Bo Siegbahn; Vart går kyrkorna
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—————-~–~——~— —-
BO SIEGBAHN:
Vart går kyrkorna?
Inför den sk ekumeniska veckan utsändes i
år en rapport om ”vägar till en rättvisare
värld”. Den rekommenderades till
uppläsningfrån predikstolarna, men så har
nog inte skett på alla håll. Den är nämligen
klart politisk och dessutom naiv till
omdömeslöshet. Riksdagsledamoten Bo
Siegbahn har granskat den och dessutom
bakgrunden till den. Han lokaliserar denna
till Kyrkornas världsråd, väl bekantför det
inflytande som där utövas av
öststatsrepresentanter. Att dessa ocksåfunnit
eftersägare i Sverige är bekant, och
författaren analyserar vad en av dessa har
sagt i en TV-debatt.
Både statskyrkan och frikyrkorna har under
långliga tider ägnat en stor del av sin verksamhet åt hjälp åt de fattiga och på annat
sätt underprivilegierade i olika u-länder.
Detta är en naturlig tillämpning av det
kristna kärleksbudskapet. Man vill ge hjälp
där nöden är st01·; man vill hjälpa människor
till ett mer innehåll rikt och lyckligare liv
genom att ge dem sjukvård och utbildning.
De senaste åren har emellertid ett helt nytt
betraktelsesätt kommit in i bilden. Man bi)rjar ta ställning till hur olika länder skall
styras och hur deras ekonomiska politik skall
utformas. I viss mening kan man kanske
t o m säga att denna nya inriktning står i
strid med bibelns ord att ge kejsaren vad
honom tillhör. Kyrkan börjar engagera sig
politiskt på ett sätt, som visserligen inte varit
okänt tidigare i Europas historia men som i
varje fall i dagens samhälle innebär allvarliga faror för splittring inom och utom kyrkan.
Det allvarliga med denna begynnande politisering av kyrklig aktivitet är att kyrkosamfundens beslutsfattare och ledande personligheter inte uppnått sina positioner på
grund av sina politiska uppfattningar eller
sina insikter i dessa ämnen. Det är därför
inte så underligt om ganska stora portioner
av naivitet och aningslöshet kännetecknar de
nya tongångarna. Det finns risk att det goda
hjärtat ibland kan vara en dålig rådgivare
när det gäller att ta ställning till komplicerade samhällsfrågor.
Kyrkornas största manifestation inom biståndsområdet är numera den s k ekumeniska u-veckan, som väsentligen finansieras av
SIDA. Den inleds vanligen med ett upprop.
1976 var detta undertecknat av ärkebiskop
Sundby för Svenska Kyrkan samt i övrigt av
representanter för flertalet frikyrkliga organisationer.
1977 utsändes inte ett upprop i samma
mening, utan i stället distribuerade man en
rapport ”Vägar till en rättvisare värld” som
antagits vid det stora kristna riksmötet i Västerås i augusti 1977. Det framhölls att denna
rapport låg helt i linje med uppropet föregå-
ende år och att den borde uppläsas från
”predikstolar och talarstolar” för att inspirera det politiska handlandet.
En programförklaring
Jag skall bara återge några punkter ur denna programförklaring. ”Konsumtionen av
överflödsvaror bör begränsas genom en
skärpt progressiv inkomstskatt, skärpt beskattning av kapitalvinster och överflödsvaror … En lag om köpfrid bör införas för
att hejda reklamens värsta avarter … Samhället bör … minska och helst avveckla vår
användning av kärnkraft och oua.”
För att minska konsumtionen ”bör kyrkorna föregå med gott exempel och ge alla
anställda lika lön på en nivå som är lämplig
med hänsyn till solidariteten med tredje världen”. Jag frågade nyligen sekretariatet för
ekumeniska u-veckan hur likalönen för biskopar och kyrkavaktmästare skulle fastställas men fick beskedet, att ingen rapport i
denna fråga ännu hunnit inkomma från de
lokala rådslagen.
Vad försvaret beträffar bör man ”medverka till att förebygga och lösa konflikter mellan i- och u-länder … Vi föreslår, att rege- 233
ringen snarast utarbetar en plan för omfördelning, som till att börja med bör innebära
att minst 5% av nuvarande svenska försvarskostnader överförs till utvecklingssamarbete
med u-länderna.” Man kan notera att detta
förslag till nedrustning ligger en bra bit bortom vad de demokratiska politiska partierna
godkänner. Socialdemokraternas alternativbudget i år innebar endast en minskning
med omkring 2 % av regeringens förslag.
