Kari Tarkiainen; Parlamentarismens kris i Finland
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARl T ARKIAINEN:
Parlamentarismens kris i Finland
Under valkampanjen till riksdagsvalen i
Finland i marsförekom i Pravda en artikel,
där Samlingspartiets, alltså högerns,
tillförlitlighet i utrikespolitiken ifrågasattes.
Om detta bidmg till partiets stora
framgångar i valen vet man inte. Men efter
valen började kommunisterna göra tydliga
inviter till Samlingspartiet inför
regeringsbildningen. Detta konstaterarfil dr
Kari Tarkiainen i sin artikel, skriven i april i
år. H an konstaterar att en klyfta består
mellan riksdagspartierna och väljarna i
Finland. Han understryker att om högern
accepterar kommunisterna som
samarbetspartner i en regering, måste detta
innebära ett minskat motstånd mot
kommunismen över huvud, vilket i sin tur
skulle medföra enförändring av Finlands
ställning i förhållande till demokratierna i
väst.
”I utlandet anser man att inrikespolitiken i
Finland skiftar snabbt och är brokig. Finlän·
darna själva upplever närmast stagnation.”
Denna replik fålldes av Pär Stenbäck, ordfo.
randen iSvenska Folkpartiet, i en tidningsintervju strax före det finska riksdagsvalet i
mars och är trots sin paradoxala tillspetsning
i hög grad sann. Den av många och relativt
små partier präglade parlamentarismen i
Finland erbjuder ofta en livfull bild av öppna kriser och hårfina kompromisser, men
ändå verkar grundmönstret i den finländska
inrikespolitiken ha varit otörändrat under
en lång tid. Någon stor förändring har inte
inträffat sedan 1966, då den första folkfronten efter 40-talet kom till. Samarbetet mellan
dess parter centerpartiet, socialdemokraterna, kommunisterna och de två små folkpartierna har visserligen gnisslat och då och då
brustit, men i det stora hela har den mäktiga
koalitionen med nära 3/4 av riksdagsmandaten bakom sig ändå satt sin prägel på de
politiska förhållandena. Dess främste pådrivare har varit president Urho Kekkonen.
som har fungerat som des skyddsnät och
flera gånger räddat situationen med sin personliga prestige.
Ett annat bestående drag har varit att
många av partierna uppvisat en kraftig
splittring invändigt. Det klassiska exemplet,
socialdemokraternas partisprängning på 50.
talet, har viserligen inte i något fall upprepats utom kanske i fråga om det lilla land ·
bygdspartiet, men mycket långt därifrån har
kommunisterna inte varit med sina hårda
duster mellan Aarne Saarinens majoritet·
grupp och Taisto Sinisalos stalinistiska mi·
noritetsfalang. Den sistnämnda gruppering·
en har i praktiken stått i opposition till den
regering som partiet ändå varit en del utav.
Också inom centerpartiet har spänningen
ibland varit avsevärd mellan vad man kallar
”K-linjen” och det mera högersinnade
”Svarta dussinet”. Inom samlingspartiet har
under senare tid funnits klara tecken på inbördesfejd mellan Pentti Sillantaus’ stora hö-
gerfraktion och den till vänster därom
stående majoritetsgruppen. Minsta splittringen har iakttagits hos socialdemokraterna, där dock frågan om partiets nästa presidentkandidat skall heta Kalevi Sorsa eller
Mauno Koivisto kan bli en stor framtida vattendelare.
Väntat jordskred åt höger
Om den parlamentariska politiken sålunda
har stampat på samma ställe, kan detsamma
inte sägas om folkopinionen. Finländaren
blev en rörlig väljare under 60-talet och tidigt 70-tal då två proteströrelser, vennamoismen och det kristliga forbundets forkunnelse, avlöste varandra i olika val. Från och med
kommunalvalet 1976 har det största oppositionspartiet, nationella samlingspartiet, visat
ständig tillväxt som bekräftats av talrika opinionsundersökningar. Att valsegern i riksdagsvalet den 18- 19 mars i år inskränkte sig
till 3,4 procent var närmast en antiklimax,
fastän den tack vare det i Finland tillämpade
nyckfulla d’Hondtska systemet ändå gav
hela 12 nya mandat i riksdagen. Totalt fick
nationella samlingspartiet 21,7% av rösterna och 47 mandat.
