Greta Lovén; En skola för framtiden

GRETA LOVEN:
En skola för framtiden?
skolöverstyrelen harframlagt ettförslag till
förändring av grundskolans nuvarande
läroplan, som gällt de senaste tio åren.
Denna har lett till att kunskapsklyftorna
mellan elever med olika bakgrund och
förutsättningar ökat i ställetför minskat. SÖ
föreslår ett slopande av det frivilliga valet
mellan särskild och allmän kurs i språk på
högstadiet. Folkhögskollärare Greta Loven
vänder sig mot detta och konstaterar att en
nivågruppering i språkundervisningen är
det enda som gynnar alla elever och gör
språkundervisningen meningsfull. Tag vara
på begåvningarna och öka valfriheten så att
de kan utveckla hela sin personlighet, men ge
även skoltrötta elever en chans, uppmanar
hon. Utvidgaförsöken med anpassad
studiegång, dvs att skoltrötta högstadieelever
får gå i skolan en dag per vecka och arbeta
ute på vanliga arbetsplatserför övrigt.
Skolledan övervinnes, och vad deförlorar i
teoretiska studier kan de ta igen senare.
Genom 1969 års Läroplan för grundskolan
(Lgr 69) ”kom principen om en sammanhållen skola närmare sitt förverkligande. Det
var ett led i strävan att i utbildningen skapa
en för alla elever gemensam referensram,”
fastslår SÖ inledningsvis. Det var meningen
att den sammanhållna skolan skulle ”hos eleverna utveckla självständighet, kritiskt tänkande, samarbetsförmåga och handlingslust.”
Efter nio år med Lgr 69 är det dags för
utvärdering: hur har målen uppfyllts?
Kunskapsklyftorna mellan elever med olika bakgrund och förutsättningar har ökat,
inte minskat. Eleverna är med få undantag
bedrövligt osjälvständiga. I stället för kritiskt
tänkande har en allmänt kverulantisk attityd
brett ut sig. Apati snarare än handlingslust
präglar alltför många. Konkurrens anses
vara vanligare än samarbete. Mobbning och
skolk florerar. Den sammanhållna skolan
har uppenbarligen misslyckats att uppfylla
målen.
Under det senaste året har vänstern skyllt
skolans misslyckande på betygen: ”De svaga
slås ut av betygen.” Om betygen avskaffas
blir allt väl inom skolan – så förenklat ser
vänstern på skolans problem. Naturligtvis är
det inte betygen som orsakar att vissa ”slås
ut”, utan det faktum att dessa inte kunnat
tillgodogöra sig undervisningen, som har legat på för hög nivå för dem. Det tycks SÖ ha
klart för sig, så nu skall undervisningen avteoretiseras, bli mer laborativ – för alla. Då
är det likgiltigt för SÖ att det finns en minst
lika stor grupp elever som redan nu finner
undervisningen alltför ytlig och lätt. De har
lika stor rättighet som andra att få stimulans
i skolarbetet. Dessutom behöver samhället
(=vi alla) de teoretiska begåvningarna mer
än någonsin.
Differentierad språkundervisning
Benhårt centralstyrd har skolan sedan Lgr
69 antogs försökt tvinga på alla barn samma
kunskaps- och fårdighetsuniform. Men hur
ser barn ut i verkligheten? Verkligheten är
den, att i en klass på trettio tolvåringar några
befinner sig på en åttaårings intellektuella
nivå, några p~• en vuxens. Det vet pedagogikteoretikerna. Därför befalldes lärarna att tilllämpa ”differentiering inom klassens ram”.
Hur tillgodoser man 30 individers skiftande
behov på en 40-minuterslektion? Och om
det vore möjligt, hur går det då med gruppgemenskapen och den sociala fostran, som
är målet och meningen med de sammanhållna klasserna?
De som skulle kunna gå fort framåt och
lära sig mycket får nu tillbringa hela grundskoletiden i en sorts intellektuell karantän.
De tränas inte heller i arbetsdisciplin (läxläsning klarar de sig utan). Det enda krav som
ställs på dem är att de skall uthärda att ha
tråkigt.
De som är i underläge, de sent utvecklade
eller svagt begåvade utan stöd hemifrån,
kommer allt längre efter på högstadiet. Till
slut tycker de det inte tjänar någonting till
att alls komma till skolan.
En del trettonåringar kommer till sjuan
med ett engelskt ordförråd på några tiotal
ord, medan andras kan räknas i fyrsiffriga
tal. Kan man tänka sig något så meningslöst
– och grymt – som att sammanföra dessa i
269
samma kurs? Det är emellertid vad SÖ nu
vill: alternativkurserna skall avskaffas efter
fem års övergångstid.
Skulle en vuxen som lärt sig några ord
spanska på semestern trivas i samma kurs
som de som talar språket nästan flytande?
