Gunnar Dahmén; Samhällets fiender
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
t
GUNNAR DAHMEN:
Samhällets fiender
Det lågfilosofi bakom 60-talets
studentrevolutionära strömningar, somfick
sin höjdpunkt i de tyska terrorgrupperna,
Baader-Meinhof och andra. Namn som
Heidegger, Sartre ochMarcusekan nämnas
i sammanhanget. Engelsmannen Paul
j ohnson var en gång socialist och utgivare
av New Statesman. Nu har han skrivit en
bok om vad han varit med om. Teollic
Gunnar Dahmen ger en kritisk redogörelse
för boken. Han konstaterar till sist att det
vore önskvärt attflera av 60-talets studenter,
nu ofta placerade på inflytelserika platser i
samhälletfrån vilka deförsöker genomföra
sina befängda ideer, också någon gång ville
blicka tillbakaför att,förhoppningsvis, förstå
något av sin egen bakgrund.
Knappt hade fransmännen vid andra
världskrigets slut skickat hem .tyskarna förrän de välkomnade den tyska filosofi, som
ligger bakom så mycket av vilsenhet, osäkerhet och våld. Det hjärtliga mottagandet ägde
rum i Sorbonne 1946. Då höll Sartre sin
ryktbara föreläsning ”L’existentialism est un
humanism”. Denna iakttagelse om sambandet mellan tysken Heidegger och fransmannen Sartre gör engelsmannnen Paul Johnson i sin bok ”Enemies of Society” (London,
Weidenfeld and Nicolson). Att känna fienden är en god början att övervinna honom,
och som huvudredaktör under senare hälften av sextio-talet för den socialistiska ”New
Statesman” är Johnson väl förtrogen med de
fiender som vill upplösa vår civilisation för
att efter fullbordat verk inbjuda diktaturen
att ta över.
Det är kanske säkrast att från början tala
om att Pauljohnson tror på kapitalismen, på
medelklassen, på vetenskapen, på individen,
på respekt för lagen. Han är övertygad om
att det finns handlingar som under alla förhållanden är goda likaväl som det finns
handlingar som är onda oavsett bakgrund
och yttre villkor. Han tror på demokrati,
som innebär laglig möjlighet att avlägsna en
regering utan att tillgripa våld, men inte att
demokrati nödvändigt betyder allas jämställdhet eller att var man skall ha en röst.
Han tror inte på den vetenskap, som likt en
försvarsadvokat bara söker bevis som passar
en teori, och han tror inte på fackliga organisationer, som befäster medelmåttan och sätter sig över lagen. Utrustad med en sådan
grundinställning måste han givetvis räkna
med att alla lärjungar till Marx och Freud
tänder kättarbålet för honom. Han vågar
ändå räkna med att samhällets friska krafter
skall ha tid och mod att ompröva en rad av
de uppfattningar som samhällets fiender under lång tid fått utbreda som självklara.
När man talar om ”det tyska undret” eller
”det japanska undret” glömmer man att de
bara är exempel på ”det kapitalistiska undret”, som räddat oss alla från hungersnöd
och misär. Att vi kunnat nå vår standard
beror på industrialiseringen och den fria
marknadens krafter, vilka är en skapelse av
kapitalismen. l stället för att erkänna detta
har man pekat på bilden av storstädernas
slum i de nya storstäderna och glömt den
misär som fanns på landsbygden och som
drev människorna till fabrikerna. Kapitalismens brister kan avhjälpas, men botemedlet
är i varje fall icke socialism, som leder till
stagnation, standardsänkning och ett samhälle där det bara finns två klasser – det nya
frälset av partifolk och byråkrater samt de
övriga.
Den medelklass, som kapitalismen skapar
och som utgör gynnsammaste förutsättning
för individuella initiativ, har inte någon plats
i det socialistiska samhället. När kapitalismen möter en normal lågkonjunktur finns
ett botemedel i den statliga stimulans, som
kan återställa balansen och är en tillämpning
av Keynes läror att förebygga inflation. När
icke desto mindre 1970-talet mötte en lågkonjunktur där det keyneska receptet inte
tvcktes verka, var orsaken den att Keynes
icke räknat med den inflation som är en
följd av det organiserade fackets ständigt
ökade krav. är industriarbetarna framgångsrikt tilltvingat sig högre löner följde
163
även ~änstemannaklassen med, och trycket
ökades. Staten skaffade pengar genom ökad
skatteindrivning, vilket i sin tur hade nya
krav till följd. Slutet är hyperinflation och
sänkt standard för alla.
