Ledare; En statsministers ansvar
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
En statsministers ansvar
Thorbjörn Fälldin kan knappast känna nå-
gon starkare tillfredsställelse, när han ser
tillbaka på vårriksdagen. Visserligen har regeringen stärkts genom den förbättrade
handelsbalansen och den avtagande inflationen. Men om någon inom regeringen särskilt skall tillgodoräknas detta, är det ju Gösta Bohman.
För Thorbjörn Fälldin gäller att hans sparsamma offentliga framträdanden mera varit
ägnade att väcka tvivel om hans goda omdö-
me än inge respekt för hans kapacitet som
regeringschef. Tryckfrihetsprocessen mot
Aftonbladet var onödig. Hans funderingar
på att avgå -en fjäder som Dagens Nyheter
lyckades göra till en hönsgård – som några
dagar tacksamt exploaterades av oppositionen borde aldrig ha förts fram inför offentligheten. Att ens antyda att personliga känslareaktioner inför obehaglig publicitet skulle
kunna leda till avgång är att inte motsvara
väljarnas förtroende. De har rätt att vänta
sig att en statsminister bär sin börda, hur
tung han än finner hatfull kritik. Han har ju
själv bett att få detta förtroende.
Dessbättre är människors minne kort, och
någon större skada har dessa incidenter inte
gjort. Hr Fälldin kan överleva sådana misstag, bara han inte gör om dem. Värre är
hans snart sagt 1·eligiösa låsning i kärnkraftsfrågan. I längden kan han inte bara hänvisa
till villkorslagen. Förr eller senare kommer
sanningens minut, den då han blir tvungen
att taga ståndpunkt offentligen på grundval
av sakkunnigmaterial i ärendet och med tillinom koalitionen i energipolitiken genom att
tillskapa en lag, vars kriterier man seelan
skulle bli tvungen att fiilja. En mera flexibel
formel hade förmodligen varit politiskt
mera hanterlig. Men kanske fanns det ingen
annan utväg -just då.
Det intressanta och besv~irliga i situationen är att regeringen själv skall tilWmpa
lagen och därvid alltså måste aget·a som
domstol. Bl a betyder det att sakkunnigmaterialet måste vara så långt möjligt opartiskt,
att skälen för och emot måste prövas meå
oväld och att ”domskälen” måste anges klan
och tydligt. Om Thorbjörn Fällelin inte vill
acceptera en formel. som medger uppskov
på ett sätt som sanerat· frågan fram till l979
års val – Svenska Dagbladet har anvisat hur
en sådan formel kan se ut – kommer han att
tvingas att på heder och samvete döma sig
själv, som politiker.
Uppgiften är icke avundsvärd. Kanske
han borde taga ledning av den självklara
reflexionen, att hans ansvar gäller inte människorna här på jorden- inte ens de i Sverige – på 50, I00 eller l O000 års sikt utan den
svenska demokratins och det svenska välfärdssamhällets bestånd för högst det närmaste decenniet. Att gå utöver den ramen
skulle vara att hemfalla åt vad grekerna varnande kallade hybris eller det omåttliga
överskattandet av den egna pet·sonlighetens
betydelse. Såclant straffas i det politiska livet
både snabbt och hårt.
Hur som helst – hopp finns fortfarande
att statsministerns dokumenterade sunda
lämpande av de i lagen givna reglerna. Man förnuft och goda sinne för proportioner sist
kan betvivla att det var så klokt att vid rege- och slutligen blir avgörande, när han skall
ringsbildningen hölja över motsättningarna rädda regeringens position inför valet. I valstriderna måste regeringen kunna presentera en av hela koalitionen godtagen energipolitik, som väljarna begriper och finner respektabel.
De goda förhoppningar, som man ännu
kan ha till en borgerlig valseger i 1979 års
val, knyter sig nämligen på ett särskilt sätt till
Thorbjörn Fälldins pliktkänsla och ärliga vi lja att till det yttei-sta rätt förvalta sitt ansvar.
