Thede Palm; Svensk säkerhetspolitik
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Svensk säkerhetspolitik
Den nu sittande 1978 årsförsvarskommitte
har tagit initiativ till en bok kallad ”Elva
åsikter om svensk säkerhetspolitik”. Fil dr
ThedePalm har läst den och går igenom den
isin artikel och kommenterar en del av
åsikterna. Tre av bokensförfattare kommer
från våra nordiska grannländer.
Artikelförfattaren konstaterar att deras
bidrag, som ger synpunkter på svensk
säkerhetspolitik som den ter sig utifrån, inte
är det minst värdefulla i boken.
Det är ett gott uppslag av 1978 års försvarskommitte att uppmana ett antal personer att
skriva ner sina meningar om svensk säkerhetspolitik. Resultatet föreligger i en bok,
”Elva åsikter om svensk säkerhetspolitik”
(Folk och försvar 1979). Boken kan sägas
vara uppdelad i tre avdelningar. Först kommer fem uppsatser av seriösa skribenter,
därefter tre bidrag av lika många kuriösa.
Att indelningen blivit sådan beror på en
slump, ty bidragen är tryckta i bokstavsordning efter författarna. Sist slutar boken med
tre uppsatser från nordiska grannländer. En
dansk, en finländsk och en norsk författare
har skrivit ner sina uppfattningar om den
svenska säkerhetspolitiken och om hur den
bör vara. Inte minst detta sista avsnitt ger
boken värde.
Det är naturligt att dessa nordiska författare yttrar sig ganska försiktigt om svenska
säkerhetsproblem. De vill så att säga inte
lägga sig i vad som inte direkt angår dem.
Men de klargör ändå vad de menar. Professor Jan-Magnus Jansson i Helsingfors sammanfattar ungefär så, att ett storkrig i Europa för närvarande är osannolikt, men man
räknar dock med ett sådant i finländsk försvarsplanering, eftersom detta krigsfall är
det enda då Finland i enlighet med vänskaps- och biståndsfördraget med Sovjetunionen kan bli indraget i krig. Han yurar sig
inte i frågan om denna tolkning av pakten
också är den man gör i Moskva.
Osannolikt eller inte, måste givetvis, säger
han, Sverige försvarsplanera med samma
möjlighet i sikte. Ett anfall som direkt syftar
till att ockupera Sverige som operationsbas
mot en motståndare förefaller inte troligt.
176
Förutsättningen härför vore dessutom att
Sverige genom ett påtagligt svagt försvar ”i
likhet med vissa länder under det andra
världskriget” – att inte nämna några nordiska länder vid namn får väl anses som ett
artigt hänsynstagande – direkt drar ett så-
dant anfall över sig. Men svenskt område
kan naturligtvis tangeras, både i norr och i
söder. Han slutar med att konstatera, att en
svensk utrikespolitik efter nuvarande riktlinjer är av avgörande betydelse för stabiliteten i Norden i allmänhet och speciellt för de
svensk-finländska relationerna.
Vad som menas med de sista orden är helt
enkelt att Finland tack vare Sverige inte
kommer i kontakt med ato annat än allra
längst i norr och att Sverige tack vare Finlands läge inte kommer i kontakt med
Warszawapakten annat än över Östersjön.
Det är därför som ett starkt svenskt försvar
är, som han säger, väsentligt för den nordiska stabiliteten.
Detta är ingen överraskande slutsats. Hänsynen till våra nordiska grannar har åtminstone hittills spelat en roll vid utformningen
av vår försvarspolitik. Det lär väntas av oss,
att sådana hänsyn skall tagas också i fortsättningen. Om statsmakterna bestämmer sig
för att inte göra det, borde man kunna förutsätta att Sveriges regering anmäler denna
sin avsikt för våra nordiska grannländers regeringar. Det torde vara det minsta man kan
begära.
ders C Sjaastad, verksam vid Norges Utrikespolitiska institut. Han gör i sin uppsats en
god, ingående analys av ’ordflankens militärstrategiska betydelse. Det är klan alt man
orge inte heller räknar med ett överhängande storkrig i Europa mellan de två supermakterna och deras paktanslutna. Samtidigt
måste man sätta sig in i vad ett sådant krig
skulle kunna betyda, och längst i norr inom
vad man kallar Nordkalottområdet ligger en
del av Norge.
I svensk försvarsdebatt brukar man numera aldrig underlåta att nämna Murmansk
och dess egenskap av Sovjetunionens största
Oottbas. Sjaastad gör mer än så. Han framhåller att det inte bara rör sig om flottan som
sådan. Det är där, huvudsakligen, som de
ryska rörliga kärnvapenbärarna är stationerade, och några kontroller i ”avspänningssyfte” kommer aldrig att accepteras där
uppe ”så länge Nordflottan och baskomplexet på Kola ä1· av avgörande betydelse för
Sovjetunionens förmåga att upprätthålla sin
del av den centrala, kämfysiska balansen.”
Med andra ord: Sverige ligger där det ligger, men inom dess närområde – och dit
kan i viss utsträckning Murmanskområdet
räknas- har växt upp centrum för ett kärnvapen komplex, som Sovjetunionen inte all
har dimensionerat för Sverige. Därom är
inte fråga. Det gäller något vida större, nämligen dess försvar eller vid behov anfall mol
en annan supermakt. Om Sverige håller 1ig
med ett golt konventionellt försvar, är risken liten för att Sovjetunionen skulle ha nagon önskan eller något behov av att säua sig
Norge och Danmark fast i Nordsverige eller i landet för ö1rigr.
Den norske medarbetaren boken är An- Om vån försvars styrka går ned alltför långt.
har Sovjetunionen inte råd att låta bli att se
till att åtminstone ordsverigeblir försvarat.
