Krister Gierow; Handskriftssamlare och handskrifter
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
KRISTER GIEROW:
Handskriftssamlare och handskrifter
”Under några år vid 1600-talets mitt kunde
det förefalla, som Stockholm skulle bli ett
centrum för de humanistiska studierna i Europa.” Sten Lindroth konstaterade detta i
sitt verk Svensk lärdomshistoria. Han avser
den epok, som i fråga om kulturell livaktighet knappast har någon motsvarighet i
vårt land och som var ett resultat främst av
den unga drottning Kristinas vittfamnande
intressen för vetenskap och litteratur. Vid
hovet i Stockholm samlades en skara av samtidens mest lysande vetenskapsmän, några
av dem med särskild uppgift att bringa ordning i massor av böcker och handskrifter,
som strömmade in i form av krigsbyten och
genom köp utomlands utan ekonomiska
hiimningar. Det var ett även efter kontinental måttstock oerhört rikt bibliotek som samlades inom slottets mura1· för att efter några
år till stm del skingras. Drottning Kristinas
bibliotek har sedan länge varit föremål för
forskningens intresse. Undersökningar har
publicerats av Otto Walde, den eminente
kännaren av äldre svensk bibliotekshistoria.
På senare tid har Christian Callmer gjort det
till föremål för ingående undersökningar,
vars resultat för handskrifternas vidkommande nyligen framlagts i en volym med
titeln ”Königin Christina, ihre Bibliothekare
und ihre Handschriften” (Acta bibliotheca:
regia: stockholmiensis 30, 1977).
Callmer redogör för den omsorgsfulla utbildning Kristina fick under sin uppväxt, vilken kom att utgöra grogrunden för hennes
,etenskapliga och bokliga intressen. Han ger
därefter en överblick av hur dessa kom att
leda till blomstringen i den kulturella miljön
kring drottningens person från 1647, då
den tyske filologen J Freinshemius utnämndes till kunglig bibliotekarie, fram till
tronavsägelsen 1654. Utförliga uppgifter
lämnas om de bibliotekarier, som avlöste varandra och vilka som hennes agenter bevakade tillfållen att berika biblioteket med viktiga förvärv. Callmer uppehåller sig särskilt
vid holländarna Isaac Vossius och Nicolaus
Heinsius med tillbörlig uppmärksamhet också åt Gabriel Naude, kardinal Mazarins bibliotekarie och sin tids främste biblioteksteoretiker.
Ett omfångsrikt kapitel ägnar Callmer åt
de under 30-åriga kriget som byte tagna
handskrifterna. Efter en redogörelse för de
folkrättsliga grunderna, för de av den svenska regeringen anbefallda resp tolererade beslagen följer Callmer den svenska armens
väg från slaget vid Breitenfeld till erövringen av Prag endast några månader före westfaliska freden. Han lämnar utförliga uppgifter om biblioteken i de städer, kloster och
borgar som blev anhalter på denna väg och
även om bibliotek, från vilka inga böcker
eller handskrifter kom i svensk ägo. Ett
unikt förvärv nämnes: universitetsbiblioteket i Uppsala nödgades till drottningen överlämna 50 handskrifter, vilka en gång skänkts
dit av Gustav II Adolf.
Ett nytt skede i Kristinabibliotekets historia började med tronavsägelsen och landsflykten. En betydande och utvald del av biblioteket, däribland ett stort antal handskrifter, medfördes vid avresan från Sverige. De
hamnade till sist hos den av henne grundade
akademi, vars sammankomster hölls i residenset Palazzo Farnese, där också biblioteket
och handskrifterna förvarades.
Vid Kristinas död övergick genom testamente hennes egendom till hennes vän och
rådgivare kardinal Decio Azzolini, vid vars
frånfälle inom kort samlingarna såldes till
kardinal Pietro Ottoboni strax innan denne
blev påve med namnet Alexander VIII. Antalet handskrifter skall då ha uppgått till inte
mindre än 2 229, av vilka ungefär 240 införlivades med påvens privata bibliotek. Senare
förvärvades hela den ottoboniska samlingen
av påven Benedikt XIV, och därmed återförenades de sistnämnda kristinahandskrifterna med huvuddelen i Vatikanbiblioteket.
