Frank Bjerkholt; Ny politisk situation i Norge
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Ny politisk situation i N orge
Ett norskt fenomen med stort intresse för
svenska väljare i valtider är att det norska
högerpartietfår ett stort tillopp av
anhängare. Enligt opinionsmätningarna
kommer dessa direkt från arbetarpartiet och
hoppar så att säga över mittenpartierna.
Svensk Tidskrifts korrespondent i Norge,
redaktör Frank Bjerkholt, antyder i sin
artikel att den socialdemokratiska regeringen
iOslo regerat ihjäl sig. Den satsadefriskt på
Nordsjöoljan, som skulle lösa alla
ekonomiska problem. När detta inte lyckats,
har bara återstått att glädja sig åt stigande
oljepriser, men den glädjen är inte populär.
.Vu på sistone har en ny oljekontrovers
uppstått. USA begär, att Norge skallleverera
olja till Israel, men hur kommer då
arabländerna att reagera mot norsk sjöfart?
Vårmånaderna har varit karakteriserade av
en förvånande framgång för H0yre i opinionsmätningarna, så långt att Arbeiderpartiet och H0yre är ungefär jämnstora, ungefär 36 och 34 %. Förhållandet mellan det
borgerliga och det socialistiska lägret bland
väljarna är ännu klarare. Här är siffrorna 58
mot 42. Detta är alltså opinionsmätningar,
men det är inget tvivel om att dessa avslöjar
en klar vridning i konservativ riktning bland
den norska befolkningen.
Det är anmärkningsvärt, och ingen liten
tankeställare för politikerna, att bortfallet
från Arbeiderpartiet inte går till något av
mittenpartierna utan direkt till H0yre, liksom det också från mittenpartierna försiggår en liten övergång till de konservativa.
Detta har lett till en diskussion om var centrum ligger i norsk politik. Är detta där de
flesta väljarna befinner sig eller skall man
fortsätta att operera med den traditionella
skalan från vänster till höger? Orsaken är i
alla fall inte att H0yre har flyttat sig åt vänster och därigenom blivit mera acceptabelt.
Tvärtom är det uppenbart, att de konservativa under senare år klarare har markerat
sig som starkt oppositionella till regeringens
socialdemokratiska linje. H0yre är i dag
mera högerpräglat än för tio år sedan.
Ändå, eller kanske just därför, har väljarna funnit H0yre vara ett politiskt alternativ. Men det finns mycket liten anledning att
tro att det har försiggått någon slags sociologisk metamorfos inom befolkningen, som
alltså skulle ha blivit mera konservativ och
rört sig åt höger. Snarare är det tal om ett .
behov av förändring av den politiska ledningen och en önskan om nya försök till
222
lösningar på aktuella svårigheter. Det betyder, att H0yre godtas som ett politiskt alternativ till Arbeiderpartiet. Såtillvida befinner
sig alltså de konservativa i centrum, om man
med centrum förstår det som kan allmänt
accepteras.
Däremot verkar mittenpartier som Senterpartiet (agrarerna) och Kristdig Folkeparti
(ungefär 7 och J J % på Gallupundersökningen) som om de skulle uppfattas som särpartier eller flygelpartier, därför att de representerar speciella intressen, i det ena fallet bonelenäringen och i det andra kyrka och
kristen moral.
Särskilt Senterpartiet befinner sig i stora
taktiska svårigheter. Det har försökt att bli
ett generellt centrumalternativ utöver anknytningen till bönderna, men nu verkar det
som om väljarna inte var intresserade. När
då starka krafter i partiet insisterar på att
hålla långt avstånd till H0yre och håller på
iden att vara ”ett parti i mitten”, tycks detta
kunna bli ödesdigert. Partiet har i år återigen bytt ledare, från elen urbane teologen
Stålsett till elen mera traditionella ledartypen
inom partiet, parlamentarikern Johan Jakobsen. Man vänder tillbaka till ”rötterna”.
Bortfallet från Arbeiclerpartiet är desto
mer överraskande som det inte föreligger
någon krissituation i landet. Naturligtvis
finns det ekonomiska van kligheter inom industrien på grund av elen allmänna krisen i
västvärlden och med de särskilt höga produktionskostnaderna i Norge på grund av
lönenivån. Men arbetslösheten ligger nu
bara på 2 o/c , och tack vare oljan har staten
kunnat uppta betydliga lån, som har hållit
var fjärde arbetsplats i gång på konstlad väg.
