Dagens frågor; Folkrörelser

Dagens frågor
Folkrörelser
Folkrörelser är enligt ett aktuellt konversationslexikon ”benämning på vissa gruppbildningar i det moderna samhället, kännetecknade av stor anslutning, demokratisk organisation och fri ställning gentemot statsauktoriteten, vanligen också av en folklig rekrytering”. Som exempel på folkrörelser i Sverige
uppger samma källa frikyrkorörelser, nykterhetsrörelser, den fackliga och den politiska arbetarrörelsen, konsumentkooperationen och folkbildningsrörelser. Här åsyftas t ex ABF.
Det utmärkande för denna definition liksom för folkrörelsetermens användning i
massmedia och allmän diskussion är antydningen att det är fråga om mer eller mindre
vänsterfargade företeelser och organisationer. Det är som det inte kunde finnas andra
folkrörelser än de med skär eller röd kulör.
Litet eftertanke säger emellertid, att det
finns gott om organisationer med folklig rekrytering som inte har vänsterkolorit men
ändå mycket klart förtjänar den hedrande
karakteristik, som ordet folkrörelse får anses
innebära. Hit hör t ex idrottsorganisationerna. Hit hör också de militära frivilligrörelserna, FBU, skyttarna, lottorna etc. Inte
minst i dessa dagar då försvarets sak får så
relativt liten plats i den allmänna debatten,
kan man undra hur det står till med den
sista sortens folkrörelser.
Först konstaterar man att det, oavsett variationer i medlemstal olika organisationer
emellan och under olika decennier, dock är
fråga om stora tal och i förhållande till försvarets allt mer beklämda läge förvånansvärt
höga numerärer. Störst är sedan länge skytterörelsen, enligt aktuella siffror omfattande
225 000 medlemmar (därförutom pistolskyttar och sportskyttar, dessa tillsammans
140 000). 60 000 är lottorna (Riksförbundet
Sveriges Lottakårer), Sveriges Civilförsvarsförbund har 35 000 medlemmar, FBU-föreningarna Frivillig befalsutbildning
31 000. Hit hör vidare Blå S~ärnan och
Kvinnliga bilkåristerna, tillsammans 23 000.
I viss mån i särställning står Hemvärnet
(100000), och vidare Röda korset – med
betydande funktioner också utanför försvaret – med t:n halv miljon medlemmar.
Det är här fråga om verkligt betydande
folkrörelser. Att mot massmedias likgiltighet
kunna slå fast detta, redan det är värdefullt.
Men hur har utvecklingen på området varit
de sista åren? Hur har kallsinnigheten mot
försvaret återverkat inom frivilligsfaren?
Har man fått medlemmarna att ställa upp
aktivt – i kurser, läger~änst, övningar, upplysningsmöten – inte bara som betalare av
årsavgifter?
Det oväntade och i hög grad glädjande är
att trots försvarets ställning på massmedias
skuggsida svaret på dessa frågor i det hela är
positivt. Den offentliga återhållsamheten
gentemot försvaret har inte motsvarats av
nedgång i frivilligarbetet. Hos de människor
ur alla socialgrupper- alldeles övervägande
del socialgrupp 3 – som rekryterar frivilligarbetet har, trots Maj Wechselman, Maj-Britt
Theorin och likasinnade, försvarsintresset
hållit sig levande och aktivt.
Belysande är några siffror från FBU-rörelsen, alltså den frivilliga befalsutbildningen,
där flertalet offrar kvällar och helger för
olika utbildningspass, en stor minoritet dessutom en eller ett par veckor av semestern för
särskilt kvalificerad utbildning. Under tiden
72/73-76/77 har antalet vuxna utbildningsdeltagare ökat från 9800 till 11 200. Vad
beträffar skyttarna har det aktiva arbetet under samma period ökat något men mindre
än för FBU. I fråga om FBU:s ungdomskurser har en viss nedgång konstaterats,
men fortfarande är antalet deltagande ungdomar så högt som 4 600. Bland de speciella
kvinnoorganisationerna har man på något
håll haft svårigheter med sin äldre rekrytering men dock hållit sig väl uppe.
slutsatsen är naturligtvis först och främst
att frivilligrörelserna på ett högst glädjande
sätt behållit sitt grepp om respektive deltagargrupper. Men därutöver förtjänar understrykas att en aktiv försvarsvilja fortfarande finns. Om man vid anslagsprövning
och dylikt inriktar sig på att åtminstone upprätthålla standarden enligt sista försvarsbeslutet, har man följaktligen, trots den grå
likgiltigheten hos Sveriges Radio och andra
massmedia, en säker förankring i folkdjupet.