Författaren har själv betecknat sitt verk som
ett bidrag till europeisk bibliotekshistoria.
Härigenom har motivering också givits för
att framställningen då och då gått utanför
ramarna för en undersökning av de i drottningens samlingar ingående handskrifterna,
vilka ju utgör den egentliga forskningsuppgiften. Resultatet har blivit ett synnerligen
värdefullt bidrag till den bibliotekshistoriska
litteraturen.
Har Callmer i sin undersökning behandlat en handskriftssamlare som söker sin like
inte bara i vårt land utan även internationellt, så har Bertil Broorne i sin ungefär
samtidigt utgivna mäktiga volym ”Handskriftssamlarna och de svenska arkiven
1700-1950” (samma serie 29, 1977) lämnat
en redovisning av samlare av alla digniteter,
från storsamlare till innehavare av enstaka
volymer eller dokument som kunnat spåras.
Det kan väl ifrågasättas om personer tillhö-
rande den sistnämnda kategorin förtjänar
beteckningen ”samlare”, liksom om den i ti- ,eln angivna begränsningen till arkiven svarar mot innehållet i förteckningen och mot
det förhållandet, att en mycket betydande
del av de ursprungligen privata samlingarna
på olika väga1· hamnat i framför allt de större vetenskapliga bibliotekens handskriftsavdelningar, Broorne har för sin efter de enskilda ägarnas dödsår kronologiskt uppställda förteckning kunnat utnyttja det register
över vad han betecknar som ”enskilda arkiv”, vilket, utan att bli avslutat, upprättades
283
av Otto Walde och som sedan åtskilliga å1·
varit tillgängligt för forskningen . Broome
framhåller med överdriven blygsamhet, att
de uppgifter han meddelar ”till allra största
delen direkt eller indirekt kan inh ~imtas ur
Waldes bekanta 1·egister”. I själva verket har
han gjort betydande egna insatser, främst
genom en systematisk genomgång av auktionskataloger och -protokoll.
Det är ett enormt omfattande material
som redovisas. Att någon absolut fullständighet inte kunnat uppnås, är i och för sig
sj;ilvklart. På en del punkter kan emellertid
kompletteringar göras utan större svårigheter. Lunds universitetsbibliotek gjorde vid
1700-talets början några förhållandevis betydande handskriftsförvärv. l det efter överste
E J Meck inköpta biblioteket ingick ett par
medeltidshandskrifter och andra värdefulla
manuskript, fi·ämst äldre laghandskrifter.
Meck avled 1702 och kunde alltså ha upptagits som första namn i förteckningen före
biskop Laurentius Normannus, död 1703.
Storsamlaren J G Sparwenfeld lät även tundabiblioteket bli ihågkommet, när han
gjorde sina frikostiga donationer, vilket kunde ha angivits. Det kan i detta sammanhang
nämnas att Carin Davidsson påvisat, att flertalet av de slaviska handskrifter, som ansetts
höra till den sparwenfeldska donationen till
Uppsala universitetsbibliotek, i själva verket
ingått i den samling som förvärvades genom
köp efter den 1706 avlidne superintendenten N Bergius, vilken borde medtagits i förteckningen. l fråga om J J Björnståhl anges
att papper efter honom hamnat i Lund. Viktigare är att efter Björnståhis död 1779 genom testamentariskt förordnande ett stort
antal grekiska och orientaliska manuskript
tillföll biblioteket i Uppsala.
284
Broames förteckning utgör ett utomordentligt hjälpmedel för all forskning, som
baseras på av enskilda handskriftssamlare
genom tiderna, ofta med stora uppuff,·ingar
och stundom med verklig lidelse sammanbragt material. Man har anledning att känna
stor tacksamhet och beundran.
Fiirste bibliotekarien Åke Davidsson har
publicerat en förteckning ”Litteratur om
Uppsala universitetsbibliotek” (Acta bibliotheca: R universitatis upsaliensis 20, 1977).
