Claës Skoglund; Försvarsvilja och försvarsförmåga
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
CLAES SKOGLUND:
Försvarsvilja och försvarsförmåga
Beredskapsnämndenför psykologisktförsvar
gör då och då undersökningar om hur stor
försvarsviljan är i Sverige. Siffrorna har på
senare tid varit dåliga. Generalmajor Claes
Skoglund påpekar emellertid att enigheten
mellan regeringspartierna och
socialdemokraterna i riksdagen är stor när
det gäller grunderna för vårförsvarspolitik.
Det är ett positivt drag. Att man i vissa
kretsar tror att man kan åstadkomma samma
försvar som nu med mindre resurser är
däremot en illusion. Författaren går i denna
artikel inte närmare in på varför
försvarsviljan särskilt bland ungdomen
sjunkit. Svensk Tidskrift kommer, hoppas vi,
att kunna ta uppfrågan. Den nästan totala
bristen påförsvarsupplysning i skolorna är
säkerligen en orsak.
Inför 1972 års försvarsbeslut gjorde Beredskapsnämnden för psykologiskt fiirsvar en
miljöstudie, numera ben~imnd perspektivplanering. Den konstaterade härvid om försvarsviljan:
”Det måste bedömas som mindre sannolikt att den hittillsvarande opinionen (dvs
kring 1970) på ett avgörande sätt skulle
förändras. FörsvarsviUan är emellertid beroende av de positiva krafter som verkar
inom elen fria opinionsbildningens ram.
En fri debatt och fortlöpande redovisning
av skälen för den svenska säkerhetspolitiken är förutsättningen för att viljan till
motstånd i ett kt-itiskt läge skall bestå.”
Men det var då det! Hur ser det ut åtta år
senare? Opinionsundersökningars värde
kan alltid ifrågasättas, särskilt nä1· frågorna
gäller hypotetiska fall såsom svenskens reaktion inför ett förment krigshot. De likartade
frågor Beredskapsnämnden en lång föUd av
år ställt enligt gängse normer bör likväl ge
en fortgående tendens. Denna pekar fn
nedåt för försvarsviljan, särskilt och allvarligast bland ungdomen. Detta utvisar såväl
Beredskapsnämndens senaste undersökning
hösten 1977 som mer gruppinriktade frågor
i våras till studerande vid en lärarhögskola
eller värnpliktiga under grundutbildning
vid ett infanteriregemente.
Orsakerna till denna negativa utveckling
kan diskuteras. Den växande osäkerheten i
terrorbalansens, energikrisens, miljöförstö-
ringens och u-landsproblematikens tidsålder
berör hela Västerlandet och påverkar viljan
till försvarsansträngningar. Man frågar sig
hur det förhåller sig i Öst.
De rådande svenska ekonomiska svårigheterna har inflytande på alla samhällets aktiviteter, ökar ungdomsarbetslösheten och
tvingar till hårda prioriteringar, tyvärr även
utnyttjade i partitaktiskt syfte. Det har till
och med förekommit trevare att vända Harald Hjärnes sats från 191 O-talet ”försvar
och reformer” i dess motsats. l Norge däremot h;ivdar framstående socialdemokrater
i regeringsställning, att det främmande hotet inte följer konjunkturen; det är tvärtom
mycket stabilt eller ökande och detta bör
vara styrande för norsk syn på försvarsutgifterna. Det norska försvat·sbetänkandet i vå-
ras bär syn för sägen.
Zäta Höglund präglade kring 1914 slagordet ”det befästa fattighuset”. Med det perspektiv vi numera har på den tiden måste
konstateras att det låg åtskilligt i denna antimilitarism. Det hindrade inte att Zäta Höglund ett kvarts sekel senare blev en av de
främsta förespråkarna för ”Finlands sak är
vår”. Per Albin Hansson lanserade ”folkhemmet”, väl värt att försvara. Det var vi
också beredda att göra under andra världskriget och visa av erfat·enheten även därefter. När man väl förstod vad som stod på
spel, var ledning och folk beredda till stora
uppoffringar.
Försvarsnegativismen
Det hävdas ibland, med viss rätt, att människans inställning till försvaret i fredstid med
likgiltighet eller rent av negativism är tämligen naturlig. Opinionsundersökningat·
borde därför under sådant förhållande inte
tas för allvarligt. När fara hotat· kommer
inställningen att förändras. Som exempel,
utöver vårt eget ovan anförda, åberopas
261
1930-talets pacifistiska strömningar bland de
radikala studenterna i Oxford. Detta hindrade inte, att de sedan blev flyghjältar i slaget
om Storbritannien.