Sjaastad räknar med att ett eventuellt angrepp mot Sverige kommer att ske med konl·entionella stridsmedel. Det låter övertygande: skall man alls angripa Sverige är det
för att besätta landet, inte för att regera över
ett förstört land. Han räknar med snabba
anfall, som kommer överraskande och på
flera platser samtidigt. Enligt hans mening
har vi ett för begränsat flyg, särskilt attackflyg, för att kunna stoppa sådana anfall vid
eller utanför gränserna, och vår mobiliseringsberedskap är när det gäller armen av
naturliga skäl inte hög om vi inte fått förvarningar i god tid.
Den danske medarbetaren är i en högst
intressant artikel med för svensk försvarsdebatt nya grepp inne på liknande tankegångar. Han heter iels j0rgen Haagerup, är
utrikesredaktör i Berlingske Tidende och
väl känd som författare, detta även här i
Svensk Tidskrift. Om det kan sägas, skriver
han, alt det består ett säkerhetspolitiskt system i Europa baserat på existensen av två
allianssystem, Warszawapakten och ato,
tvcks det ha varit en mer eller mindre tyst
enighet om att systemets effekt, och därmed
dess krigsförebyggande effekt, är bäst be- ~änt av en höggradig militär koncentration.
Skulle Sverige, som befinner sig i skärningspunkten för de två alliansernas intresseområden, gå emot denna tendens till hög koncentration även i avspänningstider, kan detta medverka till ökad ostabilitet i Sveriges
eget närområde.
Haagerup diskuterar också den svenska
heliga kon, alliansfriheten. Det vågar man ju
177
knappast göra i Sverige, där alliansfrihet i
fred alltför ofta anses faktiskt leda till neutralitet i krig eller, annorlunda uttryckt: om
vi inte sluter förbund med någon makt, vore
det ofint av en annan att angripa oss. Haagerup påpekar att utvecklingen i både Danmark och orge går i riktning mot en närmare allians med Natoländerna än den som
redan finns. För att visa sin egen trovärdighet i förhållandet till sina allierade måste
dessa nordiska länder, med hänsyn till att
motsidan ju ökar sin krigsberedskap mer
och mer för vart år som går, också deltaga
mer i Nato och tillåta fler övningar och förberedelser på sina egna områden. Därmed
kommer de två allianserna WP och Nato fysiskt närmare varandra än de varit förr, nå-
got som förmodligen alltför litet uppmärksammats i Sverige. I vart fall har inga konklusioner dragits av detta faktum.
I övrigt påpekar Haagerup, liksom Sjaastad, att det för Sverige är nödvändigt att ha
olika beredskapsgrader att användas så snart
det allmänna läget skärps så att omvärlden
och vi själva vänjer sig vid att Sverige också
kan mobilisera och göra det snabbt. Risk
finns alltid att en svensk ledning i ett kritiskt
läge är rädd för beredskapshöjningar. De
skulle verka provokativa. Iakttagelsen ärnaturligtvis riktig. En av de svenska författarna
är inne på liknande tankegångar. Slutligen
påpekar Haagerup ganska kort och summariskt att all erfarenhet visar att förväntningar om militär nedrustning som ett utslag av
politisk avspänning hittills visat sig vara orealistiska och antagligen kommer att vara det
också i framtiden. Det är något vi bör räkna
med.
178
Tre särlingar
Tre av de författare, som inbjudits att lämna
bidrag till den så viktiga frågan om hur
svensk säkerhetspolitik skall gestaltas, förutsatt att den alls skall betyda svensk säkerhet i
krig, är något annorlunda. De tänker visserligen mycket och de drar sina slutsatser. En
av dem skriver att ”den dominerande doktrinen är emellertid att ett starkt försvar behövs för att avskräcka från ett angrepp, inte
för att utkämpa ett krig. Om ett angrepp
ändå kommer, blir det en fråga om att i det
läget överväga om försvaret skall träda i
kraft eller inte.” Samme författare har på
det teoretiska området kommit fram till att
”det är rimligt att konflikter som handlar om
konfliktlösning är de mest svårlösta.” Och
därmed lämnar vi docenten vid Uppsala universitet Peter Wallensteen.
Vad som skiUer de tre ickesvenska författare, som berörts ovan, och de två övriga i
den grupp, vi nu kommit till, är att de förra
sysslar med konkreta frågor, som de tar ställning till utifrån kunskaper och politisk erfarenhet. Docenten vid Lunds universitet Hå-
kan Wiberg är helt och hållet teoretiker. är
han efter en lång och inte ointressant genomgång av världen i övrigt närmar sig Sverige, har han inte mycket mer än allmängods
att komma med. Någon ledning för försvarskommitten kan det knappast vara: medlemmarna där har också läst flera böcker. Typisk är för honom följande utläggning, som
handlar om ett konfliktfall som kommitten
bör behandla: ”Genommarschförsök i Sverige i samband med konventionellt krig i Europa bör vara med, eftersom det förefaller
vara det mest sannolika hotet i händelse av
ett sådant krig, eftersom det ställer Sverige
inför betydande faror för krigshandlingar
och förlust av oberoende, och eftersom det
kan ligga inom möjligheternas gräns att avhålla från ett sådant angrepp” (citatet är ordagrant). Man undrar hur Wiberg egentligen tror att svenska staber i dag fungerar.
Helt utan tankeförmåga är de kanske inte.
