Dagens frågor; Det verkliga motivet
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Det verkliga motivet
I debatten kring LO-SAP-förslaget om fackföreningsstyrda fonder gjordes i våras ett
inlägg av Kjell-Olof Feldt, som märkligt nog
inte har uppmärksammats. Det har sitt stora
intresse, därför att Feldt rakt på sak talade
om varför socialdemokratin till varje pris vill
undvika individuellt anknutna fonder. Hans
ord föll sålunda (SvD 16/5):
”Ett sätt att iika dynamiken i ekonomin
vore att skaffa fram kapital genom löntagarfonder.
Men individuellt anknutna löntagarfonder ~i r en omöjlighet. För de hotar solidariteten och sammanhållningen inom fackföreningsriirelsen. Om man inte förstår detta
~ir det bat·a all tilta på banktjänstemannaförbundet.
l de af”Cirsbanker där det finns individuella fonder tenderar avkastningen från dessa
att liverstiga den årliga löneökningen. Inom
förbundet finns också anställda i t ex sparbanket· och jordbrukskassor där individuella
fonder ;ir en omöjlighet därför att vinstdelning ;ir omöjligt. Det är klan all sammanhållningen i fackföreningarna hotas och därför kommer löntagarna aldrig att acceptera
individuella fonder.”
Su1lllll;111 a\ dcltn;t tc:-..t at .Jll ;lit .1\CII o111
det kan bevisas att individuella fonder ~ir en
både ur samh;illets och de enskilda medborgarnas synpunkt iiverlägsen lösning av pmblemet om spridningen av äganderätten till
fiit·etagen , så iir en sådan lösning oacceptabel för socialdemokratin. ”Sammanhållningen i fackföreningarna” får inte hotas, sedan
må en individuell lösning ha vilka fördelar
för effektiviteten, den sociala rättvisan och
demokratin som helst. Fackföreningarnas
styrka är helig, och hör sen!
Mera tydligt kan det inte gärna sägas att
maktmotivet, kravet att socialdemokratins ledarskikt i LO-SAP-maktapparaten skall övertaga den totala kontrollen över näringslivet,
fortfarande är det egentliga motivet till den
socialdemokratiska kampanjen för fackfö-
reningsstyrda fonder.
Den betygsfria grundskolan
I ett kraftfullt inlägg i betygsfrågan av Gösta
Bohman, där han markerade att han talade
som partiledare, har moderata samlingspartiets ståndpunkt klarlagts. Många både utom
och inom partiet torde ha upplevt detta som
befriande.
Under våren fick man uppleva en i hög
grad osorterad och förvirrad debatt kring
betygen i grundskolan. Högljudda röster,
bl a från radikala elevorganisationer liksom
från jämlikhetsfanatikerna i olika politiska
grupperingar, höjdes för att betygen skulle
helt avskaffas. I stället skulle föräldrar och
elever få ”orienterande samtal” med lärarna
om elevernas förmåga och prestationer.
Gösta Bohman förklarade i sitt anförande
i Boden i slutet av maj kort och gott att han
ville ha betygen kvar. Han syftade då inte p~
det system med relativa betyg, som introdut cr;tdc~ ;1\ dc ~oci.ddclttol-..I.Jt i,I-…t ~ kolpolitikerna p;t 1960-talet, utan på en modern
form av målrelaterade betyg. Att skolministern, Britt Mogård, är av samma uppfatl·
ning kan tagas för givet. Det är välgörande
att veta att skolsidan av utbildningsdeparte·
mentet ligger fast i moderat hand genom
den starka kombination som Britt Mogård
och hennes statssekt·eterare Anders Arfwedson representerar.
Ty i betygsfrågan är ett förhållande up·
penbart. Vi har inte råd med ytterligare
sänkt standat”d i grundskolan – vilket skulle
bli den oundvikliga följden av en betygsfri
skola. Tvärtom måste vi öka studieeffektiviteten – både genom fastare disiciplinära
normer och större respekt för betygsmätta
baskunskaper och färdigheter. Vad som under 1980- och 1990-talen kommer att brista
ifråga om kvantitativa resurser av arbetskraft – de unga arbetande årsklasserna blir
ju för små – måste motverkas genom hög
kvalitativ kapacitet. Eljest blir nivåsänkningen beträffande personlig konsumtionsnivå
och social välfärd ännu mera drastisk än vad
som redan kan befaras.