Då de mindre oppositionspartierna landsbygdspartiet och kristliga forbundet båda
217
tog hem en dryg procents ökning och det
förstnämnda dessutom vann 5 nya mandat,
är det uppenbart att en klar vindkantring åt
höger har ägt rum. Fastän centerpartiet och
liberalerna led forluster och det konstitutionella folkpartiet utraderades ur riksdagen
är ställningen efter valet 113-87 till det borgerliga blockets favör. I den gamla riksdagen var siffrorna 106-94.
Efter många före valet gjorda opinionsundersökningar var en utgång i denna stil väntad åtminstone för samlingspartiet. För de
smärre ytterlighetspartiernas del, där mätningarna legat inom de statistiska felmarginalerna, kan man tala om en överraskning.
Det är att märka, att trots samlingspartiets
stora kliv uppåt hänger den borgerliga övervikten i den nyvalda riksdagen precis som i
den gamla på dessa protestgrupper, som nu
besitter hela 16 platser.
Orsakerna till högervinden har diskuterats livligt och förklaringarna tycks alla ha
den djupa ekonomiska depressionen som gemensam nämnare. Att man i tider av stagnation och rekordhög arbetslöshet söker sig till
solida konservativa grundsatser forvånar
inte. De kärva tiderna har inte tillåtit politikerna att excellera i vallöften som skulle ha
inneburit ytterligare utgifter i statsbudgeten, varmed botten rycktes undan från en
valkamp i vanlig stil. Teoretiskt hade det
rådande mycket dåliga ekonomiska läget
också kunnat gynna den revolutionära delen
av vänstern, men folkdemokraterna satt i
regeringen och uppfattades som delansvariga för situationen. Nu lade de finländska
väljarna sina röster på de partier, som hade
stått utanför regeringslägret, och folkde- 218
mokraterna reducerades till riksdagens fjär- om samma fenomen som det nu diskuterade parti med bara 35 mandat. de, fastän regeringen hade helt motsatt politisk färg.
Missnöje med det politiska systemet
Till de mera dominerande inslagen i valkampanjen hörde en diskussion om möjligheterna till politisk förnyelse. Socialdemokraterna
inledde debatten genom att förklara, att hur
det än skulle gå i valet skulle statsministern i
den kommande regeringen heta Kalevi
Sorsa, då den stora koalitionen givetvis även
efter den 19 mars skulle ha majoritet. Till
detta anslöt sig Pravdas Helsingsforskorrespondent genom att i en psykologiskt mycket illa tänkt artikel förklara samlingspartiet
utrikespolitiskt opålitligt och regeringsodugligt.
Problemet att en opinionskantring bland
väljarna inte behöver slå igenom vid regeringsförhandlingarna sattes därmed under
valstridens mest intensiva strålkastarUus. De
cyniska uttalandena från folkfrontspartierna väckte mycket harm och indignation
bland högerväljarna, vilkas antal motståndarnas övermod säkert ökade. Att maktväxling inte sker enligt parlamentarismens
regler i Finland är visserligen bekant seelan
länge. Grundfelet är därvid att partierna är
för många och för små. Vinner ett av dem i
ett val är de andra ofta benägna att sluta sig
samman och trots sina förluster ta regeringsmakten. En av de största koalitionerna efter
andra världskriget, Fagerholms regering
195ö, är ett välkänt exempel på hur folkdemokraternas ovanligt stora valseger detta år
ledde till att alla de övriga partierna bildade
samlingsregering. I princip var det då fråga
Väljarnas missnöje riktade sig inte enbart
mot de makthavande partierna. Riksdags\·alet är i Finland också personval där man
röstar på en enskild kandidat, inte på en
partilista som i Sverige. En hel rad ledande
politiker såväl inom regeringsblocket som
inom oppositionen fick vidkännas svidande
förluster. Bl a föll samlingspartiets Tuure
Junnila, de konstitutionellas Georg Ehrnrooth, kristliga förbundets Raimo Westerholm, kommunisternas Taisto Sinisalo och
många fler tidigare garanterat säkra röst·
magneter igenom. Det förefaller nästan som
om den finländske väUaren i sitt beträngda
läge hade varit ute efter syndabockar till allt
elände som – ofta våldsamt överdrivet –
påstås råda i landet.
