Ledare; President Kekkonen och kärnvapnen
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
President Kekkonen och kärnvapnen
Den 8 maj i år höll president Kekkonen ett
föredrag på Utrikespolitiska institutet i
Stockholm. Att en utländsk statsman begagnar ett sådant tillfälle för att framföra sina
åsikter är förklarligt; en president brukar
knappast hålla politiska föredrag i eget land.
Det märkliga med hr Kekkonens framträ-
dande är att detta praktiskt taget tigits ihjäl.
En förlägen tystnad, kan det tyckas.
Hr Kekkonen började med att understryka vikten av Helsingforsöverenskommelsen
1975. Alla deltagarsrater har, sade han, ”förbundit sig att verkställa slutaktens alla bestämmelser utan undantag och förbehåll”. l
Belgrad gick det inte lika bra, men ”avspänningens kontinuitet har därigenom tryggats”.
Men någon nedrustning har det inte blivit. Teknologin synes inte gå att hejda. Militärallianserna upprättades ”ursprungligen” i
försvarssyfte; nu befinner sig Europa i ”en
period av militärtekniska riskfaktorer”. Man
talar om begränsade kärnvapenkrig, vilket
betyder ”kärnvapenkrigets europeisering”.
Hr Kekkonen erkände, att president Cartet·
skjutit upp frågan om att införliva neutronbomben med USA:s vapenarsenal. Han varnade emellertid för kryssningsrobotarna,
som kan komma att gå på låg höjd över små
neutrala stater. Finland, och även Sverige,
bör vädja till stormakterna mot sådana vapen.
H r Kekkonen erinrade om att han 1963
ft·amföt·de tanken på en kärnvapenfri zon i
Norden. Intet nordiskt land hade då, och
har fortfat·ande inte anskaffat kärnvapen.
Likafullt bör de nordiska länderna internationellt förplikta sig till kärnvapenfriheL
Förhandlingar h~irom bör inledas. Varje
stat, även en liten, ~ir visserligen ensam kompetent all bedöma sin egen s~ikerhet. Men
stormakterna måste få försäkringar om att
dessa småstater aldrig kommer au tillåta
kärnvapen på sina områden. För den skull
bör de ledande stormakterna redan från
början inbjudas all deltaga i de nordiska förhandlingarna härom.
Referatet är kort, och kommentarerna
kan också bli kona. Den första måste tyvärr
vara all hr Kekkonen hiill sill föredrag nästan på dagen två månader innan tre centralstyrda domstolar på olika orter i Sovjetunionen samtidigt fällde tre medborgare till
långa och hårda straff för antisovjetisk verksamhet. Verklig orsak till vad Svenska Dagbladet på ledarplats (15 juli) kallat ”en otroligt gemen behandling” är att de dömda verkat för de ideal, som Sovjetunionen i Helsingfors enligt hr Kekkonen oförbehållsamt
anslutit sig till. Men när denne så totalt kunnat felbedöma Sovjetunionens intentioner
och handlingssäll på denna centrala punkt,
är det svårt au kunna lita på hans omdöme
på andra.
Därmed bortfaller nödvändigheten att
kommentera det barocka förslaget att Sovjetunionen skulle inbjudas all från början deltaga i en intern nordisk konferens om fortsatt avstående från kärnvapen.
Det går däremot inte all undvika det på-
fallande faktum, att hr Kekkonen i sitt anfö-
rande bara nämnde två kärnvapensystem,
båda amerikanska. Det ena, neutronbomben, är tills vidare inte aktuellt. Det andra,
kryssningsrobotarna, är ett där USA på
grund av högt·e utvecklad teknologi ligger
249
före Sovjetunionen. Mot detta system Nordnorge samt ”från början” sovjetisk konl’ancler sig ryssarna speciellt i förspelet till de
nra SALT-förhandlingarna.
Nog hade det varit prydligare, om föredragshållaren sagt ett ord också om sovjetiska bmvapen. Uo-ikesdepartementet i
Stockholm tycks ha haft den åsikten. I den
mycket korta kommunike, som UD sänt ut,
sags med diplomatisk artighet att förslaget
skall studeras ingående. Omedelbart följer
tillagget, att regeringen redan gett uttryck
för bekymmer avseende såväl ”de av president Kekkonen nämnda” kryssningsrobotarna som de kärnvapenbärande ubåtarna i
Ösersjön. De senare är sovjetiska, och dem
nämnde han inte.
