Ledare; Miniregeringen
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Miniregeringen
Minoritetsregerandets avigsidor har fått en
riklig belysning under vårriksdagen. Proposition efter proposition som lagts fram av
miniregeringen har malts sönder i utskotten. En del propositioner har kort och gott
uppskjutits till hösten. Kvaliten på propositionerna har många gånger varit bedrövlig.
Inte ens den fråga som gav folkpartiet dess
chans att ensamt bilda regering – energifrå-
gan – har kunnat föras i hamn. Det viktiga
förslaget om marginalskattesänkningar torpederades av centern och socialdemokraterna i finansutskottet.
Det är inte att undra på att tanken på ett
användande av misstroendeinstrumentet
kommit att aktualiseras. Av folkpartiregeringens regerande har inte mycket återstått
när riksdagen fått säga sitt. Situationen i utskotten, där regeringen haft ett underlag på
enbart 2 av 15 ordinarie ledamöter, har
kommit att te sig allt mera orimlig. C G
Ekmans på sin tid berömda luvhoppningspolitik när han lyckades regera med stöd av
än det ena än det andra partiet har denna
vår förbytts i sin motsats. Hoppande majoriteter har med regelbundenhet fallt fp-regeringens förslag.
När regeringsfrågan diskuteras i den
kommande valrörelsen måste vårens erfarenheter beaktas. Den romantiska drömmen
om en minoritetsregerings regeringsduglighet borde vid det här laget vara definitivt
krossad. Sverige måste styras av en regering
som backas upp av en majoritet i den svenska riksdagen. Endast då får en regering
handlingskraft, endast då vinner regeringen
den parlamentariska legitimitet och respekt
som behövs för att regeringen skall kunna
föra en fast och konsekvent politik.
Sverige behöver i dag en stark regering.
Även om trepartiregeringens ekonomiska
politik varit utomordentligt framgångsrik
och vi i år har att räkna med en mycket
gynnsam ekonomisk utveckling är Sveriges
ekonomiska problem långt ifrån övervunna.
Samtidigt som Sveriges internationella konkurrensläge försämrats har den kontinuerliga expansionen av den offentliga sektorn
kommit att leda till en obalans i svensk ekonomi. Den produktiva sektorn har blivit för
liten i förhållande till de stora offentliga åtagandena. I en sådan situation måste regeringen ha styrka nog att stå emot de många
krav på ökade offentliga utgifter som ständigt framföres. Den måste ha styrka nog att
föra en ekonomisk politik som håller tillbaka
prisstegringarna och tillåter lönsamheten i
svenskt näringsliv att öka. För detta krävs
inte enbart en god vilja i statsrådskretsen.
Det behövs också en stabil majoritet i riksdagen, som är beredd att backa upp regering·
ens förslag och avvisa de överbud som framföres av oppositionen.
Våren har gett exempel på hur folkparti·
regeringens försök till återhållsamhet gång
på gång körts över av en ny röd-grön koalition. Socialdemokraterna har varit den drivande parten. Hämningslöst har socialdemokraterna i valtaktiska syften lagt motioner
som inneburit tilläggskostnader i än den
ena, än den andra frågan. Särskilt flitiga har
de varit i näringsutskottet. Det har ju gällt
för (s) att på valturneerna kunna hävda att
socialdemokraterna hela tiden velat göra
mer än de borgerliga för det företaget, den
branschen eller den orten. Tyvärr har cen·
tern i flera fall inte kunnat stå emot lockelsen att hänga med i svängarna.
Sverige behöver i dag en regering som har
kraft nog att fatta de impopulära beslut som
blir nödvändiga om vi på längre sikt skall
kunna få rätsida på Sveriges ekonomi och
kunna bemästra de påfrestningar som den
oundvikliga strukturomvandlingen i vårt nä-
201
ringsliv för med sig. Och vi behöver en regering med stark moderat medverkan. Endast
då får regeringen kurage nog att säga nej till
ytterligare fonder, till höjda skatter och till
ytterligare statlig reglering och ja till en ökad
valfrihet och ett ökat ansvarstagande för individen.
