Håkan Hagwall; Samhällets makthavare
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÅKAN WINBERG:
Samhällets makthavare
Det blirfackets förtroendemän som blir
samhällets verkliga makthavande om de
förslag går igenom, som den nya
arbetsrättskommitten lagt fram. Kommitten
tillsattes under regeringen Palmes tid med
betryggande socialdemokratisk majoritet.
Tyvärr, menar riksdagsledamoten och
hovrättsrådet Håkan Winberg, ändrade den
nya regeringen inte på detta. Nu kan
förslagen inte läggas till grundför en
proposition. Winberg sitter själv med i
kornitten och har reserverat sig mot sådana
förslag som att arbetstagarsidan skallfå
tillsätta 4 000 nyaförtroendemän inom
företagen och betalda av dessa! Det vore
naivt att tro att fri företagsamhet skulle
kunna utvecklas i Sverige om det uteslutande
skall ske påfackets villkor.
Det finns anledning anta att 1970-talet kommer att i hög grad framstå som förändringarnas decennium på det arbetsrättsliga området. Regler har tillkommit som gäller t ex
statlig lönegaranti vid konkurs, anställningsskydd, rätt tillledighet för utbildning, medbestämmande i arbetslivet (MBL), facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen
och nya principer för rätten till semester.
Diskussionen om kollektiva löntagarfonder i
företagen ligger väl vid sidan av de arbetsrättsliga frågorna men berör arbetsmarknaden i hög grad.
Den viktigaste arbetsrättsreformen under
70-talet är medbestämmandelagens tillkomst. Den hade under åren 1971-1975
förberetts av den s k arbetsrättskommitten,
som under större delen av sin tid hade framlidne landshövdingen Kurt Nordgren som
ordförande. Även sedan det lagstiftningsarbete som gällde MBL hade avslutats våren
1976, fanns det ytterligare frågor inom arbetsrätten som skulle vidare utredas. Dåvarande arbetsmarknadsministern Ingeround
Bengtsson ansåg för övrigt att MBL endast
utgjorde inledningen till genomgripande
förändringar på arbetsmarknaden.
Sommaren 1976 tillkallade därför Ingeround Bengtsson den s k nya arbetsrättskommitten med uppgift att ”utreda vissa frågor
på det arbetsrättsliga området”. Ordförande
blev f d förbundsordföranden i Metall Åke
Nilsson, som under slutet hade fungerat
som ordförande även i den tidigare arbetsrättskommitten. De närmare uppgifterna
för denna nya kommitteskulle vara att mera
allmänt följa introduktionen och tillämpningen av MBL. Här låg också frågor som
274
krav på arbetslagarinflytande andra betänkandet kan nämnas inom nunen för
former och med längre gående befogenheter för de anställda än som följer av MBL.
Riksdagen hade också – mot socialdemokraternas och kommunisternas röster – uttalat sig för fortsatt utredningsarbete rörande den s k negativa föreningsrätten och fö-
reningsrättsskyddet för arbetssökande.
Kommitten skulle ta upp även dessa frågor
liksom belysa utvecklingen av rättspraxis på
det arbetsrättsliga området. Vidare fick
kommitten till uppgift att med förtur behandla vissa frågor om ändring i förtroendemannalagen, arbetslivsforskning och facklig
information på betald arbetstid.
I oktober 1977 avlämnade kommitten ett
delbetänkande kallat fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och arbetslivsforskning. Kommittens arbete hade inte
kommit i gång före valet 1976 och dess arbete har alltså ägt rum under den borgerliga
regeringens tid. Kommitten var emellertid
tillsatt under den socialdemokratiska regeringstiden, och dess direktiv var utfärdade
av ministären Palme. Av dess elva ledamö-
ter är sju socialdemokrater. Någon ändring i sammansättningen eller av direktiven
vidtogs inte av den nya regeringen. Detta
måste ur borgerlig synpunkt anses vara mycket beklagligt. Kommittens förslag skulle i
dessa delar, om det genomfördes, få långtgå-
ende och kanske oöverskådliga konsekvenser för den fria företagsamheten. Få
kommineförslag torde också ha mött så mycket förbittring bland företagarna som detta.