Ett näringslivsprogram
En arbetsgrupp inom moderata samlingspartiet under ledning av Margaretha af Ugglas har nyligen lagt fram ett näringslivsprogram. Det syftar till att återställa grunden
för vår internationella konkurrenskraft och
innehåller en mångfald kloka och väl balanserade praktiska förslag. Att det till formen
är välskrivet och vittnar om djup insikt i
modern industriell problematik och dess socialekonomiska återverkningar gör inte verket sämre.
Men nämn den glädje som varar beständigt. I programmet rekommenderas att Sverige på sikt skall inträda i den europeiska
ekonomiska gemenskapen (EG). Eftersom
detta onekligen strider mot koalitionsregeringens gemensamma program, kallade Sveriges Radio påpassligt fram Karin Söder.
Hon påpekade att förslaget stred mot rege- 295
ringens politik och tillade – i väl kategoriska
ordalag – att det inte stod i överensstämmelse med vår alliansfria politik.
Gösta Bohman, som märkligt nog inte
orienterats i förväg om programmets innehåll – här måtte någon sambandskarl ha
slumrat till – kände sig också föranlåten att
taga avstånd från förslaget om inträde i EG.
Han kunde i den aktuella situationen rimligen inte göra något annat i sin egenskap av
regeringsmedlem. Har man ett samarbetskontrakt är man naturligtvis bunden av det i
regeringspositionen.
Men denna självklara reservation från
partiledarens sida kan och bör naturligtvis
inte hindra att man inom moderata samlingspartiet fullföljer partiprogrammets
krav på inträde i EG. De argument som
framförs härför i skriften är så starka att de
måste föras fram med eftertryck i debatten.
I korthet sagt: det system för inbördes hjälp
och samarbete, som EG-staterna sakta men
säkert bygger upp, kommer efterhand att bli
i hög grad besvärande för inte minst Sverige, med vårt starka behov av fritt tillträde
under fri konkurrens på alla internationella
marknader.
Som Margaretha af Ugglas själv antydde i
en replik i Sveriges Radio till Karin Söder
bör det vara möjligt att finna former för ett
inträde, som är förenliga med huvudlinjen i
vår utrikespolitik.
Moderata samlingspartiet har därför en
ansvarsfull uppgift i EG-frågan, nämligen
att taga upp debatten igen och se till att den
hålls vid liv. De sakliga argumenten för en
omprövning av våra relationer till EG är
nämligen så starka, att de efterhand borde
få ökad genomslagskraft. Det förutsätter att
människorna får ordentlig upplysning om
dem.
296
SÖ-chefen och privatskolorna
Då Svenska Dagbladet inför skolstarten
skrev om de långa köerna till privatskolorna,
försökte man få en kommentar av skolöverstyrelsens generaldirektör Birgitta Ulvhammar. Hon meddelade dock att hon ej kände
till att det fanns några sådana köer och hänvisade till ett skolråd. Denne sade sig inte ha
någon uppfattning härom och ville inte lämna någon kommentar.
Hur kan en person, som är så kompetent
att endast hon kunde bli SÖ-chef, vara så
okunnig om något som rör hennes gebit?
Det finns i själva verket långa köer av 7-
åringar som föräldrarna föredrar att betala
för i en privatskola. Samtidigt vill många
elever hoppa av den vanliga grundskolan
och byta till privatskola eller skolor med alternativ pedagogik.
SÖ-chefen kunde väl i stället svarat att hon
med intresse tagit del av upplysningen om
de långa köerna. Hon skulle t o m kunnat
svara att det här måste undersökas så att
skolöverstyrelsen kan dra lärdom härav.
skolöverstyrelsen kanske inte heller känner till att ytterligare en skola med Waldorfpedagogik öppnats och att allt fler kommuner följer Stockholms exempel och inför
montessoriundervisning i en del klasser i
vanliga kommunala grundskolor. Kravet
härpå har oftast kommit från föräldrar till
barn som fått uppleva tre meningsfyllda år i
privata eller kommunala montessoriförskolor. De har velat ge sina barn en chans att
fortsätta i en positiv skolmiljö med gott samarbete mellan hem och skola; en skolform
där man tar vara på varje elevs egna förutsättningar, lär dem ta ansvar och där barnen
känner arbetsglädje.
SÖ:s generaldirektör borde studera de
privata skolorna och skolorna med alternativ
pedagogik och taga vara på deras erfarenheter. Kanske de har något väsentligt att ge
den vanliga grundskolan. Annars skulle de
väl inte vara så eftersökta.