Angrepp på flera fronter
När vi som bäst behövde alla resurser för att
möta krisen underminerades vår motståndsvilja av attacker på olika områden – skola,
universitet, religion, kultur, ekonomi. Gemensamt bidrog angreppen till att göra oss
osäkra om våra materiella och moraliska resurser. Det skedde genom att nivellera och
utsudda gränser mellan rätt och orätt, sant
och osant. Ursprunget ligger i strömningar
som hör hemma hos Marx och Freud. Bägge
bygger på teorier, som vill ge sken av att vara
vetenskapliga utan att vara det och bygger
vidare med metoder som icke har med vetenskap att göra. Under det att den verklige
vetenskapsmannen prövar en teori genom
att söka vederlägga den, följer marxisten
försvarsadvokatens metod att endast söka efter vad som kan tyckas ge stöd åt hans teori
med förbigående av allt som kan tala emot.
Marxisten får allt att passa in i det på förhand ritade mönstret. Paul Johnsons bild av
den marxistiska argumenteringen, som så
kännetecknat den radikala debatten under
sextio-talet, erinrar om det hopplösa försö-
ket att söka överbevisa en person som lider
av en fix ide. Allt vad man kan dra fram för
att befria honom ur hans tvångsföreställning
finner han bara vara ytterligare stöd för vad
han tror sig se.
Vårt språk, som är avsett att göra klart vad
l
l
1
•
:
164
en sak gäller, är vår första försvarslinje. Vi som ras, miljö, fred, försörjning, u-hjälp.
är inte utan skuld till att den genombrutits Kyrkan blir en proteströrelse bland andra,
över hela linjen . I smärtlindrande syfte har och ekumeniken blir en samling kring minseufemismerna, de förskönande omskriv- ta gemensamma nämnaren.
ningarna, spritt sig. Den utveckling som hos
oss lett till yrken som ”lokalvårdare” har en
ännu större omfattning i det ordrika och
böjliga engelska språket. Det gäller ord av
politisk innebörd såväl som mera triviala
ting. ”Eggs are not big or small but !arge,
medium och standard”. Eufemismerna har
en kort livslängd och måste ständigt ersättas
av nya. Till det välmenande syftet kommer
avsiktliga manipulationer i syfte att vilseleda
och förvilla. Låt vara att ingen i Europa eller
Amerika låter sig duperas av kommunisternas ”folkdemokrati”, ”fred” eller ”vänskap”
måste vi dessvärre räkna med att sådana ord
aningslöst kan anammas i tredje världen för
vad de ursprungligen betyder. För sent skall
man upptäcka den nya innebörden. En verklig plantskola för ett nytt politiskt ”lyckospråk” är icke oväntat Förenta Nationerna.
Underutvecklade länder blev utvecklingsländer, och därifrån var steget inte långt till
snabbutvecklande länder med den bibetydelsen att de äldre staterna i väster hade stagnerat. Och liksom ord förskönats har andra
ord nedsvärtats så att ingen vågar använda
dem. Dit hör ord som kapitalism och koloni.
Varje civilisation har hittintills byggt på
religiösa värderingar och vi har strävat efter
mål vi inte själva ställt. I dag vill vi råda själva
och förlitar oss på självkontroll. Kyrkorna
anpassar sig och erbjuder program utan religion. Rester av en kristen tankebyggnad får
utgöra grunden för en inomvärldslig psykologi och humanitär idealism kring frågor
Den verkliga förvirringen
Liksom man våldför sig på sanningen möter
vi våldet också i samhället. Våld har alltid
funnits, och alltid har man sökt sätta gränser
för våldet. Nu söker man legitimera våld
utöver gängse gränser. Tankar från
Nietzsche har gått vägen över Sorel till Heidegger och Sartre. Den sistnämndes romangestalter vinner sig frihet genom våldshandlingar, och i företalet till lärjungen Fanon
”Les Damnes de la Terre” är Sartre blodtörstigare än författaren själv. Denne Fanon är
algerier och i Paris utbildad till advokat men
kom att bli en fanatisk våldsideolog, som
ställt sig bakom den arabiska terrorismen. l
detta sammanhang har också studentagitatorn Marcuse sin plats. Hos honom är tolerans ett ont som skyddar det etablerade samhället, som bygger på ett system som rymmer orättvisor, som endast kan avlägsna~
med våld. Ur dessa källor hämtade Ulrike
Meinhof tankar och handlingskraft. Teologerna i Kyrkornas Världsråd kommer- för
att också få vara med på ett hörn – och
rekommenderar stöd åt gerillarörelser som
riktar sig mot ett ”systemvåld”. Terrorvåldet
skulle alltså ha samma moraliska rätt som ett
försvarskrig.