Davidsson ,-edovisar här vad som under tidernas lopp skrivits om biblioteket i enskilda
arbeten, tidskriftsuppsatser, tidningsartiklar
m m. Själv har han bidragit till denna litteratur med inte mindre ~in bortåt 30-talet nummer. Som i förordet framhålles gäller en
mycket stor del av bibliografin handskriftsTYRGILS SAXLUND:
Tage Lindboms Jakobs dröm
Tage Lindbom är en av våra märkligaste
tänkare. Utan att snegla på det opportuna
eller tidsenliga går han sin väg rakt fram,
med ett enda mål i sikte: att öppna våra
ögon för de andliga värden, som håller på
att gå förlorade i det moderna samhället. I
allt högre grad har han koncentrerat sitt författarskap på de allra djupaste livsåskådningsproblemen. Hans senaste bok ”Jakobs
samlingen, c:a 850 titlar av inalles något över
1500. Det är självfallet den berömda Codex
argenteus (Silverbibeln) som tilldragit sig
forskningens särskilda uppmärksamhet. Litteraturen kring denna uppgår till över 100-
talet nummer. Men också handskrifter som
Uppsala-eddan – liksom Codex argenteus i
Magnus De la Carelies donation – och det
till bibliotekets 350-årsjubi1eum 1971 i praktfullt faksimil utgivna Goslar-evangeliariet,
även kallat Codex caesareus, har givit upphov till en omfattande litteratur. Davidssons
bibliografi utgör ett viktigt och användbart
tillskott till vår bibliotekshistoriska litteratur.
Önskvärt vore att även de andra större
forskningsbiblioteken i landet gjordes till
föremål för motsvarande bibliografiska undersökningar.
dröm” (Norstedts, cirkapris 49:-) kan läsas
både som teologisk traktat och idehistorisk
studie. Kanske är det hans hittills mest vittsyftande bok.
Konsekvent och ihärdigt avvisar Lindbom
sofisten Protagaras tes: ”Människan är alltings mått.” Han anser att vår tillvaro istället
måste grundas på en högre – transcendent
– verklighet. Om andligheten förnekas, tap-
KRISTER GIEROW:
Handskriftssamlare och handskrifter
”Under några år vid 1600-talets mitt kunde
det förefalla, som Stockholm skulle bli ett
centrum för de humanistiska studierna i Europa.” Sten Lindroth konstaterade detta i
sitt verk Svensk lärdomshistoria. Han avser
den epok, som i fråga om kulturell livaktighet knappast har någon motsvarighet i
vårt land och som var ett resultat främst av
den unga drottning Kristinas vittfamnande
intressen för vetenskap och litteratur. Vid
hovet i Stockholm samlades en skara av samtidens mest lysande vetenskapsmän, några
av dem med särskild uppgift att bringa ordning i massor av böcker och handskrifter,
som strömmade in i form av krigsbyten och
genom köp utomlands utan ekonomiska
hiimningar. Det var ett även efter kontinental måttstock oerhört rikt bibliotek som samlades inom slottets mura1· för att efter några
år till stm del skingras. Drottning Kristinas
bibliotek har sedan länge varit föremål för
forskningens intresse. Undersökningar har
publicerats av Otto Walde, den eminente
kännaren av äldre svensk bibliotekshistoria.
På senare tid har Christian Callmer gjort det
till föremål för ingående undersökningar,
vars resultat för handskrifternas vidkommande nyligen framlagts i en volym med
titeln ”Königin Christina, ihre Bibliothekare
und ihre Handschriften” (Acta bibliotheca:
regia: stockholmiensis 30, 1977).
Callmer redogör för den omsorgsfulla utbildning Kristina fick under sin uppväxt, vilken kom att utgöra grogrunden för hennes
,etenskapliga och bokliga intressen. Han ger
därefter en överblick av hur dessa kom att
leda till blomstringen i den kulturella miljön
kring drottningens person från 1647, då
den tyske filologen J Freinshemius utnämndes till kunglig bibliotekarie, fram till
tronavsägelsen 1654. Utförliga uppgifter
lämnas om de bibliotekarier, som avlöste varandra och vilka som hennes agenter bevakade tillfållen att berika biblioteket med viktiga förvärv. Callmer uppehåller sig särskilt
vid holländarna Isaac Vossius och Nicolaus
Heinsius med tillbörlig uppmärksamhet också åt Gabriel Naude, kardinal Mazarins bibliotekarie och sin tids främste biblioteksteoretiker.