Den tredje i gruppen är docenten ordahl Åkerman. Han är journalist och skriver
lätt och lekande – alltför lekande ibland när
det gäller fakta. Han utgår från ett obevisat
påstående: ”Alltmer sprider sig insikten au
ett kärnvapenkrig snart kan äga rum.” Detta
kan vara rätt och det kan också vara fel, men
vilket det är går inte att bevisa – att Åkerman har sagt det för att sedan kunna hänga
upp sina teser på det är helt enkelt inte tillräckligt. Men låt oss fortsätta. ”Rörligheten
och eldkraften hos den enskilda truppen har
ökat så sta•·kt att man knappast längre kan
jämföra dagens konventionella strid med
den som ägde rum under andra världskriget”. Jo, det kan man visst. Se t ex gränsstriderna mellan Vietnam och Kina. ”De ma
konventionella stridsmedlens vandring från
första utkast till förbandet i fält (är nu kortare) ibland hinner ett par generationer av
vapen passera under ett år.” Det vore intressant att få höra om ett enda vapen som kommit fram så fort!
l vissa bedömningar är han ohejdat ensidig. Det har ännu inte gått upp för honom
att Nordvietnam ledde erövringskriget mot
Sydvietnam: han kan säga att F L lyckades
”få den amerikanska krigsmaskinen att köra
fast i Vietnam”. Det är till att vara romantiker. Han har en fast tilltro till att kärnva·
penkriget skall komma, men hans framställning av hur och varför Sovjetunionen skulle
erövra ordnorge utan att behöva beröra
Sverige är egendomligt orealistisk. Han
skriver f ö inte om Sovjetunionen utan oftast
om Warszawapakten – han vill inte stöta sig
med någon. Men han kan utan tvekan skriva
”men skulle pakten mot all förmodan vilja ta
sig genom Sverige för att ockupera Norge
menar jag att det i dag finns långt bättre skäl
att acceptera detta än det fanns för motsvarande trafik under andra världskriget.” Motsvarande? Trafiken då började först sedan
~orge var ockuperat och stridshandlingarna
upphört – eller hur är det att vara docent i
historisk säkerhetspolitik?
Åkerman utgår nästan alltid från förutbestämda meningar. Därefter skriver han på
det hela taget bra om dem. Han kostar t o m
på sig att erkänna att han tidigare i fråga om
civilmotstånd haft för stor tilltro till dess
möjligheter. Han är alltid läsbar, och som
politisk förströelselitteratur bör kommitten
ha viss glädje också av honom. Tyvärr har
den ingenting att lära av honom. Det
”gränsskydd”, som han förespråkar och som
skall användas för att försvara människorna,
inte ”territoriet”, är totalt orealistiskt. Det
skall dessutom enligt Åkerman organiseras
samtidigt som försvarsanslagen skall sänkas
och därmed imponera på den värld ”som
nästan slutat hoppas på det mirakel som en
nedrustning innebär”. Hans kännedom om
vår värld är begränsad.
179
läggs till grundval för pretentiösa och tvivelaktiga slutsatser, övergå till Gunnar
Heckschers bidrag i boken ger en rent intellektuell tillfredsställelse. Han är ingen spå-
man och ger sig inte ut för att kunna förutsä-
ga världens gång. Men han har sett världen
som den är och förstår att analysera vad han
sett. Ett avsnitt som Småstater och u-länder
är mönstergillt.
Heckscher konstaterar att mellan olika uländer finns mycket stora skillnader. En del
av dem är inte alls fredsvänliga. Krig är för
en del regimer ett naturligt politiskt instrument. Samtidigt utövar de ett inflytande,
som knappast står i proportion till deras betydelse. De håller ihop inom FN , men maktrelationerna där mellan stora och små stater
har, säger han, föga anknytning till verkligheten. Det är skönt att sådant sägs ut. FNs
betydelse minskar – Heckscher säger ingenting om att detta beror på generalsekreterarens person, fast han ju antyder att efter
Dag Hammarskjöld har supermakter och
stormakter sörjt för att ingen mer skulle få
en ställning som dennes. Sverige är FN-centrerat i sin utrikespolitik, men det är fel att
tro att Sverige betyder något väsentligt. Bara
inom ett område kan Sverige verkligen på-
verka omvärlden och det är inom vårt geografiska närområde. Där är Sveriges politik
och stabilitet av betydelse, där är det av vikt
att vi bevarar vår trovärdighet när vi talar
om vår vilja att bevara och fortsätta vår
säkerhetspolitik.
Däremot, säger Heckscher, torde vårt
goda förhållande till u-länderna sakna betyFörsvar och u-länder delse ur säkerhetspolitisk synpunkt. ”BiAtt från diverse luftiga funderingar, som ståndspolitiken är en del av vår utrikespoli- 180
tik, men den tillhör inte säkerhetspolitiken”.
Det känns också befriande att läsa.
Chefredaktör Lennart Hirschfeldt i Upsala Nya Tidning är kanske en aning mer
optimistisk, men inte mycket. Både biståndspolitik och nedrustningspolitik ingår som
viktiga inslag i svensk säkerhetspolitik, menar han. Men de kan inte betraktas som alternativ till försvarspolitiken. ”Totalförsvarets uppgift, att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig och att i ett läge
av konfliktrisker hålla Sverige utanför, ställer krav som bestäms av den säkerhetspolitiska miljö i vilken vi lever.” Det är så sant
som det är sagt. En sak är att vi hjälper
andra länder. De flesta är beredda att skriva
under den svenska politiken. Man skall bara
inte tro att denna hjälp har någon fredsbevarande effekt, eller att andra stater bryr sig
om oss om vi skulle råka illa ut, eller att vi
genom vårt goda exempel skall kunna påverka andra. l den illusionen lever allt för
många.
I sin välskrivna uppsats understryker
Hirschfeldt kraftigt, att stabiliteten i Norden
är en fredsfaktor i Europa. Detta är inget
nytt, men det tål att upprepas. Det är här
som Sverige har sitt ansvar. ”En väsentlig
försvagning av totalförsvarets nuvarande relativa styrka skulle leda till osäkerhet i omvärlden.” Det låter bekant. Det är inte märkvärdigt på något sätt, men det torde vara vår
allra största skyldighet just nu och sådan
världen är att se till att så inte sker.