Till detta kommer ett annat skäl som jämlikhetsfanatikerna besynnerligt nog inte har
upptäckt. För elever ur s k studiesvaga hem
är betygen en hjälp. De behöver möjlighet
att objektivt fastställa var de står för att få
självförtroende. I ett betygsfritt system har·
de inte någon måttstock på sin förmåga att
planera och arbeta för en yrkesutbildning
byggd på högre studier.
Att taga ifrån dem möjligheten att studera
”inte för skolan utan för livet”, som det hette
förr i världen, innebär en social diskriminering av dem. Genom den egalitära utbildningspolitiken har socialdemokraterna redan lyckats att göra det väsentligt svårare för
arbetarbarn än för akademikerbarn att gå
till högre studier. Därav den fortsatta s k sociala snedvridningen vid rekryteringen till
universiteten. Den betygsfria skolan skulle
bli en katastrof ur den sociala rättfärdighetens synpunkt.
Till skattesystemets sammanbrott
I nr 5/6 av Svensk Tidskrift i år skrev regeringsrådet Gustaf Petren en artikel om skattesystemets sa”mmanbrott. Både politiker
och skatteexperter erkänner att vårt skattesystem håller på att bryta samman. Det er- 251
känns också att detta beror på de konfiskatoriska marginalskatterna, som givit upphov
till en ”svart sedvanerätt”, där folk flyr skatterna under attityden ”rädde sig den som
kan”. Det finns numera knappt någon ekonomisk åtgärd av mera betydande räckvidd i
den enskilda sfären eller i affärslivet, där
inte skattesynpunkterna blir de primära. Att
hitta luckor i skatterätten eller tänja ut den
så långt som möjligt för att undvika skatt
börjar betraktas som ett naturligt och moraliskt självförsvar.
En annan reaktion börjar ses som lika naturlig och lika moraliskt berättigad, nämligen att minska arbetsinsatsen. Om det allmänna bedrager människorna på frukterna
av deras arbete, hämnas de arbetande med
att slå av på arbetstakten. Att detta i längden
blir förödande för den enskilda sektorn, den
som skall producera, sälja och distribuera
alla de varor som behövs i ett modernt samhälle, erkänns också öppet.
Men det finns ett annat, större område,
där konsekvenserna av skattepolitiken för
effektiviteten inte har uppmärksammats tillräckligt, nämligen den offentliga sektorn. I
dag går 55 % av BNP över denna del av vår
samhällsekonomi.
Vad får marginalskatterna för verkningar
på denna sektors förmåga att fungera effektivt? Om vi överför de iakttagna konsekvenserna i form av ökad sjukfrekvens och minskad arbetsinsats inom den enskilda sektorn
till troliga motsvarande verkningar inom
den offentliga, blir slutsatserna bekymmersamma. Det råder en allmän klagan över
byråkratisering, långsam handläggning av
ärenden, dålig vård, långa väntetider inom
sjukvården. Samtidigt stiger kostnaderna,
bl a på grund av de oavlåtliga kraven på inrättande av nya yänster. Här är särskilt för- 252
hållandena inom den Iandstingskommunala
delen skrämmande.
Har vi inte anledning misstänka att högskattesamh~illet driver på verkningarna av
Parkinsons lag om den automatiska ljänsteexpansionen i en byråkrati? Att kräva en
ny ljänst kan ju va1·a ett sätt att minska den
egna a1·betsbördan. Har vi inte också anledning att misstänka att tendenserna till byrå-
kratisk långrotning har en bakgrund i olust
öve1· skatterna? De orimliga marginalskatterna är sannolikt en svår belastning för alla
samhällsinstitutioners möjlighet att fungera
effektivt. Vilka krafter skulle inte frigöras
om regeringen beslöt sig för att angripa de
samhällsekonomiska problemen i deras rot
– ett progressivskattesystem som blivit en
olycka för oss alla.