är vi som bäst behövt visa besinning och
vilja till rationell analys drabbades vi av ”ekologisk panik” som följd av en rad skrämselvisioner. Luften förgiftad, marken förstörd,
jordens resurser uttömda och en överbefolkadjord -vilket icke är sant. Det är omöjligt
för en lekman att bedöma riktigheten av på-
tående och motpåstående. Men uppenbart
är att den förkättrade kapitalistiska världen
1·i at större vilja och förmåga att hejda dessa
faror än den totalitära östvärlden. En känslomässig retorik kom västvärlden att i rena
förskräckelsen falla undan för arabvärldens
oljepolitik och därmed öppna portarna för
en rad katastrofala följder. Kapitlet om den
”ekologiska paniken” i Paul Johnsons bok är
1isserligen det som mer än något annat
vänder upp och ned på invanda synsätt, men
det skall också ägas att det är det minst
övertygande. Vad skall man tex säga när
han åberopar en amerikansk undersökning
som funnit att hästens ”utsläpp” är sex
hundra gånger större än bilens!
Med sin ”Enemies of Society” har Paul
Johnson gett en historisk karta, där vi kan se
hur vi gått vilse. Han har pekat ut var någon- 165
stans fienden satt upp sina falska vägvisare,
men han har också visat hur vi skall komma
ur förvirringen. Det är klart att en uppgörelse på så bred front som denna måste ge
felfinnarna möjligheter till fynd, men det
rubbar inte riktigheten i hans totalanalys.
Man kan glädja sig åt att det kommit en
reaktion – och det är inte den enda – mot
den propaganda som under minst ett decennium utn yt~ade ungdomlig entusiasm och
vilja att skapa sin egen framtid. Tidningar
och bokförlag ställde upp för att aningslöst
ge spridning åt både avsiktlig och okunnig
propaganda. Om stämningarna nu har vänt
sig, är det dock för tidigt att glädja sig, ty av
dem som under studietiden blev synskadade
sitter nu många på poster där de förverkligar sina befångda ideer. Men man skall inte
ge upp hoppet att de kan få en klarare syn
när de vänder sig om och betraktar vad de
varit med om. Paul Johnson är ju själv en av
dem.
t
GUNNAR DAHMEN:
Samhällets fiender
Det lågfilosofi bakom 60-talets
studentrevolutionära strömningar, somfick
sin höjdpunkt i de tyska terrorgrupperna,
Baader-Meinhof och andra. Namn som
Heidegger, Sartre ochMarcusekan nämnas
i sammanhanget. Engelsmannen Paul
j ohnson var en gång socialist och utgivare
av New Statesman. Nu har han skrivit en
bok om vad han varit med om. Teollic
Gunnar Dahmen ger en kritisk redogörelse
för boken. Han konstaterar till sist att det
vore önskvärt attflera av 60-talets studenter,
nu ofta placerade på inflytelserika platser i
samhälletfrån vilka deförsöker genomföra
sina befängda ideer, också någon gång ville
blicka tillbakaför att,förhoppningsvis, förstå
något av sin egen bakgrund.
Knappt hade fransmännen vid andra
världskrigets slut skickat hem .tyskarna förrän de välkomnade den tyska filosofi, som
ligger bakom så mycket av vilsenhet, osäkerhet och våld. Det hjärtliga mottagandet ägde
rum i Sorbonne 1946. Då höll Sartre sin
ryktbara föreläsning ”L’existentialism est un
humanism”. Denna iakttagelse om sambandet mellan tysken Heidegger och fransmannen Sartre gör engelsmannnen Paul Johnson i sin bok ”Enemies of Society” (London,
Weidenfeld and Nicolson). Att känna fienden är en god början att övervinna honom,
och som huvudredaktör under senare hälften av sextio-talet för den socialistiska ”New
Statesman” är Johnson väl förtrogen med de
fiender som vill upplösa vår civilisation för
att efter fullbordat verk inbjuda diktaturen
att ta över.
Det är kanske säkrast att från början tala
om att Pauljohnson tror på kapitalismen, på
medelklassen, på vetenskapen, på individen,
på respekt för lagen. Han är övertygad om
att det finns handlingar som under alla förhållanden är goda likaväl som det finns
handlingar som är onda oavsett bakgrund
och yttre villkor. Han tror på demokrati,
som innebär laglig möjlighet att avlägsna en
regering utan att tillgripa våld, men inte att
demokrati nödvändigt betyder allas jämställdhet eller att var man skall ha en röst.
