T G Wickbom; Efterlyses – förlösande ord

T G WICKBOM:
Efterlyses : förlösande ord
Vår militära storhetstidfrån Gustaf II Adolf
till Carl X/l varade i hundra år. Vad säger
att vår ekonomiska storhetstid varar ens så
länge? Det är redaktör T G Wickbom som
frågar, men vem vågar ge svaret? Grunden
för vårt välstånd, våra naturtillgångar,
räcker inte till, och när vi lånar pengar
utomlands är det inte för att investera och
bygga nytt utan för att konsumera. Någon
måste till sist säga det förlösande ordet och
tala om var vi står i dag. .Detta är hårda
bud, och det kan bli nödvändigt att skapa en
ny samhällsanda, om vi än måste söka
lärdom i det kommunistiska Kina, säger
författaren.
Konsten att göra goda börsaffärer är enkel.
Om man bara kommer ihåg att köpa just
innan kursen stiger och sälja just innan den
faller har man snart nått välstånd för evärdliga tider.
Liksom aktiekurser stiger och faller –
åtminstone i vad vi gärna vill betrakta som
normala tider – så lår också samhäll utvecklingens pendel. Från en ynerlighetsposiLion i moralbigotteri och överhetsLänkande
har vi på några korta år eller decennier sen
den slå över i ohämmad friheL för alla utom
för moralister och överhetspersoner. Från
en tid då sparsamheten var högsta dygd och
en utgift motiverad bloll om den kunde betalas kontant, har vi slungats ut i det tillstånd
där avbetalningsköparen blivit lagstiftarens
favoritskyddsling och riksdag, landsting och
kommunfullmäktige kappas om all förhandsimeckna en framtid som alltmer förlorar sig i struktursvackornas och konjunkturdalarnas dimmor.
Det svåraste av allt i politiken är att veta,
när det blivit dags att vända och att väcka
opinionen till insikt därom. Eller nej – är
det kanske så, att den insikten börjar bryta
fram nere i folkdjupet långt innan politikerna vågar ta bladet från munnen och
vända sig mot de sanningar som redan mist
sin giltighet.
Socialdemokratins historiska insats i vår
samhällsutveckling är att djärvare och målmedvetnare än den tidigare allenastyrande
borgerligheten ha dragit de sociala konsekvenserna av de resurser, som den industriella företagsamhetens väldiga uppsving och
framgångar från slutet av 1800-talet började
tillföra vårt folkhushåll. De borgerliga politikerna ville gå samma reformväg. Det bäddade för en viss allmän samstämmighet om
de stora linjerna i det växande välståndets
utnyt~ande. Men utan socialdemokratins på-
drivande av takten hade vi kanske inte kommit dithän där vi befann oss i går; följaktligen inte heller dit där vi nu har hamnat.
Under många år sökte borgerliga politiker
bromsa reformtakten i som det skulle visa
sig överdriven oro för vad vi rådde med. År
för år kunde deras invändningar och bekymrade röster från företagsamhetens företrä-
dare viftas undan med dräpande hänvisningar till hur de dittills hade kommit på
skam. Hittills har allt gått bra, sa han som
föll ut från skyskrapan, innan han slog i
backen.
Naturligtvis var det inte enbart en underskattning av resurstillväxten som kom den
borgerliga politiken au viUa hålla igen. Där
fanns också nyanser i den principiella synen
på jämlikhetens möjligheter och välsignelser. Även därvidlag måste socialdemokratins banbrytande insats saluteras. Företagarna borde kunna nicka med igenkännandets
uppskattning. Inte heller för dem är det ju
något okänt att ta ut vinster i förskott. Vad
\’Ore kommersiell företagsamhet utan en optimistisk satsning på att låna för investeringar i framtida lönsamhet? Men samtidigt,
1ilka framgångar skulle den nå utan en vaksamt realistisk bedömning av risktagandets
gränser? Våra ackordcentraler har i dag gott
om exempel på vad svaret är. Småföretag
kan gå omkull utan svårare återverkningar
för samhället i dess helhet. När ett storbolag
felbedömer sina möjligheter blir det värre.
Om samhället själv gör det finns ingen
I5
reservutgång kvar.
Historiens lärdomar kan vara bedrägliga.
