C G Regnéll; Information om utredningar
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
C G REGNELL:
Information om utredningar
När en offentlig utredning slutförts och
resultatet överlämnas till regeringen, finns
det möjlighetför massmedia att både referera
dess innehåll och att kritisera vad den kommit
fram till. Förre riksdagsledamoten C G
Regnell i Lund har granskat hur en sådan
utredning behandlats. Det tryckta
utredningsresultatet kallades
”Koncentrationstendenser hos
byggnadsmaterialindustrin”, ett ämne som
inte lockar många enskilda medborgare till
studier men som har stora ekonomiska
konsekvenserför de flesta. I Dagens Eko –
där intervjuarens uttalanden tog 41 rader
av utskriften i anspråk medan utredningens
ordforande typiskt nogfick yttra sig på 5 –
gjordes rent påhittade påståenden, medan
vissa tidningar kom med helt befängda
förmodanden. Författaren föreslår att staten
skall kosta på innehållsrika annonserför att
tala om vad det hela går ut på.
Statens offentliga utredningar handlar för
det mesta om problem, som är väsentliga för
medborgarna. Därför får de ta i anspråk
kvalificerad arbetskraft och stora belopp av
skattemedel. Men sörjer staten för att de
dyrbara utredningarnas resultat verkligen
blir offentliggjorda på ett sådant sätt att de i
korrekt skick blir tillgängliga för allmänheten? Svaret på frågan måste tyvärr bli nej.
Det är bara den specialintresserade som
kan tänkas ta på sig besvär och kostnader för
att köpa ett exemplar av betänkandet och
själv gnugga genom innehållet. Goda referat
brukar finnas i publikationen Från Riksdag
& Departement, men den når ju inte ut till
en bredare allmänhet. Då återstår massmedia. Är deras information tillfredsställande
som det nu är? För den som deltagit i ett antal utredningar och sedan följt presentationen av deras resultat genom Sveriges Radio
och dagspressen är svaret helt klart: tyvärr
är den informationen ofta torftig – vilket är
förklarligt ut teknisk synpunkt: brist på tid
och brist på utrymme – men dessutom, vilket är betänkligare, ofta direkt vilseledande.
Tag som exempel utredningen om ”Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin”. Genom ofullständigt och delvis direkt felaktigt referat i Dagens Eko och i
ett par tidningar med stor läsekrets måste
allmänheten ha fått en helt oriktig uppfattning om utredningens resultat.
I Dagens Eko den 17 augusti, den dag då
betänkandet överlämnades till statsrådet Åsling, intervjuade Lars Anders Karlberg utredningens ordförande, landshövding Cederwall. Utskriften visar att den intervjuade
tillmättes vad som ryms på fem skrivma- 20
skinsrader, medan intervjuaren tog fyrtioen
i anspråk. Under andra hälften av programmet kom den intervjuade över huvud inte
till tals.
Karlberg började med att förklara att utredningen varit starkt kritisk mot Euroc och
Tändsticksbolaget. ”De har missbrukat sin
dominerande tällning, de använder inte sina pengar för nödvändig forskning och fö-
retagen har därför blivit efter i utvecklingen. Euroc måste släppa sin dominans över
monopolföretaget Cementa till staten.” För
att riktigt inpränta sin förkunnelse hos lyssnarna upprepade Karlberg dessa påståenden ganska ordagrant också i senare delen
av sitt anförande. Utöver detta förklarade
han: ”Man kunde ha varit ännu elakare mot
Tändsticksbolaget, säger en av ledamöterna
till Ekot, men det här räcker.”
Dagens Eko och verkligheten
Låt oss se hur ”det här”, sagt i Ekot om utredningens granskning av Euroc och Tändsticksbolaget, svarar mot vad som verkligen
står i betänkandet. Efter en sådanjämförelse
har man svårt att tro att reportern överhuvudtaget läst skriften. Han förefaller att ha
nöjt sig med vad den icke namngivne ”elake”
ledamoten kan ha tipsat om.
