Ledare; Vårt försvar
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vårt försvar
Den sittande 1978 års försvarskommine har
i sommar kommit ut med ett första betänkande, ”Vår säkerhetspolitik” (SOU
1979: 42). De tolv ledamöterna, sex borgerliga och sex socialdemokrater, har under sin
ordförande, generaldirektör Gunnar Nordbeck, lyckats få fram ett enhälligt betänkande, något som är värt att notera. Man kan
hoppas att detta bådar gott för fortsättningen. Givetvis bygger enigheten på kompromisser, som kan anas bakom en del glidande
formuleringar. På några punkter skulle man
också ha velat ha litet mera realism.
Kommitten redovisar sina förslag rörande
säkerhetspolitikens inriktning i åtta punkter
och börjar med ”åtgärder för att främja en
fredlig utveckling i världen”. Sedan följer
åtgärder för att främja freden i Europa och i
Norden och därpå åtgärder som i fred skapar förtroende för den svenska alliansfria
politiken. Sist kommer åtgärder, som kan
avhålla andra stater från militära aggressioner mot oss och som möter hot om så-
dana, och vidare säkerhetspolitiken om Sverige råkar i krig. Detta förefaller ju att gå
bakfram mot målet. Ty – och detta synes
också vara kommittens mening – bara om
Sverige har ett ordentligt försvar, finns nå-
gonting som avhåller från andras aggression. Härmed skapas i sin tur förtroende för
vår alliansfria politik. Denna främjar då,
men alltså endast om den är stödd på ett
starkt försvar, freden i Norden, dvs i vår del
av Europa. Sedan kan vi kanske med viss
begränsad auktoritet tala för nedrustning
och för fred på andra håll i världen.
Det är med andra ord det svenska försvaret i alla dess former, militära, ekonomiska,
psykologiska och andra, i det geografiska
och politiska område där vi befinner oss,
som är väsentligt att taga ställning till. Att
sväva ut i tal om global nearustning och om
u-hjälp är intressant och i kommittens version dessutom välskrivet. Men i sammanhanget är det utan mening. Om Sverige skulle bli angripet i samband med en stormaktskonflikt, vilket även försvarskommitten anser vara en möjlighet att räkna med, vilket
land som vi nu ger u-hjälp kommer då att ila
till vårt beskydd? Kuba, Vietnam, Sri Lanka
– uppräkningen kan fortsätta och de negativa svaren likaså. Kommitten kunde ha lärt
av en av de experter, vars omdömen den
själv efterfrågat och publicerat i boken ”Elva
åsikter om svensk säkerhetspolitik” Ufr
Svensk Tidskrift denna årgång, nr 5/6).
Gunnar Heckscher har klarlagt hur föga uhjälp och säkerhetspolitik, men inte utrikespolitik, har med varandra att göra. Det är
kanske inte populärt att säga detta, men det
hade varit strongt om kommitten gjort det.
Också talet om global nedrustning ter sig
på något sätt overkligt. Sverige har duktiga
nedrustningsexperter placerade i Geneve.
Inte ens de själva kan tro att de åstadkommit
något av betydelse för Sveriges situation just
nu. Vad gäller kärnvapen framgår av SALT
II-avtalet, undertecknat i Wien och ännu ej
ratificerat, den egendomligheten att det, genomfört, inte innebär någon nedrustning
alls utan en tillfällig begränsning av upprustningen. Sverige har av naturliga skäl inget
inflytande på denna fråga. Vad beträffar
konventionella vapen pågår en upprustning
med sådana för fullt. Warszawapakten är
därvid ledande.
Mot bakgrunden av denna upprustning,
vars huvuddel är förlagd till områden söder
om Östersjön och norrut upp över Kolahalvön, måste Sveriges risker bedömas och dess
säkerhetspolitik föras. Vad avses med denna
upprustning? är och hur kan man vänta
att vapnen används? Försvarskommitten har
inte dolt att det föreligger en fara för Sverige, vilken den vill se begränsad till att Sverige kan utnyt0as som ett genomgångsland av
stormakterna – om nu detta skall innebära
en begränsning. Den har särskilt pekat på
riskerna för norra Sverige och, ovanligt nog
men alldeles riktigt, för västkusten och Göteborg området. Sovjetunionen har behov av
öppen utfartsväg ur Östersjön, och Kattegatt kan vara aktuellare än Öresund.