Att beröva sig känslan för att vi utgör en
länk i en utvecklingskedja som sträcker sig
bakåt i tiden likaväl som mot framtiden är
att avhända sig goda tankeställare. Men det
kan vara direkt riskabelt att låsa fast sig i
tron att därför att det en gång gått si eller så
kommer det också i fortsättningen att göra
det. En spåman som fått rätt ges större tilltro
i fortsättningen. Det är mänskligt men inte
riskfritt. Sedan åtskilliga år tillbaka har man
från vårt näringsliv – om därmed menas
företagarsidan och inte alla de parter som
gemensamt arbetar där, såsom det borde
vara – varnat för att vi var på väg till just det
tillstånd där vi nu befinner oss. Men ropen
på vargen hade hörts så länge redan dessförinnan, att de förklingade ohörda när det
verkligen gällde.
Det håller nu på att få ödesdigra följder.
Rätteligen borde det vara så, att de som i tid
fällde ett varningens ord borde vinna gehör,
när de visar sig få rätt. I stället ser det ut som
om de redan i förväg har förverkat sin
trovärdighet hos alltför många, och ibland
själva i misströstan tappat målföret, nu när
det verkligen gäller att sjunga ut.
I går och i dag
Se på vår situation i dag! För tio år sedan gav
vår nationalstolthet LKAB över 150 miljoner i vinst på de ~ugo miUoner ton malm
som bröts. I år har malmbanan fraktat ut
lika mycket. Inflationen har fördubblat omsättningen, men vinsten har förbytts i en
– -.,
16
förlust på 550 miUoner. Vatje ton som bröts
kostade samhället 30 kronor i neuoutgift.
Det skulle, om man vill ullrycka det brutalt,
ha blivit billigare att slå igen gruvorna och
betala ut fulla löner. Då hade vi åtminstone
haft malmen kvar, om den nu en gång kan
få värde igen.
Men i dag har den det inte. Malm, skog
och vattenfall, det var en gång våra stora
nationaltillgångar. De där Runebergsorden
”vårt land är fattigt, skall så bli”, gällde ju
inte oss. På några få decennier blev vi ett av
jordens rikaste länder, med hjälp av utländskt kapital för exploateringen av de
rikedomar naturen hopat över oss men utan
att för den skull hamna under utländsk
kontroll. Själva bidrog vi med den tradition
av strävsamhet, förnöjsamhet och företagsamhet, som hade drivits fram i vårt hårda
klimat med långa avstånd både inom landet
och till en lyckligare lottad och högre utvecklad yttervärld; våra uppfinnare kunde ännu
utan sofistikerade laboratorieresurser och
komplicerad finansiering göra storverk av
snilleblixtar typ separatorn, kullagret och
agafyren.
I dag går malmen inte att säUa, skogen
räcker inte till, vattenkraften är som en
droppe i det valutaslukande oUehavet och
kärnkraften har blivit en politisk bromskloss. Nu måste vi låna pengar utomlands
igen, för att kunna konsumera som hittills,
inte för att investera. Uppfinnaren har reducerats till en kugge i ett civilekonomstyrt
maskineri. Våra specialiteter görs bättre och
billigare utomlands.
Vad är det, frågade den mångomtalade
företagsdoktorn Ulf af Trolie för någon tid
sedan, som talar för att Sverige med sina
trots allt mycket ogynnsamma marknadsförutsättningar för sin industri skall kunna ge
sina invånare ett konstant eller till och med
ökande standardförsprång framför det ur
alla marknadsmässiga synpunkter gynnade
Tyskland med dess traditionellt hårt arbetande befolkning och avancerade teknik, sedan Tyskland under en lång föUd av år visat
sig kunna knappa in på det försprång vi fick
under kriget? I en debatt i radions OBsprogram tog jag mig före att spetsa till
professorns fråga så här: Vår militära storhetstid, från Gustaf II Adolf till Carl XII,
varade i hundra år. Vad säger att vår industriella storhetstid blir ens så långvarig, nu
när de lyckliga tillfälligheter som skapade
den har försvunnit?
Vi fick inget riktigt svar den gången och
inte heller under de månader som gått intill
skrivande stund. Kanske har det kommit,
när dessa rader når läsaren. Då bör regeringen ha hunnit ge sitt riksdagsbesked om
hur den ser på vår närmaste framtid. Men
inte är det med tillförsikt jag lämnar den
möjligheten öppen. Varför finner våra ansvariga politiker inte det förlösande ordet?
Det lilla barnet vid kejsarens väg kunde det.
Men vuxna män – nej.
Pendeln slår tillbaka
Om tio personer i många år haft tio kilo
äpplen att dela på räcker det inte längre till
ett kilo pr man det år trädet bara bär nio.