Den samlade kyrkaexpertisen ger även i
förbifarten några instruktioner om hur lagen om medbestämmanderätt skall utformas. I den juridiska frågan om konkurrerande lagstiftning ansluter man sig till det
socialdemokratiska kravet att ”denna lag får
inte urholkas genom en prioritering av aktiebolagslagen.”
Det bundna biståndet
Ehuru det kanske i första hand är inom Missionsförbundet som man kan finna de mest
extrema krafterna, finns det även en del
märkliga uttalanden att notera från höga
statskyrkarepresentanter vid sidan av ärkebiskopen som t ex biskop Ingmar Ström. En
annan framträdande person är förre professorn i systematisk teologi Gustaf Wingren,
som visserligen lämnat prästämbetet.
Den sistnämnde deltog i höstas i en TVdebatt rörande u-landsfrågor tillsammans
med statsrådet Ullsten och direktör Stahle. I
denna debatt hävdade Wingren bl a att om
Sverige ger bundet bistånd, d v s bistånd som
kräver att pengarna används för inköp i Sverige, innebär detta att pengarna ”återvänder
som vinster till oss”. Vi handlar med u-län- 234
derna på ett sådant sätt ”att vinsterna alltid
kommer tillbaka till oss”. Läget är alltid att vi
”vinner och inte ger dem något”.
Detta är en ganska bisarr synpunkt som
man då och då möter i ungdomliga radikala
kretsar. Utlandet har i stor utsträckning
bundet bistånd medan vi endast har det i
begränsad omfattning. Om ett u-land för biståndsmedel från Sverige inköper varor eller tjänster från vårt land, kan visserligen ett
enskilt svenskt företag tjäna på denna transaktion (liksom alla anställda vid företaget)
men totalt sett har dock vårt land skänkt
dessa produkter till u-landet, eftersom vårt
bistånd numera endast utgörs av gåvor. Om
biståndet är bundet, d v s måste användas för
inköp i Sverige, är det möjligt att priset för
de svenska produkterna som u-landet här
inköper ligger något högre än man skulle
fått betala i utlandet, men detta innebär blott
att ”det verkliga värdet” av gåvan blir något
mindre än i fritt inköpsval – men en gåva är
det under alla förhållanden.
VärIdskyrkorådets agerande
Men enligt Gustaf Wingren räcker det inte
att avstå l % av BN P. Det är de återstående
99 % som är viktiga. Det kan vara intressant
att granska detta förslag mot bakgrund av
verkligheten. Om manjämnt fördelar BNP i
världen sådan den framgår av Världsbankens statistik för 1973, skulle inkomsten per
capita uppgå till omkring 6 000 kr per år.
Samma år var inkomsten i Sverige per capita
något över 28 000 kr och hade 1976 stigit till
över 39 000 kr. Bortsett från den helt teoretiska och verklighetsfrämmande tanken att
en sådan inkomstöverföring skulle kunna
äga rum under rimliga förutsättningar är
det nog ytterst tveksamt om svenska folket
och kanske to m kyrkornas medlemmar
skulle vara villiga att sänka sin levnadsstandard till omkring l /6 av nuvarande nivå.
Men Gustaf Wingren har betydligt radikalare tankar än så. Han förklarar att han har
svårt atnänka sig en höjning av u-ländernas
levnadsstandard utan världssocialism. Han
säger sig dock icke vara kapabel att säga hur
denna skall utformas.
En del invändningar kan nog göras mot
dessa tankegångar. Vad säger att ett socialistiskt system ekonomiskt skulle vara effektivare än den utveckling, som den västeuropeiska industrialismen genomgått? Vad säger att
ett sådant socialistiskt system skulle visa större medkänsla och ge större u-hjälp än andra
statssystem? Dagens värld ger inga belägg
för sådana påståenden. Att andra faktorer
spelar en väl så stor roll kan man t ex studera
i den sovjetiska överflyttningen av hjälp från
Somalia till dess krigsmotståndare Etiopien.
l själva verket är det en ganska allvarlig
utveckling som synes vara på gång inom de
svenska kyrkornas utmarker. Mycket av inspirationen härtill kommer från verksamheten inom Kyrkornas världsråd, där godtrogna kyrkomän låter sig entusiasmeras av
målmedvetna agitatorer, inte minst styrda av
sina huvudmän i Östeuropa. Man kan uttrycka sin förvåning över att den stora majoriteten kyrkligt verksamma i Sverige inte på
ett klarare sätt tar till orda för att undvika att
väsentliga delar av svenskt kyrkoliv görs till
politiska lekstugor och splittrar kyrkan i dess
centrala uppgifter.