En unelerström av allmän skepsis mot de
politiskt verksamma kan nämligen också
skönjas i Finland. Professor Veli Merikoski,
en känd statsvetare, skrev nyligen, att medborgaren nu har börjat vänja sig vid tanken.
att han inte har något som helst inflytande i
samhällsfrågorna. Valdeltagandet har varit
statt i sjunkande alltseelan 1962, då de högsta röstsiffrorna noterades. Trots att medborgarintresset har gått tillbaka har partiernas
och de politiska organisationernas – i Sverige skulle man säga folkrörelsernas – ställning ständigt konsoliderats. Yngre iakttagare säger ännu mera öppet, att klyftan mellan
partierna och väljarna har blivit skrämmande. De förstnämnda har utvecklats till
hierarkier, som föga bryr sig om världen
utanför.
L____________________
En viss kärna av sanning ligger kanske i
denna kritik. Det progressiva 60-talet lämnade efter sig ett partiväsen, som ohämmat
spred sitt inflytande i alla riktningar. Den
tidigare partipolitiskt obundna tjänstemannakåren politiserades på ett knappt decennium till den grad, att partiböckerna kunde
spela roll t ex vid tillsättningen av läkar- ~änster på sjukhusen. Samlingspartiet kan
knappast heller frias från att ha deltagit i
denna utveckling, men det har ändå verkat
oskyldigare än andra genom att dess möjligheter att göra sig gällande på grund av oppositionsställningen har varit mindre än de övriga partiernas.
Presidenten, samlingspartiet och kommunisterna
En fråga, som är intressant i den uppkomna
situationen, är Urho Kekkonens hållning till
den finska högern. Det kan inte förnekas att
de konservativa samhällsgropperna alltsedan 1940-talet har hyst misstroende mot den
nuvarande presidenten, vilket ytterst påstås
bottna i Kekkonens roll som pådrivare i den
för de flesta finländare djupt traumatiska
krigsansvarighetsprocessen. Kekkonen har
besvarat misstron och hållit högern för det
mesta utanför regeringsbildningarna fastän
inte med samma orubbliga konsekvens som
socialdemokraterna under deras utrikespolitiska bannlysning 1959-1966.
Ett brobygge har emellertid länge varit
igång mellan presidenten och nationella
samlingspartiet, som ställde sig helt solidariskt till Kekkonens återval i fjol och medverkade i detta. Att nya ytterlighetsgrupper up- 219
penbarat sig på parlamentets högerflygel
har underlättat för partiledaren Harri Holkeri att framstå som resonabel och kompromissvillig. Tyvärr är just dessa ytterlighetsgrupper med poujadisten Veikko Vennamo
i spetsen också det främsta hindret för en
borgerlig samlingsregering, eftersom dess
majoritet i den nuvarande riksdagen skulle
hänga på dem.
Överraskande nog verkar samlingspartiet,
eller åtminstone vissa av dess ledande politiker, ha blivit accepterat långt på vänsterkanten. Kommunistpartiets ordförande Aarne
Saarinen har antytt i några uppmärksammade debattinlägg, att han inte ser större
hinder för samregerande med moderata hö-
germän. Även partiets generalsekreterare,
arbetskraftsministern Arvo Aalto, har publicerat en artikel om ”den historiska kompromissen”, med vilken han menar kommunistiskt samarbete med samlingspartiet under
vissa omständigheter.
Dessa förvånande inviter har tolkats så, att
majoritetsgruppen bland kommunisterna
nu känner rädsla att förlora det inflytande
som den har haft under många år. Saarinens
kommunistparti har inte på länge suttit som
en motvillig gisslan i regeringen – vilket
kanske var fallet till en början – utan spelat
en aktiv roll i flera sammanhang. Särskilt
påfallande har majoritetskommunisternas
iver varit när det gällt att få tvister bilagda
mellan de två andra stora regeringsgrupperna, nämligen agrarerna och socialdemokraterna. Skulle nu även samlingspartiet acceptera dem som regeringspartner, vore det
en fullkomlig upprättelse. Ett dylikt accepterande skulle förvisso betyda urlakning och
220
nedtystande av öppet motstånd mot kommunismens läror, något som redan i en ganska hög grad har skett, inte minst på grund
av utrikespolitiska hänsyn. En utveckling i
denna skrämmande riktning skulle onekligen skilja Finland från demokratierna i väst.
Ökad tveksamhet till utrikespolitiken?