Det är tyvärr inte tillräckligt känt, än mindre
offentligen omvittnat, vilket outtröttligt arbete han lägger ned på sin uppgift som regeringschef. Trovärdiga och sinsemellan oberoende källor från regering och departement har nämligen mycket att berätta om
hans förträffliga insatser i det intima regering arbetet. Han har skickligt lärt sig det
praktiska arbetet i regeringen och inom departementen. Rentav lär det finnas departement, vars rutiner han behärskar bättre än
departementscheferna själva.
Det sägs också att han har en föredömlig
förmåga att vid de interna överläggningarna
i regeringen förklara även svårartat komplicerade frågor och ange skälen för att de skall
lösas i viss riktning på ett sätt som väckt
regeringskollegernas oförställda beundran.
Sådan förmåga ger respekt och auktoritet,
och detta parat med hans charmfulla öppenhet och tillitsfullhet gör honom, sägs det, till
den självklart accepterade ledaren till gagnet
och icke bara till namnet inom en ingalunda
247
lättmanövrerad koalition. Allt kan och borde
alltså kunna gå väl.
Men det finns fortfarande områden, där
personliga initiativ från statsministerns sida
skulle stärka både hans och regeringens ställning inom väUarkåren. Det utan alljämförelse viktigaste är skattepolitiken. Ingenting –
inte ens fortsatt fumlande i energipolitiken
– skulle vara mera förödande för regeringens utsikter att vinna valet än ett bOI·tfuskande av den skattereform, som den överväldigande delen av den borgerliga väljarkåren – och i tysthet också många socialdemokrater – med otålighet väntar på. Ingenting skulle heller vara bättre ägnat att ge
kraft och klarhet åt de borgerliga valarbetarna än att kunna gå ut i valstriden och
peka på en inte bara för den stora massan av
medelinkomsttagarna utan för alla verkligt
uppskattningsbar marginalskattesänkning.
Efter en sådan reform skulle det gå en
lättnadens suck genom ett av skatteutsugningen uttröttat folk. Den politiskt-psykologiska betydelsen av ref01·men kan inte överskattas. Visserligen får Thorbjörn Fälldin
svårigheter att driva på i den riktningen
bland sina egna bondeväljare, som inte känner av marginalskatterna på samma sätt som
löntagarna. Men då får han väl utöva sitt
inflytande och sin auktoritet. Det är det han
är till för.
En statsministers ansvar
Thorbjörn Fälldin kan knappast känna nå-
gon starkare tillfredsställelse, när han ser
tillbaka på vårriksdagen. Visserligen har regeringen stärkts genom den förbättrade
handelsbalansen och den avtagande inflationen. Men om någon inom regeringen särskilt skall tillgodoräknas detta, är det ju Gösta Bohman.
För Thorbjörn Fälldin gäller att hans sparsamma offentliga framträdanden mera varit
ägnade att väcka tvivel om hans goda omdö-
me än inge respekt för hans kapacitet som
regeringschef. Tryckfrihetsprocessen mot
Aftonbladet var onödig. Hans funderingar
på att avgå -en fjäder som Dagens Nyheter
lyckades göra till en hönsgård – som några
dagar tacksamt exploaterades av oppositionen borde aldrig ha förts fram inför offentligheten. Att ens antyda att personliga känslareaktioner inför obehaglig publicitet skulle
kunna leda till avgång är att inte motsvara
väljarnas förtroende. De har rätt att vänta
sig att en statsminister bär sin börda, hur
tung han än finner hatfull kritik. Han har ju
själv bett att få detta förtroende.
Dessbättre är människors minne kort, och
någon större skada har dessa incidenter inte
gjort. Hr Fälldin kan överleva sådana misstag, bara han inte gör om dem. Värre är
hans snart sagt 1·eligiösa låsning i kärnkraftsfrågan. I längden kan han inte bara hänvisa
till villkorslagen. Förr eller senare kommer
sanningens minut, den då han blir tvungen
att taga ståndpunkt offentligen på grundval
av sakkunnigmaterial i ärendet och med tillinom koalitionen i energipolitiken genom att
tillskapa en lag, vars kriterier man seelan
skulle bli tvungen att fiilja. En mera flexibel
formel hade förmodligen varit politiskt
mera hanterlig. Men kanske fanns det ingen
annan utväg -just då.
