Ledare; Fonderna och makten
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fonderna och makten
Turerna kring löntagarfondsfrågan har va- -rit så många att det kan vara värt att erinra
om deras mode•·na historia. Det var Metallindustriarbetarförbundet som 1971 i motioner till LO-kongressen väckte förslag om löntagarfonder. LO-ekonom Rudolf Meidner
fick hand om utredningen. 1975 var det
dags för LO att lägga fram ett förslag om
löntagarfonder. Dessa, de s k Meidnerfonderna, antogs sedan under klang och jubel
på LO-kongressen 1976.
Efter socialdemokratins nederlag september 1976 bedömdes det lämpligt att tillsätta
ännu en arbetsgrupp om fonderna. Denna
fick karaktären av en blandad kommission
med representanter från både den fackliga
och den politiska grenen av rörelsen. SAP
ställde upp med inga mindre än Kjell-Olof
Feldt och Carl Lidbom. LO representerades
av bl a Metall-ekonomen Per-Olof Edin och
Rudolf Meidner. Förhoppningen måste ha
varit att dessa ”tunga” personer skulle kunna sy ihop en kompromiss, som kunde accepteras av såväl partiet som facket och som
skulle vara attraktiv för medborgarna.
Till en början trodde strategerna inom
partiet att arbetsgruppen lyckats. Arbetsgruppens rapport ”Löntagarfonder och kapitalbildning” presenterades för massmedia
och allmänhet och sändes ut på rådslag inom
det socialdemokratiska partiet. Rådslaget
och rapporten skulle tillsammans bilda
grund för en offensiv i löntagarfrågan. Men
se det ville sig inte den här gången heller.
Med stor envishet gick moderaterna till attack. Massmedia och fristående experter gav
sig också in i leken. Snart stod det klart att
arbetsgruppens förslag var behäftade med
lika stora brister som Meidners ursprungliga
system och att de utgjorde ett lika stort hot
mot svensk demokrati och svensk välfärd.
Inte heller denna gång klarade socialdemokraterna debatten. I slutet av juni slog den
socialdemokratiska partistyrelsen till reträtt
och menade att löntagarfondsfrågan fick
utredas vidare.
Huruvida Sverige skall klara sig undan
fondsocialismen eller inte avgöres vid valen
1979 och 1982. Oenigheten mellan SAP och
LO i frågan handlar inte om huruvida socialiseringsfonder är önskvärda eller inte
utan om makten över fonderna och därmed
näringslivet skall läggas i fackets eller partiets händer. Mot de mera renodlade och
gammaldags statssocialisterna inom socialdemokratin står de fackliga maktanspråken
uppburna av den nya generationen inom
LO. Oeniga har man också varit om taktiken. LO och Gunnar Nilsson har flaggat
friskt med sina fonder inför väljarna, medan
socialdemokratin har erinrat sig den gamla
läxan att socialiseringsval aldrig varit särskilt
framgångsrika.
Att det är makten det handlar om bekräftar Gunnar Nilsson i intervjun i Gustaf Olivecronas nya bok. LO-ordföranden förklarar att frågan om makten låg bakom motionerna från Metall och den Meidnerska utredningen. Han fortsätter: ”Vad som sedan
har kommit till, är ju att man också ska bygga upp kapitalet. Men att plötsligt göra detta
till det väsentliga i sammanhanget, det tror
jag är att dra ut konsekvenserna för långt av
ett sådant resonemang”. På frågan om
egentligen löntagarfonderna är helt förenliga med den politiska demokratin svarade
Gunnar Nilsson följande: ”Jag har sagt det
tidigare och det vill jag gärna upprepa: politikerna får väl bekväma sig att sätta sig ner
och diskutera med löntagarna hur man skall
fördela makten.” Klarare kan inte Gunnar
Nilsson uttala sin anslutning till den korporativa tanken: det är inte väljarna som i val
skall bestämma hur makten skall fördelas i
det svenska samhället utan detta skall förhandlas fram.
För de borgerliga partierna gäller det att
hålla debatten om löntagarfonderna vid liv.
Väljarna måste ständigt påminnas om, att
lägger de sin röst för socialdemokratin så
röstar de för ett fackföreningsstyrt samhälle
där friheten och välståndet kommer att sitta
trångt. Det faktum att socialdemokratins reträtt i fondfrågan måste avslöjas för vad den
är, det vill säga en taktisk manöver inför
valet, hindrar inte att regeringen inte kan
293
inregistrera den med tillfredsställelse. Den
visar att kritisk analys och opinionsbildning
lönar sig, den påvisar splittringen mellan LO
och SAP och den ger uttryck för att inte ens
socialdemokratin är säker på att löntagarfonderna är en vinnande fråga.
Faktiskt kan man i dag konstatera att debatten om löntagarfonderna också har fört
något gott med sig. Den har brutit tystnaden
i det socialdemokratiska partiet och åstadkommit en offentlig debatt i rörelsen. Även
en meningsmotståndare måste konstatera
att denna debatt är nyttig. Skall socialdemohatin i en framtid ha något annat att bjuda
Sverige än centralstyrning och byråkrati,
måste partiet demokratiseras och vitaliseras.
Nya krafter måste få göra sig gällande, krafter som förhoppningsvis är beredda att bättre lyssna till medborgarnas önskemål än vad
kretsen runt Olof Palme visat sig vara.
