Leif Björkman; Nya läkemedel och politik
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF BJÖRKMAN:
Nya läkemedel och politik
Krav på att den svenska läkemedelsindustrin
skallförstatligas framställs ganska
regelbundetfrån vänsterhåll. Det är en
industri som är utpräglatforskningsbetonad,
som sköts väl och som ger landet betydande
exportinkomster. Varför den skulle behöva
kontrolleras mer än andra är svårt att säga.
Inte heller är det sannolikt att läkemedlen
skulleförbilligas om deframställdes i statliga
fabriker. Fil dr LeifBjörkman visar i sin
artikel, att inom den stora
~ukvårdsexpansionen i Sverige ligger
läkemedelskostnaderna ganska stabila. En av
möjligheterna att få de samlade kostnaderna
att sjunka är att ytterligare nya läkemedelfår
utvecklas utan ständiga av politiska skäl
framtvingade kontrollåtgärder, menar han.
Modern hälso- och sjukvård kostar årligen
gigantiska summor. Under förra året kostade den svenska hälso- och sjukvården cirka
31 miljarder kronor. Det är nästan en tiondel av hela vår bruttonationalprodukt. Kostnadsutvecklingen inom den svenska sjukvården är snabb och har accelererat: 1963 var
kostnaderna drygt hälften mot vad de är
idag.
Bland sjukvårdspolitiker möter man ofta
en uppgiven attityd inför den här kostnadsutvecklingen. Ekonomer med traditionella
synsätt och arbetsmetoder gör inte heller
mycket för att förändra diskussionsklimatet:
de ritar kurvor och f<irglägger stapeldiagram. Kurvor och staplar som i stort sett
endast bevisar en enda sak, om man drar
konsekvenserna av deras resonemang: inom
en inte alltför avlägsen framtid är den ena
halvan av Sveriges befolkning sysselsatt med
att vårda den andra halvan.
Så blir det självfallet inte. Men med detta
traditionella diskussionsperspektiv för
ögonen är det synbarligen lätt för hälso- och
sjukvårdspolitiker att ganska uppgivet acceptera ”kostnadsexplosionen” inom hälsovården såsom något ofrånkomligt och därmed acceptabelt. Den centrala frågan blir:
Kan man bromsa, stabilisera eller rent av
minska hälso- och sjukvårdens kostnader,
men samtidigt ytterligare höja vårdens kvalitet.
Sedan början av 1970-talet har ekonomer
börjat försöka analysera de olika kostnadselementen inom sjukvården. Vidare har de
undersökt hur olika kostnader förhåller sig
till varandra och hur kostnader kan förändras genom att välja olika typer av terapi- 184
former, alltså att identifiera de traditionella
behandlingsmetoder som kan ersättas av metoder som är minst lika effektiva, men avsevärt billigare för den enskilde och samhället.
I dessa undersökningar, som gäller i-länderna, har hälso- och sjukvårdskostnaderna
delats i tre huvudposter: sjukhusvård, övrig
hälsovård och läkemedel.
Ur detta undersökningsmaterial kan omedelbart fastslås, att de verkligt tunga kostnaderna är sjukhusvård och övrig hälsovård.
Kostnaderna för läkemedel är däremot en
blygsam post i den totala kostnadsbilden, vilket bör stämma till eftertanke med hänsyn
till den allmänna uppfattningen.
Vidare kan fastslås att läkemedelskostna- –
derna under 60-talet, fram till dags dato, har
stigit ganska obetydligt i förhållande till de
övriga två kostnadsposterna. Detta kan exemplifieras genom att enbart se på kostnaderna för ett vanligt svenskt sjukhus, t ex
Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.
Här var personalkostnaderna 1972 totalt
57,5 miljoner kronor. Fem år senare, 1″976,
var de uppe i 101,8 miljoner kronor. sjukvårdsartiklar kostade sjukhuset 2,3 miljoner
kr 1972, mot 5,5 miljoner kronor 1976 – en
ökning med 2,2 miljoner kr. Läkemedlen
kostade 3,3 miljoner kronor 1972. Fem år
senare hade denna kostnad ökat med
900 000 kronor, samtidigt som läkemedelskostnaden minskat i sjukhusets totala budget
från 3,8 procent till 2,8 procent.