Någon tid före valet offentliggjordes en opinionsundersökning om finländarnas utrikespolitiska åsikter, gjord i november av landets
största tidning Helsingin Sanomat. Siffrorna
skulle knappast ha väckt större uppmärksamhet, om det inte varit fråga om en upprepning av en likadan opinionsmätning
1972. Av de tillfrågade gav 55 % ett gott
betyg åt uti·ikespolitiken (mot 67% år 1972).
34% ansåg (mot 20 % år 1972), att utrikespolitikens tyngdpunkt hade glidit för mycket österut. Endast 3% (mot 4 % 1972) betraktade Finlands internationella hållning
som alltför västorienterad. Studien avslöjade
sålunda en ökande skepsis till det offentliga
synsältet, att landet håller en någorlunda
neutral kurs.
Från ansvarigt håll har hävdats, att undersökningen var konstlad och dess frågor ledande. Detta kan i sig vara riktigt, men det
betyder inte, att något inte skulle ha hänt
med opinionen. Att en så massiv uppslutning, som påståtts råda bakom den officiella
Paasikivi- Kekkonenlinjen, alltid skulle kunna bestå är helt enkelt osannolikt i demokratiska förhållanden.
Många kommer säkert att sätta likhetstecken mellan opinionsmätningens resultat och
den högervind, som blåst i riksdagsvalet. Att
samband finns är säkert men det ligger på
ett rätt allmänt plan. Tveksamhet till utrikespolitikens skötsel finns i alla partier, inte
minst i presidentens eget parti centerpartiet,
där opinionen svängt kraftigast sedan 1972.
Emellertid har samlingspartiet den svåraste
ställningen, eftersom det måste undvika att
utmana Kreml för att inte från det hållet bli
förklarat som regeringsodugligt. Det är
dock trots skriverierna i Pravda inte särskilt
troligt, att ryssarna skulle just nu vilja särbehandla nationella samlingspartiet. Läget är
varken internationellt sett eller inrikespolitiskt så kritiskt, att de skulle behöva ta till
bannbullorna.
Marsvalets resultat gav upphov till en våg
av spekulationer om kommande regeringsbildning. Fastän en regeringskris i Finland
kan ta lång tid att reda upp är det sannolikt,
att någon lösning har nåtts i maj då presidenten beger sig på statsbesök till Västtyskland. Nästan lika troligt är, att den finländska parlamentarismens kris då alltjämt
återstår att lösa.
Parlamentarismens kris i Finland
Under valkampanjen till riksdagsvalen i
Finland i marsförekom i Pravda en artikel,
där Samlingspartiets, alltså högerns,
tillförlitlighet i utrikespolitiken ifrågasattes.
Om detta bidmg till partiets stora
framgångar i valen vet man inte. Men efter
valen började kommunisterna göra tydliga
inviter till Samlingspartiet inför
regeringsbildningen. Detta konstaterarfil dr
Kari Tarkiainen i sin artikel, skriven i april i
år. H an konstaterar att en klyfta består
mellan riksdagspartierna och väljarna i
Finland. Han understryker att om högern
accepterar kommunisterna som
samarbetspartner i en regering, måste detta
innebära ett minskat motstånd mot
kommunismen över huvud, vilket i sin tur
skulle medföra enförändring av Finlands
ställning i förhållande till demokratierna i
väst.
”I utlandet anser man att inrikespolitiken i
Finland skiftar snabbt och är brokig. Finlän·
darna själva upplever närmast stagnation.”
Denna replik fålldes av Pär Stenbäck, ordfo.
randen iSvenska Folkpartiet, i en tidningsintervju strax före det finska riksdagsvalet i
mars och är trots sin paradoxala tillspetsning
i hög grad sann. Den av många och relativt
små partier präglade parlamentarismen i
Finland erbjuder ofta en livfull bild av öppna kriser och hårfina kompromisser, men
ändå verkar grundmönstret i den finländska
inrikespolitiken ha varit otörändrat under
en lång tid. Någon stor förändring har inte
inträffat sedan 1966, då den första folkfronten efter 40-talet kom till. Samarbetet mellan
dess parter centerpartiet, socialdemokraterna, kommunisterna och de två små folkpartierna har visserligen gnisslat och då och då
brustit, men i det stora hela har den mäktiga
koalitionen med nära 3/4 av riksdagsmandaten bakom sig ändå satt sin prägel på de
politiska förhållandena. Dess främste pådrivare har varit president Urho Kekkonen.
som har fungerat som des skyddsnät och
flera gånger räddat situationen med sin personliga prestige.