Härvid förbises likväl, att det var demokratiernas förhoppning om evig fred i förening med likgiltighet för försvaret som frestade tidens fascistiska och kommunistiska
diktatorer att lägga världen under sig. Ett
försvars krigsavhållande-fredsbevarande
uppgift förbisågs tills det blev för sent. När
kriget kom, måste demokratierna under flera år utkämpa det under synnerligen ogynnsamma förhållanden med ockupation, lidande och död. Det får inte upprepas. Detta är
man alltjämt medveten om i Norge, men
inte lika mycket i Sverige.
Det är förvånande att vår regering inte
ägnat mer uppmärksamhet åt dessa problem
inför nästa försvarsutredning och beslut.
Här behövs en djupgående analys, väl motsvarande den Beredskapsnämnden gjorde
1970. Vad tänker ungdomen i allmänhet,
inte bara de högröstade s k opinionsbildarna
och politiska lycksökarna? Är försvarsviljan i
Sverige beroende av den ekonomiska konjunkturen? Hur står det till med ”de positiva
krafter, som verkar inom den fria opinionsbildningens ram”? De negativa krafterna är
förvisso livskraftiga bland många av de folkrörelser, som skulle vara bärare av försvarsviljan enligt Centralförbundet Folk och
Försvars principer. De ekumeniska samfunden utmärker sig. Kvinnorörelser har märkligt skickliga propagandister, som mer än
gärna bereds plats i massmedia. Ft·i debatt är
en god sak men skall gärna vara på lika
villkor.
262
Hur få inte blott skolöverstyrelsen utan
även lärarna med på att fortlöpande redovisa skälen för den svenska säkerhetspolitiken,
dess mål, medel och möjligheter? Regeringen har förlängt förordnandet för riksdagsmannen och chefredaktören Olle Svensson
att vara ordförande i Beredskapsnämnden.
Denne har deklarerat att sådan redovisning
är förutsättningen för att viljan till motstånd
i ett kritiskt läge skall bestå. Hur skulle det
vara att låta nämnden omgående denna vinter göra en ny ”perspektivplan fas l ”, på
motsvarande sätt som ledningen för övriga
tre totalfö•·svarsgrenar fick i uppdrag att
göra redan för ett år sedan som förberedelse
för sittande försvarskommitte. Den fjärde
grenen, psykförsvaret, kan i ett krisläge bli
avgörande. Om försvarsviljan skulle svikta,
är de nära 13 miljarder per år föga värda,
som vi för närvarande lägger ned på försvaret i övrigt.
Positiva drag
Man kan vända på problemet. ”Folket vill
genom sina valda ombud inte satsa mer på
försvaret”, sade en representant för regeringen i våras. Det heter också att de politiska möjligheterna inte finns för att vidga
den ekonomiska ramen till att motsvara det
faktiska innehåll, som försvarsbeslut 77 innebar. Hur kommer det under sådant förhållande att gå med den praktiska försvarsförmågan?
Till en början kan vissa positiva drag alltjämt konstateras. Det råder sålunda enighet
om grunderna för försvarspolitiken. Det är
av mycket stor betydelse att denna enighet
bevaras. Skillnaden, mätt i anslag, mellan
regering och opposition är endast 2 %, låt
vara att detta gör åtskilligt på marginalen,
mätt i krigsförband.
Det stora oppositionspartiets tal om att det
skulle pågå en fortsatt upprustning har förstummats och förbytts i ”att vi faktiskt under
ganska lång tid minskat antalet enheter i vår
krigsorganisation och gjort smärtsamma ingrepp i fredsorganisationen”. (Försvarsutskottets vice ordf i riksdagens försvarsdebatt
26 april). Ett sådant medgivande rensar luften.
Samstämmig uppfattning råder att det militära försvaret alltfort skall inriktas mot ett
djupförsvar med möjlighet till kraftsamling
vid gräns och kust. I djupförsvaret till sjöss
synes oppositionen till och med sträcka sig
längre ut än regeringen i den alltför dominerande debatten om A 20 kontra B3LA. Att vi
behöver ett flygvapen efter måttet av vår
förmåga är självklart, hur det nu framdeles
skall anskaffas. Och, viktigast, det gäller alltjämt ett existensförsvar, inte något slags symboliskt ma•·keringsförsvar (neutralitetsvakt).