Mot Karlbergs påstående om missbrukad
dominans kan ställas t ex uttalandet sid 193,
där avtalet mellan talen och Cementa sägs
kunna ”~jäna som Uirebild” för det allm;innas inflytande i starkt koncentrerade branscher. Må vara, säger kanske Karlberg, att
avtalet i sig är förebildligt, men hur har avtalet efterlevts? Svaret l~imnar utredningen på
sid 192: ”Enligt vad utredningen erfarit har
samarbetet fungerat i enlighet med förutsättningarna i avtalet. .. Bl a har de anställda
deltagit i upprättandet av en strukturplan
för cementindustrin.” Utredningen hänvisar
också till resultaten av en under ökning som
SPK gjort: där uppges att avnämarna i stort
sett är nöjda med Cementas agerande. Detta
är onekligen långt från Karlbergs upprepade tal om missbrukad dominans.
Så till Ekots kommentar beträffande
forsknings- och utvecklingskostnaderna. Där
kunde den intervjuade ordföranden – om
tid givits – ha hänvisat till sid 139 och följande. Där redovisas utan några negativa kommentarer Eurocs forsknings- och utvecklingsinsatser, och beträffande STAB sägs att
företaget självt bedriver ”en omfattande produktutveckling” inom byggnadsmaterialområdet men för forskning anlitar redan etablerade forskningsresurser, dvs köper kunskap från forskningsinstitut, universitet och
högskolor osv. Helt i överensstämmelse med
STABs önskan att kunna räkna på större resurser hos kollektiva forskningsorgan uttalade utredningen (sid 193 f), att samhället borde överväga ytterligare forskningsverksamhet inom byggnadsmaterialindustrin.
Reportern påstod också att enligt utredningen ”Euroc måste släppa sin dominans
över monopolföretaget Cementa till staten
för att kunna garamera en konkurrenskraftig industri i Sverige”! Det skulle verkligen
ha varit en sensation om utredningen hade
kommit med ett så frankt påstående. Det
skulle ju ha inneburit ett totalt underkännande av regeringen Palmes synpunkter på
lämplig uppläggning av cementindustrin,
när staten 1973 ställde sina Gullhögen-aktier
till förfogande för att under Euroc bilda Cementa AB (där staten är tillförsäkrad två styrelseplatser). Den fjäder som Eko-reportern
gjort till en höna finner man förmodligen på
sid 193: ”Det kan ifrågasättas om den nuvarande strukturen av Euroc-koncernen ger
samhället och de anställda det inflytande på
cementindustrin som är motiverat”. Detta –
”det kan ifrågasättas” – är verkligen långt
från det socialiseringskrav, som Karlberg talar om. Bakgrunden för utredningens resonemang är dels Eurocs aktiviteter utanför
cementindustrin, som kan tänkas dra intrese från denna, dels problemen att få till
stånd en väl fungerande företagsdemokrati i
företag med komplicerad struktur.
Vad tidningarna skrev
l utredningssekretariatets samling av pressklipp finns – vid sidan av korrekta referat –
jämte Dagens Eko-intervjun flera andra exempel på felaktig information. Arbetet skrev
att utredningen ”föreslår skilsmässa mellan
Euroc och dess dotterbolag Cementa” och
att ”de fackliga ledamöterna i utredningen
vill att staten och eventuellt fjärde AP-fonden köper majoriteten av aktierna i Cementa”. Ur betänkandet- om tidningen överhuvud haft det tillgängligt när artikeln skrevs
– kan den uppgiften inte ha hämtats – den
finns där inte.
Arbetets morgonuppgifter blev i sommarstil~en stora rubriker på middagen i Expressen och dagen därefter i Dagens yheter.
Därifrån studsade bollen tillbaka till Skåne,
där Kvällsposten förvånade sig över att en ti- 21
digare STAB-direktör, en tidigare VD i
Byggnadsentreprenörföreningen och en tidigare riksdagsman i ett borgerligt parti
kunnat skriva under en så bedrövlig utredning. Också Kvällsposten hade alltså fått för
sig att utredningen förordat socialisering.