Kulturarbetare
En kulturarbetare är, skulle man tro, en person som sysslar med kultur i någon form.
Man skulle också tro att han, för att utföra
sin gärning, skulle behöva känna till något
om kultur. Hur felaktigt detta resonemang
är framgår av att redaktör Rolf Börjlind kallar sig själv kulturarbetare (enligt artikel i
NT 17 juli). Hr Bö1jlind identifierar sig som
den som i Aftonbladet (s) anförtroddes att
redigera den s k satiren om statsminister
Fälldin som mentalsjuk.
Sveriges radio (vem annars?) beredde honom nyligen tillfälle att i serien Tystnad i
Sverige uttala sig om tillvaron. Han ser den
så: ”Sågspånen har sakta lagt sig till ro i
nationens urblåsta kranium. Fradgan har
torkat i de insiktslösas mungipor. Enfaldens
lansiärer har stupat vid väderkvarnen. Den
goda smakens senila fågelskrämmor har
vädrat sina skröpliga fördomar och yrvakna
feministiska tvesljärtar har vält på rygg.”
Sin egen uppgift i denna egendomliga tillvaro karakteriserar han på följande sätt:
Den ”handlar inte om falska pjäser i ett
falskt spel. Min uppgift som kulturarbetare i
Sverige handlar inte om vedertagna spelregler i en vedervärdig korruption. Det
finns inga spelregler.”
Det kan som synes inte vara lätt att följa
med hr Sörjlind i hans poetiska språk. Hans
påstående att han inte låter sig styras av några spelregler är dock tydligt nog, och man
tror honom gärna. Så även i en annan fråga
– och det känns skönt att inte bara behöva
vara negativ då man bedömer fenomenet
Börjlind. Han säger om sig själv, och det är
nog riktigt: ”Öppnar jag munnen rinner
hjärnsubstansen ut.”
Det verkliga motivet
I debatten kring LO-SAP-förslaget om fackföreningsstyrda fonder gjordes i våras ett
inlägg av Kjell-Olof Feldt, som märkligt nog
inte har uppmärksammats. Det har sitt stora
intresse, därför att Feldt rakt på sak talade
om varför socialdemokratin till varje pris vill
undvika individuellt anknutna fonder. Hans
ord föll sålunda (SvD 16/5):
”Ett sätt att iika dynamiken i ekonomin
vore att skaffa fram kapital genom löntagarfonder.
Men individuellt anknutna löntagarfonder ~i r en omöjlighet. För de hotar solidariteten och sammanhållningen inom fackföreningsriirelsen. Om man inte förstår detta
~ir det bat·a all tilta på banktjänstemannaförbundet.
l de af”Cirsbanker där det finns individuella fonder tenderar avkastningen från dessa
att liverstiga den årliga löneökningen. Inom
förbundet finns också anställda i t ex sparbanket· och jordbrukskassor där individuella
fonder ;ir en omöjlighet därför att vinstdelning ;ir omöjligt. Det är klan all sammanhållningen i fackföreningarna hotas och därför kommer löntagarna aldrig att acceptera
individuella fonder.”
Su1lllll;111 a\ dcltn;t tc:-..t at .Jll ;lit .1\CII o111
det kan bevisas att individuella fonder ~ir en
både ur samh;illets och de enskilda medborgarnas synpunkt iiverlägsen lösning av pmblemet om spridningen av äganderätten till
fiit·etagen , så iir en sådan lösning oacceptabel för socialdemokratin. ”Sammanhållningen i fackföreningarna” får inte hotas, sedan
må en individuell lösning ha vilka fördelar
för effektiviteten, den sociala rättvisan och
demokratin som helst. Fackföreningarnas
styrka är helig, och hör sen!
