Ulf Wickbom; Lars Gyllensten
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
ULF WICKBOM:
Lars Gyllensten
Om någon i början av 60-talet hade föreslagit prosektor Lars Gyllensten som Svenska
Akademiens ständige sekreterare, skulle detta närmast ha betraktats som ett försök till
samhällsomstörtande verksamhet. Dessutom
hade tanken verkat lika befängd, som om
Artur Lundkvist hade avslöjat framtidsplaner på att bli kollega i Svenska Dagbladet
med Myrdals vanartige son Jan.
Det var då. Nu är Jan Myrdal hopplöst
omodern hos vänstern, Artur Lundkvist har
lämnat Dagens Nyheter och Lars Gyllensten
har efterträtt Karl-Ragnar Gierow, han som
så länge förbluffade reportrarna från
grund- och journalistskolan med att kunna
presentera Nobelpristagare på tre kulturspråk.
Svenska Akademien betraktas av många
som en uppfostringsanstalt, där snillen
ikläds frack och etablerad smak. Lars Forsell
förekommer numera regelbundet i Veckojournalen.
Men sekreterare Gyllensten har en mer
frihetlig syn på de Aderton. – Fria institutioner som Svenska Akademien har en viktig
roll att spela i dagens kommersiella masskultur, proklamerade han efter utnämningen
till sekreterare ijanuari 1977.
Det var ett eko av hans tal på högtidssammanträdet några veckor tidigare. – Ska vi
lägga ner Sverige, frågade han kungen och
de övriga åhörarna i Börssalen.
Gyllensten menade, att vårt nationella
oberoende hotas av en global coca-colakultur
som skvalar samma musik i Tornelilla som i
Montevideo.
Akademien har försökt stävja denna
världsomspännande miljöförstöring genom
att ge ut tidskriften Artes, dödsdömd vid
starten, men nu en klar publikframgång under Östen Sjöstrands ledning. Gyllensten var
en av dem som låg bakom dess tillkomst.
Utbrottet på högtidssammanträdet var
inget ovanligt. Lars Gyllensten döljer bakom
sin blida fasad ett intellektuellt temperament
som ibland gör honom tvärförbannad. Plötsligt kan han skärpa tonfallet för att placera
polisen ”i maktens och brutalitetens ~änst”
eller gissla politikerna som rev trindbergshuset för att få ljus och luft vid Karlaplan.
Nu senast trädde han fram och fördömde
alla som hade missunnat Harry Martinson
och Eyvind Johnson deras Nobelpris och
därmed förgiftat deras sista år. Mellan raderna stod det fullt läsbart: ”Olof Lagercrantz, avbeställ fracken, hälsningar De
Aderton”.
Men inte ens kulturdebattens verkliga exegeter förstod vad resten av vredesutbrottet
handlade om. Det händer inte så sällan att
Lars Gyllenstens inlägg i det offentliga meningsutbytet blir monolog eller predikan.
Kritiker och doktorander brukar gärna
förklara att det fina med Gyllensten är just
hans obegriplighet – fast det kallas dubbeltydig inom litteraturvetenskapen.
Den kurragömmaleken började redan
1946. Med några öl och medicinarkollegan
Torgny Greitz skrev Gyllensten ihop en diktsamling. Den hette Camera Obscura. Kritikerna tog den på allvar. Så trädde pseudonymen J an Wietor fram in corpore och förklarade att alltsammans hade varit ett skämt
med 40-talslyrikens bildspråk.
åväl, Gyllensten kom snart igen och etablerade sig som en av generationens viktigas- ————————…………
244
te författare. Med Barnabok, Senatorn, Sokrates dod, Senilia m fl blev han något av en
svensk Camus, ständigt redo att diskutera
sanning och moral i klara ordalag. Till på
köpet var det högst underhållande.
Ända till för några år sedan kombinerade
Gyllensten författarskapet på Karlavägen
med sin medicinska forskning på Karolinska
Institutet. Prosektor Gyllensten berättade
gärna hur hans böcker var ett försök att
anbringa en naturvetenskaplig metod på
livsfrågorna. Den verksamheten stod i förbund med liberalismen, hävdade han.