Förvirrad var också en artikel i LO-tidningen (nr 23). Där fick läsaren veta att Euroc för
några år sedan lyckades stoppa STABs försök att få insyn i koncernens verksamhet.
Skribenten förväxlar tydligen förkortningarna STAB och BPA och torde ha haft bildningen av förvaltningsbolagen – redovisad i
utredningen – i bakhuvudet.
Exemplena torde vara tillräckliga för att
visa hurudan kvaliteten kan vara på den information, som via massmedia når allmänheten när en statlig utredning skall redovisas.
Här gör staten en grov informationsmiss.
Hur vore det om man följde upp den stora
satsningen på utredningar genom att sända
ut recensionsexemplar till massmedia några
dagar innan utredningen lämnas till vederbörande statsråd (den dagen skulle anges
som publiceringsdag för kommentarer)?. På
så sätt skulle pressfolkets tidsnöd avhjälpas.
Utrymmesbekymren i tidningarna kunde
bemästras genom att en sammanfattning –
kanske gjord av de kvalificerade journalisterna i Från Riksdag och Departement – på
release-dagen infördes (om tidningen inte
avböjde) som betald annons, ungefär som
vissa storföretag brukar i annonsform meddela sina verksamhetsresultat. Urvalet av tidningar skulle inte behöva innebära större bekymmer än vid nuvarande annonsering från
stats, kommuners och myndigheters sida.
För Radio-TV:s del skulle man kunna tänka
l
22
sig ett meddelanden – utformat ungefär
som meddelandena på TV2:s ”Anslagstavla”
– om att utredningen slutat sitt arbete, att
en sammanfattning skulle finnas tillgänglig
den och den dagen och att – i förekommande fall – Radio-TV skulle återkomma med
bevakning.
Nog skulle något sådant kunna tänkas.
Som det nu är, är det synd både om misstolkade utredare, om pressfolk, som finner det
omöjligt att på kort tid och i konkurrens
med annat material göra en god presentation, och om allmänheten, som får dålig information.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor for år 1978.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).
l
Information om utredningar
När en offentlig utredning slutförts och
resultatet överlämnas till regeringen, finns
det möjlighetför massmedia att både referera
dess innehåll och att kritisera vad den kommit
fram till. Förre riksdagsledamoten C G
Regnell i Lund har granskat hur en sådan
utredning behandlats. Det tryckta
utredningsresultatet kallades
”Koncentrationstendenser hos
byggnadsmaterialindustrin”, ett ämne som
inte lockar många enskilda medborgare till
studier men som har stora ekonomiska
konsekvenserför de flesta. I Dagens Eko –
där intervjuarens uttalanden tog 41 rader
av utskriften i anspråk medan utredningens
ordforande typiskt nogfick yttra sig på 5 –
gjordes rent påhittade påståenden, medan
vissa tidningar kom med helt befängda
förmodanden. Författaren föreslår att staten
skall kosta på innehållsrika annonserför att
tala om vad det hela går ut på.
Statens offentliga utredningar handlar för
det mesta om problem, som är väsentliga för
medborgarna. Därför får de ta i anspråk
kvalificerad arbetskraft och stora belopp av
skattemedel. Men sörjer staten för att de
dyrbara utredningarnas resultat verkligen
blir offentliggjorda på ett sådant sätt att de i
korrekt skick blir tillgängliga för allmänheten? Svaret på frågan måste tyvärr bli nej.
Det är bara den specialintresserade som
kan tänkas ta på sig besvär och kostnader för
att köpa ett exemplar av betänkandet och
själv gnugga genom innehållet. Goda referat
brukar finnas i publikationen Från Riksdag
& Departement, men den når ju inte ut till
en bredare allmänhet. Då återstår massmedia. Är deras information tillfredsställande
som det nu är? För den som deltagit i ett antal utredningar och sedan följt presentationen av deras resultat genom Sveriges Radio
och dagspressen är svaret helt klart: tyvärr
är den informationen ofta torftig – vilket är
förklarligt ut teknisk synpunkt: brist på tid
och brist på utrymme – men dessutom, vilket är betänkligare, ofta direkt vilseledande.