4 000 fortroendemän
Enelast några förslag i det 270 sidor digra
denna artikel. Förslaget innebär att den nuvarande lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen ersätts med en ny
och betydligt utvidgad lag om fackliga förtroendemän m m.
En av huvudpunkterna i den nya kommittens förslag gäller rätten för förtroendeman
som inte är anställd på viss arbetsplats att
bedriva facklig verksamhet där. Nu gällande
förtroendemannalag behandlar förtroendemans verksamhet på den arbetsplats där han
själv är anställd. Det fackliga uppdraget skall
direkt röra arbetstagarnas intressen gentemot arbetsgivaren. Enligt direktiven till
kommitten har förtroendemannens ställning på arbetsplatsen väsentligt förändrats
genom de senaste årens utveckling inom det
arbetsrättsliga området. l många fall utförs
fackliga uppgifter av andra än fackliga förtroendemän som är anställda på arbetsplatsen. Det gäller särskilt de små arbetsplatserna. Fackföreningen skall själv ha rätt att bestämma vem som skall företräda den i det
fackliga arbetet på arbetsplatserna.
Kommitten vill nu införa möjlighet för
den som inte är anställd hos den arbetsgivare som berörs av uppdraget att vara
facklig förtroendeman vid dennes arbetsplats (-er). Sådan person kallas regional förtroendeman. För att få veta hur stort behov
arbetstagarorganisationerna anser det finnas av dessa förtroendemän har kommitten
begärt att de skall uppskatta antalet. Det är
verkligen inget litet behov som skulle föreligga enligt arbetstagarorganisationernas uppgifter. LO menar att det saknas effektiv facklig bevakning på cirka 80 000 arbetsplatser
mom LO-sektorn. TCO hävdar att det för
dess del rör sig om 60 000-70 000 arbetsplatser, medan SACO/SR menar att organisationen saknar lokal representation på
2300 arbetsplatser på den enskilda sektorn
och vid ett 80-tal kommuner.
Organisationerna har också räknat med
au en heltidsanställd förtroendeman skall
kunna klara av 40 arbetsplatser. Det betyder
att när systemet med regionala förtroendemän är helt utbyggt, kommer det att finnas
cirka 4 000 heltidsanställda sådana, varav
2000 inom LO-området, l 750 inom TCOområdet och cirka 250 för SACO/SR:s del.
Kommitten har uppskattat kostnaden för
varje sådan förtroendeman till cirka !50 000
kronor eller totalt cirka 600 milj kr. Det är
risk att det är ett för lågt belopp. Visar det
sig att kostnaden blir t ex 200 000 kronor för
varje år stiger genast den direkta kostnaden
till 800 miU kr om året.
Kommitten anser att kostnaderna för de
regionala förtroendemännen skall betalas av
”produktionen”, vilket närmast betyder arbetsgivaravgifter efter det sedan några år
ganska sedvanliga mönstret. För de två första budgetåren, som eftersom systemet då
ännu inte är fullt utbyggt beräknas dra en
kostnad av 150 resp 300 milj kr, föreslås
anslag över statsbudgeten.
Vad facklig verksamhet är
Såväl i den gällande som i den föreslagna
förtroendemannalagen används begreppet
”facklig verksamhet”. Kommitten vill emellertid ge begreppet en betydligt vidare tolkning än det har nu. Till facklig verksamhet
275
skall t ex räknas interna föreningsangelägenheter som styrelsearbete, inkassering av avgifter, val, värvning av nya medlemmar o s v.
Centralt fackligt arbete och engagemang i
olika samhällsfrågor kommer också att omfattas av lagen. Utanför faller endast frågor
som rör ren partipolitisk verksamhet och
verksamhet som uteslutande rör medlemmarnas fritid.
Fackförening skall också få rätt att som
det heter ”i skälig omfattning” samla anställda till möten på betald arbetstid. Dessa mö-
ten får behandla allt som har samband med
facklig verksamhet i den vida betydelse som
har behandlats ovan. Bedömningen av om
möten sker i skälig omfattning kommer att
ligga hos fackorganisationerna, eftersom
dessa har s k tolkningsföreträde.