BO SIEGBAHN:
Vart går kyrkorna?
Inför den sk ekumeniska veckan utsändes i
år en rapport om ”vägar till en rättvisare
värld”. Den rekommenderades till
uppläsningfrån predikstolarna, men så har
nog inte skett på alla håll. Den är nämligen
klart politisk och dessutom naiv till
omdömeslöshet. Riksdagsledamoten Bo
Siegbahn har granskat den och dessutom
bakgrunden till den. Han lokaliserar denna
till Kyrkornas världsråd, väl bekantför det
inflytande som där utövas av
öststatsrepresentanter. Att dessa ocksåfunnit
eftersägare i Sverige är bekant, och
författaren analyserar vad en av dessa har
sagt i en TV-debatt.
Både statskyrkan och frikyrkorna har under
långliga tider ägnat en stor del av sin verksamhet åt hjälp åt de fattiga och på annat
sätt underprivilegierade i olika u-länder.
Detta är en naturlig tillämpning av det
kristna kärleksbudskapet. Man vill ge hjälp
där nöden är st01·; man vill hjälpa människor
till ett mer innehåll rikt och lyckligare liv
genom att ge dem sjukvård och utbildning.
De senaste åren har emellertid ett helt nytt
betraktelsesätt kommit in i bilden. Man bi)rjar ta ställning till hur olika länder skall
styras och hur deras ekonomiska politik skall
utformas. I viss mening kan man kanske
t o m säga att denna nya inriktning står i
strid med bibelns ord att ge kejsaren vad
honom tillhör. Kyrkan börjar engagera sig
politiskt på ett sätt, som visserligen inte varit
okänt tidigare i Europas historia men som i
varje fall i dagens samhälle innebär allvarliga faror för splittring inom och utom kyrkan.
Det allvarliga med denna begynnande politisering av kyrklig aktivitet är att kyrkosamfundens beslutsfattare och ledande personligheter inte uppnått sina positioner på
grund av sina politiska uppfattningar eller
sina insikter i dessa ämnen. Det är därför
inte så underligt om ganska stora portioner
av naivitet och aningslöshet kännetecknar de
nya tongångarna. Det finns risk att det goda
hjärtat ibland kan vara en dålig rådgivare
när det gäller att ta ställning till komplicerade samhällsfrågor.
Kyrkornas största manifestation inom biståndsområdet är numera den s k ekumeniska u-veckan, som väsentligen finansieras av
SIDA. Den inleds vanligen med ett upprop.
1976 var detta undertecknat av ärkebiskop
Sundby för Svenska Kyrkan samt i övrigt av
representanter för flertalet frikyrkliga organisationer.
1977 utsändes inte ett upprop i samma
mening, utan i stället distribuerade man en
rapport ”Vägar till en rättvisare värld” som
antagits vid det stora kristna riksmötet i Västerås i augusti 1977. Det framhölls att denna
rapport låg helt i linje med uppropet föregå-
ende år och att den borde uppläsas från
”predikstolar och talarstolar” för att inspirera det politiska handlandet.
En programförklaring
Jag skall bara återge några punkter ur denna programförklaring. ”Konsumtionen av
överflödsvaror bör begränsas genom en
skärpt progressiv inkomstskatt, skärpt beskattning av kapitalvinster och överflödsvaror … En lag om köpfrid bör införas för
att hejda reklamens värsta avarter … Samhället bör … minska och helst avveckla vår
användning av kärnkraft och oua.”
För att minska konsumtionen ”bör kyrkorna föregå med gott exempel och ge alla
anställda lika lön på en nivå som är lämplig
med hänsyn till solidariteten med tredje världen”. Jag frågade nyligen sekretariatet för
ekumeniska u-veckan hur likalönen för biskopar och kyrkavaktmästare skulle fastställas men fick beskedet, att ingen rapport i
denna fråga ännu hunnit inkomma från de
lokala rådslagen.
Vad försvaret beträffar bör man ”medverka till att förebygga och lösa konflikter mellan i- och u-länder … Vi föreslår, att rege- 233
ringen snarast utarbetar en plan för omfördelning, som till att börja med bör innebära
att minst 5% av nuvarande svenska försvarskostnader överförs till utvecklingssamarbete
med u-länderna.” Man kan notera att detta
förslag till nedrustning ligger en bra bit bortom vad de demokratiska politiska partierna
godkänner. Socialdemokraternas alternativbudget i år innebar endast en minskning
med omkring 2 % av regeringens förslag.