Turerna kring löntagarfondsfrågan har va- -rit så många att det kan vara värt att erinra
om deras mode•·na historia. Det var Metallindustriarbetarförbundet som 1971 i motioner till LO-kongressen väckte förslag om löntagarfonder. LO-ekonom Rudolf Meidner
fick hand om utredningen. 1975 var det
dags för LO att lägga fram ett förslag om
löntagarfonder. Dessa, de s k Meidnerfonderna, antogs sedan under klang och jubel
på LO-kongressen 1976.
Efter socialdemokratins nederlag september 1976 bedömdes det lämpligt att tillsätta
ännu en arbetsgrupp om fonderna. Denna
fick karaktären av en blandad kommission
med representanter från både den fackliga
och den politiska grenen av rörelsen. SAP
ställde upp med inga mindre än Kjell-Olof
Feldt och Carl Lidbom. LO representerades
av bl a Metall-ekonomen Per-Olof Edin och
Rudolf Meidner. Förhoppningen måste ha
varit att dessa ”tunga” personer skulle kunna sy ihop en kompromiss, som kunde accepteras av såväl partiet som facket och som
skulle vara attraktiv för medborgarna.
Till en början trodde strategerna inom
partiet att arbetsgruppen lyckats. Arbetsgruppens rapport ”Löntagarfonder och kapitalbildning” presenterades för massmedia
och allmänhet och sändes ut på rådslag inom
det socialdemokratiska partiet. Rådslaget
och rapporten skulle tillsammans bilda
grund för en offensiv i löntagarfrågan. Men
se det ville sig inte den här gången heller.
Med stor envishet gick moderaterna till attack. Massmedia och fristående experter gav
sig också in i leken. Snart stod det klart att
arbetsgruppens förslag var behäftade med
lika stora brister som Meidners ursprungliga
system och att de utgjorde ett lika stort hot
mot svensk demokrati och svensk välfärd.
Inte heller denna gång klarade socialdemokraterna debatten. I slutet av juni slog den
socialdemokratiska partistyrelsen till reträtt
och menade att löntagarfondsfrågan fick
utredas vidare.
Huruvida Sverige skall klara sig undan
fondsocialismen eller inte avgöres vid valen
1979 och 1982. Oenigheten mellan SAP och
LO i frågan handlar inte om huruvida socialiseringsfonder är önskvärda eller inte
utan om makten över fonderna och därmed
näringslivet skall läggas i fackets eller partiets händer. Mot de mera renodlade och
gammaldags statssocialisterna inom socialdemokratin står de fackliga maktanspråken
uppburna av den nya generationen inom
LO. Oeniga har man också varit om taktiken. LO och Gunnar Nilsson har flaggat
friskt med sina fonder inför väljarna, medan
socialdemokratin har erinrat sig den gamla
läxan att socialiseringsval aldrig varit särskilt
framgångsrika.
Att det är makten det handlar om bekräftar Gunnar Nilsson i intervjun i Gustaf Olivecronas nya bok. LO-ordföranden förklarar att frågan om makten låg bakom motionerna från Metall och den Meidnerska utredningen. Han fortsätter: ”Vad som sedan
har kommit till, är ju att man också ska bygga upp kapitalet. Men att plötsligt göra detta
till det väsentliga i sammanhanget, det tror
jag är att dra ut konsekvenserna för långt av
ett sådant resonemang”. På frågan om
egentligen löntagarfonderna är helt förenliga med den politiska demokratin svarade
Gunnar Nilsson följande: ”Jag har sagt det
tidigare och det vill jag gärna upprepa: politikerna får väl bekväma sig att sätta sig ner
och diskutera med löntagarna hur man skall
fördela makten.” Klarare kan inte Gunnar
Nilsson uttala sin anslutning till den korporativa tanken: det är inte väljarna som i val
skall bestämma hur makten skall fördelas i
det svenska samhället utan detta skall förhandlas fram.
För de borgerliga partierna gäller det att
hålla debatten om löntagarfonderna vid liv.
Väljarna måste ständigt påminnas om, att
lägger de sin röst för socialdemokratin så
röstar de för ett fackföreningsstyrt samhälle
där friheten och välståndet kommer att sitta
trångt. Det faktum att socialdemokratins reträtt i fondfrågan måste avslöjas för vad den
är, det vill säga en taktisk manöver inför
valet, hindrar inte att regeringen inte kan
293
inregistrera den med tillfredsställelse. Den
visar att kritisk analys och opinionsbildning
lönar sig, den påvisar splittringen mellan LO
och SAP och den ger uttryck för att inte ens
socialdemokratin är säker på att löntagarfonderna är en vinnande fråga.
Faktiskt kan man i dag konstatera att debatten om löntagarfonderna också har fört
något gott med sig. Den har brutit tystnaden
i det socialdemokratiska partiet och åstadkommit en offentlig debatt i rörelsen. Även
en meningsmotståndare måste konstatera
att denna debatt är nyttig. Skall socialdemohatin i en framtid ha något annat att bjuda
Sverige än centralstyrning och byråkrati,
måste partiet demokratiseras och vitaliseras.
Nya krafter måste få göra sig gällande, krafter som förhoppningsvis är beredda att bättre lyssna till medborgarnas önskemål än vad
kretsen runt Olof Palme visat sig vara.