Kommitteförslaget innebär vidare att rätten för facklig förtroendeman att vara ledig
med bibehållen lön utvidgas och att arbetsgivaren kan åläggas att betala kostnader i samband med fackliga kurser för förtroendemännen. Forskning på arbetsplatsen kan
äga rum även mot arbetsgivarens vilja om
vederbörande centrala arbetstagarorganisation har godkänt den.
Vad kommer då nya arbetsrättskommittens förslag faktiskt att kosta? Man kan med
en försiktig beräkning uppskatta att om förslaget blir genomfört i sin helhet kan det
medföra en ökad arbetskraftskostnad på cirka 2 procent, vilket motsvarar cirka 4 miljarder kronor i 1978 års penningvärde.
Verkningarna
Nya arbetsrättskommittens förslag är up- 276
penbadigen mycket långtgående och förändrar i väsentliga delar den balans mellan
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas rättigheter och skyldigheter, som länge
varit ett utmärkande drag för svensk arbetsmarknad. Det är därför i hög grad omstritt.
Både SAF:s representant och företrädaren
för Moderata samlingspartiet har i utredningen i var sina reservationer tagit avstånd
från de väsentliga delarna av majoritetens
tankegångar. Under remissbehandlingen
har från olika håll stark kritik riktats mot
förslaget. Det finns därför fog att påstå att
en omfattande opinion menar att kommittens betänkande inte kan ligga till grund för
ett lagförslag. Det är nu regeringens uppgift
att se till att så inte blir fallet i den proposition om förtroendemannalagen som avses
komma hösten 1978.
Skulle förslaget mot förmodan komma att
genomföras och dessutom förenas med socialdemokraternas och LO:s tankar om kollektiva löntagarfonder, kommer förutsättningarna för enskild företagsamhet i Sverige att
fullständigt förändras. Den som tror att i det
läget enskild äganderätt och fri företagsamhet kommer att kunna vidareutvecklas här i
landet måste minst sagt betecknas som mycket naiv. Då står i stället för det öppna demokratiska samhället det slutna korporativistiska för dörren, där fackets funktionärer
blir samhällets verkliga makthavare.
Samhällets makthavare
Det blirfackets förtroendemän som blir
samhällets verkliga makthavande om de
förslag går igenom, som den nya
arbetsrättskommitten lagt fram. Kommitten
tillsattes under regeringen Palmes tid med
betryggande socialdemokratisk majoritet.
Tyvärr, menar riksdagsledamoten och
hovrättsrådet Håkan Winberg, ändrade den
nya regeringen inte på detta. Nu kan
förslagen inte läggas till grundför en
proposition. Winberg sitter själv med i
kornitten och har reserverat sig mot sådana
förslag som att arbetstagarsidan skallfå
tillsätta 4 000 nyaförtroendemän inom
företagen och betalda av dessa! Det vore
naivt att tro att fri företagsamhet skulle
kunna utvecklas i Sverige om det uteslutande
skall ske påfackets villkor.
Det finns anledning anta att 1970-talet kommer att i hög grad framstå som förändringarnas decennium på det arbetsrättsliga området. Regler har tillkommit som gäller t ex
statlig lönegaranti vid konkurs, anställningsskydd, rätt tillledighet för utbildning, medbestämmande i arbetslivet (MBL), facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen
och nya principer för rätten till semester.
Diskussionen om kollektiva löntagarfonder i
företagen ligger väl vid sidan av de arbetsrättsliga frågorna men berör arbetsmarknaden i hög grad.
Den viktigaste arbetsrättsreformen under
70-talet är medbestämmandelagens tillkomst. Den hade under åren 1971-1975
förberetts av den s k arbetsrättskommitten,
som under större delen av sin tid hade framlidne landshövdingen Kurt Nordgren som
ordförande. Även sedan det lagstiftningsarbete som gällde MBL hade avslutats våren
1976, fanns det ytterligare frågor inom arbetsrätten som skulle vidare utredas. Dåvarande arbetsmarknadsministern Ingeround
Bengtsson ansåg för övrigt att MBL endast
utgjorde inledningen till genomgripande
förändringar på arbetsmarknaden.