Mera tydligt kan det inte gärna sägas att
maktmotivet, kravet att socialdemokratins ledarskikt i LO-SAP-maktapparaten skall övertaga den totala kontrollen över näringslivet,
fortfarande är det egentliga motivet till den
socialdemokratiska kampanjen för fackfö-
reningsstyrda fonder.
Den betygsfria grundskolan
I ett kraftfullt inlägg i betygsfrågan av Gösta
Bohman, där han markerade att han talade
som partiledare, har moderata samlingspartiets ståndpunkt klarlagts. Många både utom
och inom partiet torde ha upplevt detta som
befriande.
Under våren fick man uppleva en i hög
grad osorterad och förvirrad debatt kring
betygen i grundskolan. Högljudda röster,
bl a från radikala elevorganisationer liksom
från jämlikhetsfanatikerna i olika politiska
grupperingar, höjdes för att betygen skulle
helt avskaffas. I stället skulle föräldrar och
elever få ”orienterande samtal” med lärarna
om elevernas förmåga och prestationer.
Gösta Bohman förklarade i sitt anförande
i Boden i slutet av maj kort och gott att han
ville ha betygen kvar. Han syftade då inte p~
det system med relativa betyg, som introdut cr;tdc~ ;1\ dc ~oci.ddclttol-..I.Jt i,I-…t ~ kolpolitikerna p;t 1960-talet, utan på en modern
form av målrelaterade betyg. Att skolministern, Britt Mogård, är av samma uppfatl·
ning kan tagas för givet. Det är välgörande
att veta att skolsidan av utbildningsdeparte·
mentet ligger fast i moderat hand genom
den starka kombination som Britt Mogård
och hennes statssekt·eterare Anders Arfwedson representerar.
Ty i betygsfrågan är ett förhållande up·
penbart. Vi har inte råd med ytterligare
sänkt standat”d i grundskolan – vilket skulle
bli den oundvikliga följden av en betygsfri
skola. Tvärtom måste vi öka studieeffektiviteten – både genom fastare disiciplinära
normer och större respekt för betygsmätta
baskunskaper och färdigheter. Vad som under 1980- och 1990-talen kommer att brista
ifråga om kvantitativa resurser av arbetskraft – de unga arbetande årsklasserna blir
ju för små – måste motverkas genom hög
kvalitativ kapacitet. Eljest blir nivåsänkningen beträffande personlig konsumtionsnivå
och social välfärd ännu mera drastisk än vad
som redan kan befaras.
Till detta kommer ett annat skäl som jämlikhetsfanatikerna besynnerligt nog inte har
upptäckt. För elever ur s k studiesvaga hem
är betygen en hjälp. De behöver möjlighet
att objektivt fastställa var de står för att få
självförtroende. I ett betygsfritt system har·
de inte någon måttstock på sin förmåga att
planera och arbeta för en yrkesutbildning
byggd på högre studier.
Att taga ifrån dem möjligheten att studera
”inte för skolan utan för livet”, som det hette
förr i världen, innebär en social diskriminering av dem. Genom den egalitära utbildningspolitiken har socialdemokraterna redan lyckats att göra det väsentligt svårare för
arbetarbarn än för akademikerbarn att gå
till högre studier. Därav den fortsatta s k sociala snedvridningen vid rekryteringen till
universiteten. Den betygsfria skolan skulle
bli en katastrof ur den sociala rättfärdighetens synpunkt.
Till skattesystemets sammanbrott
I nr 5/6 av Svensk Tidskrift i år skrev regeringsrådet Gustaf Petren en artikel om skattesystemets sa”mmanbrott. Både politiker
och skatteexperter erkänner att vårt skattesystem håller på att bryta samman. Det er- 251
känns också att detta beror på de konfiskatoriska marginalskatterna, som givit upphov
till en ”svart sedvanerätt”, där folk flyr skatterna under attityden ”rädde sig den som
kan”. Det finns numera knappt någon ekonomisk åtgärd av mera betydande räckvidd i
den enskilda sfären eller i affärslivet, där
inte skattesynpunkterna blir de primära. Att
hitta luckor i skatterätten eller tänja ut den
så långt som möjligt för att undvika skatt
börjar betraktas som ett naturligt och moraliskt självförsvar.