Konstigare än så är det inte. Ändå envisas
den ene som borde veta bättre (och väl i sill
stilla sinne också giir det) med au kräva full
kompensation för prisökningar, oförminskad standardförbättring och vad allt det
heter, och den andre att låta honom gå på
utan att själv slå näven i bordet och nämna
saker vid deras rätta namn.
Men samhällspendelns långa svängningsslag förleder oss väl. Den har så länge rört
sig i rätt riktning, att vi inte kan få i vår skalle
att den bäst det är kan slå över, när den
rätteligen borde börja en bakåtgående rörelse för att hålla sig inom det gröna fältet Ga,
förlåt liknelsen, med dess politiskt övermättade färgsymbolik). Vi har låtit reaktionen
mot det som kom att te sig insnöat och
förstockat breda ut sig till den grad, att vi
inte kommer oss för att reagera mot reaktionens egna överdrifter. Än mindre att ta i
vår mun honnörsord som många års radikal
trumeld har gjort inopportuna. Det räcker
med att påminna om, att begreppet ”lag och
ordning” har blivit ett skällsord!
Storverk har uträttats här i landet för att
trygga en människovärdig tillvaro för fattiga, åldringar och sjuka och ge alla en
någorlunda rimlig startchans i livet. Ibland
1erkar det om om vi inte såge framstegens
skog för alla de kvardröjande bristernas
träd; i vår strävan efter det bästa håller vi på
att äventyra det goda vi nått.
Varför skall vi inte ge skoleleverna ett
mått på deras kunskap, bara för att några av
dem har lärt sig mindre än andra? Varför
skall vi i jämlikhetens namn ge så höga
begynnelselöner, att det snart inte finns nå-
gon sporre till att utveckla sig vidare i den
korta länetrappa som återstår? Det är betämt inte bara gammelmansgnöl att iaktta,
hur en äldre generation med sin lönepolitik
17
och hemmens låt-gå-attityd i samverkan med
konsumentvaruindustrins alltmer målinriktade marknadsföring lurar i ungdomen
kläd- och nöjesvanor, som måste ställa till
verkliga problem för många, när de får en
växande familj att försörja. Mönstret för
denna uppfostran i dålig ekonomi sattes för
många år sedan av det studiemedelssystem,
som låter decennier av indextillväxande avbetalningar få sona vad tanklösheten brutit.
Men annat var kanske inte att vänta i ett
samhälle, där högsta radikala mode var att
predika köp-slit-och-släng-kulturens välsignelser – ända tills det blev dags att med
samma överlägsna ofördragsamhet vända
sig mot den äldre generationen, som inte
hade förstått att hushålla med jordens resurser.
En ny anda
Härförleden tog jag från ett besök i Kina
hemvägen över Tokyo. Det var en chockartad upplevelse att från dessa av nödtvång
energisnåla kineser med deras uppfinningsrika utnyttjande av sina frugala möjligheter
hamna ijulhandelns grälla, förflackade, bensinångande, neonbländande japanska occident-imitation. Från hotellfönstret stirrade
jag ner i en eldriven springbrunn, i vars
botten ett digitalurs glödlampor en gång i
minuten växlade slutsiffra för att belysa i
vilken takt tiden råkar ur led; den noviteten
har bestämt ännu inte nått oss.
Låt oss hoppas, att den inte hinner göra
det, innan någon vägvisare i politik eller
kulturliv finner de räua orden för vad som
ändå oroligt och spörjande måste röra sig i
l
18
mångas tankar. Det är inte fråga om enbart
nya åtgärder i den ekonomiska politik vi
låter gå. Om det är något vårt liberala samhälle har att lära av det obevekligt kommunistiska Kina, så är det dess inriktning på att
skapa en ny samhällsanda där ansvarskänslan för alla medborgare och deras gemensamma bästa och utveckling blir en uppgift
inte blott för de gemensamma, opersonliga
samhällsorganen, utan för varje enskild
människa.
Den kinesiska utformningen har drag som
vi skyggar för. Heidenstams ”driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall
knoppas” klingar alltför retoriskt i våra
öron, liksom Churchills blod och svett, tårar
och trägenhet. Men det är en appell i den
andan vi väntar på, en som får oss alla att
hejda pendeln innan den slår över och inse
att det nu åter har blivit mot värden på
andra halvan av skalan den bäst bör läsas av.
Pärmarför årgång 1977
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.
,,