Om eleverna upplevde tiden på låg- och
mellanstadiet som en meningsfull period,
skulle problemen på högstadiet sannolikt
också minska. Har man lärt sig både samarbete och ansvar och dessutom god studieteknik innan man kommer upp på högstadiet
kanske det inte skulle finnas så många skoltrötta elever, vars enda önskan är att sabotera undervisningen.
Flykten från tekniken
Flykten från teknikeryrkena har med rätta
väckt mycket bekymmer. Vårt land står inför uppgiften att mobilisera ett kapital av
skolad intelligens som ersättning för våra
sviktande tillgångar av råvaror, gångbara på
den internationella marknaden.
Siffrorna beträffande rekryteringen av
tekniker talar sitt kalla och tydliga språk. Vi
behöver ett årligt tillskott av utbildade tekniker på olika nivåer av ca 9 000 för att samhällets behov någorlunda skall täckas. För närvarande får vi bara ett tillskott på ca 5 000
per år. Att då tala om krafttag för att genom
innovationer höja vår teknologiska nivå är
naturligtvis löjligt. Kan vi inte vända på denna olyckliga utveckling är tvärtom en sänkning av vår konkurrenskraft och därmed
också sänkt standard ifråga om social välfärd
och enskild konsumtion ofrånkomlig.
Orsakerna till den otillräckliga produktionen av tekniker är många och komplicerade. Men en faktor spelar naturligtvis en stor,
kanske avgörande roll, nämligen skatterna.
Det lönar sig inte att arbeta sig fram i ett
krävande yrke. Därtill kommer verkningarna av ett orimligt betygssystem – de relativa betygen. Det lönar sig nämligen inte heller att välja en svår linje på gymnasiet. Unga
människor går inte att lura när det gäller att
se hur ett betygs- och antagningssystem på-
verkar deras chanser. Den kloke gymnasisten som vill ha rörelsefrihet i val av yrke
väljer ingalunda den naturvetenskapliga linjen. Han tar den sociala, i medvetande om
att det är mycket lättare att få höga betyg
där. Dessutom betraktas den naturvetenskapliga linjen som besvärlig på grund av de
dåliga förkunskaperna i matematik från
grundskolan. Är han riktigt knepig väljer
han en tvåårig linje och kompletterar efteråt. Då kan han få idel 5:or i kompletteringsbetygen utan att besväras av konkurrens.
Med någon tids s k arbetslivserfarenhet är
det sedan bara att välja.
Även om han nu skulle kunna komma in
på en eftertraktad teknisk högskoleutbildning – på många linjer kommer man in
utan svårighet alls – är det inte säkert att
han fullföljer en ursprunglig avsikt att bli
tekniker. Han har en uppsjö av andra lockande möjligheter, som inte upplevs som
lika svåra – läkare, tandläkare, veterinär,
jägmästare etc. Dessutom är s k sociala yrken
på modet. När allt kommer omkring går
valet ofta, alltför ofta i annan riktning än
vad vederbörande ursprungligen tänkt –
och vad samhället skulle önskat.
Hur länge skall vi ha kvar skatte-, betygsoch antagningssystem, som på sikt tillsammans får förödande effekter?
Dagstidningarnas upplageutveckling
Det tidiga 1970-talets ekonomiska huggsexa
297
utan täckning i produktionsutvecklingen får
nu betalas genom att konsumtionsnivån har
återgått till de i och för sig inte outhärdliga
förhållanden som gällde för tre år sedan.
Självklart har detta lett till ett strängare urval från konsumenternas sida. Det har satt
tydliga spår i dagspressens utveckling – i
och för sig inte oväntat eftersom pressen
tvingats täcka kostnader som genom den
starka löneintensiteten stigit i höjden snabbare än inom många andra branscher. Ett
speciellt besvärligt kapitel är morgontidningarnas dyra distribution.
För andra året i följd går dagspressens
samlade upplaga tillbaka, nu med 63 000 ex
eller 1,3 procent. Det är storstädernas morgon- och kvällstidningar som drabbats hårdast. Landsortspressen har däremot faktiskt
ökat med en halv procent. Ett nytt mönster
för information, synligt redan tidigare, avtecknar sig med ökad tydlighet. Konsumenterna prioriterar den information de får i
sina lokala blad.’ Riksnyheter, utiandsnytt
och kulturstoff hämtar de huvudsakligen
från etermedia. Kvällstidningarnas material
betraktar de i ökad utsträckning som umbärligt, och framför allt tycks dubbelköpen
minska.