Ett annat bestående drag har varit att
många av partierna uppvisat en kraftig
splittring invändigt. Det klassiska exemplet,
socialdemokraternas partisprängning på 50.
talet, har viserligen inte i något fall upprepats utom kanske i fråga om det lilla land ·
bygdspartiet, men mycket långt därifrån har
kommunisterna inte varit med sina hårda
duster mellan Aarne Saarinens majoritet·
grupp och Taisto Sinisalos stalinistiska mi·
noritetsfalang. Den sistnämnda gruppering·
en har i praktiken stått i opposition till den
regering som partiet ändå varit en del utav.
Också inom centerpartiet har spänningen
ibland varit avsevärd mellan vad man kallar
”K-linjen” och det mera högersinnade
”Svarta dussinet”. Inom samlingspartiet har
under senare tid funnits klara tecken på inbördesfejd mellan Pentti Sillantaus’ stora hö-
gerfraktion och den till vänster därom
stående majoritetsgruppen. Minsta splittringen har iakttagits hos socialdemokraterna, där dock frågan om partiets nästa presidentkandidat skall heta Kalevi Sorsa eller
Mauno Koivisto kan bli en stor framtida vattendelare.
Väntat jordskred åt höger
Om den parlamentariska politiken sålunda
har stampat på samma ställe, kan detsamma
inte sägas om folkopinionen. Finländaren
blev en rörlig väljare under 60-talet och tidigt 70-tal då två proteströrelser, vennamoismen och det kristliga forbundets forkunnelse, avlöste varandra i olika val. Från och med
kommunalvalet 1976 har det största oppositionspartiet, nationella samlingspartiet, visat
ständig tillväxt som bekräftats av talrika opinionsundersökningar. Att valsegern i riksdagsvalet den 18- 19 mars i år inskränkte sig
till 3,4 procent var närmast en antiklimax,
fastän den tack vare det i Finland tillämpade
nyckfulla d’Hondtska systemet ändå gav
hela 12 nya mandat i riksdagen. Totalt fick
nationella samlingspartiet 21,7% av rösterna och 47 mandat.
Då de mindre oppositionspartierna landsbygdspartiet och kristliga forbundet båda
217
tog hem en dryg procents ökning och det
förstnämnda dessutom vann 5 nya mandat,
är det uppenbart att en klar vindkantring åt
höger har ägt rum. Fastän centerpartiet och
liberalerna led forluster och det konstitutionella folkpartiet utraderades ur riksdagen
är ställningen efter valet 113-87 till det borgerliga blockets favör. I den gamla riksdagen var siffrorna 106-94.
Efter många före valet gjorda opinionsundersökningar var en utgång i denna stil väntad åtminstone för samlingspartiet. För de
smärre ytterlighetspartiernas del, där mätningarna legat inom de statistiska felmarginalerna, kan man tala om en överraskning.
Det är att märka, att trots samlingspartiets
stora kliv uppåt hänger den borgerliga övervikten i den nyvalda riksdagen precis som i
den gamla på dessa protestgrupper, som nu
besitter hela 16 platser.
Orsakerna till högervinden har diskuterats livligt och förklaringarna tycks alla ha
den djupa ekonomiska depressionen som gemensam nämnare. Att man i tider av stagnation och rekordhög arbetslöshet söker sig till
solida konservativa grundsatser forvånar
inte. De kärva tiderna har inte tillåtit politikerna att excellera i vallöften som skulle ha
inneburit ytterligare utgifter i statsbudgeten, varmed botten rycktes undan från en
valkamp i vanlig stil. Teoretiskt hade det
rådande mycket dåliga ekonomiska läget
också kunnat gynna den revolutionära delen
av vänstern, men folkdemokraterna satt i
regeringen och uppfattades som delansvariga för situationen. Nu lade de finländska
väljarna sina röster på de partier, som hade
stått utanför regeringslägret, och folkde- 218
mokraterna reducerades till riksdagens fjär- om samma fenomen som det nu diskuterade parti med bara 35 mandat. de, fastän regeringen hade helt motsatt politisk färg.
Missnöje med det politiska systemet
Till de mera dominerande inslagen i valkampanjen hörde en diskussion om möjligheterna till politisk förnyelse. Socialdemokraterna
inledde debatten genom att förklara, att hur
det än skulle gå i valet skulle statsministern i
den kommande regeringen heta Kalevi
Sorsa, då den stora koalitionen givetvis även
efter den 19 mars skulle ha majoritet. Till
detta anslöt sig Pravdas Helsingsforskorrespondent genom att i en psykologiskt mycket illa tänkt artikel förklara samlingspartiet
utrikespolitiskt opålitligt och regeringsodugligt.