Det ~ir sådant som lägger grund för talet
om finlandisering och om att hr Kekkonen
uppträder för sovjetrysk räkning. Riktigare
ar säkerligen, att presidenten nu som många
gånger tidigare velat förekomma eventuella
sovjetiska påtryckningar och krav på i första
hand Finland, de må röra nödviindigheten
av kontrollstationet- på ftnskt område mot
kryssningsrobotar eller röra kontrollen av
Nordkalotten. Förslaget om löften om kärnvapenfrihet är därmed inte tillkommet för
finsk räkning. Det är riktat till Norge. Försiikringar om att inga kärnvapen baseras i
troll av att så inte sker vore verkligen en
betydande strategisk framgång för Sovjetunionen och skulle även kunna räknas Finland till godo. Den vore så mycket större
som Norge funnit det nödvändigt att förstärka sitt försvar där uppe. Det sker med hjälp
av Nato – som, vad hr Kekkonen än säger,
inte bara ursprungligen var utan fortfarande iir en defensiv organisation.
President Kekkonens förslag går kort sagt
ut på, att de nordiska statema skall försöka
få garantier för att kärnvapen inte skall anviindas inom deras områden, eller, för att
använda hans eget uttryck, att en europeisering av kärnvapenkriget inte kommet- till
stånd. Oiirför bör siirskilt Norge, medlem av
Nato, försäkra att all baseringav kärnvapen
inom dess aktuella Nordkalottområde inte
skall ske. Från sin jättelika milität-bas i Murmansk, där huvuddelen av Sovjetunionens
kiimvapenbärande ubåtar hör hemma, skall
detta land ha rätt till insyn i det norska föt–
svaret.
Nordkalotten är ett militärt problem för
Finland, för Norge och i inte ringa utsträckning för Sverige. Men att detta problem
skulle finna en lösning i ensidiga eftergifter
:ir inte troligt.
Den 8 maj i år höll president Kekkonen ett
föredrag på Utrikespolitiska institutet i
Stockholm. Att en utländsk statsman begagnar ett sådant tillfälle för att framföra sina
åsikter är förklarligt; en president brukar
knappast hålla politiska föredrag i eget land.
Det märkliga med hr Kekkonens framträ-
dande är att detta praktiskt taget tigits ihjäl.
En förlägen tystnad, kan det tyckas.
Hr Kekkonen började med att understryka vikten av Helsingforsöverenskommelsen
1975. Alla deltagarsrater har, sade han, ”förbundit sig att verkställa slutaktens alla bestämmelser utan undantag och förbehåll”. l
Belgrad gick det inte lika bra, men ”avspänningens kontinuitet har därigenom tryggats”.
Men någon nedrustning har det inte blivit. Teknologin synes inte gå att hejda. Militärallianserna upprättades ”ursprungligen” i
försvarssyfte; nu befinner sig Europa i ”en
period av militärtekniska riskfaktorer”. Man
talar om begränsade kärnvapenkrig, vilket
betyder ”kärnvapenkrigets europeisering”.
Hr Kekkonen erkände, att president Cartet·
skjutit upp frågan om att införliva neutronbomben med USA:s vapenarsenal. Han varnade emellertid för kryssningsrobotarna,
som kan komma att gå på låg höjd över små
neutrala stater. Finland, och även Sverige,
bör vädja till stormakterna mot sådana vapen.
H r Kekkonen erinrade om att han 1963
ft·amföt·de tanken på en kärnvapenfri zon i
Norden. Intet nordiskt land hade då, och
har fortfat·ande inte anskaffat kärnvapen.
Likafullt bör de nordiska länderna internationellt förplikta sig till kärnvapenfriheL
Förhandlingar h~irom bör inledas. Varje
stat, även en liten, ~ir visserligen ensam kompetent all bedöma sin egen s~ikerhet. Men
stormakterna måste få försäkringar om att
dessa småstater aldrig kommer au tillåta
kärnvapen på sina områden. För den skull
bör de ledande stormakterna redan från
början inbjudas all deltaga i de nordiska förhandlingarna härom.