Expressens vardagsupplaga har t ex minskat med 24000 ex till519000 och Aftonbladets med 20 000 ex till 429 000. De icke rikstäckande kvällstidningarna har rett sig bättre. Kvälls-Posten minskar med 2 000 ex till
113 000 och GT (94 000 ex) klarar sig med
ett bortfall på några hundra exemplar.
Dagens Nyheter hade förra året större
upplaga än Aftonbladet har nu och hade
alltså haft chansen att återta platsen som Sveriges upplagemässigt andra tidning. Men i
år minskar DN mest av alla dagstidningar
och i accelererande takt med 26 000 ex till
J
298
405 000. I bakgrunden finns ett komplex av
teknisk omläggning, priskänslig publik, sä-
kerligen Geijeraffären och en viss något
destruktiv kriscentrering i tidningens innehållsliga framtoning. Svenska Dagbladet
fortsätter att inmuta medelklassen och har
nu efter en ökning med 4 000 ex sin största
upplaga någonsin; 180 000 ex i det närmaste. Ökningen är ungefär hälften av förra
årets frammarsch, så inte heller SvD har
undgått att känna av det ekonomiska klimatet – om det inte är så att det finns en
naturlig mättnad i tidningens utveckling.
Men å andra sidan tycks i Stockholm alla
teorier om upplagespiraler ställas på huvudet.
l Göteborg minskar G-P med 4 000 ex och
är nu åter i farlig närhet av 300 000-strecket.
Här är det säkerligen grannkommunernas
livaktiga tidningar i ett skede av utflyttning
från Göteborg som spökar, så det är risk för
att tidningen kan få byta ut första siffran i
upplageskylten på huset vid Polhemsplatsen. I Malmö ökar Sydsvenskan avståndet till
Arbetet genom mindre upplageminskning:
– l 000 ex till 114 000 mot -2 000 till
l 04 000. 24 000 ex av Arbetets u pplaga hänför sig till den västsvenska editionen.
Skånska Dagbladets frammarsch några år efter påbörjad söndagsutgivning har nu förbytts i motsatsen, även om minskningen är
mindre än l 000 ex till drygt 30 000. Hallands Nyheter ligger som närmaste centertidning hotande nära. Annnars är det de
socialdemokratiska landsortstidningarna
som i presstödets och moderniseringens
hägn har klarat sig bäst. Norrländska Socialdemokraten ökar t ex försprånget framför
Västerbottens-Kuriren som största Norrlandstidning. Här finns också ett drag av
läsarrnobilisering med i bilden, liksom när
det gäller det anmärkningsvärda uppsvinget
för vpk: s tvådagarstidning Ny Dag, som nu
har l 7 000 ex.
Resan till Polen
Det finns vissa människor med vilka man
inte skall träffa muntliga överenskommelser: när det passar dem, nekar de till vad
de sagt. Under ett besök i Polen fick statsministern löften om hur svenska medborgare,
födda i Polen, i fortsättningen skulle behandlas vid inresa dit för besök hos anhöriga
och andra. Trodde han att saken därmed
var ordnad, hade han fel. Han borde ha
överlämnat åt UD att se till att överenskommelsen blev skriftligt bekräftad; då hade förhållandet mellan Sverige och Polen varit ett
annat än nu. Per Ahlmark, f d statsråd och
vice statsminister, reste dit åtföljd av två
svenskar som avvisades vid gränsen. Orsaken var uppenbart att de var födda i Polen
och att de var av judisk härkomst. Sett ur
svensk synpunkt var vägran att tillåta deras
inresa en oförskämdhet. Ur polsk synpunkt,
och med den starka antisemitism som råder i
ledande kommunistiska kretsar i det land
som kontrollerar Polen, alltså Sovjetunionen, var det förmodligen ett kärkommet tillfälle att visa vad man tänker om Sverige i
första hand och om judar i andra hand.
När UD påtalade saken, innehöll det överlämnade svaret inte ens ett beklagande,
långt mindre en ursäkt. Den polske ambassadören har fullkomligt rätt i att Sverige inte
kan bestämma över vilka människor som
släpps in över den polska gränsen. Men om
två länder ömsesidigt avskaffat visumtvånget, och om dessa länder vill anses vara civiliserade, behöver man inte diskutera sådana
saker. Det är denna detalj som polackerna
inte tycks förstå.
