Håkan Hagwall; Dagens namn – Birgitta Ulvhammar
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Birgitta Ulvhammar
Porträtt blir ofta elaka. Heltigenom negativa.
Låt oss därför, till förekommande av en
sådan olycka, börja med ett positivt konstaterande om Birgitta Ulvhammar: Det är inte
hon som utnämnt sig till generaldirektör för
Skolöverstyrelsen. Med den utnämningen
tillgick det, som de flesta känner till, så här.
Överdirektören i SÖ, Lars Sköld, blev
~änstledig i början av l 977 för ett utredningsuppdrag. SÖ behövde en lagkunnig ersättare. En stor del av SÖ:s arbete består ju i
att tolka och tillämpa uppsjöar av svårtillgängliga, stundom nästintill obegripliga, lagar och förordningar.
Vad var då lämpligare än att kalla den
jurist på utbildningsdepartementet som utformat en hel del av arbetsmaterialet, kanslirådet Birgitta Ulvhammar. Hon blev långtidsvikarie på Skölds ~änst.
Så avled Jonas Orring, och den borgerliga
trepartiregeringens interna fejd om generaldirektörsposten utbröt så gott som omgående.
Fälldin och hans kamrater i partiledningen kände ett behov av att trösta unga Christina Rogestam för att hon inte hade fått
komma med i regeringen. Skolminister Mogård vägrade tvärt att utnämna en 34-årig
f d kårpolitiker utan några erfarenheter
från vare sig skolpolitik eller skolans verklighet. Det skulle dessutom vara att begå den
skamliga handling som den socialdemokratiska regeringen häftigt kritiserats för: att
med bortseende från för~änst och skicklighet utnämna efter partimeriter.
Därmed gick ärendet i stå. Mogård – och
moderaterna – ville ha en kompetent SÖ-
chef. Fälldin och centern ville ha Rogestam.
Till slut blev det pinsamt. Det förstod Fälldin också. Och så ställde han Britt Mogård
inför valet: ta min Christina, annars får du
rätt och slätt befordra överdirektören, som
redan vikarierar på ~änsten.
Efter mycken vånda valdes det senare alternativet. J ur kand Birgitta Ulvhammar,
med knappt ett års verksamhet i SÖ och
ingen erfarenhet från skolarbetet bakom sig,
blev chef för Sveriges viktigaste ämbetsverk.
Dessutom var hon ju aktiv socialdemokrat –
det noterades här och var med viss oro –
men lättnaden efter att ha sluppit Rogestam
och den skam en sådan utnämning skulle ha
dragit över borgerligheten gjorde att utnämningen av Ulvhammar inte fick särskilt häftig kritik. Inte minst därför att det från så
många håll, inklusive fru Ulvhammars eget,
betonades att SÖ-chefens uppgift inte är
skolpolitikerns utan den lojalt verkställande
ämbetsmannens.
Det skulle dröja ett par månader innan
det bröt löst. Kanske kan man säga att det
började med en intervju i Svenska Dagbladet
på sommaren l978, där fru Ulvhammar i
koncentrerad form lyckades prestera de flesta socialdemokratiska fördomarna på skolpolitikens område. Hon pratade om betyg.
läroplaner, privatskolor, kunskaper, disciplinproblem etc som en fullfjädrad socialdemokratisk läxläsare. Så här lät det t ex om
ordningsproblemen:
”Det är naturligt att det kan bli stökigt i
klassrummen. Det är svårt att undvika när
skolan strävar efter att skapa kritiskt tänkande elever. Man måste då acceptera att det
blir en livlig dialog där också undervisningen ifrågasätts.
Dessvärre finns det reaktionära personer
som vädrat morgonluft när disciplinen debatterats. De vill återinföra den gamla ordningen där eleverna var objekt som inte fick
opponera sig. Jag tror inte på något ordningssystem med straff. Det löser bara problemen tillfälligt.”
Föreställningen an ”kritiskt tänkande”
måste leda till busliv, ”stökigt i klassrummen”, är inte alldeles logisk. Inte heller är
det väl så många som kritiserat den eventuella förekomsten av ”livlig dialog” i skolorna.
Lärarna blev riktigt ordentligt förargade
på fru Ulvhammar. Då och då anangerades
tillfållen för generaldirektören att möta skolfolk. Varje sådant evenemang brukar förlöpa efter enahanda schema: först hålls ett
långt, på förhand utskrivet, anförande av
fru Ulvhammar. Återstående tid åtgår för
en kompakt kritik från lärare och rektorer.