Oppositionen vidhåller sin uppfattning
om den allmänna värnplikten som grund för
vår försvarsförmåga och detta av både ideologiska och praktiskt/ekonomiska skäl. Detta
rimmar väl med försvarsministerns uttalade
övertygelse 26 april, att värnplikten framför
allt är grundläggande för vår försvarsvilja
och att någon form av kategoriklyvning inte
får förekomma. Därmed bör det besynnerliga intermezzot mellan denne och en engagerad ung representant för oppositionen vid
riksdagens stora försvarsdebatt förra året
definitivt vara avklarat. Värnplikten är och
263
f(irblir grunden för både ideologisk försvars- ten skall samtidigt kunna försvaras. Inom
viUa och praktisk f”ö1·svarsförmåga. given, begränsad kostnadsram, som vi tillsviUtvecklingen framåt
Vid Frivilligmganisationernas försva1·svecka
iGiiteborg tidigare i våras framhöll försvaJ-sministern likv~il, att de ekonomiska realitelerna obönhörligt tvingar oss mot ett elitförsrar med hympt värnplikt eller mol en allt
allvarligare uttunning av våra mest kvalificerade förband. Det enda botemedlet mot denna fortgående urholkning, sade han, är att i
en framtid anpassa försvarets ekonomiska
ram efter dess verkliga behov.
Det går sålunda icke, såsom vissa borgerliga vänsterkretsar hoppas och tror, att genom något slags omstrukturering lösa alla
problem, dvs åstadkomma ett starkare försvar men med mindre resurser. Både Övre
Norrland, Mälardalen, Skåne och Västkusdare kallt måste räkna med, förmår vi endast hålla acceptabel minimikvalitet för att
uppnå så stor kvantitet i luften, till sjöss och
på marken, som vårt existensförsvar kräver.
Kanske t o m B3LA-ideen är ett uttryck härför!
I en ledare i SvD i anslutning till öppnandet av FN :s extra generalförsamling om nedI·ustning kunde läsas, att det var närmast
patetiskt att höra alla inledningsanföranden
ew York samtidigt som NATO-mötet i
Washington bekräftade behovet av fortsatt
upprustning för att i någon mån motverka
vad som sker inom WP, i Afrika och annorstädes. Vi här i Sverige måste besinna, att vi
inte kan föra vår inskränkta ”försvarsdebatt”
oberoende av vad som sker runt omkring
oss.
CLAES SKOGLUND:
Försvarsvilja och försvarsförmåga
Beredskapsnämndenför psykologisktförsvar
gör då och då undersökningar om hur stor
försvarsviljan är i Sverige. Siffrorna har på
senare tid varit dåliga. Generalmajor Claes
Skoglund påpekar emellertid att enigheten
mellan regeringspartierna och
socialdemokraterna i riksdagen är stor när
det gäller grunderna för vårförsvarspolitik.
Det är ett positivt drag. Att man i vissa
kretsar tror att man kan åstadkomma samma
försvar som nu med mindre resurser är
däremot en illusion. Författaren går i denna
artikel inte närmare in på varför
försvarsviljan särskilt bland ungdomen
sjunkit. Svensk Tidskrift kommer, hoppas vi,
att kunna ta uppfrågan. Den nästan totala
bristen påförsvarsupplysning i skolorna är
säkerligen en orsak.
Inför 1972 års försvarsbeslut gjorde Beredskapsnämnden för psykologiskt fiirsvar en
miljöstudie, numera ben~imnd perspektivplanering. Den konstaterade härvid om försvarsviljan:
”Det måste bedömas som mindre sannolikt att den hittillsvarande opinionen (dvs
kring 1970) på ett avgörande sätt skulle
förändras. FörsvarsviUan är emellertid beroende av de positiva krafter som verkar
inom elen fria opinionsbildningens ram.
En fri debatt och fortlöpande redovisning
av skälen för den svenska säkerhetspolitiken är förutsättningen för att viljan till
motstånd i ett kt-itiskt läge skall bestå.”
Men det var då det! Hur ser det ut åtta år
senare? Opinionsundersökningars värde
kan alltid ifrågasättas, särskilt nä1· frågorna
gäller hypotetiska fall såsom svenskens reaktion inför ett förment krigshot. De likartade
frågor Beredskapsnämnden en lång föUd av
år ställt enligt gängse normer bör likväl ge
en fortgående tendens. Denna pekar fn
nedåt för försvarsviljan, särskilt och allvarligast bland ungdomen. Detta utvisar såväl
Beredskapsnämndens senaste undersökning
hösten 1977 som mer gruppinriktade frågor
i våras till studerande vid en lärarhögskola
eller värnpliktiga under grundutbildning
vid ett infanteriregemente.