Han tror inte på den vetenskap, som likt en
försvarsadvokat bara söker bevis som passar
en teori, och han tror inte på fackliga organisationer, som befäster medelmåttan och sätter sig över lagen. Utrustad med en sådan
grundinställning måste han givetvis räkna
med att alla lärjungar till Marx och Freud
tänder kättarbålet för honom. Han vågar
ändå räkna med att samhällets friska krafter
skall ha tid och mod att ompröva en rad av
de uppfattningar som samhällets fiender under lång tid fått utbreda som självklara.
När man talar om ”det tyska undret” eller
”det japanska undret” glömmer man att de
bara är exempel på ”det kapitalistiska undret”, som räddat oss alla från hungersnöd
och misär. Att vi kunnat nå vår standard
beror på industrialiseringen och den fria
marknadens krafter, vilka är en skapelse av
kapitalismen. l stället för att erkänna detta
har man pekat på bilden av storstädernas
slum i de nya storstäderna och glömt den
misär som fanns på landsbygden och som
drev människorna till fabrikerna. Kapitalismens brister kan avhjälpas, men botemedlet
är i varje fall icke socialism, som leder till
stagnation, standardsänkning och ett samhälle där det bara finns två klasser – det nya
frälset av partifolk och byråkrater samt de
övriga.
Den medelklass, som kapitalismen skapar
och som utgör gynnsammaste förutsättning
för individuella initiativ, har inte någon plats
i det socialistiska samhället. När kapitalismen möter en normal lågkonjunktur finns
ett botemedel i den statliga stimulans, som
kan återställa balansen och är en tillämpning
av Keynes läror att förebygga inflation. När
icke desto mindre 1970-talet mötte en lågkonjunktur där det keyneska receptet inte
tvcktes verka, var orsaken den att Keynes
icke räknat med den inflation som är en
följd av det organiserade fackets ständigt
ökade krav. är industriarbetarna framgångsrikt tilltvingat sig högre löner följde
163
även ~änstemannaklassen med, och trycket
ökades. Staten skaffade pengar genom ökad
skatteindrivning, vilket i sin tur hade nya
krav till följd. Slutet är hyperinflation och
sänkt standard för alla.
Angrepp på flera fronter
När vi som bäst behövde alla resurser för att
möta krisen underminerades vår motståndsvilja av attacker på olika områden – skola,
universitet, religion, kultur, ekonomi. Gemensamt bidrog angreppen till att göra oss
osäkra om våra materiella och moraliska resurser. Det skedde genom att nivellera och
utsudda gränser mellan rätt och orätt, sant
och osant. Ursprunget ligger i strömningar
som hör hemma hos Marx och Freud. Bägge
bygger på teorier, som vill ge sken av att vara
vetenskapliga utan att vara det och bygger
vidare med metoder som icke har med vetenskap att göra. Under det att den verklige
vetenskapsmannen prövar en teori genom
att söka vederlägga den, följer marxisten
försvarsadvokatens metod att endast söka efter vad som kan tyckas ge stöd åt hans teori
med förbigående av allt som kan tala emot.
Marxisten får allt att passa in i det på förhand ritade mönstret. Paul Johnsons bild av
den marxistiska argumenteringen, som så
kännetecknat den radikala debatten under
sextio-talet, erinrar om det hopplösa försö-
ket att söka överbevisa en person som lider
av en fix ide. Allt vad man kan dra fram för
att befria honom ur hans tvångsföreställning
finner han bara vara ytterligare stöd för vad
han tror sig se.
Vårt språk, som är avsett att göra klart vad
l
l
1
•
:
164
en sak gäller, är vår första försvarslinje. Vi som ras, miljö, fred, försörjning, u-hjälp.
är inte utan skuld till att den genombrutits Kyrkan blir en proteströrelse bland andra,
över hela linjen . I smärtlindrande syfte har och ekumeniken blir en samling kring minseufemismerna, de förskönande omskriv- ta gemensamma nämnaren.
ningarna, spritt sig. Den utveckling som hos
oss lett till yrken som ”lokalvårdare” har en
ännu större omfattning i det ordrika och
böjliga engelska språket. Det gäller ord av
politisk innebörd såväl som mera triviala
ting. ”Eggs are not big or small but !arge,
medium och standard”. Eufemismerna har
en kort livslängd och måste ständigt ersättas
av nya. Till det välmenande syftet kommer
avsiktliga manipulationer i syfte att vilseleda
och förvilla. Låt vara att ingen i Europa eller
Amerika låter sig duperas av kommunisternas ”folkdemokrati”, ”fred” eller ”vänskap”
måste vi dessvärre räkna med att sådana ord
aningslöst kan anammas i tredje världen för
vad de ursprungligen betyder. För sent skall
man upptäcka den nya innebörden. En verklig plantskola för ett nytt politiskt ”lyckospråk” är icke oväntat Förenta Nationerna.