En annan reaktion börjar ses som lika naturlig och lika moraliskt berättigad, nämligen att minska arbetsinsatsen. Om det allmänna bedrager människorna på frukterna
av deras arbete, hämnas de arbetande med
att slå av på arbetstakten. Att detta i längden
blir förödande för den enskilda sektorn, den
som skall producera, sälja och distribuera
alla de varor som behövs i ett modernt samhälle, erkänns också öppet.
Men det finns ett annat, större område,
där konsekvenserna av skattepolitiken för
effektiviteten inte har uppmärksammats tillräckligt, nämligen den offentliga sektorn. I
dag går 55 % av BNP över denna del av vår
samhällsekonomi.
Vad får marginalskatterna för verkningar
på denna sektors förmåga att fungera effektivt? Om vi överför de iakttagna konsekvenserna i form av ökad sjukfrekvens och minskad arbetsinsats inom den enskilda sektorn
till troliga motsvarande verkningar inom
den offentliga, blir slutsatserna bekymmersamma. Det råder en allmän klagan över
byråkratisering, långsam handläggning av
ärenden, dålig vård, långa väntetider inom
sjukvården. Samtidigt stiger kostnaderna,
bl a på grund av de oavlåtliga kraven på inrättande av nya yänster. Här är särskilt för- 252
hållandena inom den Iandstingskommunala
delen skrämmande.
Har vi inte anledning misstänka att högskattesamh~illet driver på verkningarna av
Parkinsons lag om den automatiska ljänsteexpansionen i en byråkrati? Att kräva en
ny ljänst kan ju va1·a ett sätt att minska den
egna a1·betsbördan. Har vi inte också anledning att misstänka att tendenserna till byrå-
kratisk långrotning har en bakgrund i olust
öve1· skatterna? De orimliga marginalskatterna är sannolikt en svår belastning för alla
samhällsinstitutioners möjlighet att fungera
effektivt. Vilka krafter skulle inte frigöras
om regeringen beslöt sig för att angripa de
samhällsekonomiska problemen i deras rot
– ett progressivskattesystem som blivit en
olycka för oss alla.
Kulturarbetare
En kulturarbetare är, skulle man tro, en person som sysslar med kultur i någon form.
Man skulle också tro att han, för att utföra
sin gärning, skulle behöva känna till något
om kultur. Hur felaktigt detta resonemang
är framgår av att redaktör Rolf Börjlind kallar sig själv kulturarbetare (enligt artikel i
NT 17 juli). Hr Bö1jlind identifierar sig som
den som i Aftonbladet (s) anförtroddes att
redigera den s k satiren om statsminister
Fälldin som mentalsjuk.
Sveriges radio (vem annars?) beredde honom nyligen tillfälle att i serien Tystnad i
Sverige uttala sig om tillvaron. Han ser den
så: ”Sågspånen har sakta lagt sig till ro i
nationens urblåsta kranium. Fradgan har
torkat i de insiktslösas mungipor. Enfaldens
lansiärer har stupat vid väderkvarnen. Den
goda smakens senila fågelskrämmor har
vädrat sina skröpliga fördomar och yrvakna
feministiska tvesljärtar har vält på rygg.”
Sin egen uppgift i denna egendomliga tillvaro karakteriserar han på följande sätt:
Den ”handlar inte om falska pjäser i ett
falskt spel. Min uppgift som kulturarbetare i
Sverige handlar inte om vedertagna spelregler i en vedervärdig korruption. Det
finns inga spelregler.”
Det kan som synes inte vara lätt att följa
med hr Sörjlind i hans poetiska språk. Hans
påstående att han inte låter sig styras av några spelregler är dock tydligt nog, och man
tror honom gärna. Så även i en annan fråga
– och det känns skönt att inte bara behöva
vara negativ då man bedömer fenomenet
Börjlind. Han säger om sig själv, och det är
nog riktigt: ”Öppnar jag munnen rinner
hjärnsubstansen ut.”