Orsakerna till denna negativa utveckling
kan diskuteras. Den växande osäkerheten i
terrorbalansens, energikrisens, miljöförstö-
ringens och u-landsproblematikens tidsålder
berör hela Västerlandet och påverkar viljan
till försvarsansträngningar. Man frågar sig
hur det förhåller sig i Öst.
De rådande svenska ekonomiska svårigheterna har inflytande på alla samhällets aktiviteter, ökar ungdomsarbetslösheten och
tvingar till hårda prioriteringar, tyvärr även
utnyttjade i partitaktiskt syfte. Det har till
och med förekommit trevare att vända Harald Hjärnes sats från 191 O-talet ”försvar
och reformer” i dess motsats. l Norge däremot h;ivdar framstående socialdemokrater
i regeringsställning, att det främmande hotet inte följer konjunkturen; det är tvärtom
mycket stabilt eller ökande och detta bör
vara styrande för norsk syn på försvarsutgifterna. Det norska försvat·sbetänkandet i vå-
ras bär syn för sägen.
Zäta Höglund präglade kring 1914 slagordet ”det befästa fattighuset”. Med det perspektiv vi numera har på den tiden måste
konstateras att det låg åtskilligt i denna antimilitarism. Det hindrade inte att Zäta Höglund ett kvarts sekel senare blev en av de
främsta förespråkarna för ”Finlands sak är
vår”. Per Albin Hansson lanserade ”folkhemmet”, väl värt att försvara. Det var vi
också beredda att göra under andra världskriget och visa av erfat·enheten även därefter. När man väl förstod vad som stod på
spel, var ledning och folk beredda till stora
uppoffringar.
Försvarsnegativismen
Det hävdas ibland, med viss rätt, att människans inställning till försvaret i fredstid med
likgiltighet eller rent av negativism är tämligen naturlig. Opinionsundersökningat·
borde därför under sådant förhållande inte
tas för allvarligt. När fara hotat· kommer
inställningen att förändras. Som exempel,
utöver vårt eget ovan anförda, åberopas
261
1930-talets pacifistiska strömningar bland de
radikala studenterna i Oxford. Detta hindrade inte, att de sedan blev flyghjältar i slaget
om Storbritannien.
Härvid förbises likväl, att det var demokratiernas förhoppning om evig fred i förening med likgiltighet för försvaret som frestade tidens fascistiska och kommunistiska
diktatorer att lägga världen under sig. Ett
försvars krigsavhållande-fredsbevarande
uppgift förbisågs tills det blev för sent. När
kriget kom, måste demokratierna under flera år utkämpa det under synnerligen ogynnsamma förhållanden med ockupation, lidande och död. Det får inte upprepas. Detta är
man alltjämt medveten om i Norge, men
inte lika mycket i Sverige.
Det är förvånande att vår regering inte
ägnat mer uppmärksamhet åt dessa problem
inför nästa försvarsutredning och beslut.
Här behövs en djupgående analys, väl motsvarande den Beredskapsnämnden gjorde
1970. Vad tänker ungdomen i allmänhet,
inte bara de högröstade s k opinionsbildarna
och politiska lycksökarna? Är försvarsviljan i
Sverige beroende av den ekonomiska konjunkturen? Hur står det till med ”de positiva
krafter, som verkar inom den fria opinionsbildningens ram”? De negativa krafterna är
förvisso livskraftiga bland många av de folkrörelser, som skulle vara bärare av försvarsviljan enligt Centralförbundet Folk och
Försvars principer. De ekumeniska samfunden utmärker sig. Kvinnorörelser har märkligt skickliga propagandister, som mer än
gärna bereds plats i massmedia. Ft·i debatt är
en god sak men skall gärna vara på lika
villkor.
262
Hur få inte blott skolöverstyrelsen utan
även lärarna med på att fortlöpande redovisa skälen för den svenska säkerhetspolitiken,
dess mål, medel och möjligheter? Regeringen har förlängt förordnandet för riksdagsmannen och chefredaktören Olle Svensson
att vara ordförande i Beredskapsnämnden.
Denne har deklarerat att sådan redovisning
är förutsättningen för att viljan till motstånd
i ett kritiskt läge skall bestå. Hur skulle det
vara att låta nämnden omgående denna vinter göra en ny ”perspektivplan fas l ”, på
motsvarande sätt som ledningen för övriga
tre totalfö•·svarsgrenar fick i uppdrag att
göra redan för ett år sedan som förberedelse
för sittande försvarskommitte. Den fjärde
grenen, psykförsvaret, kan i ett krisläge bli
avgörande. Om försvarsviljan skulle svikta,
är de nära 13 miljarder per år föga värda,
som vi för närvarande lägger ned på försvaret i övrigt.