Svenskt försvar och svensk försvarsvilja
Hur det svenska försvaret skall utformas för
att motsvara de uppgifter som Heckscher
och Hirschfeldt – och många andra – anser
att det har, behandlas bland annat i Johan
Tunbergers uppsats. Om författaren, som
är journalist i Svenska Dagbladet, här inte
behandlas utförligt, beror detta inte på au
vad han skrivit är dåligt. Tvärtom, det är
högst läsvärt. Men Tunberger är inriktad på
att diskutera försvarets utformning, där han
kommer med nya uppslag, och man skall ha
särskild kompetens för att gå in i resonemanget.
I sin uppsats kommer också fru Alva Myrdal in på sammansättningen av det svenska
försvar, som hon anser bör uppehållas. Hon
föreslår i största allmänhet vad hon kallar
”selektiva strukturförändringar i totalförsvaret”, vilka dessutom skall medföra avsevärda konstnadsbegränsningar. Detta är att
sätta målet högt. Bakgrunden är att hon är
övertygad om, och vill övertyga andra om att
Sverige inte kommer att utsättas för angrepp i vanlig mening utan troligen för nå-
gon form av hot och utpressning. Hon tror
på terrorangrepp av fjärrstyrda missiler
med högexplosiva stridsladdningar. Det är
litet svårt att förstå hur hon kornit fram till
sin åsikt. Hon konstaterar att konventionella
vapen sprids och deras antal ökar. Samtidigt
producerar supermakterna kärnvapen. Ingen av supermakterna önskar komma i
direktkonfrontation med den andra. Likafullt kan man inte helt utesluta ett framtida
ömsesidigt förintelsekrig dem emellan. Det
är inte lätt att få resonemanget att gå ihop.
I ett sådant krig väntar hon att de krigförande, om de vill behärska svenskt område
helt eller delvis, skall hota med bombning
och fullfölja hotet med ”massiva” angrepp.
Sedan en av dem gjort detta, får man väl
förmoda att samma makt sätter igång med
att lägga beslag på de mål som den dels
önskat behärska, dels bombat sönder. Man
får då förmoda en motsvarande bombning
från den andra sidan. Och så vidare.
Det är alldeles givet att man kan måla upp
sådana framtidsbilder och, om man har fanta i, ännu värre. Man får då tänka sig att
stormakternas egna områden först bombas
sönder och att förstörelsen sedan blir allmän. Häråt kan givetvis inte Sverige göra
någonting. Fru Myrdal önskar i alla fall ett
som hon menar starkt försvar mot bombhoten och att vi skall hävda vår neutralitet.
Men detta är inte någon obetydlig uppgift. Hon kräver nämligen att vi inte skall
tillåta överflygningar, inte heller transiteringar, ja helt enkelt att vi skall vara helt
utanförstående och neutrala. Och denna
neutralitet skall vi ha klargjort för tänkbara
angripare i förväg, och hos kärnvapenägande stater skall vi ha begärt utfästelser
om att inga sådana vapen skall användas mot
oss. Över huvud är Alva Myrdal ett gott exempel på dem som menar att vi skall hävda
vår alliansfrihet i fred så att inga anständiga
makter skall tänka sig att angripa oss i krig.
Alva Myrdal vill att Sverige, för att kunna
fullgöra sina skyldigheter, skall ha ett gränsförsvar byggt på huvudsakligen flyg och flotta. Däremot skall vårt invasionsförsvar skä-
ras ner. Om en fiende alltså inte går på hennes linje att komma med hot och förhärjande bombning utan i stället börjar med en
luftlandsättning, får vi svårare att försvara
oss, detta så mycket mer som vi inte skall få
181
ha attackflyg. Härvidlag tjänstgör Alva Myrdal som stöd för vissa yngre socialdemokrater.
Om dem handlar i oväntat hög grad inledningsartikeln till boken. Den är skriven
av chefredaktören för Örebro-Kuriren (s)
Sven O Andersson. Han kallar sin uppsats
Försvarspolitik och politisk klimatbildning
och redogör ganska utförligt för den förändring i bedömningarna av försvaret, som utvecklats inom hans parti från partikongressen 1972. Då framträdde fru Theorin och
fick emot partiledningen igenom att kongressen skulle besluta att något nytt flygplan
80 inte skulle få byggas. Man kan förstå att
försvarsministern var upprörd. Tre år senare sattes hon på plats av bl a partiledaren
själv. Så kom 1978 års partikongress. Då var
åter rollerna förändrade. Olof Palme hade
påverkats. Kongressen fick ta ställning till
motioner i försvarsfrågan, som kom från olika håll men som råkat bli lika formulerade!
En kampanj hade drivits inom partiet, och
drivits hårt.
Den har i dessa dagar gett resultat. När
det blev klart att regeringen ville ha enighet i
försvarsfrågan och tydligen kunde tänka sig
att låta svensk flygindustri fortleva, sammankallade Olof Palme snabbt en presskonferens och sade nej. Han kunde stödja sig på
sitt partis avståndstagande från B3LA. Det
var en seger för fru Theorin. Opinioner och
verksamma sådana kan bildas på de mest
egendomliga grunder. Men händelsen visar
också att försvarskommitten måste studera
den bok, om den själv så riktigt initierat,
utan att kunna räkna på att ens de mest
förnuftiga förslag går igenom.
182
Vår egen trovärdighet, vårt ansvar för
Norden, våra skyldigheter mot det Europa,
på vars ytterflank vi ligger och där sammanstötningar trots allt är tänkbara, allt detta får
i vissa fall vika. Någon karakteristik av så-
dant handlande skall inte göras här. Avsikten har varit att fästa uppmärksamheten på
de elvas bok, med dess både goda och mer
besynnerliga innehåll. Hur detta än utnyttjas, blir det i en fråga av allra största betydelse för Sveriges framtid.
I en bilaga som medföljer detta nummer av tidskriften presenteras
FÖRENINGEN SVENSK TIDSKRIFTS VÄNNER
Stöd SVENSK TIDSKRIFT genom att bli medlem.
