. Dessa, som vi trott vara ytter:•
oskadliga drycker har befunnits vara cancerframkallande om de njutes större
mängder.
158
Hur stora mängder har Socialstyrelsen ej
avslöjat. Nu är det ju så att endast mycket få
människor i detta land torde basera sitt dagliga vätskeintag – observera att vi bemödar
oss om rätta vetenskapliga termer – på örttedrickning. Många anhängare av denna nu
oskadliggjorda dryck har dessutom trott sig
må väl av att dricka örtte, särskilt med hänsyn till dess verkningar på deras magars
funktion och tarmrörelsers hastighet. Socialstyrelsen ser det icke så. Visserligen är ännu
inte alla magar lika iJämlikhetens land, men
de borde tydligen vara detta, och Socialstyrelsens uppgift är att leda folket mot det
rätta livet. Vad som är rätt, vet Den.
Nu uppstår vissa frågor. Den första är, om
vi inte också bör förbjudas att plocka lindblommor och smultronblad eller andra skadliga naturprodukter i avsikt att laka ur dem i
varmt vatten? Socialstyrelsen lär ännu ej ha
tagit ställning till detta. Vissa bekymmer
inger något som brukar kallas den personliga integriteten, men sanna byråkrater ser
däri inget avgörande hinder för sitt handlande. Värre är att ett sådant förbud medför
nödvändigheten av anställande av örttekontrollanter – ja, missförstå oss rätt, anställning, utbildning, metodikkonfererande och
dylikt är ej svårt, men löneklassförhandling·
arna måste bli segslitna, emedan delar a1
den oupplysta allmänheten fortfarande reagerar mot folk som lägger sig i deras privatliv och tjänsterna alltså kan bli betungande.
Den andra frågan är, varför Socialstyrelsen ej förbjudit försäljningen av kaffe i spe·
ceriaffårer. Att kaffe, liksom örtte, skall kunna förekomma i varuhus är däremot klart.
Möjligen skulle man kunna tänka sig kaffeförsäljning i vissa privilegierade varuhu
med god samhällstillvändhet; men detta är
att föra frågan för långt. just nu är det vä-
sentliga: kan alltför rikligt förtärande av kaf.
fe vara skadligt för människan, och när för·
bjuds i sådant fall försäljningen av detta far·
liga njutningsmedel?
Den tredje och sista frågan är denna: förekommer inte MBL-förhandlingar inom Socialstyrelsen om vilka påhitt som skall offentliggöras eller rent av resultera i förordningar och förelägganden? Socialstyrelsen är en
myndighet, fylld av en talrik – alltför talrik
anser många – skara tjänstemän, av vilka
statistiskt sett några måste vara förnuftiga.
Dessa borde otvivelaktigt beredas tillfälle att
påverka Socialstyrelsens handlande, l’ar
gång ämbetsverket avser att göra sig löjligt.
De fria aktiviteterna
SIA – skolans inre arbete – är från höstterminen 1978 delvis i funktion. Reformen innebär många positiva förändringar. Besluten om användningen av anslag decentraliseras till den enskilda skolan och det inbördes
samarbetet mellan lärarna ökas. Man delar
tex upp två parallellavdelningar på högstadiet i tre grupper om vardera 20 elever och
idkar blockläsning i olika ämnen. Den del av
reformen som väckt störst intresse är utan
tvekan den samlade skoldagen och föreningsmedverkan.
Införandet av den samlade skoldagen är
en logisk följd av att alltfler mödrar yrkesarbetar. Få kan längre lämna och hämta barnen i skolan under de två första skolåren då
barnen till stor del undervisas i halvklass och
därför får oregelbundna tider. Fritidshemmen och de kommunala dagmammorna har
alltmer tagit över föräldrarnas roll härvidlag.