Det intressanta och besv~irliga i situationen är att regeringen själv skall tilWmpa
lagen och därvid alltså måste aget·a som
domstol. Bl a betyder det att sakkunnigmaterialet måste vara så långt möjligt opartiskt,
att skälen för och emot måste prövas meå
oväld och att ”domskälen” måste anges klan
och tydligt. Om Thorbjörn Fällelin inte vill
acceptera en formel. som medger uppskov
på ett sätt som sanerat· frågan fram till l979
års val – Svenska Dagbladet har anvisat hur
en sådan formel kan se ut – kommer han att
tvingas att på heder och samvete döma sig
själv, som politiker.
Uppgiften är icke avundsvärd. Kanske
han borde taga ledning av den självklara
reflexionen, att hans ansvar gäller inte människorna här på jorden- inte ens de i Sverige – på 50, I00 eller l O000 års sikt utan den
svenska demokratins och det svenska välfärdssamhällets bestånd för högst det närmaste decenniet. Att gå utöver den ramen
skulle vara att hemfalla åt vad grekerna varnande kallade hybris eller det omåttliga
överskattandet av den egna pet·sonlighetens
betydelse. Såclant straffas i det politiska livet
både snabbt och hårt.
Hur som helst – hopp finns fortfarande
att statsministerns dokumenterade sunda
lämpande av de i lagen givna reglerna. Man förnuft och goda sinne för proportioner sist
kan betvivla att det var så klokt att vid rege- och slutligen blir avgörande, när han skall
ringsbildningen hölja över motsättningarna rädda regeringens position inför valet. I valstriderna måste regeringen kunna presentera en av hela koalitionen godtagen energipolitik, som väljarna begriper och finner respektabel.
De goda förhoppningar, som man ännu
kan ha till en borgerlig valseger i 1979 års
val, knyter sig nämligen på ett särskilt sätt till
Thorbjörn Fälldins pliktkänsla och ärliga vi lja att till det yttei-sta rätt förvalta sitt ansvar.
Det är tyvärr inte tillräckligt känt, än mindre
offentligen omvittnat, vilket outtröttligt arbete han lägger ned på sin uppgift som regeringschef. Trovärdiga och sinsemellan oberoende källor från regering och departement har nämligen mycket att berätta om
hans förträffliga insatser i det intima regering arbetet. Han har skickligt lärt sig det
praktiska arbetet i regeringen och inom departementen. Rentav lär det finnas departement, vars rutiner han behärskar bättre än
departementscheferna själva.
Det sägs också att han har en föredömlig
förmåga att vid de interna överläggningarna
i regeringen förklara även svårartat komplicerade frågor och ange skälen för att de skall
lösas i viss riktning på ett sätt som väckt
regeringskollegernas oförställda beundran.
Sådan förmåga ger respekt och auktoritet,
och detta parat med hans charmfulla öppenhet och tillitsfullhet gör honom, sägs det, till
den självklart accepterade ledaren till gagnet
och icke bara till namnet inom en ingalunda
247
lättmanövrerad koalition. Allt kan och borde
alltså kunna gå väl.
Men det finns fortfarande områden, där
personliga initiativ från statsministerns sida
skulle stärka både hans och regeringens ställning inom väUarkåren. Det utan alljämförelse viktigaste är skattepolitiken. Ingenting –
inte ens fortsatt fumlande i energipolitiken
– skulle vara mera förödande för regeringens utsikter att vinna valet än ett bOI·tfuskande av den skattereform, som den överväldigande delen av den borgerliga väljarkåren – och i tysthet också många socialdemokrater – med otålighet väntar på. Ingenting skulle heller vara bättre ägnat att ge
kraft och klarhet åt de borgerliga valarbetarna än att kunna gå ut i valstriden och
peka på en inte bara för den stora massan av
medelinkomsttagarna utan för alla verkligt
uppskattningsbar marginalskattesänkning.
Efter en sådan reform skulle det gå en
lättnadens suck genom ett av skatteutsugningen uttröttat folk. Den politiskt-psykologiska betydelsen av ref01·men kan inte överskattas. Visserligen får Thorbjörn Fälldin
svårigheter att driva på i den riktningen
bland sina egna bondeväljare, som inte känner av marginalskatterna på samma sätt som
löntagarna. Men då får han väl utöva sitt
inflytande och sin auktoritet. Det är det han
är till för.