Svensk säkerhetspolitik
Den nu sittande 1978 årsförsvarskommitte
har tagit initiativ till en bok kallad ”Elva
åsikter om svensk säkerhetspolitik”. Fil dr
ThedePalm har läst den och går igenom den
isin artikel och kommenterar en del av
åsikterna. Tre av bokensförfattare kommer
från våra nordiska grannländer.
Artikelförfattaren konstaterar att deras
bidrag, som ger synpunkter på svensk
säkerhetspolitik som den ter sig utifrån, inte
är det minst värdefulla i boken.
Det är ett gott uppslag av 1978 års försvarskommitte att uppmana ett antal personer att
skriva ner sina meningar om svensk säkerhetspolitik. Resultatet föreligger i en bok,
”Elva åsikter om svensk säkerhetspolitik”
(Folk och försvar 1979). Boken kan sägas
vara uppdelad i tre avdelningar. Först kommer fem uppsatser av seriösa skribenter,
därefter tre bidrag av lika många kuriösa.
Att indelningen blivit sådan beror på en
slump, ty bidragen är tryckta i bokstavsordning efter författarna. Sist slutar boken med
tre uppsatser från nordiska grannländer. En
dansk, en finländsk och en norsk författare
har skrivit ner sina uppfattningar om den
svenska säkerhetspolitiken och om hur den
bör vara. Inte minst detta sista avsnitt ger
boken värde.
Det är naturligt att dessa nordiska författare yttrar sig ganska försiktigt om svenska
säkerhetsproblem. De vill så att säga inte
lägga sig i vad som inte direkt angår dem.
Men de klargör ändå vad de menar. Professor Jan-Magnus Jansson i Helsingfors sammanfattar ungefär så, att ett storkrig i Europa för närvarande är osannolikt, men man
räknar dock med ett sådant i finländsk försvarsplanering, eftersom detta krigsfall är
det enda då Finland i enlighet med vänskaps- och biståndsfördraget med Sovjetunionen kan bli indraget i krig. Han yurar sig
inte i frågan om denna tolkning av pakten
också är den man gör i Moskva.
Osannolikt eller inte, måste givetvis, säger
han, Sverige försvarsplanera med samma
möjlighet i sikte. Ett anfall som direkt syftar
till att ockupera Sverige som operationsbas
mot en motståndare förefaller inte troligt.
176
Förutsättningen härför vore dessutom att
Sverige genom ett påtagligt svagt försvar ”i
likhet med vissa länder under det andra
världskriget” – att inte nämna några nordiska länder vid namn får väl anses som ett
artigt hänsynstagande – direkt drar ett så-
dant anfall över sig. Men svenskt område
kan naturligtvis tangeras, både i norr och i
söder. Han slutar med att konstatera, att en
svensk utrikespolitik efter nuvarande riktlinjer är av avgörande betydelse för stabiliteten i Norden i allmänhet och speciellt för de
svensk-finländska relationerna.
Vad som menas med de sista orden är helt
enkelt att Finland tack vare Sverige inte
kommer i kontakt med ato annat än allra
längst i norr och att Sverige tack vare Finlands läge inte kommer i kontakt med
Warszawapakten annat än över Östersjön.
Det är därför som ett starkt svenskt försvar
är, som han säger, väsentligt för den nordiska stabiliteten.
Detta är ingen överraskande slutsats. Hänsynen till våra nordiska grannar har åtminstone hittills spelat en roll vid utformningen
av vår försvarspolitik. Det lär väntas av oss,
att sådana hänsyn skall tagas också i fortsättningen. Om statsmakterna bestämmer sig
för att inte göra det, borde man kunna förutsätta att Sveriges regering anmäler denna
sin avsikt för våra nordiska grannländers regeringar. Det torde vara det minsta man kan
begära.
ders C Sjaastad, verksam vid Norges Utrikespolitiska institut. Han gör i sin uppsats en
god, ingående analys av ’ordflankens militärstrategiska betydelse. Det är klan alt man
orge inte heller räknar med ett överhängande storkrig i Europa mellan de två supermakterna och deras paktanslutna. Samtidigt
måste man sätta sig in i vad ett sådant krig
skulle kunna betyda, och längst i norr inom
vad man kallar Nordkalottområdet ligger en
del av Norge.
I svensk försvarsdebatt brukar man numera aldrig underlåta att nämna Murmansk
och dess egenskap av Sovjetunionens största
Oottbas. Sjaastad gör mer än så. Han framhåller att det inte bara rör sig om flottan som
sådan. Det är där, huvudsakligen, som de
ryska rörliga kärnvapenbärarna är stationerade, och några kontroller i ”avspänningssyfte” kommer aldrig att accepteras där
uppe ”så länge Nordflottan och baskomplexet på Kola ä1· av avgörande betydelse för
Sovjetunionens förmåga att upprätthålla sin
del av den centrala, kämfysiska balansen.”
Med andra ord: Sverige ligger där det ligger, men inom dess närområde – och dit
kan i viss utsträckning Murmanskområdet
räknas- har växt upp centrum för ett kärnvapen komplex, som Sovjetunionen inte all
har dimensionerat för Sverige. Därom är
inte fråga. Det gäller något vida större, nämligen dess försvar eller vid behov anfall mol
en annan supermakt. Om Sverige håller 1ig
med ett golt konventionellt försvar, är risken liten för att Sovjetunionen skulle ha nagon önskan eller något behov av att säua sig
Norge och Danmark fast i Nordsverige eller i landet för ö1rigr.
Den norske medarbetaren boken är An- Om vån försvars styrka går ned alltför långt.
har Sovjetunionen inte råd att låta bli att se
till att åtminstone ordsverigeblir försvarat.