Internationella erfarenheter
Siffrorna från detta svenska sjukhus visar
samma tendenser som finns i internationella
beräkningar, vilka då omfattar ett stort antal
sjukhus. För OECD-länderna var den totala
kostnadsutvecklingen under åren 1962-
1974 den här:
e Sjukvårdens kostnader ökade med 71
procent
e Övrig hälsovård hade en kostnadsökning
på 70 procent
e Hälsovårdsprodukter, inklusive läkemedel, hade en kostnadsökning på 32 procent.
Detta innebär att kostnaderna för hälsovårdsprodukter, inklusive läkemedel, inte
har stigit ens hälften så mycketjämfört med
de två övriga huvudkostnaderna.
Vad betyder nu det här? Ytterligare en
omständighet måste beaktas innan frågan
kan besvaras. De internationella analyserna
visar att läkemedelskostnaderna har minskat
år från år vad gäller deras procentuella andel av i-ländernas totala kostnader för hälsooch sjukvård. (I Sverige från 10,7 procent
1963 till ca 8,5 procent för 1978.) Trots det·
ta är detjust läkemedelskostnaden som är en
viktig faktor när det gäller att hålla nere
kostnaderna för den allmänna hälsovården.
En schweizisk ekonom, Dr. Walter von
Wartburg, har ansett sig kunna konstatera
att ”det finns betydligt mindre anledning till
oro och brådstörtat politiskt agerande än
vad man tidigare har antagit” med hänsyn
till kostnadsexplosionen inom hälso- och
sjukvårdssektorn. Det visar sig nämligen att
den minsta posten, och vars ökningstal är
mest blygsam, är den kostnadspost som dämpar de tunga posterna. Vidare är det den
”lilla posten” som kan se till att de ”stora
posterna” inte ökar i en takt som man hittiDs
har ansett oundviklig.
De nya läkemedlen
Med moderna läkemedel har sjukdomar,
som varit kostnadskrävande för samhället
och plågsamma för individen, eliminerats eller kunnat motarbetas på ett sätt som ingen
kunde förutse under 1940-talet, då den moderna läkemedelsindustrin började sm
nabba utveckling.
Psykiska sjukdomstillstånd, som på 40-talet ofelbart ledde tilllivslång hospitalisering,
botas idag med psykofarmaka. Det innebär
att den enskilde kan leva ett drägligt liv utanför sjukhuset, och samhället undgår dryga
vårdkostnader.
Att välja andra terapiformer, att välja läkemedel istället för kirurgiska ingrepp, som
innebär plågor för den enskilde och dryga
kostnader för samhället, är den sektor inom
\ilken den globalt verksamma läkemedelsindustrin sammantaget nu investerar miljardbelopp i forskning och utveckling.
Tyvärr finns i Sverige inget säkerställt statistiskt material som mer exakt visar vad det
kostar att operera en gallsten, ett magsår
eller en blindtarm. Schablonmässigt brukar
man tala om att sjukhuskostnaden för att
operera en gallsten ligger runt 6 000 kr, för
ett magsår runt 6 000 kr och för en blindtarm ca 4 000 kr.
Att ersätta operativa ingrepp med effektiva och moderna läkemedel borde vara attraktivt både för den enskilde och staten.
Rent förnuftsmässigt borde därför de enskilda individerna, och därmed staten, vara synnerligen angelägna om att bereda den indutri goda arbetsbetingelser som arbetar med
att skapa nya läkemedel: läkemedel som
byter smärta mot normalt liv och samtidigt
185
innebär en stabilisering av kostnaden för
samhällets hälso- och sjukvård. Men i verkligheten går det inte till så.
Politisk kontroll
Det finns ett politiskt tryck, en politisk propaganda som även internationellt sett har
drivit fram åsikter – även om en motreaktion alltmer börjar bli skönjbar – som har
lett till uppbyggandet av statliga ”tvångsmodeller”, inom vars ramar läkemedelsindustrin skall arbeta. Enligt von Wartburg har
”tvångsmodellen” skapats av orsaker som
”politisk opportunism”, ”hänsynstagande till
väljarreaktioner”, ”publicitet i massmedia”,
”allmänhetens föreställningar, farhågor och
känslostämningar”.