Problemet att en opinionskantring bland
väljarna inte behöver slå igenom vid regeringsförhandlingarna sattes därmed under
valstridens mest intensiva strålkastarUus. De
cyniska uttalandena från folkfrontspartierna väckte mycket harm och indignation
bland högerväljarna, vilkas antal motståndarnas övermod säkert ökade. Att maktväxling inte sker enligt parlamentarismens
regler i Finland är visserligen bekant seelan
länge. Grundfelet är därvid att partierna är
för många och för små. Vinner ett av dem i
ett val är de andra ofta benägna att sluta sig
samman och trots sina förluster ta regeringsmakten. En av de största koalitionerna efter
andra världskriget, Fagerholms regering
195ö, är ett välkänt exempel på hur folkdemokraternas ovanligt stora valseger detta år
ledde till att alla de övriga partierna bildade
samlingsregering. I princip var det då fråga
Väljarnas missnöje riktade sig inte enbart
mot de makthavande partierna. Riksdags\·alet är i Finland också personval där man
röstar på en enskild kandidat, inte på en
partilista som i Sverige. En hel rad ledande
politiker såväl inom regeringsblocket som
inom oppositionen fick vidkännas svidande
förluster. Bl a föll samlingspartiets Tuure
Junnila, de konstitutionellas Georg Ehrnrooth, kristliga förbundets Raimo Westerholm, kommunisternas Taisto Sinisalo och
många fler tidigare garanterat säkra röst·
magneter igenom. Det förefaller nästan som
om den finländske väUaren i sitt beträngda
läge hade varit ute efter syndabockar till allt
elände som – ofta våldsamt överdrivet –
påstås råda i landet.
En unelerström av allmän skepsis mot de
politiskt verksamma kan nämligen också
skönjas i Finland. Professor Veli Merikoski,
en känd statsvetare, skrev nyligen, att medborgaren nu har börjat vänja sig vid tanken.
att han inte har något som helst inflytande i
samhällsfrågorna. Valdeltagandet har varit
statt i sjunkande alltseelan 1962, då de högsta röstsiffrorna noterades. Trots att medborgarintresset har gått tillbaka har partiernas
och de politiska organisationernas – i Sverige skulle man säga folkrörelsernas – ställning ständigt konsoliderats. Yngre iakttagare säger ännu mera öppet, att klyftan mellan
partierna och väljarna har blivit skrämmande. De förstnämnda har utvecklats till
hierarkier, som föga bryr sig om världen
utanför.
L____________________
En viss kärna av sanning ligger kanske i
denna kritik. Det progressiva 60-talet lämnade efter sig ett partiväsen, som ohämmat
spred sitt inflytande i alla riktningar. Den
tidigare partipolitiskt obundna tjänstemannakåren politiserades på ett knappt decennium till den grad, att partiböckerna kunde
spela roll t ex vid tillsättningen av läkar- ~änster på sjukhusen. Samlingspartiet kan
knappast heller frias från att ha deltagit i
denna utveckling, men det har ändå verkat
oskyldigare än andra genom att dess möjligheter att göra sig gällande på grund av oppositionsställningen har varit mindre än de övriga partiernas.
Presidenten, samlingspartiet och kommunisterna
En fråga, som är intressant i den uppkomna
situationen, är Urho Kekkonens hållning till
den finska högern. Det kan inte förnekas att
de konservativa samhällsgropperna alltsedan 1940-talet har hyst misstroende mot den
nuvarande presidenten, vilket ytterst påstås
bottna i Kekkonens roll som pådrivare i den
för de flesta finländare djupt traumatiska
krigsansvarighetsprocessen. Kekkonen har
besvarat misstron och hållit högern för det
mesta utanför regeringsbildningarna fastän
inte med samma orubbliga konsekvens som
socialdemokraterna under deras utrikespolitiska bannlysning 1959-1966.