Sjaastad räknar med att ett eventuellt angrepp mot Sverige kommer att ske med konl·entionella stridsmedel. Det låter övertygande: skall man alls angripa Sverige är det
för att besätta landet, inte för att regera över
ett förstört land. Han räknar med snabba
anfall, som kommer överraskande och på
flera platser samtidigt. Enligt hans mening
har vi ett för begränsat flyg, särskilt attackflyg, för att kunna stoppa sådana anfall vid
eller utanför gränserna, och vår mobiliseringsberedskap är när det gäller armen av
naturliga skäl inte hög om vi inte fått förvarningar i god tid.
Den danske medarbetaren är i en högst
intressant artikel med för svensk försvarsdebatt nya grepp inne på liknande tankegångar. Han heter iels j0rgen Haagerup, är
utrikesredaktör i Berlingske Tidende och
väl känd som författare, detta även här i
Svensk Tidskrift. Om det kan sägas, skriver
han, alt det består ett säkerhetspolitiskt system i Europa baserat på existensen av två
allianssystem, Warszawapakten och ato,
tvcks det ha varit en mer eller mindre tyst
enighet om att systemets effekt, och därmed
dess krigsförebyggande effekt, är bäst be- ~änt av en höggradig militär koncentration.
Skulle Sverige, som befinner sig i skärningspunkten för de två alliansernas intresseområden, gå emot denna tendens till hög koncentration även i avspänningstider, kan detta medverka till ökad ostabilitet i Sveriges
eget närområde.
Haagerup diskuterar också den svenska
heliga kon, alliansfriheten. Det vågar man ju
177
knappast göra i Sverige, där alliansfrihet i
fred alltför ofta anses faktiskt leda till neutralitet i krig eller, annorlunda uttryckt: om
vi inte sluter förbund med någon makt, vore
det ofint av en annan att angripa oss. Haagerup påpekar att utvecklingen i både Danmark och orge går i riktning mot en närmare allians med Natoländerna än den som
redan finns. För att visa sin egen trovärdighet i förhållandet till sina allierade måste
dessa nordiska länder, med hänsyn till att
motsidan ju ökar sin krigsberedskap mer
och mer för vart år som går, också deltaga
mer i Nato och tillåta fler övningar och förberedelser på sina egna områden. Därmed
kommer de två allianserna WP och Nato fysiskt närmare varandra än de varit förr, nå-
got som förmodligen alltför litet uppmärksammats i Sverige. I vart fall har inga konklusioner dragits av detta faktum.
I övrigt påpekar Haagerup, liksom Sjaastad, att det för Sverige är nödvändigt att ha
olika beredskapsgrader att användas så snart
det allmänna läget skärps så att omvärlden
och vi själva vänjer sig vid att Sverige också
kan mobilisera och göra det snabbt. Risk
finns alltid att en svensk ledning i ett kritiskt
läge är rädd för beredskapshöjningar. De
skulle verka provokativa. Iakttagelsen ärnaturligtvis riktig. En av de svenska författarna
är inne på liknande tankegångar. Slutligen
påpekar Haagerup ganska kort och summariskt att all erfarenhet visar att förväntningar om militär nedrustning som ett utslag av
politisk avspänning hittills visat sig vara orealistiska och antagligen kommer att vara det
också i framtiden. Det är något vi bör räkna
med.
178
Tre särlingar
Tre av de författare, som inbjudits att lämna
bidrag till den så viktiga frågan om hur
svensk säkerhetspolitik skall gestaltas, förutsatt att den alls skall betyda svensk säkerhet i
krig, är något annorlunda. De tänker visserligen mycket och de drar sina slutsatser. En
av dem skriver att ”den dominerande doktrinen är emellertid att ett starkt försvar behövs för att avskräcka från ett angrepp, inte
för att utkämpa ett krig. Om ett angrepp
ändå kommer, blir det en fråga om att i det
läget överväga om försvaret skall träda i
kraft eller inte.” Samme författare har på
det teoretiska området kommit fram till att
”det är rimligt att konflikter som handlar om
konfliktlösning är de mest svårlösta.” Och
därmed lämnar vi docenten vid Uppsala universitet Peter Wallensteen.
Vad som skiUer de tre ickesvenska författare, som berörts ovan, och de två övriga i
den grupp, vi nu kommit till, är att de förra
sysslar med konkreta frågor, som de tar ställning till utifrån kunskaper och politisk erfarenhet. Docenten vid Lunds universitet Hå-
kan Wiberg är helt och hållet teoretiker. är
han efter en lång och inte ointressant genomgång av världen i övrigt närmar sig Sverige, har han inte mycket mer än allmängods
att komma med. Någon ledning för försvarskommitten kan det knappast vara: medlemmarna där har också läst flera böcker. Typisk är för honom följande utläggning, som
handlar om ett konfliktfall som kommitten
bör behandla: ”Genommarschförsök i Sverige i samband med konventionellt krig i Europa bör vara med, eftersom det förefaller
vara det mest sannolika hotet i händelse av
ett sådant krig, eftersom det ställer Sverige
inför betydande faror för krigshandlingar
och förlust av oberoende, och eftersom det
kan ligga inom möjligheternas gräns att avhålla från ett sådant angrepp” (citatet är ordagrant). Man undrar hur Wiberg egentligen tror att svenska staber i dag fungerar.
Helt utan tankeförmåga är de kanske inte.