När Stockholm i höst genomför den samlade skoldagen på lågstadiet kommer barnen i årskurs l och 2 att omhändertas i skolan mellan 8.00 och 13.20 medan eleverna i
årskurs 3 börjar 8.00 och slutar kl 15.00. En
dellärare har skrivit till skolborgarrådet och
bett om uppskov. De anser att man får ett
bättre pedagogiskt innehåll i den samlade
skoldagen om den införes successivt. ”Det är
naivt att tro, att skolan skall kunna utvidga
sin verksamhet på lågstadiet med cirka 50 %
på en gång utan en kraftig kvalitetsförsämring”, understryker de. Många föräldrar
kan säkert instämma.
Men vad skall då eleverna göra hela dagen
i skolan? Jo, undervisningen skall varvas
med fria aktiviteter. Ej att förväxla med de
frivilliga aktiviteterna, som eleverna skall erbjudas efter skolans slut. De fria aktiviteterna är obligatoriska och de frivilliga är just
– frivilliga.
Avsikten med såväl de fria som de frivilliga aktiviteterna är dels att fånga barnens
intresse för t ex någon sport eller någon annan verksamhet, och dels att barnen skall fa
en naturlig kontakt med andra vuxna än
föräldrar och skolans personal. Vid
riksdagsbehandlingen av SIA-reformen
kopplades denna samman med barnstugeutredningen i avsikt att samordna kommunernas fritidspolitik och dessa aktiviteter blev
resultatet därav. Man ville nå fler barn med
kommunal fritidsverksamhet. Man ville också utnyttja skolans lokaler efter skoldagen
slut och på så sätt nå även de barn, som inte
går på fritidshem.
Att genomföra dessa intentioner kan
emellertid vara svårt. Skolorna har ofta ont
om lokaler. Lågstadielärarna vill givetvis undervisa sina elever när de är pigga och utvilade och det vill också de som skall lämna
sina ordinarie arbeten och rycka in i skolorna med olika verksamheter.
Det återstår emellertid en viktig fråga.
Vem avgör vilka fria aktiviteter som skall
förekomma? Är det föräldrarna, eleverna,
Hem- och skola-föreningen eller skolans personal som bestämmer detta? I en Stockholmsskola, som skall ha försöksverksamhet
i april och maj, hade i mitten av mars bara
två organisationer anmält sitt intresse – församlingens barnverksamhet och Unga Örnar. Så blir det nog ofta. Unga Örnar har ju
större personella och ekonomiska resurser
att rycka in än flertalet vanliga föreningar.
I Ludvika beslöt skolstyrelsens socialdemokratiska majoritet i höstas att anställa
SSU och Unga Örnar som ledare under de
fria aktiviteterna. Detta var väl aldrig avsikten med föreningsmedverkan i SIA? Det är
tvärtom ett grovt missbruk att försöka utnyttja SIA för politisk verksamhet bland små
barn.
Målarna på Hornsgatan
Förra året reparerade Stockholms stad den
sk Hornsgatspuckeln. Fasaden putsades, en
cykelbana anlades, nya räcken sattes upp
och vildvin planterades, som skulle växa upp
och ge grönska och trivsel. Det hela gick lös
på en milj kr.
Varför denna reparation av en förfallen
bit av en gata skulle tagas illa upp av de
grupper, som inte har annat att göra än att
demonstrera på Sergels torg och att ockupera rivningsfastigheter, är svårt för en utomstående att förklara. I vart fall förstördes
arbetena i olika omgångar. Där målades nidbilder och planteringarna skadades. Det
hela kostade staden nya pengar för att göra
rent.
I början av februari i år planerades en ny
förstörelseaktion. Den annonserades i vissa
tidningar, och Sveriges Radio hade underrättats, så att ett reportageteam kunde vara
närvarande. Ett demonstrationståg samlades
,·id Slussen och tågade Hornsgatan uppåt.
:’>Jär tåget kommit fram till det avsedda stället, avbröts marschen. Grupper utrustade
med målargrejor rusade fram i god ordning
till tydligen i förväg utsedda avsnitt av den
mur som skulle förstöras. Andra demonstranter ställde upp till skydd.