Underutvecklade länder blev utvecklingsländer, och därifrån var steget inte långt till
snabbutvecklande länder med den bibetydelsen att de äldre staterna i väster hade stagnerat. Och liksom ord förskönats har andra
ord nedsvärtats så att ingen vågar använda
dem. Dit hör ord som kapitalism och koloni.
Varje civilisation har hittintills byggt på
religiösa värderingar och vi har strävat efter
mål vi inte själva ställt. I dag vill vi råda själva
och förlitar oss på självkontroll. Kyrkorna
anpassar sig och erbjuder program utan religion. Rester av en kristen tankebyggnad får
utgöra grunden för en inomvärldslig psykologi och humanitär idealism kring frågor
Den verkliga förvirringen
Liksom man våldför sig på sanningen möter
vi våldet också i samhället. Våld har alltid
funnits, och alltid har man sökt sätta gränser
för våldet. Nu söker man legitimera våld
utöver gängse gränser. Tankar från
Nietzsche har gått vägen över Sorel till Heidegger och Sartre. Den sistnämndes romangestalter vinner sig frihet genom våldshandlingar, och i företalet till lärjungen Fanon
”Les Damnes de la Terre” är Sartre blodtörstigare än författaren själv. Denne Fanon är
algerier och i Paris utbildad till advokat men
kom att bli en fanatisk våldsideolog, som
ställt sig bakom den arabiska terrorismen. l
detta sammanhang har också studentagitatorn Marcuse sin plats. Hos honom är tolerans ett ont som skyddar det etablerade samhället, som bygger på ett system som rymmer orättvisor, som endast kan avlägsna~
med våld. Ur dessa källor hämtade Ulrike
Meinhof tankar och handlingskraft. Teologerna i Kyrkornas Världsråd kommer- för
att också få vara med på ett hörn – och
rekommenderar stöd åt gerillarörelser som
riktar sig mot ett ”systemvåld”. Terrorvåldet
skulle alltså ha samma moraliska rätt som ett
försvarskrig.
är vi som bäst behövt visa besinning och
vilja till rationell analys drabbades vi av ”ekologisk panik” som följd av en rad skrämselvisioner. Luften förgiftad, marken förstörd,
jordens resurser uttömda och en överbefolkadjord -vilket icke är sant. Det är omöjligt
för en lekman att bedöma riktigheten av på-
tående och motpåstående. Men uppenbart
är att den förkättrade kapitalistiska världen
1·i at större vilja och förmåga att hejda dessa
faror än den totalitära östvärlden. En känslomässig retorik kom västvärlden att i rena
förskräckelsen falla undan för arabvärldens
oljepolitik och därmed öppna portarna för
en rad katastrofala följder. Kapitlet om den
”ekologiska paniken” i Paul Johnsons bok är
1isserligen det som mer än något annat
vänder upp och ned på invanda synsätt, men
det skall också ägas att det är det minst
övertygande. Vad skall man tex säga när
han åberopar en amerikansk undersökning
som funnit att hästens ”utsläpp” är sex
hundra gånger större än bilens!
Med sin ”Enemies of Society” har Paul
Johnson gett en historisk karta, där vi kan se
hur vi gått vilse. Han har pekat ut var någon- 165
stans fienden satt upp sina falska vägvisare,
men han har också visat hur vi skall komma
ur förvirringen. Det är klart att en uppgörelse på så bred front som denna måste ge
felfinnarna möjligheter till fynd, men det
rubbar inte riktigheten i hans totalanalys.
Man kan glädja sig åt att det kommit en
reaktion – och det är inte den enda – mot
den propaganda som under minst ett decennium utn yt~ade ungdomlig entusiasm och
vilja att skapa sin egen framtid. Tidningar
och bokförlag ställde upp för att aningslöst
ge spridning åt både avsiktlig och okunnig
propaganda. Om stämningarna nu har vänt
sig, är det dock för tidigt att glädja sig, ty av
dem som under studietiden blev synskadade
sitter nu många på poster där de förverkligar sina befångda ideer. Men man skall inte
ge upp hoppet att de kan få en klarare syn
när de vänder sig om och betraktar vad de
varit med om. Paul Johnson är ju själv en av
dem.