Den tredje i gruppen är docenten ordahl Åkerman. Han är journalist och skriver
lätt och lekande – alltför lekande ibland när
det gäller fakta. Han utgår från ett obevisat
påstående: ”Alltmer sprider sig insikten au
ett kärnvapenkrig snart kan äga rum.” Detta
kan vara rätt och det kan också vara fel, men
vilket det är går inte att bevisa – att Åkerman har sagt det för att sedan kunna hänga
upp sina teser på det är helt enkelt inte tillräckligt. Men låt oss fortsätta. ”Rörligheten
och eldkraften hos den enskilda truppen har
ökat så sta•·kt att man knappast längre kan
jämföra dagens konventionella strid med
den som ägde rum under andra världskriget”. Jo, det kan man visst. Se t ex gränsstriderna mellan Vietnam och Kina. ”De ma
konventionella stridsmedlens vandring från
första utkast till förbandet i fält (är nu kortare) ibland hinner ett par generationer av
vapen passera under ett år.” Det vore intressant att få höra om ett enda vapen som kommit fram så fort!
l vissa bedömningar är han ohejdat ensidig. Det har ännu inte gått upp för honom
att Nordvietnam ledde erövringskriget mot
Sydvietnam: han kan säga att F L lyckades
”få den amerikanska krigsmaskinen att köra
fast i Vietnam”. Det är till att vara romantiker. Han har en fast tilltro till att kärnva·
penkriget skall komma, men hans framställning av hur och varför Sovjetunionen skulle
erövra ordnorge utan att behöva beröra
Sverige är egendomligt orealistisk. Han
skriver f ö inte om Sovjetunionen utan oftast
om Warszawapakten – han vill inte stöta sig
med någon. Men han kan utan tvekan skriva
”men skulle pakten mot all förmodan vilja ta
sig genom Sverige för att ockupera Norge
menar jag att det i dag finns långt bättre skäl
att acceptera detta än det fanns för motsvarande trafik under andra världskriget.” Motsvarande? Trafiken då började först sedan
~orge var ockuperat och stridshandlingarna
upphört – eller hur är det att vara docent i
historisk säkerhetspolitik?
Åkerman utgår nästan alltid från förutbestämda meningar. Därefter skriver han på
det hela taget bra om dem. Han kostar t o m
på sig att erkänna att han tidigare i fråga om
civilmotstånd haft för stor tilltro till dess
möjligheter. Han är alltid läsbar, och som
politisk förströelselitteratur bör kommitten
ha viss glädje också av honom. Tyvärr har
den ingenting att lära av honom. Det
”gränsskydd”, som han förespråkar och som
skall användas för att försvara människorna,
inte ”territoriet”, är totalt orealistiskt. Det
skall dessutom enligt Åkerman organiseras
samtidigt som försvarsanslagen skall sänkas
och därmed imponera på den värld ”som
nästan slutat hoppas på det mirakel som en
nedrustning innebär”. Hans kännedom om
vår värld är begränsad.
179
läggs till grundval för pretentiösa och tvivelaktiga slutsatser, övergå till Gunnar
Heckschers bidrag i boken ger en rent intellektuell tillfredsställelse. Han är ingen spå-
man och ger sig inte ut för att kunna förutsä-
ga världens gång. Men han har sett världen
som den är och förstår att analysera vad han
sett. Ett avsnitt som Småstater och u-länder
är mönstergillt.
Heckscher konstaterar att mellan olika uländer finns mycket stora skillnader. En del
av dem är inte alls fredsvänliga. Krig är för
en del regimer ett naturligt politiskt instrument. Samtidigt utövar de ett inflytande,
som knappast står i proportion till deras betydelse. De håller ihop inom FN , men maktrelationerna där mellan stora och små stater
har, säger han, föga anknytning till verkligheten. Det är skönt att sådant sägs ut. FNs
betydelse minskar – Heckscher säger ingenting om att detta beror på generalsekreterarens person, fast han ju antyder att efter
Dag Hammarskjöld har supermakter och
stormakter sörjt för att ingen mer skulle få
en ställning som dennes. Sverige är FN-centrerat i sin utrikespolitik, men det är fel att
tro att Sverige betyder något väsentligt. Bara
inom ett område kan Sverige verkligen på-
verka omvärlden och det är inom vårt geografiska närområde. Där är Sveriges politik
och stabilitet av betydelse, där är det av vikt
att vi bevarar vår trovärdighet när vi talar
om vår vilja att bevara och fortsätta vår
säkerhetspolitik.
Däremot, säger Heckscher, torde vårt
goda förhållande till u-länderna sakna betyFörsvar och u-länder delse ur säkerhetspolitisk synpunkt. ”BiAtt från diverse luftiga funderingar, som ståndspolitiken är en del av vår utrikespoli- 180
tik, men den tillhör inte säkerhetspolitiken”.
Det känns också befriande att läsa.
Chefredaktör Lennart Hirschfeldt i Upsala Nya Tidning är kanske en aning mer
optimistisk, men inte mycket. Både biståndspolitik och nedrustningspolitik ingår som
viktiga inslag i svensk säkerhetspolitik, menar han. Men de kan inte betraktas som alternativ till försvarspolitiken. ”Totalförsvarets uppgift, att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig och att i ett läge
av konfliktrisker hålla Sverige utanför, ställer krav som bestäms av den säkerhetspolitiska miljö i vilken vi lever.” Det är så sant
som det är sagt. En sak är att vi hjälper
andra länder. De flesta är beredda att skriva
under den svenska politiken. Man skall bara
inte tro att denna hjälp har någon fredsbevarande effekt, eller att andra stater bryr sig
om oss om vi skulle råka illa ut, eller att vi
genom vårt goda exempel skall kunna påverka andra. l den illusionen lever allt för
många.
I sin välskrivna uppsats understryker
Hirschfeldt kraftigt, att stabiliteten i Norden
är en fredsfaktor i Europa. Detta är inget
nytt, men det tål att upprepas. Det är här
som Sverige har sitt ansvar. ”En väsentlig
försvagning av totalförsvarets nuvarande relativa styrka skulle leda till osäkerhet i omvärlden.” Det låter bekant. Det är inte märkvärdigt på något sätt, men det torde vara vår
allra största skyldighet just nu och sådan
världen är att se till att så inte sker.