Ett brobygge har emellertid länge varit
igång mellan presidenten och nationella
samlingspartiet, som ställde sig helt solidariskt till Kekkonens återval i fjol och medverkade i detta. Att nya ytterlighetsgrupper up- 219
penbarat sig på parlamentets högerflygel
har underlättat för partiledaren Harri Holkeri att framstå som resonabel och kompromissvillig. Tyvärr är just dessa ytterlighetsgrupper med poujadisten Veikko Vennamo
i spetsen också det främsta hindret för en
borgerlig samlingsregering, eftersom dess
majoritet i den nuvarande riksdagen skulle
hänga på dem.
Överraskande nog verkar samlingspartiet,
eller åtminstone vissa av dess ledande politiker, ha blivit accepterat långt på vänsterkanten. Kommunistpartiets ordförande Aarne
Saarinen har antytt i några uppmärksammade debattinlägg, att han inte ser större
hinder för samregerande med moderata hö-
germän. Även partiets generalsekreterare,
arbetskraftsministern Arvo Aalto, har publicerat en artikel om ”den historiska kompromissen”, med vilken han menar kommunistiskt samarbete med samlingspartiet under
vissa omständigheter.
Dessa förvånande inviter har tolkats så, att
majoritetsgruppen bland kommunisterna
nu känner rädsla att förlora det inflytande
som den har haft under många år. Saarinens
kommunistparti har inte på länge suttit som
en motvillig gisslan i regeringen – vilket
kanske var fallet till en början – utan spelat
en aktiv roll i flera sammanhang. Särskilt
påfallande har majoritetskommunisternas
iver varit när det gällt att få tvister bilagda
mellan de två andra stora regeringsgrupperna, nämligen agrarerna och socialdemokraterna. Skulle nu även samlingspartiet acceptera dem som regeringspartner, vore det
en fullkomlig upprättelse. Ett dylikt accepterande skulle förvisso betyda urlakning och
220
nedtystande av öppet motstånd mot kommunismens läror, något som redan i en ganska hög grad har skett, inte minst på grund
av utrikespolitiska hänsyn. En utveckling i
denna skrämmande riktning skulle onekligen skilja Finland från demokratierna i väst.
Ökad tveksamhet till utrikespolitiken?
Någon tid före valet offentliggjordes en opinionsundersökning om finländarnas utrikespolitiska åsikter, gjord i november av landets
största tidning Helsingin Sanomat. Siffrorna
skulle knappast ha väckt större uppmärksamhet, om det inte varit fråga om en upprepning av en likadan opinionsmätning
1972. Av de tillfrågade gav 55 % ett gott
betyg åt uti·ikespolitiken (mot 67% år 1972).
34% ansåg (mot 20 % år 1972), att utrikespolitikens tyngdpunkt hade glidit för mycket österut. Endast 3% (mot 4 % 1972) betraktade Finlands internationella hållning
som alltför västorienterad. Studien avslöjade
sålunda en ökande skepsis till det offentliga
synsältet, att landet håller en någorlunda
neutral kurs.
Från ansvarigt håll har hävdats, att undersökningen var konstlad och dess frågor ledande. Detta kan i sig vara riktigt, men det
betyder inte, att något inte skulle ha hänt
med opinionen. Att en så massiv uppslutning, som påståtts råda bakom den officiella
Paasikivi- Kekkonenlinjen, alltid skulle kunna bestå är helt enkelt osannolikt i demokratiska förhållanden.
Många kommer säkert att sätta likhetstecken mellan opinionsmätningens resultat och
den högervind, som blåst i riksdagsvalet. Att
samband finns är säkert men det ligger på
ett rätt allmänt plan. Tveksamhet till utrikespolitikens skötsel finns i alla partier, inte
minst i presidentens eget parti centerpartiet,
där opinionen svängt kraftigast sedan 1972.
Emellertid har samlingspartiet den svåraste
ställningen, eftersom det måste undvika att
utmana Kreml för att inte från det hållet bli
förklarat som regeringsodugligt. Det är
dock trots skriverierna i Pravda inte särskilt
troligt, att ryssarna skulle just nu vilja särbehandla nationella samlingspartiet. Läget är
varken internationellt sett eller inrikespolitiskt så kritiskt, att de skulle behöva ta till
bannbullorna.
Marsvalets resultat gav upphov till en våg
av spekulationer om kommande regeringsbildning. Fastän en regeringskris i Finland
kan ta lång tid att reda upp är det sannolikt,
att någon lösning har nåtts i maj då presidenten beger sig på statsbesök till Västtyskland. Nästan lika troligt är, att den finländska parlamentarismens kris då alltjämt
återstår att lösa.