Det har sagts att det var provokativt av hr
Ahlmark att föra med sig två tolkar då han
reste, båda av den kategori för vilken man
vet att polackerna brukar reagera. Men det
är inte detta det gäller. Båda är svenska medborgare, och det tillkommer inte Polen att
avgöra vilka som uppfyller de i svensk lag
fastlagda kvalifikationerna för att få medborgarskap. Hr Ahlmark kunde ha tagit
med sig hur många som helst, om han behövde det. Ur svensk synpunkt är det möjligen något löjligt, att han i sin storhet skulle
behöva ha inte mindre än två tolkar, men
som sagt den diskriminerande behandling
som dessa utsattes för kan inte försvaras.
Hr Ahlmark begärde genast att regeringen skulle införa visumtvång för polacker för
resa till Sverige. När detta skrives har denna
åtgärd inte vidtagits. Man får hoppas att den
inte blir aktuell. Det vore att ställa sig på
samma ståndpunkt som polackerna, och där
där bör vi inte hålla till. Förr eller senare
kommer väl möjligheter att visa det missnö-
je, som man på svenskt håll känner, och att
göra det på ett mer effektivt sätt än att låta
det gå ut över inresande polacker.
Emellertid demonstrerar hela incidenten
att polackerna är ett folk som i fråga om
internationellt uppträdande följer östeuropeiska normer. De bestämmer inte sitt uppträdande själva. De har skrivit på Helsingforsdeklarationen, men sedan Sovjetunionen i gärning visat vad man i Moskva anser
om den påskriften – vilken som bekant inte
var ett avtal utan bara en utfästelse – menar
man i Polen att man bör göra detsamma.
Om någon har velat få en uppvisning av i
vilken värld vi numera lever vid Östersjön,
ger händelsen med hr Ahlmarks resa en
gan ka klarläggande beskrivning.
299
Politik i grundskolan
I klass 8 ingår information om de olika politiska partierna i undervisningen i samhällskunskap. Representanter för de olika politiska ungdomsförbunden får en skoltimme
var till sitt förfogande. De delar ut informationsmaterial och diskuterar med eleverna.
Det hela avslutas med att man ordnar ett val
i varje klass för att visa hur röstningsförfarandet tillgår.
Iden är god och diskussionerna kan säkerligen ofta vara intressanta och givande. Man
kan dock undra hur mycket en elev som ej är
van vid politiska diskussioner hemifrån får
ut av den information som ges.
Studerar man t ex det material som SSU
distribuerar blir man häpen över vilka schablonmässiga förenklingar broschyrerna är
fulla av. ”Vet du vad SSU är?” tar bia upp
Salvador Allendes fall 1973. ”Tusentals
människor fängslades, torterades och mördades. Kyrkan och överklassen, USA och
storbolagen var nöjda igen. Världsbanken
lånade pengar till Chile”, heter det. En ganska onyanserad bild av utvecklingen, kort
sagt. Eleverna i klass 8 är för unga för att
komma ihåg vad som hände i Chile 1973 och
kan omöjligt ha bildat sig en egen uppfattning.
Ett uppslag i publikationen gäller arbete.
Här heter det om dem som äger företagen.
”De vill ha rätten att lägga ner företag när de
inte ger önskade vinster, eller när ägarna
behöver pengar för att starta och köpa andra företag. Om hundratals människor förlorar arbetet intresserar inte företagen”. Man
kommer in på hur många som skadas i sitt
arbete. Orsaken till skadorna säges vara ”att
det är lönsammare för företagens ägare att
satsa på maskiner i stället för på människor.
Vinsten går före mänsklig hänsyn”.
SSU delar också ut en liten publikation om
300
gossen Valle. Den handlar ”om hur det är
idag och hur det skulle kunna vara”. Dagens
Sverige beskrives så här: ”Det är pengarna
och några fås vinstinu·essen som till sist avgör – inte människornas eller samhällets behov. Har man sen en regering som lyssnar
mer på kapitalägarna än på de anställda blir
det än värre…”
Man försöker frammana bilden av socialdemokraterna som det enda parti som omfattar löntagare. ”Den stora gruppen människor satsar sitt arbete. Det är de vanliga lönSlå ett slagför
Svensk Tidskrift
tagarna. Den andra satsar pengar. Det är
den lilla gruppen. Ändå är det dom som
bestämmer.”
Hur mycket sväljer dagens ungdomar av
den här sortens onyanserad propaganda?
Tror den verkligen att regeringen företrä-
der ”kapitalisterna” och att inga löntagare
ingår i de borgerliga partierna?
I den moderna skolan lär sig eleverna att
ifrågasätta. Det kan behövas om de skall matas med så grovt agnade beten.
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara
prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till vår läsekrets:
Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för en
prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad.
Om vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för
dem. Och för oss blir det till nytta.