Ett omfångsrikt kapitel ägnar Callmer åt
de under 30-åriga kriget som byte tagna
handskrifterna. Efter en redogörelse för de
folkrättsliga grunderna, för de av den svenska regeringen anbefallda resp tolererade beslagen följer Callmer den svenska armens
väg från slaget vid Breitenfeld till erövringen av Prag endast några månader före westfaliska freden. Han lämnar utförliga uppgifter om biblioteken i de städer, kloster och
borgar som blev anhalter på denna väg och
även om bibliotek, från vilka inga böcker
eller handskrifter kom i svensk ägo. Ett
unikt förvärv nämnes: universitetsbiblioteket i Uppsala nödgades till drottningen överlämna 50 handskrifter, vilka en gång skänkts
dit av Gustav II Adolf.
Ett nytt skede i Kristinabibliotekets historia började med tronavsägelsen och landsflykten. En betydande och utvald del av biblioteket, däribland ett stort antal handskrifter, medfördes vid avresan från Sverige. De
hamnade till sist hos den av henne grundade
akademi, vars sammankomster hölls i residenset Palazzo Farnese, där också biblioteket
och handskrifterna förvarades.
Vid Kristinas död övergick genom testamente hennes egendom till hennes vän och
rådgivare kardinal Decio Azzolini, vid vars
frånfälle inom kort samlingarna såldes till
kardinal Pietro Ottoboni strax innan denne
blev påve med namnet Alexander VIII. Antalet handskrifter skall då ha uppgått till inte
mindre än 2 229, av vilka ungefär 240 införlivades med påvens privata bibliotek. Senare
förvärvades hela den ottoboniska samlingen
av påven Benedikt XIV, och därmed återförenades de sistnämnda kristinahandskrifterna med huvuddelen i Vatikanbiblioteket.
Författaren har själv betecknat sitt verk som
ett bidrag till europeisk bibliotekshistoria.
Härigenom har motivering också givits för
att framställningen då och då gått utanför
ramarna för en undersökning av de i drottningens samlingar ingående handskrifterna,
vilka ju utgör den egentliga forskningsuppgiften. Resultatet har blivit ett synnerligen
värdefullt bidrag till den bibliotekshistoriska
litteraturen.
Har Callmer i sin undersökning behandlat en handskriftssamlare som söker sin like
inte bara i vårt land utan även internationellt, så har Bertil Broorne i sin ungefär
samtidigt utgivna mäktiga volym ”Handskriftssamlarna och de svenska arkiven
1700-1950” (samma serie 29, 1977) lämnat
en redovisning av samlare av alla digniteter,
från storsamlare till innehavare av enstaka
volymer eller dokument som kunnat spåras.
Det kan väl ifrågasättas om personer tillhö-
rande den sistnämnda kategorin förtjänar
beteckningen ”samlare”, liksom om den i ti- ,eln angivna begränsningen till arkiven svarar mot innehållet i förteckningen och mot
det förhållandet, att en mycket betydande
del av de ursprungligen privata samlingarna
på olika väga1· hamnat i framför allt de större vetenskapliga bibliotekens handskriftsavdelningar, Broorne har för sin efter de enskilda ägarnas dödsår kronologiskt uppställda förteckning kunnat utnyttja det register
över vad han betecknar som ”enskilda arkiv”, vilket, utan att bli avslutat, upprättades
283
av Otto Walde och som sedan åtskilliga å1·
varit tillgängligt för forskningen . Broome
framhåller med överdriven blygsamhet, att
de uppgifter han meddelar ”till allra största
delen direkt eller indirekt kan inh ~imtas ur
Waldes bekanta 1·egister”. I själva verket har
han gjort betydande egna insatser, främst
genom en systematisk genomgång av auktionskataloger och -protokoll.