Det har också varit löne- och prisstopp
sedan mitten av 1978. Det gäller för hela år
1979, men i stort sett har inte befolkningen
känt detta som någon enorm beta tning. Det
kan alltså inte vara missnöje eller fruktan i
ekonomiskt avseende som har fört väUarna
över mot H0yre.
Vem byter parti?
u kan man aldrig veta vad som egentligen
rör sig i folkdjupet, vad som motiverar ett
byte av parti. Det är ju just det spännande
med demokratien att ett val alltid kan komma med möjliga överraskningar. I det
norska fallet får man antagligen söka den
politiska kursändringen, som man nu kan
observera, i mera allmänt samhällspolitiska
överväganden inom befolkningen, en process som säkert sällan är intellektuellt medveten utan snarare uttryck för intuition.
Arbetarpartiet har funnit sin förklaring
på fenomenet. H0yre, heter det , appellerar
till egoismen och nu har folk fallit för denna
gemena frestelse. Argumentationen går ut
på att Arbeiderpartiet representerar den
kollektiva solidariteten, baserad på en hög
skattenivå och en stark statsmakt i ekonomiska frågor, medan H0yre har piskat fram den
egoistiska önskan att individerna själva skall
disponera mera av sina inkomster. Arbeiderpartiet vill alltså söka reducera elen aktuella
politiska debatten till att röra sig om solidaritet kontra egoism.
Detta kommer säkert de många, som vid
opinionsundersökningarna lämnat Arbeiderpartiet, att känna som en förnärmelse.
Man måste nog söka förklaringen någon annanstans. Snarare har det uppstått tvivel hos
många om socialdemokratien representerar
den enda acceptabla politiska modellen. Den
starka statsciaminan inom näringslivet, som
har präglat den norska utvec,klingen under
senare år, inte minst före oljeaktiviteten, har
mte kunnat överbevisa genom sina resultat.
Oljeföretagens reducerade handlings- och
investeringsförmåga som följd av det höga
skatte- och avgiftstt·ycket har efterhand uppfattats som en viktig del av krisen. Detta har
också Arbeiderpartiet insett, men väljarna
1ill hellre då flytta över till det parti, som har
hävdat detta hela tiden.
Reaktion mot förmynderiet
Statsdominans för med sig ökad makt för
byråkratien, som växer överallt. Man ser för
sig ett samhälle, som överlåter föga av anl’ar och initiativ till den enskilde. När detta
samhälle i näringspolitiskt sammanhang inte
heller tycks fungera effektivt, är det dukat
för en oppositionell rörelse. Det vi kanske
har att göra med är ett uppror mot förmyndarstaten . Om H0yres linje då hade legat för
nära den socialdemokratiska, hade inte väljarna haft något lämpligt alternativ att vända
sig till.
Detta är naturligtvis en teori, men det är
den som man håller sig till i norska konservatira kretsar. H0yre vet mycket väl, att denna
nya anslutning, som verkligen kan liknas vid
ett ras – lOo/c under två år – inte är annat
än ett erbjudande från väljarnas sida. De vill
ge partiet en chans. Men partiet kan inte
räkna med att tillströmningen skall hålla.
223
har gjort.
Men när får partiet denna chans? Senast
vid valet om två år (i höst är det kommunalval), men kanske också förr. Det finns nämligen tecken som tyder på att regeringen
Nordli inte kommer att fortsätta perioden
ut. Den är präglad av vissa drag av trötthet.
Den led ett bittert nederlag med Volvoaffären, och också senare har den haft föga
lycklig hand med vissa försök alt rädda ett
par norska företag i svårigheter, bl a det
kända radio-, TV- och databolaget Tandberg, som gick i konkurs. Då regeringen
bara har en minoritet bakom sig i Stortinget
kan en situation uppstå då den får en majoritet emot sig, om de ekonomiska svårigheterna skulle fortsätta att presentera problem,
som kan gå över i ekonomiska kriser.