Iakttagare beskriver händelsen så att
grupperna arbetade snabbt och effektivt.
:-lägra ritade upp konturerna till vad andra
skulle fylla i. Det hela skedde med militär
precision. Efteråt har man fått veta, att redan fjorton dagar före demonstrationen
hade folk varit där och mätt upp muren.
155
Enligt andra uppgifter hade förberedelserna sedan skett på Moderna Museet. Egentligen finns det inte skäl att betvida detta.
Det intressantaste är, att företaget leddes
av personer försedda med röda armbindlar
och utrustade med högtalareapparater. Det
finns alltså grupper, betalda naturligtvis,
som ägnar sig åt verksamhet av det här slaget. Förmodligen är de desamma som visar
sig och håller takt och god ordning på skriken från andra demonstramer, från dem
som är emot USA och för Vietnam till dem
som ägnar sig åt lokala uppgifter, sådana
som vandaliseringar av väggar och byggnader.
En annan märklig detalj är att de nu lär
komma att bli åtalade. Detta tycks ha skett
tack vare ingripande från JO mot polismästaren i Stockholm, som milt förhandlade
med ockupanterna av huset i kvarteret Mullvaden om att de skulle ha godheten att lämna sina olagligt tillgripna bo täder – en godhet som de naturligtvis inte ville visa, medan
de i stället skrattade ut den stackars myndigheten som inte dög till att ingripa. En ändring tycks nu ha skett. ågot l O-tal av Hornsgatsmålarna lär ha antecknats av polisen:
först nu har åtgärder mot dem kommit till
stånd. Här skall inga eventuella domar föregripas. Men nog vore det lämpligt att de
inblandade fick betala vad de gjort, om så
betalningstiden skulle utsträckas över åtskilliga år. Samtidigt kunde man ju lämpligen
finna ut, och publicera, vem eller vilka det är
som har betalat dem själva.
Stöden till företagen
Många företag har de senaste åren drabbats
av akuta kriser, där omedelbar hjälp varit
nödvändig. Det har blivit så att staten i allt
156
större omfattning ryckt ut och räddat vad
som räddas kunde av sysselsättning och produktion. För närvarande finns det inte
mindre än ett 80-tal olika stödformer till nä-
ringslivet. Självfallet har sådana aktioner
och bidrag hälsats med tillfredsställelse,
främst givetvis i kommuner där antalet arbetstillfallen redan tidigare sjunkit och där
expansionsmöjligheterna i befintliga företag
varit små.
Det finns allvarliga principiella invändningar mot den här stödtrafiken. Den är till
sin natur defensivt inriktad. Sysselsättningen vidmakthålls, men till vilket pris? Det
intresserar man sig inte alltid lika mycket
för. Brandkårsutryckningarna innebär att
man konserverar en produktion som av nå-
gon anledning blivit olönsam. Det kan vara
befogat i vissa situationer – t ex då problemen är genuint konjunkturellt betingade
– men långt ifrån alltid. Den svenska företagsamheten har varit dynamisk. Företag
som blivit omoderna har lagts ner och nya
har kommit i stället. Så måste det vara även i
fortsättningen. Ett statiskt näringsliv har
inte mycket att hämta i en allt hårdare internationell och inhemsk konkurrens.
Folkpartiregeringens industripolitiska
proposition är ett steg i rätt riktning. Den
innebär att de selektiva insatserna successivt
trappas ner och ersätts av mera generellt
inriktade. Ett bättre näringspolitiskt klimat
kan då skapas, och omfattningen av den s k
mygelekonomin – för att använda den socialdemokratiske ekonomen Assar Lindbecks uttryck – nedbringas. Det är en önskvärd utveckling också därför att det finns
andra, mera praktiska nackdelar med den
allt tätare djungeln av stödformer till företagen.
Huvudsakligen är det de större företagen
som erhåller selektivt statligt stöd. Det betyder att de mindre och medelstora enheterna
kommer i kläm. Det drabbar på sikt hela det
svenska näringslivets vitalitet. ästan alla
storföretag har ju en gång varit små.