Referatet är kort, och kommentarerna
kan också bli kona. Den första måste tyvärr
vara all hr Kekkonen hiill sill föredrag nästan på dagen två månader innan tre centralstyrda domstolar på olika orter i Sovjetunionen samtidigt fällde tre medborgare till
långa och hårda straff för antisovjetisk verksamhet. Verklig orsak till vad Svenska Dagbladet på ledarplats (15 juli) kallat ”en otroligt gemen behandling” är att de dömda verkat för de ideal, som Sovjetunionen i Helsingfors enligt hr Kekkonen oförbehållsamt
anslutit sig till. Men när denne så totalt kunnat felbedöma Sovjetunionens intentioner
och handlingssäll på denna centrala punkt,
är det svårt au kunna lita på hans omdöme
på andra.
Därmed bortfaller nödvändigheten att
kommentera det barocka förslaget att Sovjetunionen skulle inbjudas all från början deltaga i en intern nordisk konferens om fortsatt avstående från kärnvapen.
Det går däremot inte all undvika det på-
fallande faktum, att hr Kekkonen i sitt anfö-
rande bara nämnde två kärnvapensystem,
båda amerikanska. Det ena, neutronbomben, är tills vidare inte aktuellt. Det andra,
kryssningsrobotarna, är ett där USA på
grund av högt·e utvecklad teknologi ligger
249
före Sovjetunionen. Mot detta system Nordnorge samt ”från början” sovjetisk konl’ancler sig ryssarna speciellt i förspelet till de
nra SALT-förhandlingarna.
Nog hade det varit prydligare, om föredragshållaren sagt ett ord också om sovjetiska bmvapen. Uo-ikesdepartementet i
Stockholm tycks ha haft den åsikten. I den
mycket korta kommunike, som UD sänt ut,
sags med diplomatisk artighet att förslaget
skall studeras ingående. Omedelbart följer
tillagget, att regeringen redan gett uttryck
för bekymmer avseende såväl ”de av president Kekkonen nämnda” kryssningsrobotarna som de kärnvapenbärande ubåtarna i
Ösersjön. De senare är sovjetiska, och dem
nämnde han inte.
Det ~ir sådant som lägger grund för talet
om finlandisering och om att hr Kekkonen
uppträder för sovjetrysk räkning. Riktigare
ar säkerligen, att presidenten nu som många
gånger tidigare velat förekomma eventuella
sovjetiska påtryckningar och krav på i första
hand Finland, de må röra nödviindigheten
av kontrollstationet- på ftnskt område mot
kryssningsrobotar eller röra kontrollen av
Nordkalotten. Förslaget om löften om kärnvapenfrihet är därmed inte tillkommet för
finsk räkning. Det är riktat till Norge. Försiikringar om att inga kärnvapen baseras i
troll av att så inte sker vore verkligen en
betydande strategisk framgång för Sovjetunionen och skulle även kunna räknas Finland till godo. Den vore så mycket större
som Norge funnit det nödvändigt att förstärka sitt försvar där uppe. Det sker med hjälp
av Nato – som, vad hr Kekkonen än säger,
inte bara ursprungligen var utan fortfarande iir en defensiv organisation.
President Kekkonens förslag går kort sagt
ut på, att de nordiska statema skall försöka
få garantier för att kärnvapen inte skall anviindas inom deras områden, eller, för att
använda hans eget uttryck, att en europeisering av kärnvapenkriget inte kommet- till
stånd. Oiirför bör siirskilt Norge, medlem av
Nato, försäkra att all baseringav kärnvapen
inom dess aktuella Nordkalottområde inte
skall ske. Från sin jättelika milität-bas i Murmansk, där huvuddelen av Sovjetunionens
kiimvapenbärande ubåtar hör hemma, skall
detta land ha rätt till insyn i det norska föt–
svaret.
Nordkalotten är ett militärt problem för
Finland, för Norge och i inte ringa utsträckning för Sverige. Men att detta problem
skulle finna en lösning i ensidiga eftergifter
:ir inte troligt.