Tag som exempel utredningen om ”Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin”. Genom ofullständigt och delvis direkt felaktigt referat i Dagens Eko och i
ett par tidningar med stor läsekrets måste
allmänheten ha fått en helt oriktig uppfattning om utredningens resultat.
I Dagens Eko den 17 augusti, den dag då
betänkandet överlämnades till statsrådet Åsling, intervjuade Lars Anders Karlberg utredningens ordförande, landshövding Cederwall. Utskriften visar att den intervjuade
tillmättes vad som ryms på fem skrivma- 20
skinsrader, medan intervjuaren tog fyrtioen
i anspråk. Under andra hälften av programmet kom den intervjuade över huvud inte
till tals.
Karlberg började med att förklara att utredningen varit starkt kritisk mot Euroc och
Tändsticksbolaget. ”De har missbrukat sin
dominerande tällning, de använder inte sina pengar för nödvändig forskning och fö-
retagen har därför blivit efter i utvecklingen. Euroc måste släppa sin dominans över
monopolföretaget Cementa till staten.” För
att riktigt inpränta sin förkunnelse hos lyssnarna upprepade Karlberg dessa påståenden ganska ordagrant också i senare delen
av sitt anförande. Utöver detta förklarade
han: ”Man kunde ha varit ännu elakare mot
Tändsticksbolaget, säger en av ledamöterna
till Ekot, men det här räcker.”
Dagens Eko och verkligheten
Låt oss se hur ”det här”, sagt i Ekot om utredningens granskning av Euroc och Tändsticksbolaget, svarar mot vad som verkligen
står i betänkandet. Efter en sådanjämförelse
har man svårt att tro att reportern överhuvudtaget läst skriften. Han förefaller att ha
nöjt sig med vad den icke namngivne ”elake”
ledamoten kan ha tipsat om.
Mot Karlbergs påstående om missbrukad
dominans kan ställas t ex uttalandet sid 193,
där avtalet mellan talen och Cementa sägs
kunna ”~jäna som Uirebild” för det allm;innas inflytande i starkt koncentrerade branscher. Må vara, säger kanske Karlberg, att
avtalet i sig är förebildligt, men hur har avtalet efterlevts? Svaret l~imnar utredningen på
sid 192: ”Enligt vad utredningen erfarit har
samarbetet fungerat i enlighet med förutsättningarna i avtalet. .. Bl a har de anställda
deltagit i upprättandet av en strukturplan
för cementindustrin.” Utredningen hänvisar
också till resultaten av en under ökning som
SPK gjort: där uppges att avnämarna i stort
sett är nöjda med Cementas agerande. Detta
är onekligen långt från Karlbergs upprepade tal om missbrukad dominans.
Så till Ekots kommentar beträffande
forsknings- och utvecklingskostnaderna. Där
kunde den intervjuade ordföranden – om
tid givits – ha hänvisat till sid 139 och följande. Där redovisas utan några negativa kommentarer Eurocs forsknings- och utvecklingsinsatser, och beträffande STAB sägs att
företaget självt bedriver ”en omfattande produktutveckling” inom byggnadsmaterialområdet men för forskning anlitar redan etablerade forskningsresurser, dvs köper kunskap från forskningsinstitut, universitet och
högskolor osv. Helt i överensstämmelse med
STABs önskan att kunna räkna på större resurser hos kollektiva forskningsorgan uttalade utredningen (sid 193 f), att samhället borde överväga ytterligare forskningsverksamhet inom byggnadsmaterialindustrin.