Med detta som bakgrund har det byggts
staket runt läkemedelsindustrin som består
av ”registreringsbestämmelser för läkemedel”, ”reglering av informationsverksamhet”, ”kontroll av forskningen”, ”kontroll av
tillverkningen”, ”kontroll av spridning av
tekniskt kunnande”, ”kontroll av kostnader”, ”kontroll av företagsvinst”, ”kontroll
av priser”.
Ingen inom läkemedelsindustrin är dock
emot dessa kontrollelement som sådana.
Däremot ifrågasätts deras höjd, deras skärpa, deras förmåga att dämpa och förhindra
företagens kraft, möjligheter och intresse
för att investera och riskera sina företag och
anställda i forskningsprojekt som kan ge oss
nya läkemedel mot t ex olika former av cancer, medel mot sjukdomar förorsakade av
virus (”vanlig förkylning”), medel mot senil
demens (åderförkalkning) m m.
186
Har då staketet runt läkemedelsindustrin
– internationellt sett – inneburit att man de
facto har fått sämre arbetsbetingelser och
därmed fördröjts i arbetet med att skapa nya
och effektivare läkemedel? Svaret får sökas
genom att studera en stor läkemedelsmarknad med avseende på antalet nyintroducerade farmacevtiska specialiteter (alltså inte
s k basläkemedel av typ huvudvärkstabletter,
koltabletter eller enklare salvor).
Jag har här valt USA, särskilt med tanke
på att det amerikanska kontroll- och regelsystemet för läkemedel är förhållandevis likt
rlet svenska. Nya läkemedel som årligen har
introducerats i USA sedan 1964 tilll974 har
sakta men säkert halverats från 157 st/år till
83 st/år.
Denna utveckling är djupt oroande, eftersom tillkomsten av nya och effektiva läkemedel synbarligen har bromsats upp. Och utvecklingen är inte enbart oroande med hänsyn till att nya terapiformer fördröjs från att
komma i allmänt bruk, utan även därför att
man slagit in på en väg mot att avhända sig
möjligheten att med hjälp av nya läkemedel
ytterligare försöka dämpa kostnadsexplosionen inom hela hälso- och sjukvården.
”Politisk opportunism” och ”hänsynstagande till väljaropinioner” borde istället leda
till ett internationellt samarbete för att skapa
så goda arbetsbetingelser som möjligt för
den forskande läkemedelsindustrin.
Nya läkemedel och politik
Krav på att den svenska läkemedelsindustrin
skallförstatligas framställs ganska
regelbundetfrån vänsterhåll. Det är en
industri som är utpräglatforskningsbetonad,
som sköts väl och som ger landet betydande
exportinkomster. Varför den skulle behöva
kontrolleras mer än andra är svårt att säga.
Inte heller är det sannolikt att läkemedlen
skulleförbilligas om deframställdes i statliga
fabriker. Fil dr LeifBjörkman visar i sin
artikel, att inom den stora
~ukvårdsexpansionen i Sverige ligger
läkemedelskostnaderna ganska stabila. En av
möjligheterna att få de samlade kostnaderna
att sjunka är att ytterligare nya läkemedelfår
utvecklas utan ständiga av politiska skäl
framtvingade kontrollåtgärder, menar han.
Modern hälso- och sjukvård kostar årligen
gigantiska summor. Under förra året kostade den svenska hälso- och sjukvården cirka
31 miljarder kronor. Det är nästan en tiondel av hela vår bruttonationalprodukt. Kostnadsutvecklingen inom den svenska sjukvården är snabb och har accelererat: 1963 var
kostnaderna drygt hälften mot vad de är
idag.
Bland sjukvårdspolitiker möter man ofta
en uppgiven attityd inför den här kostnadsutvecklingen. Ekonomer med traditionella
synsätt och arbetsmetoder gör inte heller
mycket för att förändra diskussionsklimatet:
de ritar kurvor och f<irglägger stapeldiagram. Kurvor och staplar som i stort sett
endast bevisar en enda sak, om man drar
konsekvenserna av deras resonemang: inom
en inte alltför avlägsen framtid är den ena
halvan av Sveriges befolkning sysselsatt med
att vårda den andra halvan.
Så blir det självfallet inte. Men med detta
traditionella diskussionsperspektiv för
ögonen är det synbarligen lätt för hälso- och
sjukvårdspolitiker att ganska uppgivet acceptera ”kostnadsexplosionen” inom hälsovården såsom något ofrånkomligt och därmed acceptabelt. Den centrala frågan blir:
Kan man bromsa, stabilisera eller rent av
minska hälso- och sjukvårdens kostnader,
men samtidigt ytterligare höja vårdens kvalitet.