Tyvärr är det inte alldeles ovanligt att olika stöd missbrukas. Den s k 25-kronan är ett
utbildningsbidrag till företagen, men enligt
uppgifter har det också använts för att priskonkurrera.
Det har även hänt att statliga bidrag till ett
företag fått till följd att företag med samma
produktion i en annan del av landet dukat
under. Understödspengarna har lett till att
konkurrenssituationen snedvridits. anngslivets arbetsförhållanden har blivit osunda,
och sysselsättningsproblemen har bara överflyttats från en ort till en annan.
Det går inte att begära att enskilda företagare, fackliga organisationer och kommunalmän på en utsatt ort skall kunna se problemen i stort. De värnar om sitt och de sina,
och det är begripligt. Det är rikspolitikerna
som skall ta det övergripande ansvaret för
näringslivets utveckling. De är dessbättre
inte maktlösa, men beskäftigheten kan
ibland gå väl långt. När lönsamheten för
springet i industridepartementets korridorer i någon mån reducerats är grunden
lagd för ett bättre hälsotillstånd för svensk
industri.
Efter fredsavtalet
När president Carter som ”vittne” satt sitt
namn under fredsavtalet mellan Egypten
och Israel, hade han anledning att visa upp
sitt bredaste leende. Avtalet var i hög grad
hans eget verk. Efter ett flängande och farande över Atlanten och mellan Jerusalem
och Kairo, som visserligen delvis berott på
hans behov av att genom utrikes framgångar
vinna röster som han förlorat genom inrikes
motgångar, hade han försatt de två fredspristagarna Begin och Sadat i en situation
där de helt enkelt inte kunde låta en amerikansk president misslyckas. earters första
tillgång som förhandlare var att han tålmodigt kunnat trötta ut dem han förhandlat
med. Hans andra tillgång var att han, och
endast han, haft pengar att köpa ett avtal.
Fem miljarder dollars på tre år uppges han
ha lovat ut, men det blir mer än så.
Israel har gjort ett fördelaktigt avtal. Innehavet av Jerusalem och Västbanken är inte
ifrågasatt. Oljekällorna i Sinai återgår till
Egypten, men USA garanterar Israels rätt
att köpa olja därifrån. Kostnaderna för att
flytta två flygfält från Sinai till Negev blir
betalda, och moderna flygplan typ F- 16 och
annan materiel tillkommer. Viktigast av allt:
Israel har visserligen lovat att förhandla om
palestiniernas autonomi, men inte blir det
med PLO och Arafat – om ens med någon.
Egypten med sin katastrofalt usla ekonomi har fått en efterlängtad fred och löften
om betydande hjälp. Typiskt nog var det
första som begärdes av USA 300 flygplan av
typ F- 16. Siffran var tilltagen med prutmån,
och kanske det blir F-4 Phantom i stället. Det
är ju inte mot Israel de skall användas! I
övrigt får Egypten tillbaka sina oljekällor,
hjälp till utbyggnad av Suezkanalen och till
investeringar ijordbruk och industri. Sannolikt har Egypten också fått löften om fortsatt
hjälp från Saudiarabien.
Saudiarabien kan nämligen inte ge upp
Egypten, hur mycket man än där ogillar erkännandet av Israel. Med Iran i maktlöst
och förvirrat tillstånd finns risk för att Sovjetunionen fyller ut det tomrum, som bildats
där, och får inflytande fram till Saudiara- 157
biens gränser. Samtidigt är ryssarna beredda
att göra allt för att återfå sitt inflytande i
Egypten, och i sådant fall vore Saudiarabien
omringat.
Sovjetunionen, detta mycket fredsälskande land, har redan uttalat sig skarpt fördömande mot fredsavtalet, vilket skall vara
ett utslag av amerikansk imperialism och
inte taga hänsyn till arabernas heliga platser.