Minoritetsregerandets avigsidor har fått en
riklig belysning under vårriksdagen. Proposition efter proposition som lagts fram av
miniregeringen har malts sönder i utskotten. En del propositioner har kort och gott
uppskjutits till hösten. Kvaliten på propositionerna har många gånger varit bedrövlig.
Inte ens den fråga som gav folkpartiet dess
chans att ensamt bilda regering – energifrå-
gan – har kunnat föras i hamn. Det viktiga
förslaget om marginalskattesänkningar torpederades av centern och socialdemokraterna i finansutskottet.
Det är inte att undra på att tanken på ett
användande av misstroendeinstrumentet
kommit att aktualiseras. Av folkpartiregeringens regerande har inte mycket återstått
när riksdagen fått säga sitt. Situationen i utskotten, där regeringen haft ett underlag på
enbart 2 av 15 ordinarie ledamöter, har
kommit att te sig allt mera orimlig. C G
Ekmans på sin tid berömda luvhoppningspolitik när han lyckades regera med stöd av
än det ena än det andra partiet har denna
vår förbytts i sin motsats. Hoppande majoriteter har med regelbundenhet fallt fp-regeringens förslag.
När regeringsfrågan diskuteras i den
kommande valrörelsen måste vårens erfarenheter beaktas. Den romantiska drömmen
om en minoritetsregerings regeringsduglighet borde vid det här laget vara definitivt
krossad. Sverige måste styras av en regering
som backas upp av en majoritet i den svenska riksdagen. Endast då får en regering
handlingskraft, endast då vinner regeringen
den parlamentariska legitimitet och respekt
som behövs för att regeringen skall kunna
föra en fast och konsekvent politik.
Sverige behöver i dag en stark regering.
Även om trepartiregeringens ekonomiska
politik varit utomordentligt framgångsrik
och vi i år har att räkna med en mycket
gynnsam ekonomisk utveckling är Sveriges
ekonomiska problem långt ifrån övervunna.
Samtidigt som Sveriges internationella konkurrensläge försämrats har den kontinuerliga expansionen av den offentliga sektorn
kommit att leda till en obalans i svensk ekonomi. Den produktiva sektorn har blivit för
liten i förhållande till de stora offentliga åtagandena. I en sådan situation måste regeringen ha styrka nog att stå emot de många
krav på ökade offentliga utgifter som ständigt framföres. Den måste ha styrka nog att
föra en ekonomisk politik som håller tillbaka
prisstegringarna och tillåter lönsamheten i
svenskt näringsliv att öka. För detta krävs
inte enbart en god vilja i statsrådskretsen.
Det behövs också en stabil majoritet i riksdagen, som är beredd att backa upp regering·
ens förslag och avvisa de överbud som framföres av oppositionen.
Våren har gett exempel på hur folkparti·
regeringens försök till återhållsamhet gång
på gång körts över av en ny röd-grön koalition. Socialdemokraterna har varit den drivande parten. Hämningslöst har socialdemokraterna i valtaktiska syften lagt motioner
som inneburit tilläggskostnader i än den
ena, än den andra frågan. Särskilt flitiga har
de varit i näringsutskottet. Det har ju gällt
för (s) att på valturneerna kunna hävda att
socialdemokraterna hela tiden velat göra
mer än de borgerliga för det företaget, den
branschen eller den orten. Tyvärr har cen·
tern i flera fall inte kunnat stå emot lockelsen att hänga med i svängarna.
Sverige behöver i dag en regering som har
kraft nog att fatta de impopulära beslut som
blir nödvändiga om vi på längre sikt skall
kunna få rätsida på Sveriges ekonomi och
kunna bemästra de påfrestningar som den
oundvikliga strukturomvandlingen i vårt nä-
201
ringsliv för med sig. Och vi behöver en regering med stark moderat medverkan. Endast
då får regeringen kurage nog att säga nej till
ytterligare fonder, till höjda skatter och till
ytterligare statlig reglering och ja till en ökad
valfrihet och ett ökat ansvarstagande för individen.