:-.IATO, War zawapaktens motståndare,
kommer att vilja ha Östersjön stängd . Vad
beträffar faran för Nordsverige är den uppenbar. Kommitten har understrukit Murmanskbasens betydelse för Sovjetunionen
omedelbart vid ett krigsutbrott och framhållit Nordnorges utsatta läge i sådant fall. Sverige kan inte bli oberört av strider norr och
kanske väster om oss, och kommitten säger
klart ifrån att Sverige kan bli indraget i ett
framtida krig. Den menar också att ett·krigsfall kan komma snabbt.
Det är välgörande att detta inte döljes. Det
hade varit ändå bättre, om kommitten dragit
flera slutsatser av dessa fakta. Den har, som
försvarsstabschefen sagt i ett särskilt yttran- 261
de, hållit sig till bara ett angreppsfall , nämligen det som skulle beröra delar av norra och
södra Sverige som tänkbara genomgångsområden. Men en angripare kan naturligtvis
göra en annan bedömning och mena, att om
han riktar sig mot Mellansverige och alla de
resurser som finns där, kan han nå sina
operativa mål lika bra som om han gick direkt mot de delar av Sverige, som han av
·andra skäl vill behärska. slutsatsen blir, nu
om förr, att det är ett försvar av hela Sverige som man måste förbereda – inklusive
försvar av Gotland, som kommitten ännu
inte haft anledning att yttra sig om.
En sak bör med tacksamhet noteras. Kommitten avvisar helt och hållet tanken på ett
vapenlöst s k civilmotstånd. Ett sådant gör
inte vår utrikespolitik trovärdig, förklarar
den.
Den av en och annan blåögd fredsforskare
förespråkade svenska ensidiga nedrustning,
som skulle verka som ett exempel för världen , har också kommit bort. Faktum är ju att
den stora nedrustningen är en önskedröm,
som ligger i ett framtidsperspektiv, så långt
fram i tiden att nu levande generationer inte
kommer att uppleva den. Försvarskommittens uppdrag är att studera och förbereda
våra nationella säkerhetskrav under kanske
några tiotal år framöver. Det är nu vi måste
kunna försvara vår överlevnad i en ond
värld.
Den sittande 1978 års försvarskommine har
i sommar kommit ut med ett första betänkande, ”Vår säkerhetspolitik” (SOU
1979: 42). De tolv ledamöterna, sex borgerliga och sex socialdemokrater, har under sin
ordförande, generaldirektör Gunnar Nordbeck, lyckats få fram ett enhälligt betänkande, något som är värt att notera. Man kan
hoppas att detta bådar gott för fortsättningen. Givetvis bygger enigheten på kompromisser, som kan anas bakom en del glidande
formuleringar. På några punkter skulle man
också ha velat ha litet mera realism.
Kommitten redovisar sina förslag rörande
säkerhetspolitikens inriktning i åtta punkter
och börjar med ”åtgärder för att främja en
fredlig utveckling i världen”. Sedan följer
åtgärder för att främja freden i Europa och i
Norden och därpå åtgärder som i fred skapar förtroende för den svenska alliansfria
politiken. Sist kommer åtgärder, som kan
avhålla andra stater från militära aggressioner mot oss och som möter hot om så-
dana, och vidare säkerhetspolitiken om Sverige råkar i krig. Detta förefaller ju att gå
bakfram mot målet. Ty – och detta synes
också vara kommittens mening – bara om
Sverige har ett ordentligt försvar, finns nå-
gonting som avhåller från andras aggression. Härmed skapas i sin tur förtroende för
vår alliansfria politik. Denna främjar då,
men alltså endast om den är stödd på ett
starkt försvar, freden i Norden, dvs i vår del
av Europa. Sedan kan vi kanske med viss
begränsad auktoritet tala för nedrustning
och för fred på andra håll i världen.
Det är med andra ord det svenska försvaret i alla dess former, militära, ekonomiska,
psykologiska och andra, i det geografiska
och politiska område där vi befinner oss,
som är väsentligt att taga ställning till. Att
sväva ut i tal om global nearustning och om
u-hjälp är intressant och i kommittens version dessutom välskrivet. Men i sammanhanget är det utan mening. Om Sverige skulle bli angripet i samband med en stormaktskonflikt, vilket även försvarskommitten anser vara en möjlighet att räkna med, vilket
land som vi nu ger u-hjälp kommer då att ila
till vårt beskydd? Kuba, Vietnam, Sri Lanka
– uppräkningen kan fortsätta och de negativa svaren likaså. Kommitten kunde ha lärt
av en av de experter, vars omdömen den
själv efterfrågat och publicerat i boken ”Elva
åsikter om svensk säkerhetspolitik” Ufr
Svensk Tidskrift denna årgång, nr 5/6).