Norska stridsfrågor
Bland de frågor, som upptar norsk politik,
är som nämnt i första hand att sanera ekonomien, som flöt över alla gränser då regeringen alltför optimistiskt trodde att oljeresurserna skulle kunna lösa alla problem. Tron
på statsintervention har fått ett skott för
bröstet. är H0yre anklagas för att spela på
egoismen, kan partiet svara att socialdemokraternas aptit på statsmakt är minst lika
egoistisk, då den uppenbart betyder sand i
samhällsmaskineriet. Det ekonomiska livet
kan bara trivas om företagslivet får relativt
fritt spelrum och den enskilde släpps fram
med sina initiativ. Om detta är egoism, så är
det en egoism, som är fruktbar för alla.
Oljepolitiken är ett aktuellt stridstema.
Det måste visa att det kan regera mera till- Det statliga bolaget Statoil prioriteras på befredsställande än vad socialdemokraterna kosmad av privata norska och utländska bo- ’
;
’
o,
l
224
lag. I den senaste utdelningen av koncessioner i Nordsjön, då Volvo Petroleum blev
förbigånget, har Statoil tilldelats arbetsuppgifter, som mycket väl kan visa sig för stora,
med möjliga stora förluster för samhället då
ju risken är så enorm. Som jämförelse kan
man nämna privata företag, också Norsk
Hydro, som mycket gärna ville ha burit
mera av ansvaret för oljeletningen men som
hålls tillbaka i regeringens maktpolitiska linje i oljepolitiken.
Ett stridstema blir oljeletning norr om den
62:a breddgraden, där fiskeriintressen kommer i konflikt med oljeaktiviteten. Men
norsk ekonomi är så svag att nya oljeinkomster är helt nödvändiga. Regeringen ämnar
därför intensifiera letningen. Det är heller
ingen hemlighet att den har satt värde på
den nya höjningen av oljepriserna på mark·
naden – något som den inte kan säga högt,
då prishöjningen är ett allvarligt hot mot
västvärlden, däribland Norges allierade.
Ett liknande dilemma har regeringen
kommit i efter den amerikanska hänvändelsen att leverera olja till Israel för att stärka
fredsavtalet. I Oslo tvekar man på grund av
möjliga arabiska repressalier mot norsk ex·
port. Plötsligt har det gått upp för norrmännen, att oljan har försatt dem i ett nytt politiskt sammanhang med nytt ansvar och nya
problem.
Ny politisk situation i N orge
Ett norskt fenomen med stort intresse för
svenska väljare i valtider är att det norska
högerpartietfår ett stort tillopp av
anhängare. Enligt opinionsmätningarna
kommer dessa direkt från arbetarpartiet och
hoppar så att säga över mittenpartierna.
Svensk Tidskrifts korrespondent i Norge,
redaktör Frank Bjerkholt, antyder i sin
artikel att den socialdemokratiska regeringen
iOslo regerat ihjäl sig. Den satsadefriskt på
Nordsjöoljan, som skulle lösa alla
ekonomiska problem. När detta inte lyckats,
har bara återstått att glädja sig åt stigande
oljepriser, men den glädjen är inte populär.
.Vu på sistone har en ny oljekontrovers
uppstått. USA begär, att Norge skallleverera
olja till Israel, men hur kommer då
arabländerna att reagera mot norsk sjöfart?
Vårmånaderna har varit karakteriserade av
en förvånande framgång för H0yre i opinionsmätningarna, så långt att Arbeiderpartiet och H0yre är ungefär jämnstora, ungefär 36 och 34 %. Förhållandet mellan det
borgerliga och det socialistiska lägret bland
väljarna är ännu klarare. Här är siffrorna 58
mot 42. Detta är alltså opinionsmätningar,
men det är inget tvivel om att dessa avslöjar
en klar vridning i konservativ riktning bland
den norska befolkningen.
Det är anmärkningsvärt, och ingen liten
tankeställare för politikerna, att bortfallet
från Arbeiderpartiet inte går till något av
mittenpartierna utan direkt till H0yre, liksom det också från mittenpartierna försiggår en liten övergång till de konservativa.
Detta har lett till en diskussion om var centrum ligger i norsk politik. Är detta där de
flesta väljarna befinner sig eller skall man
fortsätta att operera med den traditionella
skalan från vänster till höger? Orsaken är i
alla fall inte att H0yre har flyttat sig åt vänster och därigenom blivit mera acceptabelt.