Under fru Ulvhammars tid har SÖ:s program för en ny läroplansreform lagts fram.
Detta försök till sabotage har naturligtvis
mötts med en storm av kritik i massmedia, av
skolpolitiker och av lärare. Kritiken har
dock avvisats. Det första greppet var att bara
hävda att kritikerna var okunniga och inte
hade trängt in i förslaget, eller att de, som
lärarna, vägleddes av ekonomiska intressen
– fruktan för att bli av med unde•·visningstimmar.
Nästa försvarslinje var ännu genialare:
SÖ-förslaget var alls inte kunskapsfientligt,
255
tvärtom. Kunskaperna betonades alldeles
kolossalt. Det är bara ~et att man kan ha en
mera ”bred” syn på vad som är kunskaper …
Varken SÖ eller SÖ-chefen tycker om kritik. Debatten om skolan och Skolöverstyrelsen är alldeles för negativ, tycker Birgitta
Ulvhammar. Den sysslar för litet med det
som ä•- ”fint” i dagens skola. Följaktligen äskade hon i höstas väldiga anslagshöjningar
till SÖ:s information för att underlätta en
mera positiv skoldebatt.
Och så har SÖ under fru Ulvhammars
ledning uttalat sig för ett avskaffande av betygen i gmndskolan. Att majoriteten av länsskolnämnderna avstyrkte en sådan linje spelade ingen roll.
l ingen fråga är fm Ulvhammar säkrare
än när det gäller privatskolor. Dem tycker
hon inte om. Hon har dock numera bringats
till insikt om att det inte går att helt förbjuda
dem: ”Dessutom har vi, såvitt jag föntår,
skrivit på europeiska konventione•- som inte
gör det möjligt att förbjuda dem.” Så säger
hon i en av sina senaste intervjuer.
Men det gäller att åtminstone motarbeta
dem. För, som hon sagt ett otal gånger: Har
vi en bra allmän skola, så behövs inga privatskolor.
Det var just det. Har vi en bra allmän
skola? Får man ha en annan uppfattning om
den saken än den som torgförs av denna
allmänna skolas högsta chef?
HÅKAN HAGWALL:
Birgitta Ulvhammar
Porträtt blir ofta elaka. Heltigenom negativa.
Låt oss därför, till förekommande av en
sådan olycka, börja med ett positivt konstaterande om Birgitta Ulvhammar: Det är inte
hon som utnämnt sig till generaldirektör för
Skolöverstyrelsen. Med den utnämningen
tillgick det, som de flesta känner till, så här.
Överdirektören i SÖ, Lars Sköld, blev
~änstledig i början av l 977 för ett utredningsuppdrag. SÖ behövde en lagkunnig ersättare. En stor del av SÖ:s arbete består ju i
att tolka och tillämpa uppsjöar av svårtillgängliga, stundom nästintill obegripliga, lagar och förordningar.
Vad var då lämpligare än att kalla den
jurist på utbildningsdepartementet som utformat en hel del av arbetsmaterialet, kanslirådet Birgitta Ulvhammar. Hon blev långtidsvikarie på Skölds ~änst.
Så avled Jonas Orring, och den borgerliga
trepartiregeringens interna fejd om generaldirektörsposten utbröt så gott som omgående.
Fälldin och hans kamrater i partiledningen kände ett behov av att trösta unga Christina Rogestam för att hon inte hade fått
komma med i regeringen. Skolminister Mogård vägrade tvärt att utnämna en 34-årig
f d kårpolitiker utan några erfarenheter
från vare sig skolpolitik eller skolans verklighet. Det skulle dessutom vara att begå den
skamliga handling som den socialdemokratiska regeringen häftigt kritiserats för: att
med bortseende från för~änst och skicklighet utnämna efter partimeriter.
Därmed gick ärendet i stå. Mogård – och
moderaterna – ville ha en kompetent SÖ-
chef. Fälldin och centern ville ha Rogestam.
Till slut blev det pinsamt. Det förstod Fälldin också. Och så ställde han Britt Mogård
inför valet: ta min Christina, annars får du
rätt och slätt befordra överdirektören, som
redan vikarierar på ~änsten.
Efter mycken vånda valdes det senare alternativet. J ur kand Birgitta Ulvhammar,
med knappt ett års verksamhet i SÖ och
ingen erfarenhet från skolarbetet bakom sig,
blev chef för Sveriges viktigaste ämbetsverk.