Om språkundervisning skall vara meningsfull måste den ske på rätt nivå. Därför
räcker det inte ens med den frivilliga uppdelning vi nu har i allmän och särskild kurs,
utan det behövs ytterligare differentiering.
Tre nivåer per årsklass är realistiskt, och
valet får inte enbart vara frivilligt, utan måste grundas även på förmåga och resultat.
Men just inför nivågruppering skyggar
SÖ våldsamt, fastän det nu är alldeles uppenbart att nivågruppering i språk är det
enda som gynnar alla. Nivågruppering i
språkundervisningen innebär inte utslagning av vissa, såsom det nuvarande systemet
gör, utan en lyftning av alla, och mest de
svaga. Vinsten i arbetsro och trivsel vore en
efterlängtad sidoeffekt.
l franska och tyska vill SÖ skära ned timantalet och slopa alternativkurser helt. ” är
man bedömer vilken tid som erfordras för
studier i franska eller tyska bör man se problemet i ett perspektiv av livslångt lärande.
Man kan inte begränsa sig till att se på ungdomsskolans möjligheter härvidlag…” på-
står SÖ. Varför just franska och tyska? Det
är faktiskt så att kanske speciellt flickor har
stort intresse för främmande språk i tonåren, då det också går lättare att lära sig
språk än senare i livet. Däremot har många
föga intresse för samhällskunskap och liknande ämnen. Varför skulle inte dessa ämnen lika gärna kunna ”ses i ett perspektiv av
270
livslångt lärande”? Det måste väl i den tilltagande internationaliseringens tid vara önskvärt att så många som möjligt lämnar skolan
med goda språkkunskaper.
Nya arbetssätt
I andra skolämnen är inte nivågruppering
nödvändig eller ens önskvärd. Matematikämnets karaktär gör det lättare att individualisera än andra ämnen. Där passar det också
bra att låta dem som hunnit längre hjälpa
sina kamrater, till nytta för bägge parter,
inte minst för den som måste tänka igenom
det som skall läras ut och samtidigt får en
repetition av passerade moment. De få stora
matematiska begåvningarna bör ges tillfälle
att följa undervisningen i högre klasser, om
de har lust.
Orienteringsämnena – historia, biologi o
dyl – lämpar sig mycket väl för experiment
med nya arbetssätt. Det borde vara oerhört
stimulerande för lärarna att sätta sig ned och
diskutera fram sätt att göra eleverna mer
intresserade och aktiva. Om också elevernas
ideer och uppslag tas på allvar, diskuteras,
förverkligas och utvärderas, borde arbetsklimatet bli mycket bättre i skolan.
I brist på privatskolor måste den pedagogiska förnyelsen tillåtas att växa fram inom
det allmänna skolväsendet. Många lärare
kommer säkert att finna SIA:s arbetslagside
utvecklingsbar och inspirerande sedan de
fått lära sig hur man kan börja. (Fortbildningskurser startas i år). En del lärare föredrar troligen att arbeta enskilt på sitt gamla
beprövade sätt. Sådant som redan fungerar
bra finns det inte anledning att ändra på.
Kanske lika goda resultat uppnås antingen
arbetet har bedrivits enligt gamla eller nya
metoder? Målet för arbetet i skolan måste ju
alltid vara att öka elevernas kunskaper och
färdigheter, inte metoderna i sig själva.
Överhuvudtaget måste lärarna få mycket
bättre utbildning och fortbildning, om nya
metoder skall ha en ärlig chans att slå igenom. Det räcker inte bara att hurtfriskt uppmana dem att sätta igång, de flesta måste få
lära sig hur. Grupparbete har varit på modet
i mer än ett par decennier, och de flesta
lärare har väl försökt hänga med. Men det
är svårt att få grupparbete att fungera så att
alla arbetar och det blir bra resultat, något
som eleverna måste skolas in i mycket omsorgsfullt. Om man utan förberedelse sätter
i gång: ”Nu skall vi ha grupparbete om
Asien!” är det bäddat för misslyckande. Så
har det ofta gått till, tyvärr, och så har
grupparbetet fått dåligt rykte – inte för att
det verkligen är en dålig metod, utan för att
lärarnas utbildning varit bristfällig.
Mer praktiskt arbete
För elever med särskilt svårartad skolleda
har det i år bedrivits försök i några kommuner med ”anpassad studiegång”. Det innebär att eleven kommer till skolan någon
dag i veckan för undervisning enligt speciellt
schema men tillbringar mesta tiden på en
arbetsplats. Som alternativ till heltidsskolk är
det ett stort framsteg. Något lär de sig i
skolan. Mycket lär de sig på en arbetsplats
där de – kanske för första gången i livet –
får uppleva naturlig gemenskap med vuxna
människor. Största vinsten är kanske ändå
att de inte blir befåsta i avsky och ovilja mot
kolan, utan senare kan ta igen vad de förlorat teoretiskt, till exempel i en folkhögskolekurs.