Liberalismen stod inte högt i kurs på den
tiden. Men det var ändå lite överraskande
att just denne stränge strävare efter livets
precision bland marsvin och människor blev
angripen av professor Gunnar Biörck för
”trolöshet”, när den debatten rasade som
bäst (eller värst, beroende på hur man ser
det) i början av 60-talet.
Angreppet tog så hårt att Gyllensten
lockades ut till replik. – Trolöshet är ingen
scoutregel, förklarade han. Jag är inte alls
principiellt osolidarisk. Jag menar bara, att
man skall rannsaka giltigheten hos sina solidariteter, sade han och bekände sig till en
”hygglighetsideologi” där tolerans och medkänsla var honnörsord.
Gyllensten var en allmänt utnyt~ad måltavla på den tiden. Nyvänstern misstänkte
honom för nykonservatism (allt skulle vara
nytt …) och en vänstergrupp inom författarförbundet anklagade honom för ”grava
övergrepp mot yttrandefriheten”. Han skulle tillsammans med andra personer i radiostyrelsen ha ”satt igång en komplott för att
påverka Sveriges Radios program i en för
socialdemokratin förmånlig riktning”, hette
det.
Påståendet måste ha förvånat inte bara
Gyllensten utan också varje socialdemokrat
som hörde på radio eller TV. Men sedan
dess har Gyllensten rannsakat sina solidariteter och lämnat radiostyrelsen.
Två veckor före förra valet avslöjade han
en ny politisk hemvist. – I hela mitt liv har
jag stött socialdemokratin, sade han. Nu lägger jag min röst på centern, meddelade han
och angav kärnkraften som motiv.
Därmed hade P O Sundman fått en partikamrat i akademien, regeringen Palme föll
och Thorbjörn Fälldin började den långa
marschen ut ur kärnkraftsamhället.
Det är detta slag av händelser som ibland
skymmer det faktum, att Lars Gyllensten
fortfarande är en av vår tids mest betydande
författare. Kanske har vi det offentliga liv
som vi för~änar.
ULF WICKBOM:
Lars Gyllensten
Om någon i början av 60-talet hade föreslagit prosektor Lars Gyllensten som Svenska
Akademiens ständige sekreterare, skulle detta närmast ha betraktats som ett försök till
samhällsomstörtande verksamhet. Dessutom
hade tanken verkat lika befängd, som om
Artur Lundkvist hade avslöjat framtidsplaner på att bli kollega i Svenska Dagbladet
med Myrdals vanartige son Jan.
Det var då. Nu är Jan Myrdal hopplöst
omodern hos vänstern, Artur Lundkvist har
lämnat Dagens Nyheter och Lars Gyllensten
har efterträtt Karl-Ragnar Gierow, han som
så länge förbluffade reportrarna från
grund- och journalistskolan med att kunna
presentera Nobelpristagare på tre kulturspråk.
Svenska Akademien betraktas av många
som en uppfostringsanstalt, där snillen
ikläds frack och etablerad smak. Lars Forsell
förekommer numera regelbundet i Veckojournalen.
Men sekreterare Gyllensten har en mer
frihetlig syn på de Aderton. – Fria institutioner som Svenska Akademien har en viktig
roll att spela i dagens kommersiella masskultur, proklamerade han efter utnämningen
till sekreterare ijanuari 1977.
Det var ett eko av hans tal på högtidssammanträdet några veckor tidigare. – Ska vi
lägga ner Sverige, frågade han kungen och
de övriga åhörarna i Börssalen.
Gyllensten menade, att vårt nationella
oberoende hotas av en global coca-colakultur
som skvalar samma musik i Tornelilla som i
Montevideo.
Akademien har försökt stävja denna
världsomspännande miljöförstöring genom
att ge ut tidskriften Artes, dödsdömd vid
starten, men nu en klar publikframgång under Östen Sjöstrands ledning. Gyllensten var
en av dem som låg bakom dess tillkomst.