Gunnar Heckscher har klarlagt hur föga uhjälp och säkerhetspolitik, men inte utrikespolitik, har med varandra att göra. Det är
kanske inte populärt att säga detta, men det
hade varit strongt om kommitten gjort det.
Också talet om global nedrustning ter sig
på något sätt overkligt. Sverige har duktiga
nedrustningsexperter placerade i Geneve.
Inte ens de själva kan tro att de åstadkommit
något av betydelse för Sveriges situation just
nu. Vad gäller kärnvapen framgår av SALT
II-avtalet, undertecknat i Wien och ännu ej
ratificerat, den egendomligheten att det, genomfört, inte innebär någon nedrustning
alls utan en tillfällig begränsning av upprustningen. Sverige har av naturliga skäl inget
inflytande på denna fråga. Vad beträffar
konventionella vapen pågår en upprustning
med sådana för fullt. Warszawapakten är
därvid ledande.
Mot bakgrunden av denna upprustning,
vars huvuddel är förlagd till områden söder
om Östersjön och norrut upp över Kolahalvön, måste Sveriges risker bedömas och dess
säkerhetspolitik föras. Vad avses med denna
upprustning? är och hur kan man vänta
att vapnen används? Försvarskommitten har
inte dolt att det föreligger en fara för Sverige, vilken den vill se begränsad till att Sverige kan utnyt0as som ett genomgångsland av
stormakterna – om nu detta skall innebära
en begränsning. Den har särskilt pekat på
riskerna för norra Sverige och, ovanligt nog
men alldeles riktigt, för västkusten och Göteborg området. Sovjetunionen har behov av
öppen utfartsväg ur Östersjön, och Kattegatt kan vara aktuellare än Öresund.
:-.IATO, War zawapaktens motståndare,
kommer att vilja ha Östersjön stängd . Vad
beträffar faran för Nordsverige är den uppenbar. Kommitten har understrukit Murmanskbasens betydelse för Sovjetunionen
omedelbart vid ett krigsutbrott och framhållit Nordnorges utsatta läge i sådant fall. Sverige kan inte bli oberört av strider norr och
kanske väster om oss, och kommitten säger
klart ifrån att Sverige kan bli indraget i ett
framtida krig. Den menar också att ett·krigsfall kan komma snabbt.
Det är välgörande att detta inte döljes. Det
hade varit ändå bättre, om kommitten dragit
flera slutsatser av dessa fakta. Den har, som
försvarsstabschefen sagt i ett särskilt yttran- 261
de, hållit sig till bara ett angreppsfall , nämligen det som skulle beröra delar av norra och
södra Sverige som tänkbara genomgångsområden. Men en angripare kan naturligtvis
göra en annan bedömning och mena, att om
han riktar sig mot Mellansverige och alla de
resurser som finns där, kan han nå sina
operativa mål lika bra som om han gick direkt mot de delar av Sverige, som han av
·andra skäl vill behärska. slutsatsen blir, nu
om förr, att det är ett försvar av hela Sverige som man måste förbereda – inklusive
försvar av Gotland, som kommitten ännu
inte haft anledning att yttra sig om.
En sak bör med tacksamhet noteras. Kommitten avvisar helt och hållet tanken på ett
vapenlöst s k civilmotstånd. Ett sådant gör
inte vår utrikespolitik trovärdig, förklarar
den.
Den av en och annan blåögd fredsforskare
förespråkade svenska ensidiga nedrustning,
som skulle verka som ett exempel för världen , har också kommit bort. Faktum är ju att
den stora nedrustningen är en önskedröm,
som ligger i ett framtidsperspektiv, så långt
fram i tiden att nu levande generationer inte
kommer att uppleva den. Försvarskommittens uppdrag är att studera och förbereda
våra nationella säkerhetskrav under kanske
några tiotal år framöver. Det är nu vi måste
kunna försvara vår överlevnad i en ond
värld.