Reportern påstod också att enligt utredningen ”Euroc måste släppa sin dominans
över monopolföretaget Cementa till staten
för att kunna garamera en konkurrenskraftig industri i Sverige”! Det skulle verkligen
ha varit en sensation om utredningen hade
kommit med ett så frankt påstående. Det
skulle ju ha inneburit ett totalt underkännande av regeringen Palmes synpunkter på
lämplig uppläggning av cementindustrin,
när staten 1973 ställde sina Gullhögen-aktier
till förfogande för att under Euroc bilda Cementa AB (där staten är tillförsäkrad två styrelseplatser). Den fjäder som Eko-reportern
gjort till en höna finner man förmodligen på
sid 193: ”Det kan ifrågasättas om den nuvarande strukturen av Euroc-koncernen ger
samhället och de anställda det inflytande på
cementindustrin som är motiverat”. Detta –
”det kan ifrågasättas” – är verkligen långt
från det socialiseringskrav, som Karlberg talar om. Bakgrunden för utredningens resonemang är dels Eurocs aktiviteter utanför
cementindustrin, som kan tänkas dra intrese från denna, dels problemen att få till
stånd en väl fungerande företagsdemokrati i
företag med komplicerad struktur.
Vad tidningarna skrev
l utredningssekretariatets samling av pressklipp finns – vid sidan av korrekta referat –
jämte Dagens Eko-intervjun flera andra exempel på felaktig information. Arbetet skrev
att utredningen ”föreslår skilsmässa mellan
Euroc och dess dotterbolag Cementa” och
att ”de fackliga ledamöterna i utredningen
vill att staten och eventuellt fjärde AP-fonden köper majoriteten av aktierna i Cementa”. Ur betänkandet- om tidningen överhuvud haft det tillgängligt när artikeln skrevs
– kan den uppgiften inte ha hämtats – den
finns där inte.
Arbetets morgonuppgifter blev i sommarstil~en stora rubriker på middagen i Expressen och dagen därefter i Dagens yheter.
Därifrån studsade bollen tillbaka till Skåne,
där Kvällsposten förvånade sig över att en ti- 21
digare STAB-direktör, en tidigare VD i
Byggnadsentreprenörföreningen och en tidigare riksdagsman i ett borgerligt parti
kunnat skriva under en så bedrövlig utredning. Också Kvällsposten hade alltså fått för
sig att utredningen förordat socialisering.
Förvirrad var också en artikel i LO-tidningen (nr 23). Där fick läsaren veta att Euroc för
några år sedan lyckades stoppa STABs försök att få insyn i koncernens verksamhet.
Skribenten förväxlar tydligen förkortningarna STAB och BPA och torde ha haft bildningen av förvaltningsbolagen – redovisad i
utredningen – i bakhuvudet.
Exemplena torde vara tillräckliga för att
visa hurudan kvaliteten kan vara på den information, som via massmedia når allmänheten när en statlig utredning skall redovisas.
Här gör staten en grov informationsmiss.
Hur vore det om man följde upp den stora
satsningen på utredningar genom att sända
ut recensionsexemplar till massmedia några
dagar innan utredningen lämnas till vederbörande statsråd (den dagen skulle anges
som publiceringsdag för kommentarer)?. På
så sätt skulle pressfolkets tidsnöd avhjälpas.
Utrymmesbekymren i tidningarna kunde
bemästras genom att en sammanfattning –
kanske gjord av de kvalificerade journalisterna i Från Riksdag och Departement – på
release-dagen infördes (om tidningen inte
avböjde) som betald annons, ungefär som
vissa storföretag brukar i annonsform meddela sina verksamhetsresultat. Urvalet av tidningar skulle inte behöva innebära större bekymmer än vid nuvarande annonsering från
stats, kommuners och myndigheters sida.
För Radio-TV:s del skulle man kunna tänka
l
22
sig ett meddelanden – utformat ungefär
som meddelandena på TV2:s ”Anslagstavla”
– om att utredningen slutat sitt arbete, att
en sammanfattning skulle finnas tillgänglig
den och den dagen och att – i förekommande fall – Radio-TV skulle återkomma med
bevakning.
Nog skulle något sådant kunna tänkas.
Som det nu är, är det synd både om misstolkade utredare, om pressfolk, som finner det
omöjligt att på kort tid och i konkurrens
med annat material göra en god presentation, och om allmänheten, som får dålig information.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor for år 1978.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).
l