Svenskt försvar och svensk försvarsvilja
Hur det svenska försvaret skall utformas för
att motsvara de uppgifter som Heckscher
och Hirschfeldt – och många andra – anser
att det har, behandlas bland annat i Johan
Tunbergers uppsats. Om författaren, som
är journalist i Svenska Dagbladet, här inte
behandlas utförligt, beror detta inte på au
vad han skrivit är dåligt. Tvärtom, det är
högst läsvärt. Men Tunberger är inriktad på
att diskutera försvarets utformning, där han
kommer med nya uppslag, och man skall ha
särskild kompetens för att gå in i resonemanget.
I sin uppsats kommer också fru Alva Myrdal in på sammansättningen av det svenska
försvar, som hon anser bör uppehållas. Hon
föreslår i största allmänhet vad hon kallar
”selektiva strukturförändringar i totalförsvaret”, vilka dessutom skall medföra avsevärda konstnadsbegränsningar. Detta är att
sätta målet högt. Bakgrunden är att hon är
övertygad om, och vill övertyga andra om att
Sverige inte kommer att utsättas för angrepp i vanlig mening utan troligen för nå-
gon form av hot och utpressning. Hon tror
på terrorangrepp av fjärrstyrda missiler
med högexplosiva stridsladdningar. Det är
litet svårt att förstå hur hon kornit fram till
sin åsikt. Hon konstaterar att konventionella
vapen sprids och deras antal ökar. Samtidigt
producerar supermakterna kärnvapen. Ingen av supermakterna önskar komma i
direktkonfrontation med den andra. Likafullt kan man inte helt utesluta ett framtida
ömsesidigt förintelsekrig dem emellan. Det
är inte lätt att få resonemanget att gå ihop.
I ett sådant krig väntar hon att de krigförande, om de vill behärska svenskt område
helt eller delvis, skall hota med bombning
och fullfölja hotet med ”massiva” angrepp.
Sedan en av dem gjort detta, får man väl
förmoda att samma makt sätter igång med
att lägga beslag på de mål som den dels
önskat behärska, dels bombat sönder. Man
får då förmoda en motsvarande bombning
från den andra sidan. Och så vidare.
Det är alldeles givet att man kan måla upp
sådana framtidsbilder och, om man har fanta i, ännu värre. Man får då tänka sig att
stormakternas egna områden först bombas
sönder och att förstörelsen sedan blir allmän. Häråt kan givetvis inte Sverige göra
någonting. Fru Myrdal önskar i alla fall ett
som hon menar starkt försvar mot bombhoten och att vi skall hävda vår neutralitet.
Men detta är inte någon obetydlig uppgift. Hon kräver nämligen att vi inte skall
tillåta överflygningar, inte heller transiteringar, ja helt enkelt att vi skall vara helt
utanförstående och neutrala. Och denna
neutralitet skall vi ha klargjort för tänkbara
angripare i förväg, och hos kärnvapenägande stater skall vi ha begärt utfästelser
om att inga sådana vapen skall användas mot
oss. Över huvud är Alva Myrdal ett gott exempel på dem som menar att vi skall hävda
vår alliansfrihet i fred så att inga anständiga
makter skall tänka sig att angripa oss i krig.
Alva Myrdal vill att Sverige, för att kunna
fullgöra sina skyldigheter, skall ha ett gränsförsvar byggt på huvudsakligen flyg och flotta. Däremot skall vårt invasionsförsvar skä-
ras ner. Om en fiende alltså inte går på hennes linje att komma med hot och förhärjande bombning utan i stället börjar med en
luftlandsättning, får vi svårare att försvara
oss, detta så mycket mer som vi inte skall få
181
ha attackflyg. Härvidlag tjänstgör Alva Myrdal som stöd för vissa yngre socialdemokrater.
Om dem handlar i oväntat hög grad inledningsartikeln till boken. Den är skriven
av chefredaktören för Örebro-Kuriren (s)
Sven O Andersson. Han kallar sin uppsats
Försvarspolitik och politisk klimatbildning
och redogör ganska utförligt för den förändring i bedömningarna av försvaret, som utvecklats inom hans parti från partikongressen 1972. Då framträdde fru Theorin och
fick emot partiledningen igenom att kongressen skulle besluta att något nytt flygplan
80 inte skulle få byggas. Man kan förstå att
försvarsministern var upprörd. Tre år senare sattes hon på plats av bl a partiledaren
själv. Så kom 1978 års partikongress. Då var
åter rollerna förändrade. Olof Palme hade
påverkats. Kongressen fick ta ställning till
motioner i försvarsfrågan, som kom från olika håll men som råkat bli lika formulerade!
En kampanj hade drivits inom partiet, och
drivits hårt.
Den har i dessa dagar gett resultat. När
det blev klart att regeringen ville ha enighet i
försvarsfrågan och tydligen kunde tänka sig
att låta svensk flygindustri fortleva, sammankallade Olof Palme snabbt en presskonferens och sade nej. Han kunde stödja sig på
sitt partis avståndstagande från B3LA. Det
var en seger för fru Theorin. Opinioner och
verksamma sådana kan bildas på de mest
egendomliga grunder. Men händelsen visar
också att försvarskommitten måste studera
den bok, om den själv så riktigt initierat,
utan att kunna räkna på att ens de mest
förnuftiga förslag går igenom.
182
Vår egen trovärdighet, vårt ansvar för
Norden, våra skyldigheter mot det Europa,
på vars ytterflank vi ligger och där sammanstötningar trots allt är tänkbara, allt detta får
i vissa fall vika. Någon karakteristik av så-
dant handlande skall inte göras här. Avsikten har varit att fästa uppmärksamheten på
de elvas bok, med dess både goda och mer
besynnerliga innehåll. Hur detta än utnyttjas, blir det i en fråga av allra största betydelse för Sveriges framtid.
I en bilaga som medföljer detta nummer av tidskriften presenteras
FÖRENINGEN SVENSK TIDSKRIFTS VÄNNER
Stöd SVENSK TIDSKRIFT genom att bli medlem.