Det senare visar en nästan rörande omtanke
för att komma från ett antireligiöst land, där
också muslimer förföljs. Bakgrunden är naturligtvis att ett förstärkt amerikanskt inflytande i Egypten ligger i vägen för den på-
gående utbredningen av kommunistisk imperialism i Afrika.
I sig är fredsavtalet mellan Egypten och
Israel en lycklig händelse. Om någonstans,
var förhållandet dem emellan moget för
fred. Men att avtalet står på bräcklig grund
kan ingen förneka. Tillämpningen kan också bli bekymmersam. Den kommer inte att
underlättas av de utbrott av vilt hat som genast förekom från palestinskt håll. Palestinierna får väl anses vara förlorarna, och när
och i vilken form deras utlovade möjliga
självständighet kan komma, är omöjligt att
spå om.
Samhällsskydd mot örtteer
Socialstyrelsen har åter slagit till. Med samma kraft, med samma allvar och omtanke
om svenska folkets liv och hälsa som denna
Socialstyrelse en gång föreskrev hur många
skivor bröd vi dagligen skulle äta, har den
nu förbjudit försäljning av örtteer i hälsokostaffarer. Dessa, som vi trott vara ytter:•
oskadliga drycker har befunnits vara cancerframkallande om de njutes större
mängder.
158
Hur stora mängder har Socialstyrelsen ej
avslöjat. Nu är det ju så att endast mycket få
människor i detta land torde basera sitt dagliga vätskeintag – observera att vi bemödar
oss om rätta vetenskapliga termer – på örttedrickning. Många anhängare av denna nu
oskadliggjorda dryck har dessutom trott sig
må väl av att dricka örtte, särskilt med hänsyn till dess verkningar på deras magars
funktion och tarmrörelsers hastighet. Socialstyrelsen ser det icke så. Visserligen är ännu
inte alla magar lika iJämlikhetens land, men
de borde tydligen vara detta, och Socialstyrelsens uppgift är att leda folket mot det
rätta livet. Vad som är rätt, vet Den.
Nu uppstår vissa frågor. Den första är, om
vi inte också bör förbjudas att plocka lindblommor och smultronblad eller andra skadliga naturprodukter i avsikt att laka ur dem i
varmt vatten? Socialstyrelsen lär ännu ej ha
tagit ställning till detta. Vissa bekymmer
inger något som brukar kallas den personliga integriteten, men sanna byråkrater ser
däri inget avgörande hinder för sitt handlande. Värre är att ett sådant förbud medför
nödvändigheten av anställande av örttekontrollanter – ja, missförstå oss rätt, anställning, utbildning, metodikkonfererande och
dylikt är ej svårt, men löneklassförhandling·
arna måste bli segslitna, emedan delar a1
den oupplysta allmänheten fortfarande reagerar mot folk som lägger sig i deras privatliv och tjänsterna alltså kan bli betungande.
Den andra frågan är, varför Socialstyrelsen ej förbjudit försäljningen av kaffe i spe·
ceriaffårer. Att kaffe, liksom örtte, skall kunna förekomma i varuhus är däremot klart.
Möjligen skulle man kunna tänka sig kaffeförsäljning i vissa privilegierade varuhu
med god samhällstillvändhet; men detta är
att föra frågan för långt. just nu är det vä-
sentliga: kan alltför rikligt förtärande av kaf.
fe vara skadligt för människan, och när för·
bjuds i sådant fall försäljningen av detta far·
liga njutningsmedel?
Den tredje och sista frågan är denna: förekommer inte MBL-förhandlingar inom Socialstyrelsen om vilka påhitt som skall offentliggöras eller rent av resultera i förordningar och förelägganden? Socialstyrelsen är en
myndighet, fylld av en talrik – alltför talrik
anser många – skara tjänstemän, av vilka
statistiskt sett några måste vara förnuftiga.
Dessa borde otvivelaktigt beredas tillfälle att
påverka Socialstyrelsens handlande, l’ar
gång ämbetsverket avser att göra sig löjligt.