I de lägre tonåren är det många som längtar ut till praktiskt arbete. Arbetslivserfarenhet anses värdefull och ger poäng vid antagningen till spärrade linjer. Men praktiskt arbete under grundskaleåren ser SÖ helt ologiskt som en sista utväg i undantagsfall. Jag
är övetygad om att många pojkar och flickor
med glädje skulle välja praktiskt arbete under någon eller några terminer på högstadiet, och att flertalet av dem förr eller senare
skulle återvända till böckerna med bättre
motivation.
Öka valfriheten
”Ett bestämt krav på det nya tillvalssystemet
är alltjämt att grundskolans elever inte får
skiktas på så sätt att skilda elevgrupper får
olika möjligheter till studier, yrkesutbildning och arbete efter grundskolan. I detta
perspektiv vore det mest konsekvent att infö-
ra ett helt sammanhållet högstadium.” Om
man resonerar så, har man en helt mekanisk
uppfattning om studier och utbildning: ett
visst kvantum undervisning ger samma kunskaper hos alla, antingen de suttit av timmarna utan att förstå ett dugg eller tillägnat
sig allt.
Men om man verkligen vill att varje människa skall ha samma möjligheter att utveckla hela sin personlighet, måste det finnas
mycket större valfrihet i skolan. Baskunskaper bör vi sträva att ge även de mest teoriavvisande men för övrigt låta eleverna välja
efter intresse. Dock med prestationskrav!
271
Praktiskt arbete för dem som ledsnat på
böcker. Mycket språk för spr<’tkbeg~tvade.
Avancerad matematik, fysik och kemi för
naturvetenskapligt lagda. Biologi och ekologi för dem som älskar djur och natur. Musik och dans för dem som har dessa intressen. Och så vidare.
Människor med kunskaper i de mest skiftande ämnen klarar vi oss inte utan i dag,
och ännu mindre i morgon. Sverige har nu
stor brist på tekniker och ekonomer som är
språkkunniga. En stor del av världen är
franskspråkig, och vi skulle ha goda möjligheter att erövra betydande marknadsandelar där, om vi hade fransktalande försäljare.
Det håller inte heller att hänvisa till att de
stora begåvningarna alltid klarar sig. Är det
alldeles säkert? Räcker det med att de ”klarar sig”, borde vi inte kunna vänta extra
stora insatser av dem inom industri, förvaltning eller forskning? Och de något mindre
stora och halvstora begåvningarna? Det behövs mängder av välutbildat folk på litet lägre nivåer för att förverkliga de stora andarnas ideer. Ingenjörer skall kunna räkna rätt,
om vi skall kunna lita på flygplan , broar och
processindustrins maskiner. De som skall
sköta våra kontakter med utlandet måste behärska främmande språk väl, antingen de
arbetar inom exportindustri eller förvaltning.
Men den som valt praktiskt arbete och går
ut grundskolan med minimikunskaper i teoretiska ämnen, är inte den ”utslagen”?
Tvärtom. Han/hon kan visserligen inte direkt välja vilken gymnasielinje som helst,
men har heller inte gripits av livslångt hat
mot böcker. Det är troligt att flickan som valt
272
praktiskt arbete i en TV-firma, och som där
har fått klart för sig att hon vill bli TVtekniker, när hon nu är äldre och mera mogen, har tillräcklig motivation för att komplettera betygen i de ämnen som fattas. Här
om någonstans vore det befogat att ”inte
begränsa sig till enbart grundskolans möjligheter”.
Värna om kunskaperna
Det är oroande att en så negativ attityd till
kunskaper och betyg håller på att breda ut
sig. Betyg används som mätinstrument inom
utbildningen över hela världen. Försök att
slopa dem har misslyckats. I ett samhälle
utan betyg blir det klent med verkliga kunskaper, vad än idealisterna inbillar sig. Hur
skall någon kunna bli en fri och självständigt
tänkande människa utan att äga fasta kunskaper? Kunskaper ger trygghet och förankring i tillvaron. Den som saknar kunskaper
har ingenting att bygga ett kritiskt tänkande
på och blir lätt att manipulera.
När nu länder som nyss var u-länder kan
producera lika bra varor som vi, fastän till
mycket lägre priser, måste vi göra vårt yttersta för att förbereda återerövringen av det
industriella försprång vi haft men håller på
att förlora. Vi måste ligga före, om vi skall
kunna överleva som industrination och välfärdssamhälle. Vi kan inte konkurrera med
våra gamla vanliga produkter, utan vi måste
finna nya, långt mer sofistikerade. Därtill
fordras en avancerad forskning, både
grundforskning och tillämpad sådan, som
aldrig tillförne. Om inte begåvningarna tas
till vara i skolan, blir forskningen i framtiden lidande, och därmed hela samhället. Vi
måste äntligen mse hur oumbärliga
toppbegåvningarna är för oss alla, för vår
levnadsstandard och vårt trygga dagliga liv,
nu och i framtiden.