Utbrottet på högtidssammanträdet var
inget ovanligt. Lars Gyllensten döljer bakom
sin blida fasad ett intellektuellt temperament
som ibland gör honom tvärförbannad. Plötsligt kan han skärpa tonfallet för att placera
polisen ”i maktens och brutalitetens ~änst”
eller gissla politikerna som rev trindbergshuset för att få ljus och luft vid Karlaplan.
Nu senast trädde han fram och fördömde
alla som hade missunnat Harry Martinson
och Eyvind Johnson deras Nobelpris och
därmed förgiftat deras sista år. Mellan raderna stod det fullt läsbart: ”Olof Lagercrantz, avbeställ fracken, hälsningar De
Aderton”.
Men inte ens kulturdebattens verkliga exegeter förstod vad resten av vredesutbrottet
handlade om. Det händer inte så sällan att
Lars Gyllenstens inlägg i det offentliga meningsutbytet blir monolog eller predikan.
Kritiker och doktorander brukar gärna
förklara att det fina med Gyllensten är just
hans obegriplighet – fast det kallas dubbeltydig inom litteraturvetenskapen.
Den kurragömmaleken började redan
1946. Med några öl och medicinarkollegan
Torgny Greitz skrev Gyllensten ihop en diktsamling. Den hette Camera Obscura. Kritikerna tog den på allvar. Så trädde pseudonymen J an Wietor fram in corpore och förklarade att alltsammans hade varit ett skämt
med 40-talslyrikens bildspråk.
åväl, Gyllensten kom snart igen och etablerade sig som en av generationens viktigas- ————————…………
244
te författare. Med Barnabok, Senatorn, Sokrates dod, Senilia m fl blev han något av en
svensk Camus, ständigt redo att diskutera
sanning och moral i klara ordalag. Till på
köpet var det högst underhållande.
Ända till för några år sedan kombinerade
Gyllensten författarskapet på Karlavägen
med sin medicinska forskning på Karolinska
Institutet. Prosektor Gyllensten berättade
gärna hur hans böcker var ett försök att
anbringa en naturvetenskaplig metod på
livsfrågorna. Den verksamheten stod i förbund med liberalismen, hävdade han.
Liberalismen stod inte högt i kurs på den
tiden. Men det var ändå lite överraskande
att just denne stränge strävare efter livets
precision bland marsvin och människor blev
angripen av professor Gunnar Biörck för
”trolöshet”, när den debatten rasade som
bäst (eller värst, beroende på hur man ser
det) i början av 60-talet.
Angreppet tog så hårt att Gyllensten
lockades ut till replik. – Trolöshet är ingen
scoutregel, förklarade han. Jag är inte alls
principiellt osolidarisk. Jag menar bara, att
man skall rannsaka giltigheten hos sina solidariteter, sade han och bekände sig till en
”hygglighetsideologi” där tolerans och medkänsla var honnörsord.
Gyllensten var en allmänt utnyt~ad måltavla på den tiden. Nyvänstern misstänkte
honom för nykonservatism (allt skulle vara
nytt …) och en vänstergrupp inom författarförbundet anklagade honom för ”grava
övergrepp mot yttrandefriheten”. Han skulle tillsammans med andra personer i radiostyrelsen ha ”satt igång en komplott för att
påverka Sveriges Radios program i en för
socialdemokratin förmånlig riktning”, hette
det.
Påståendet måste ha förvånat inte bara
Gyllensten utan också varje socialdemokrat
som hörde på radio eller TV. Men sedan
dess har Gyllensten rannsakat sina solidariteter och lämnat radiostyrelsen.
Två veckor före förra valet avslöjade han
en ny politisk hemvist. – I hela mitt liv har
jag stött socialdemokratin, sade han. Nu lägger jag min röst på centern, meddelade han
och angav kärnkraften som motiv.
Därmed hade P O Sundman fått en partikamrat i akademien, regeringen Palme föll
och Thorbjörn Fälldin började den långa
marschen ut ur kärnkraftsamhället.
Det är detta slag av händelser som ibland
skymmer det faktum, att Lars Gyllensten
fortfarande är en av vår tids mest betydande
författare. Kanske har vi det offentliga liv
som vi för~änar.