Sommaren 1976 tillkallade därför Ingeround Bengtsson den s k nya arbetsrättskommitten med uppgift att ”utreda vissa frågor
på det arbetsrättsliga området”. Ordförande
blev f d förbundsordföranden i Metall Åke
Nilsson, som under slutet hade fungerat
som ordförande även i den tidigare arbetsrättskommitten. De närmare uppgifterna
för denna nya kommitteskulle vara att mera
allmänt följa introduktionen och tillämpningen av MBL. Här låg också frågor som
274
krav på arbetslagarinflytande andra betänkandet kan nämnas inom nunen för
former och med längre gående befogenheter för de anställda än som följer av MBL.
Riksdagen hade också – mot socialdemokraternas och kommunisternas röster – uttalat sig för fortsatt utredningsarbete rörande den s k negativa föreningsrätten och fö-
reningsrättsskyddet för arbetssökande.
Kommitten skulle ta upp även dessa frågor
liksom belysa utvecklingen av rättspraxis på
det arbetsrättsliga området. Vidare fick
kommitten till uppgift att med förtur behandla vissa frågor om ändring i förtroendemannalagen, arbetslivsforskning och facklig
information på betald arbetstid.
I oktober 1977 avlämnade kommitten ett
delbetänkande kallat fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och arbetslivsforskning. Kommittens arbete hade inte
kommit i gång före valet 1976 och dess arbete har alltså ägt rum under den borgerliga
regeringens tid. Kommitten var emellertid
tillsatt under den socialdemokratiska regeringstiden, och dess direktiv var utfärdade
av ministären Palme. Av dess elva ledamö-
ter är sju socialdemokrater. Någon ändring i sammansättningen eller av direktiven
vidtogs inte av den nya regeringen. Detta
måste ur borgerlig synpunkt anses vara mycket beklagligt. Kommittens förslag skulle i
dessa delar, om det genomfördes, få långtgå-
ende och kanske oöverskådliga konsekvenser för den fria företagsamheten. Få
kommineförslag torde också ha mött så mycket förbittring bland företagarna som detta.
4 000 fortroendemän
Enelast några förslag i det 270 sidor digra
denna artikel. Förslaget innebär att den nuvarande lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen ersätts med en ny
och betydligt utvidgad lag om fackliga förtroendemän m m.
En av huvudpunkterna i den nya kommittens förslag gäller rätten för förtroendeman
som inte är anställd på viss arbetsplats att
bedriva facklig verksamhet där. Nu gällande
förtroendemannalag behandlar förtroendemans verksamhet på den arbetsplats där han
själv är anställd. Det fackliga uppdraget skall
direkt röra arbetstagarnas intressen gentemot arbetsgivaren. Enligt direktiven till
kommitten har förtroendemannens ställning på arbetsplatsen väsentligt förändrats
genom de senaste årens utveckling inom det
arbetsrättsliga området. l många fall utförs
fackliga uppgifter av andra än fackliga förtroendemän som är anställda på arbetsplatsen. Det gäller särskilt de små arbetsplatserna. Fackföreningen skall själv ha rätt att bestämma vem som skall företräda den i det
fackliga arbetet på arbetsplatserna.
Kommitten vill nu införa möjlighet för
den som inte är anställd hos den arbetsgivare som berörs av uppdraget att vara
facklig förtroendeman vid dennes arbetsplats (-er). Sådan person kallas regional förtroendeman. För att få veta hur stort behov
arbetstagarorganisationerna anser det finnas av dessa förtroendemän har kommitten
begärt att de skall uppskatta antalet. Det är
verkligen inget litet behov som skulle föreligga enligt arbetstagarorganisationernas uppgifter. LO menar att det saknas effektiv facklig bevakning på cirka 80 000 arbetsplatser
mom LO-sektorn. TCO hävdar att det för
dess del rör sig om 60 000-70 000 arbetsplatser, medan SACO/SR menar att organisationen saknar lokal representation på
2300 arbetsplatser på den enskilda sektorn
och vid ett 80-tal kommuner.