Sedan början av 1970-talet har ekonomer
börjat försöka analysera de olika kostnadselementen inom sjukvården. Vidare har de
undersökt hur olika kostnader förhåller sig
till varandra och hur kostnader kan förändras genom att välja olika typer av terapi- 184
former, alltså att identifiera de traditionella
behandlingsmetoder som kan ersättas av metoder som är minst lika effektiva, men avsevärt billigare för den enskilde och samhället.
I dessa undersökningar, som gäller i-länderna, har hälso- och sjukvårdskostnaderna
delats i tre huvudposter: sjukhusvård, övrig
hälsovård och läkemedel.
Ur detta undersökningsmaterial kan omedelbart fastslås, att de verkligt tunga kostnaderna är sjukhusvård och övrig hälsovård.
Kostnaderna för läkemedel är däremot en
blygsam post i den totala kostnadsbilden, vilket bör stämma till eftertanke med hänsyn
till den allmänna uppfattningen.
Vidare kan fastslås att läkemedelskostna- –
derna under 60-talet, fram till dags dato, har
stigit ganska obetydligt i förhållande till de
övriga två kostnadsposterna. Detta kan exemplifieras genom att enbart se på kostnaderna för ett vanligt svenskt sjukhus, t ex
Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.
Här var personalkostnaderna 1972 totalt
57,5 miljoner kronor. Fem år senare, 1″976,
var de uppe i 101,8 miljoner kronor. sjukvårdsartiklar kostade sjukhuset 2,3 miljoner
kr 1972, mot 5,5 miljoner kronor 1976 – en
ökning med 2,2 miljoner kr. Läkemedlen
kostade 3,3 miljoner kronor 1972. Fem år
senare hade denna kostnad ökat med
900 000 kronor, samtidigt som läkemedelskostnaden minskat i sjukhusets totala budget
från 3,8 procent till 2,8 procent.
Internationella erfarenheter
Siffrorna från detta svenska sjukhus visar
samma tendenser som finns i internationella
beräkningar, vilka då omfattar ett stort antal
sjukhus. För OECD-länderna var den totala
kostnadsutvecklingen under åren 1962-
1974 den här:
e Sjukvårdens kostnader ökade med 71
procent
e Övrig hälsovård hade en kostnadsökning
på 70 procent
e Hälsovårdsprodukter, inklusive läkemedel, hade en kostnadsökning på 32 procent.
Detta innebär att kostnaderna för hälsovårdsprodukter, inklusive läkemedel, inte
har stigit ens hälften så mycketjämfört med
de två övriga huvudkostnaderna.
Vad betyder nu det här? Ytterligare en
omständighet måste beaktas innan frågan
kan besvaras. De internationella analyserna
visar att läkemedelskostnaderna har minskat
år från år vad gäller deras procentuella andel av i-ländernas totala kostnader för hälsooch sjukvård. (I Sverige från 10,7 procent
1963 till ca 8,5 procent för 1978.) Trots det·
ta är detjust läkemedelskostnaden som är en
viktig faktor när det gäller att hålla nere
kostnaderna för den allmänna hälsovården.
En schweizisk ekonom, Dr. Walter von
Wartburg, har ansett sig kunna konstatera
att ”det finns betydligt mindre anledning till
oro och brådstörtat politiskt agerande än
vad man tidigare har antagit” med hänsyn
till kostnadsexplosionen inom hälso- och
sjukvårdssektorn. Det visar sig nämligen att
den minsta posten, och vars ökningstal är
mest blygsam, är den kostnadspost som dämpar de tunga posterna. Vidare är det den
”lilla posten” som kan se till att de ”stora
posterna” inte ökar i en takt som man hittiDs
har ansett oundviklig.
De nya läkemedlen
Med moderna läkemedel har sjukdomar,
som varit kostnadskrävande för samhället
och plågsamma för individen, eliminerats eller kunnat motarbetas på ett sätt som ingen
kunde förutse under 1940-talet, då den moderna läkemedelsindustrin började sm
nabba utveckling.