Den samlade kyrkaexpertisen ger även i
förbifarten några instruktioner om hur lagen om medbestämmanderätt skall utformas. I den juridiska frågan om konkurrerande lagstiftning ansluter man sig till det
socialdemokratiska kravet att ”denna lag får
inte urholkas genom en prioritering av aktiebolagslagen.”
Det bundna biståndet
Ehuru det kanske i första hand är inom Missionsförbundet som man kan finna de mest
extrema krafterna, finns det även en del
märkliga uttalanden att notera från höga
statskyrkarepresentanter vid sidan av ärkebiskopen som t ex biskop Ingmar Ström. En
annan framträdande person är förre professorn i systematisk teologi Gustaf Wingren,
som visserligen lämnat prästämbetet.
Den sistnämnde deltog i höstas i en TVdebatt rörande u-landsfrågor tillsammans
med statsrådet Ullsten och direktör Stahle. I
denna debatt hävdade Wingren bl a att om
Sverige ger bundet bistånd, d v s bistånd som
kräver att pengarna används för inköp i Sverige, innebär detta att pengarna ”återvänder
som vinster till oss”. Vi handlar med u-län- 234
derna på ett sådant sätt ”att vinsterna alltid
kommer tillbaka till oss”. Läget är alltid att vi
”vinner och inte ger dem något”.
Detta är en ganska bisarr synpunkt som
man då och då möter i ungdomliga radikala
kretsar. Utlandet har i stor utsträckning
bundet bistånd medan vi endast har det i
begränsad omfattning. Om ett u-land för biståndsmedel från Sverige inköper varor eller tjänster från vårt land, kan visserligen ett
enskilt svenskt företag tjäna på denna transaktion (liksom alla anställda vid företaget)
men totalt sett har dock vårt land skänkt
dessa produkter till u-landet, eftersom vårt
bistånd numera endast utgörs av gåvor. Om
biståndet är bundet, d v s måste användas för
inköp i Sverige, är det möjligt att priset för
de svenska produkterna som u-landet här
inköper ligger något högre än man skulle
fått betala i utlandet, men detta innebär blott
att ”det verkliga värdet” av gåvan blir något
mindre än i fritt inköpsval – men en gåva är
det under alla förhållanden.
VärIdskyrkorådets agerande
Men enligt Gustaf Wingren räcker det inte
att avstå l % av BN P. Det är de återstående
99 % som är viktiga. Det kan vara intressant
att granska detta förslag mot bakgrund av
verkligheten. Om manjämnt fördelar BNP i
världen sådan den framgår av Världsbankens statistik för 1973, skulle inkomsten per
capita uppgå till omkring 6 000 kr per år.
Samma år var inkomsten i Sverige per capita
något över 28 000 kr och hade 1976 stigit till
över 39 000 kr. Bortsett från den helt teoretiska och verklighetsfrämmande tanken att
en sådan inkomstöverföring skulle kunna
äga rum under rimliga förutsättningar är
det nog ytterst tveksamt om svenska folket
och kanske to m kyrkornas medlemmar
skulle vara villiga att sänka sin levnadsstandard till omkring l /6 av nuvarande nivå.
Men Gustaf Wingren har betydligt radikalare tankar än så. Han förklarar att han har
svårt atnänka sig en höjning av u-ländernas
levnadsstandard utan världssocialism. Han
säger sig dock icke vara kapabel att säga hur
denna skall utformas.
En del invändningar kan nog göras mot
dessa tankegångar. Vad säger att ett socialistiskt system ekonomiskt skulle vara effektivare än den utveckling, som den västeuropeiska industrialismen genomgått? Vad säger att
ett sådant socialistiskt system skulle visa större medkänsla och ge större u-hjälp än andra
statssystem? Dagens värld ger inga belägg
för sådana påståenden. Att andra faktorer
spelar en väl så stor roll kan man t ex studera
i den sovjetiska överflyttningen av hjälp från
Somalia till dess krigsmotståndare Etiopien.
l själva verket är det en ganska allvarlig
utveckling som synes vara på gång inom de
svenska kyrkornas utmarker. Mycket av inspirationen härtill kommer från verksamheten inom Kyrkornas världsråd, där godtrogna kyrkomän låter sig entusiasmeras av
målmedvetna agitatorer, inte minst styrda av
sina huvudmän i Östeuropa. Man kan uttrycka sin förvåning över att den stora majoriteten kyrkligt verksamma i Sverige inte på
ett klarare sätt tar till orda för att undvika att
väsentliga delar av svenskt kyrkoliv görs till
politiska lekstugor och splittrar kyrkan i dess
centrala uppgifter.