Organisationerna har också räknat med
au en heltidsanställd förtroendeman skall
kunna klara av 40 arbetsplatser. Det betyder
att när systemet med regionala förtroendemän är helt utbyggt, kommer det att finnas
cirka 4 000 heltidsanställda sådana, varav
2000 inom LO-området, l 750 inom TCOområdet och cirka 250 för SACO/SR:s del.
Kommitten har uppskattat kostnaden för
varje sådan förtroendeman till cirka !50 000
kronor eller totalt cirka 600 milj kr. Det är
risk att det är ett för lågt belopp. Visar det
sig att kostnaden blir t ex 200 000 kronor för
varje år stiger genast den direkta kostnaden
till 800 miU kr om året.
Kommitten anser att kostnaderna för de
regionala förtroendemännen skall betalas av
”produktionen”, vilket närmast betyder arbetsgivaravgifter efter det sedan några år
ganska sedvanliga mönstret. För de två första budgetåren, som eftersom systemet då
ännu inte är fullt utbyggt beräknas dra en
kostnad av 150 resp 300 milj kr, föreslås
anslag över statsbudgeten.
Vad facklig verksamhet är
Såväl i den gällande som i den föreslagna
förtroendemannalagen används begreppet
”facklig verksamhet”. Kommitten vill emellertid ge begreppet en betydligt vidare tolkning än det har nu. Till facklig verksamhet
275
skall t ex räknas interna föreningsangelägenheter som styrelsearbete, inkassering av avgifter, val, värvning av nya medlemmar o s v.
Centralt fackligt arbete och engagemang i
olika samhällsfrågor kommer också att omfattas av lagen. Utanför faller endast frågor
som rör ren partipolitisk verksamhet och
verksamhet som uteslutande rör medlemmarnas fritid.
Fackförening skall också få rätt att som
det heter ”i skälig omfattning” samla anställda till möten på betald arbetstid. Dessa mö-
ten får behandla allt som har samband med
facklig verksamhet i den vida betydelse som
har behandlats ovan. Bedömningen av om
möten sker i skälig omfattning kommer att
ligga hos fackorganisationerna, eftersom
dessa har s k tolkningsföreträde.
Kommitteförslaget innebär vidare att rätten för facklig förtroendeman att vara ledig
med bibehållen lön utvidgas och att arbetsgivaren kan åläggas att betala kostnader i samband med fackliga kurser för förtroendemännen. Forskning på arbetsplatsen kan
äga rum även mot arbetsgivarens vilja om
vederbörande centrala arbetstagarorganisation har godkänt den.
Vad kommer då nya arbetsrättskommittens förslag faktiskt att kosta? Man kan med
en försiktig beräkning uppskatta att om förslaget blir genomfört i sin helhet kan det
medföra en ökad arbetskraftskostnad på cirka 2 procent, vilket motsvarar cirka 4 miljarder kronor i 1978 års penningvärde.
Verkningarna
Nya arbetsrättskommittens förslag är up- 276
penbadigen mycket långtgående och förändrar i väsentliga delar den balans mellan
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas rättigheter och skyldigheter, som länge
varit ett utmärkande drag för svensk arbetsmarknad. Det är därför i hög grad omstritt.
Både SAF:s representant och företrädaren
för Moderata samlingspartiet har i utredningen i var sina reservationer tagit avstånd
från de väsentliga delarna av majoritetens
tankegångar. Under remissbehandlingen
har från olika håll stark kritik riktats mot
förslaget. Det finns därför fog att påstå att
en omfattande opinion menar att kommittens betänkande inte kan ligga till grund för
ett lagförslag. Det är nu regeringens uppgift
att se till att så inte blir fallet i den proposition om förtroendemannalagen som avses
komma hösten 1978.
Skulle förslaget mot förmodan komma att
genomföras och dessutom förenas med socialdemokraternas och LO:s tankar om kollektiva löntagarfonder, kommer förutsättningarna för enskild företagsamhet i Sverige att
fullständigt förändras. Den som tror att i det
läget enskild äganderätt och fri företagsamhet kommer att kunna vidareutvecklas här i
landet måste minst sagt betecknas som mycket naiv. Då står i stället för det öppna demokratiska samhället det slutna korporativistiska för dörren, där fackets funktionärer
blir samhällets verkliga makthavare.