Psykiska sjukdomstillstånd, som på 40-talet ofelbart ledde tilllivslång hospitalisering,
botas idag med psykofarmaka. Det innebär
att den enskilde kan leva ett drägligt liv utanför sjukhuset, och samhället undgår dryga
vårdkostnader.
Att välja andra terapiformer, att välja läkemedel istället för kirurgiska ingrepp, som
innebär plågor för den enskilde och dryga
kostnader för samhället, är den sektor inom
\ilken den globalt verksamma läkemedelsindustrin sammantaget nu investerar miljardbelopp i forskning och utveckling.
Tyvärr finns i Sverige inget säkerställt statistiskt material som mer exakt visar vad det
kostar att operera en gallsten, ett magsår
eller en blindtarm. Schablonmässigt brukar
man tala om att sjukhuskostnaden för att
operera en gallsten ligger runt 6 000 kr, för
ett magsår runt 6 000 kr och för en blindtarm ca 4 000 kr.
Att ersätta operativa ingrepp med effektiva och moderna läkemedel borde vara attraktivt både för den enskilde och staten.
Rent förnuftsmässigt borde därför de enskilda individerna, och därmed staten, vara synnerligen angelägna om att bereda den indutri goda arbetsbetingelser som arbetar med
att skapa nya läkemedel: läkemedel som
byter smärta mot normalt liv och samtidigt
185
innebär en stabilisering av kostnaden för
samhällets hälso- och sjukvård. Men i verkligheten går det inte till så.
Politisk kontroll
Det finns ett politiskt tryck, en politisk propaganda som även internationellt sett har
drivit fram åsikter – även om en motreaktion alltmer börjar bli skönjbar – som har
lett till uppbyggandet av statliga ”tvångsmodeller”, inom vars ramar läkemedelsindustrin skall arbeta. Enligt von Wartburg har
”tvångsmodellen” skapats av orsaker som
”politisk opportunism”, ”hänsynstagande till
väljarreaktioner”, ”publicitet i massmedia”,
”allmänhetens föreställningar, farhågor och
känslostämningar”.
Med detta som bakgrund har det byggts
staket runt läkemedelsindustrin som består
av ”registreringsbestämmelser för läkemedel”, ”reglering av informationsverksamhet”, ”kontroll av forskningen”, ”kontroll av
tillverkningen”, ”kontroll av spridning av
tekniskt kunnande”, ”kontroll av kostnader”, ”kontroll av företagsvinst”, ”kontroll
av priser”.
Ingen inom läkemedelsindustrin är dock
emot dessa kontrollelement som sådana.
Däremot ifrågasätts deras höjd, deras skärpa, deras förmåga att dämpa och förhindra
företagens kraft, möjligheter och intresse
för att investera och riskera sina företag och
anställda i forskningsprojekt som kan ge oss
nya läkemedel mot t ex olika former av cancer, medel mot sjukdomar förorsakade av
virus (”vanlig förkylning”), medel mot senil
demens (åderförkalkning) m m.
186
Har då staketet runt läkemedelsindustrin
– internationellt sett – inneburit att man de
facto har fått sämre arbetsbetingelser och
därmed fördröjts i arbetet med att skapa nya
och effektivare läkemedel? Svaret får sökas
genom att studera en stor läkemedelsmarknad med avseende på antalet nyintroducerade farmacevtiska specialiteter (alltså inte
s k basläkemedel av typ huvudvärkstabletter,
koltabletter eller enklare salvor).
Jag har här valt USA, särskilt med tanke
på att det amerikanska kontroll- och regelsystemet för läkemedel är förhållandevis likt
rlet svenska. Nya läkemedel som årligen har
introducerats i USA sedan 1964 tilll974 har
sakta men säkert halverats från 157 st/år till
83 st/år.
Denna utveckling är djupt oroande, eftersom tillkomsten av nya och effektiva läkemedel synbarligen har bromsats upp. Och utvecklingen är inte enbart oroande med hänsyn till att nya terapiformer fördröjs från att
komma i allmänt bruk, utan även därför att
man slagit in på en väg mot att avhända sig
möjligheten att med hjälp av nya läkemedel
ytterligare försöka dämpa kostnadsexplosionen inom hela hälso- och sjukvården.
”Politisk opportunism” och ”hänsynstagande till väljaropinioner” borde istället leda
till ett internationellt samarbete för att skapa
så goda arbetsbetingelser som möjligt för
den forskande läkemedelsindustrin.