Tvärtom är det uppenbart, att de konservativa under senare år klarare har markerat
sig som starkt oppositionella till regeringens
socialdemokratiska linje. H0yre är i dag
mera högerpräglat än för tio år sedan.
Ändå, eller kanske just därför, har väljarna funnit H0yre vara ett politiskt alternativ. Men det finns mycket liten anledning att
tro att det har försiggått någon slags sociologisk metamorfos inom befolkningen, som
alltså skulle ha blivit mera konservativ och
rört sig åt höger. Snarare är det tal om ett .
behov av förändring av den politiska ledningen och en önskan om nya försök till
222
lösningar på aktuella svårigheter. Det betyder, att H0yre godtas som ett politiskt alternativ till Arbeiderpartiet. Såtillvida befinner
sig alltså de konservativa i centrum, om man
med centrum förstår det som kan allmänt
accepteras.
Däremot verkar mittenpartier som Senterpartiet (agrarerna) och Kristdig Folkeparti
(ungefär 7 och J J % på Gallupundersökningen) som om de skulle uppfattas som särpartier eller flygelpartier, därför att de representerar speciella intressen, i det ena fallet bonelenäringen och i det andra kyrka och
kristen moral.
Särskilt Senterpartiet befinner sig i stora
taktiska svårigheter. Det har försökt att bli
ett generellt centrumalternativ utöver anknytningen till bönderna, men nu verkar det
som om väljarna inte var intresserade. När
då starka krafter i partiet insisterar på att
hålla långt avstånd till H0yre och håller på
iden att vara ”ett parti i mitten”, tycks detta
kunna bli ödesdigert. Partiet har i år återigen bytt ledare, från elen urbane teologen
Stålsett till elen mera traditionella ledartypen
inom partiet, parlamentarikern Johan Jakobsen. Man vänder tillbaka till ”rötterna”.
Bortfallet från Arbeiclerpartiet är desto
mer överraskande som det inte föreligger
någon krissituation i landet. Naturligtvis
finns det ekonomiska van kligheter inom industrien på grund av elen allmänna krisen i
västvärlden och med de särskilt höga produktionskostnaderna i Norge på grund av
lönenivån. Men arbetslösheten ligger nu
bara på 2 o/c , och tack vare oljan har staten
kunnat uppta betydliga lån, som har hållit
var fjärde arbetsplats i gång på konstlad väg.
Det har också varit löne- och prisstopp
sedan mitten av 1978. Det gäller för hela år
1979, men i stort sett har inte befolkningen
känt detta som någon enorm beta tning. Det
kan alltså inte vara missnöje eller fruktan i
ekonomiskt avseende som har fört väUarna
över mot H0yre.
Vem byter parti?
u kan man aldrig veta vad som egentligen
rör sig i folkdjupet, vad som motiverar ett
byte av parti. Det är ju just det spännande
med demokratien att ett val alltid kan komma med möjliga överraskningar. I det
norska fallet får man antagligen söka den
politiska kursändringen, som man nu kan
observera, i mera allmänt samhällspolitiska
överväganden inom befolkningen, en process som säkert sällan är intellektuellt medveten utan snarare uttryck för intuition.
Arbetarpartiet har funnit sin förklaring
på fenomenet. H0yre, heter det , appellerar
till egoismen och nu har folk fallit för denna
gemena frestelse. Argumentationen går ut
på att Arbeiderpartiet representerar den
kollektiva solidariteten, baserad på en hög
skattenivå och en stark statsmakt i ekonomiska frågor, medan H0yre har piskat fram den
egoistiska önskan att individerna själva skall
disponera mera av sina inkomster. Arbeiderpartiet vill alltså söka reducera elen aktuella
politiska debatten till att röra sig om solidaritet kontra egoism.
Detta kommer säkert de många, som vid
opinionsundersökningarna lämnat Arbeiderpartiet, att känna som en förnärmelse.
Man måste nog söka förklaringen någon annanstans. Snarare har det uppstått tvivel hos
många om socialdemokratien representerar
den enda acceptabla politiska modellen. Den
starka statsciaminan inom näringslivet, som
har präglat den norska utvec,klingen under
senare år, inte minst före oljeaktiviteten, har
mte kunnat överbevisa genom sina resultat.
Oljeföretagens reducerade handlings- och
investeringsförmåga som följd av det höga
skatte- och avgiftstt·ycket har efterhand uppfattats som en viktig del av krisen. Detta har
också Arbeiderpartiet insett, men väljarna
1ill hellre då flytta över till det parti, som har
hävdat detta hela tiden.