Dessutom var hon ju aktiv socialdemokrat –
det noterades här och var med viss oro –
men lättnaden efter att ha sluppit Rogestam
och den skam en sådan utnämning skulle ha
dragit över borgerligheten gjorde att utnämningen av Ulvhammar inte fick särskilt häftig kritik. Inte minst därför att det från så
många håll, inklusive fru Ulvhammars eget,
betonades att SÖ-chefens uppgift inte är
skolpolitikerns utan den lojalt verkställande
ämbetsmannens.
Det skulle dröja ett par månader innan
det bröt löst. Kanske kan man säga att det
började med en intervju i Svenska Dagbladet
på sommaren l978, där fru Ulvhammar i
koncentrerad form lyckades prestera de flesta socialdemokratiska fördomarna på skolpolitikens område. Hon pratade om betyg.
läroplaner, privatskolor, kunskaper, disciplinproblem etc som en fullfjädrad socialdemokratisk läxläsare. Så här lät det t ex om
ordningsproblemen:
”Det är naturligt att det kan bli stökigt i
klassrummen. Det är svårt att undvika när
skolan strävar efter att skapa kritiskt tänkande elever. Man måste då acceptera att det
blir en livlig dialog där också undervisningen ifrågasätts.
Dessvärre finns det reaktionära personer
som vädrat morgonluft när disciplinen debatterats. De vill återinföra den gamla ordningen där eleverna var objekt som inte fick
opponera sig. Jag tror inte på något ordningssystem med straff. Det löser bara problemen tillfälligt.”
Föreställningen an ”kritiskt tänkande”
måste leda till busliv, ”stökigt i klassrummen”, är inte alldeles logisk. Inte heller är
det väl så många som kritiserat den eventuella förekomsten av ”livlig dialog” i skolorna.
Lärarna blev riktigt ordentligt förargade
på fru Ulvhammar. Då och då anangerades
tillfållen för generaldirektören att möta skolfolk. Varje sådant evenemang brukar förlöpa efter enahanda schema: först hålls ett
långt, på förhand utskrivet, anförande av
fru Ulvhammar. Återstående tid åtgår för
en kompakt kritik från lärare och rektorer.
Under fru Ulvhammars tid har SÖ:s program för en ny läroplansreform lagts fram.
Detta försök till sabotage har naturligtvis
mötts med en storm av kritik i massmedia, av
skolpolitiker och av lärare. Kritiken har
dock avvisats. Det första greppet var att bara
hävda att kritikerna var okunniga och inte
hade trängt in i förslaget, eller att de, som
lärarna, vägleddes av ekonomiska intressen
– fruktan för att bli av med unde•·visningstimmar.
Nästa försvarslinje var ännu genialare:
SÖ-förslaget var alls inte kunskapsfientligt,
255
tvärtom. Kunskaperna betonades alldeles
kolossalt. Det är bara ~et att man kan ha en
mera ”bred” syn på vad som är kunskaper …
Varken SÖ eller SÖ-chefen tycker om kritik. Debatten om skolan och Skolöverstyrelsen är alldeles för negativ, tycker Birgitta
Ulvhammar. Den sysslar för litet med det
som ä•- ”fint” i dagens skola. Följaktligen äskade hon i höstas väldiga anslagshöjningar
till SÖ:s information för att underlätta en
mera positiv skoldebatt.
Och så har SÖ under fru Ulvhammars
ledning uttalat sig för ett avskaffande av betygen i gmndskolan. Att majoriteten av länsskolnämnderna avstyrkte en sådan linje spelade ingen roll.
l ingen fråga är fm Ulvhammar säkrare
än när det gäller privatskolor. Dem tycker
hon inte om. Hon har dock numera bringats
till insikt om att det inte går att helt förbjuda
dem: ”Dessutom har vi, såvitt jag föntår,
skrivit på europeiska konventione•- som inte
gör det möjligt att förbjuda dem.” Så säger
hon i en av sina senaste intervjuer.
Men det gäller att åtminstone motarbeta
dem. För, som hon sagt ett otal gånger: Har
vi en bra allmän skola, så behövs inga privatskolor.
Det var just det. Har vi en bra allmän
skola? Får man ha en annan uppfattning om
den saken än den som torgförs av denna
allmänna skolas högsta chef?