Det är ett enormt omfattande material
som redovisas. Att någon absolut fullständighet inte kunnat uppnås, är i och för sig
sj;ilvklart. På en del punkter kan emellertid
kompletteringar göras utan större svårigheter. Lunds universitetsbibliotek gjorde vid
1700-talets början några förhållandevis betydande handskriftsförvärv. l det efter överste
E J Meck inköpta biblioteket ingick ett par
medeltidshandskrifter och andra värdefulla
manuskript, fi·ämst äldre laghandskrifter.
Meck avled 1702 och kunde alltså ha upptagits som första namn i förteckningen före
biskop Laurentius Normannus, död 1703.
Storsamlaren J G Sparwenfeld lät även tundabiblioteket bli ihågkommet, när han
gjorde sina frikostiga donationer, vilket kunde ha angivits. Det kan i detta sammanhang
nämnas att Carin Davidsson påvisat, att flertalet av de slaviska handskrifter, som ansetts
höra till den sparwenfeldska donationen till
Uppsala universitetsbibliotek, i själva verket
ingått i den samling som förvärvades genom
köp efter den 1706 avlidne superintendenten N Bergius, vilken borde medtagits i förteckningen. l fråga om J J Björnståhl anges
att papper efter honom hamnat i Lund. Viktigare är att efter Björnståhis död 1779 genom testamentariskt förordnande ett stort
antal grekiska och orientaliska manuskript
tillföll biblioteket i Uppsala.
284
Broames förteckning utgör ett utomordentligt hjälpmedel för all forskning, som
baseras på av enskilda handskriftssamlare
genom tiderna, ofta med stora uppuff,·ingar
och stundom med verklig lidelse sammanbragt material. Man har anledning att känna
stor tacksamhet och beundran.
Fiirste bibliotekarien Åke Davidsson har
publicerat en förteckning ”Litteratur om
Uppsala universitetsbibliotek” (Acta bibliotheca: R universitatis upsaliensis 20, 1977).
Davidsson ,-edovisar här vad som under tidernas lopp skrivits om biblioteket i enskilda
arbeten, tidskriftsuppsatser, tidningsartiklar
m m. Själv har han bidragit till denna litteratur med inte mindre ~in bortåt 30-talet nummer. Som i förordet framhålles gäller en
mycket stor del av bibliografin handskriftsTYRGILS SAXLUND:
Tage Lindboms Jakobs dröm
Tage Lindbom är en av våra märkligaste
tänkare. Utan att snegla på det opportuna
eller tidsenliga går han sin väg rakt fram,
med ett enda mål i sikte: att öppna våra
ögon för de andliga värden, som håller på
att gå förlorade i det moderna samhället. I
allt högre grad har han koncentrerat sitt författarskap på de allra djupaste livsåskådningsproblemen. Hans senaste bok ”Jakobs
samlingen, c:a 850 titlar av inalles något över
1500. Det är självfallet den berömda Codex
argenteus (Silverbibeln) som tilldragit sig
forskningens särskilda uppmärksamhet. Litteraturen kring denna uppgår till över 100-
talet nummer. Men också handskrifter som
Uppsala-eddan – liksom Codex argenteus i
Magnus De la Carelies donation – och det
till bibliotekets 350-årsjubi1eum 1971 i praktfullt faksimil utgivna Goslar-evangeliariet,
även kallat Codex caesareus, har givit upphov till en omfattande litteratur. Davidssons
bibliografi utgör ett viktigt och användbart
tillskott till vår bibliotekshistoriska litteratur.
Önskvärt vore att även de andra större
forskningsbiblioteken i landet gjordes till
föremål för motsvarande bibliografiska undersökningar.
dröm” (Norstedts, cirkapris 49:-) kan läsas
både som teologisk traktat och idehistorisk
studie. Kanske är det hans hittills mest vittsyftande bok.
Konsekvent och ihärdigt avvisar Lindbom
sofisten Protagaras tes: ”Människan är alltings mått.” Han anser att vår tillvaro istället
måste grundas på en högre – transcendent
– verklighet. Om andligheten förnekas, tap-