Reaktion mot förmynderiet
Statsdominans för med sig ökad makt för
byråkratien, som växer överallt. Man ser för
sig ett samhälle, som överlåter föga av anl’ar och initiativ till den enskilde. När detta
samhälle i näringspolitiskt sammanhang inte
heller tycks fungera effektivt, är det dukat
för en oppositionell rörelse. Det vi kanske
har att göra med är ett uppror mot förmyndarstaten . Om H0yres linje då hade legat för
nära den socialdemokratiska, hade inte väljarna haft något lämpligt alternativ att vända
sig till.
Detta är naturligtvis en teori, men det är
den som man håller sig till i norska konservatira kretsar. H0yre vet mycket väl, att denna
nya anslutning, som verkligen kan liknas vid
ett ras – lOo/c under två år – inte är annat
än ett erbjudande från väljarnas sida. De vill
ge partiet en chans. Men partiet kan inte
räkna med att tillströmningen skall hålla.
223
har gjort.
Men när får partiet denna chans? Senast
vid valet om två år (i höst är det kommunalval), men kanske också förr. Det finns nämligen tecken som tyder på att regeringen
Nordli inte kommer att fortsätta perioden
ut. Den är präglad av vissa drag av trötthet.
Den led ett bittert nederlag med Volvoaffären, och också senare har den haft föga
lycklig hand med vissa försök alt rädda ett
par norska företag i svårigheter, bl a det
kända radio-, TV- och databolaget Tandberg, som gick i konkurs. Då regeringen
bara har en minoritet bakom sig i Stortinget
kan en situation uppstå då den får en majoritet emot sig, om de ekonomiska svårigheterna skulle fortsätta att presentera problem,
som kan gå över i ekonomiska kriser.
Norska stridsfrågor
Bland de frågor, som upptar norsk politik,
är som nämnt i första hand att sanera ekonomien, som flöt över alla gränser då regeringen alltför optimistiskt trodde att oljeresurserna skulle kunna lösa alla problem. Tron
på statsintervention har fått ett skott för
bröstet. är H0yre anklagas för att spela på
egoismen, kan partiet svara att socialdemokraternas aptit på statsmakt är minst lika
egoistisk, då den uppenbart betyder sand i
samhällsmaskineriet. Det ekonomiska livet
kan bara trivas om företagslivet får relativt
fritt spelrum och den enskilde släpps fram
med sina initiativ. Om detta är egoism, så är
det en egoism, som är fruktbar för alla.
Oljepolitiken är ett aktuellt stridstema.
Det måste visa att det kan regera mera till- Det statliga bolaget Statoil prioriteras på befredsställande än vad socialdemokraterna kosmad av privata norska och utländska bo- ’
;
’
o,
l
224
lag. I den senaste utdelningen av koncessioner i Nordsjön, då Volvo Petroleum blev
förbigånget, har Statoil tilldelats arbetsuppgifter, som mycket väl kan visa sig för stora,
med möjliga stora förluster för samhället då
ju risken är så enorm. Som jämförelse kan
man nämna privata företag, också Norsk
Hydro, som mycket gärna ville ha burit
mera av ansvaret för oljeletningen men som
hålls tillbaka i regeringens maktpolitiska linje i oljepolitiken.
Ett stridstema blir oljeletning norr om den
62:a breddgraden, där fiskeriintressen kommer i konflikt med oljeaktiviteten. Men
norsk ekonomi är så svag att nya oljeinkomster är helt nödvändiga. Regeringen ämnar
därför intensifiera letningen. Det är heller
ingen hemlighet att den har satt värde på
den nya höjningen av oljepriserna på mark·
naden – något som den inte kan säga högt,
då prishöjningen är ett allvarligt hot mot
västvärlden, däribland Norges allierade.
Ett liknande dilemma har regeringen
kommit i efter den amerikanska hänvändelsen att leverera olja till Israel för att stärka
fredsavtalet. I Oslo tvekar man på grund av
möjliga arabiska repressalier mot norsk ex·
port. Plötsligt har det gått upp för norrmännen, att oljan har försatt dem i ett nytt politiskt sammanhang med nytt ansvar och nya
problem.