Positiva drag
Man kan vända på problemet. ”Folket vill
genom sina valda ombud inte satsa mer på
försvaret”, sade en representant för regeringen i våras. Det heter också att de politiska möjligheterna inte finns för att vidga
den ekonomiska ramen till att motsvara det
faktiska innehåll, som försvarsbeslut 77 innebar. Hur kommer det under sådant förhållande att gå med den praktiska försvarsförmågan?
Till en början kan vissa positiva drag alltjämt konstateras. Det råder sålunda enighet
om grunderna för försvarspolitiken. Det är
av mycket stor betydelse att denna enighet
bevaras. Skillnaden, mätt i anslag, mellan
regering och opposition är endast 2 %, låt
vara att detta gör åtskilligt på marginalen,
mätt i krigsförband.
Det stora oppositionspartiets tal om att det
skulle pågå en fortsatt upprustning har förstummats och förbytts i ”att vi faktiskt under
ganska lång tid minskat antalet enheter i vår
krigsorganisation och gjort smärtsamma ingrepp i fredsorganisationen”. (Försvarsutskottets vice ordf i riksdagens försvarsdebatt
26 april). Ett sådant medgivande rensar luften.
Samstämmig uppfattning råder att det militära försvaret alltfort skall inriktas mot ett
djupförsvar med möjlighet till kraftsamling
vid gräns och kust. I djupförsvaret till sjöss
synes oppositionen till och med sträcka sig
längre ut än regeringen i den alltför dominerande debatten om A 20 kontra B3LA. Att vi
behöver ett flygvapen efter måttet av vår
förmåga är självklart, hur det nu framdeles
skall anskaffas. Och, viktigast, det gäller alltjämt ett existensförsvar, inte något slags symboliskt ma•·keringsförsvar (neutralitetsvakt).
Oppositionen vidhåller sin uppfattning
om den allmänna värnplikten som grund för
vår försvarsförmåga och detta av både ideologiska och praktiskt/ekonomiska skäl. Detta
rimmar väl med försvarsministerns uttalade
övertygelse 26 april, att värnplikten framför
allt är grundläggande för vår försvarsvilja
och att någon form av kategoriklyvning inte
får förekomma. Därmed bör det besynnerliga intermezzot mellan denne och en engagerad ung representant för oppositionen vid
riksdagens stora försvarsdebatt förra året
definitivt vara avklarat. Värnplikten är och
263
f(irblir grunden för både ideologisk försvars- ten skall samtidigt kunna försvaras. Inom
viUa och praktisk f”ö1·svarsförmåga. given, begränsad kostnadsram, som vi tillsviUtvecklingen framåt
Vid Frivilligmganisationernas försva1·svecka
iGiiteborg tidigare i våras framhöll försvaJ-sministern likv~il, att de ekonomiska realitelerna obönhörligt tvingar oss mot ett elitförsrar med hympt värnplikt eller mol en allt
allvarligare uttunning av våra mest kvalificerade förband. Det enda botemedlet mot denna fortgående urholkning, sade han, är att i
en framtid anpassa försvarets ekonomiska
ram efter dess verkliga behov.
Det går sålunda icke, såsom vissa borgerliga vänsterkretsar hoppas och tror, att genom något slags omstrukturering lösa alla
problem, dvs åstadkomma ett starkare försvar men med mindre resurser. Både Övre
Norrland, Mälardalen, Skåne och Västkusdare kallt måste räkna med, förmår vi endast hålla acceptabel minimikvalitet för att
uppnå så stor kvantitet i luften, till sjöss och
på marken, som vårt existensförsvar kräver.
Kanske t o m B3LA-ideen är ett uttryck härför!
I en ledare i SvD i anslutning till öppnandet av FN :s extra generalförsamling om nedI·ustning kunde läsas, att det var närmast
patetiskt att höra alla inledningsanföranden
ew York samtidigt som NATO-mötet i
Washington bekräftade behovet av fortsatt
upprustning för att i någon mån motverka
vad som sker inom WP, i Afrika och annorstädes. Vi här i Sverige måste besinna, att vi
inte kan föra vår inskränkta ”försvarsdebatt”
oberoende av vad som sker runt omkring
oss.