Dagens frågor; Norrmän reser österut
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Norrmän reser österut
För första gången sedan 1923 reste i maj i år
en delegation från det norska arbetarpartiet
till en partikonferens i Kreml. Partiledaren
Steen ledde delegationen, som också omfattade så celebra deltagare som stortingspresidenten Guttorm Hansen och LO-ordföranden Halvorsen. Norrmännen träffade toppmän som Suslov och Ponomarev och dryftade aktuella politiska problem.
I över 50 år, alltsedan den senaste socialdemokratiska delegationen reste till Moskva,
har partiöverläggningar mellan så olika storheter som det sovjetiska kommunistpartiet
och de norska socialdemokraterna ansetts
vara olämpliga och rem av skadliga. De två
staterna har sina förbindelser på regeringsnivå, men ett demokratiskt arbetarparti
borde inte umgås på lika fot med sovjetkommunisterna. Denna uppfattning har alltså de
norska socialdemokraterna nu övergivit.
För den norska regeringen är nyheten
inte utan problem, ty den har svårigheter
med umgänget med regeringen i Moskva.
Utrikesminister Gromyko är bjuden till
Oslo, men han vill inte komma. Utrikesminister Frydenlund får nöja sig med representanter på lägre nivå. Moskva har föreslagit Norge en fast konsultationsordning när
det gäller gemensamma problem inom
Nordkalottområdet och vill tydligen inte ha
något toppmöte förrän detta system bragts i
hamn, något som den norska regeringen har
mycket liten lust att gå med på. I denna
situation är det då som Kreml kan spela med
den norska partiledningen som en slags regering nr 2 och pressar på för att få en
gemensam norsk-sovjetisk ordning i norr.
Vem som skulle dominera denna ordning är
lätt att gissa.
En annan norrman utsattes nyligen för
samma press, nämligen statssekreteraren i
det norska försvarsdepartementet Holst,
som var på officiellt besök i Moskva. Till sin
överraskning fick han träffa försvarsminister Ustinov, som hade med sig fyra generaler. Denne tog upp med Holst alla ryska
anklagelsepunkter mot norsk politik, från
medlemskapet i Nato till norsk ”omedgörlighet” i frågan om gränsdragningen i Berents hav, planen om att lagra amerikanska
vapen och annan militär utrustning i Norge
till norsk medverkan i operationer med det
nya ”spionflyget” AWACS. HoIst har berättat att han kände sig som en skolpojke som
blivit inkallad till rektor för att svara för
oskickligt uppförande, men han svarade
emot och höll på sin rätt.
När man bedömer detta ur svensk synpunkt är det bara att konstatera, att Nordkalottproblemen är lika aktuella nu som nå-
gonsin. Sovjetunionen har bestämda önskemål i detta område och pressar inte bara
Finland utan också Norge på medgivanden.
Att det nu var försvarsminister Ustinov som
uppträdde är också intressant. Det var han
som förra året i Helsingfors föreslog gemensamma finsk-ryska manövrer, vilket avböjdes, och nu ingriper han direkt i norsk
försvarspolitik och vill få Norge ut ur Nato.
Maktapparaten
En socialdemokratisk seger i 1979 års riksdagsval skulle bli en arbetsseger. Den kan
nås trots bristerna och motsägelserna i valprogrammet, trots lappkastet i kärnkraftsfrågan och trots att Olof Palme för stora
grupper socialdemokratiska väljare inte
framstår som den ledare partiet behöver för
80-talet.
Socialdemokraterna behärskar ett organisationskomplex som kallats den socialdemokratiska maktapparaten. Utöver partiet omfattar den fackföreningsrörelsen och hela raden av stödorganisationer: ABF, Folkets
Hus- och Folkets Park-organisationerna,
PRO, Hyresgästerna, Unga Örnar, Riksbyggen, BPA m fl. Sammantaget mobiliseras väldiga opinionsskapande, valorganisatoriska
samt sist men inte minst ekonomiska resurser.
Det viktigaste är emellertid de personella
resur er som denna maktapparat ställer till
partiets förfogande. Det är här avgörandet i
en eventuell valseger ligger. Med de genomgående låga eller vikande väljaropinioner
det socialdemokratiska partiet har visat blir
den självklara strategin att till det yttersta
mobilisera de stora personella tillgångar partiet direkt och indirekt förfogar över, f1·ån
åldermannen Gunnar Sträng till yngste extra biträdande ombudsmannen i Unga Örnar. Målgrupperna är givna. Pensionärerna,
hyresgästerna och de unga väljarna hör till
de tunga grupperna. För var och en av dem
finns en välorganiserad apparat.
Socialdemokraterna har också insett värdet av den kontakt och påverkan som kan
skapas på arbetsplatserna. De av partiet initierade fackklubbarna i fackets lokalavdelningar förstärkta med platsombud på de olika arbetsplat erna är en annan viktig del i
totalorganisationen.
Maktapparaten är under ständig konsolidering och utbyggnad. I augusti 1977 träffade sålunda Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) och Hyresgästernas
Riksförbund avtal om fritidsverksamhet. I
denna skall inrymmas studieverksamhet,
kulturella arrangemang, gårdsfester, hobbyverksamhet samt barn- och ungdomsverksamhet. Enligt avtalet skall anslag utgå från
263
bostadsföretaget till hyresgästföreningen.
SABO och Hyresgästernas Riksförbund rekommenderar att anslaget skall utgå med
0,5 % av under året utgående hyror för bostadslägenheterna i bostadsområdet. En
motsvarande verksamhet har redan prövats.
Ett exempel är Uppsala. Senast tillgängliga
verksamhetsbei·ättelse framhåller ”Särskilt
väl utbyggt är samarbetet med Unga Örnar.” Detta gäller också ABF. Verksamheten
ha1· också erhållit kommunala bidrag. En
stor del av verksamhetens omslutning utgick
som löner och arvoden. En särskild ombudsman har varit anställd.
Maktapparaten har så fått ytterligare en
möjlighet att förstärka sin personalorganisation. Väven av parti, fackföreningsrörelse
och stödo1·ganisationer med för varje år större inslag av statliga och kommunala bidrag
har fått ett alltmera rikt men svåröverskådligt mönster. Det är därför med tillfredsställelse man konstaterar att det på bokhandelsdiskarna ånyo ligger en aktuell upplaga av
Erik Anners bok ”Maktapparaten”. Valåret
1979, det första val på decennier som socialdemokraterna saknar det betydelsefulla stö-
det av ett regeringsinnehav, äger denna
skildring av apparatens uppbyggnad och arbetsmetoder särskilt värde.
En nödvändig förändring
Statsminister Ola Ullsten lät i juli meddela,
att han tillställt premiärministern i Vietnam
ett brev, i vilket han uttalade regeringens
”stora oro” över det sätt på vilket de s k båtflyktingarna behandlas. Hans meddelande
kom inte en dag för tidigt.
ågon vecka innan hade nämligen regeringarna i EG-länderna bestämt sig för att
’
’
264
stoppa all hjälp till Vietnam så länge utvisningarna av vietnamesiska medborgare på-
går i de skamligt brutala former, som båtflyktingarna lider under. Sveriges utrikesminister, hr Hans Blix, föreföll vara ganska
oberörd både av EG:s handlande och av flyktingarna. ”Sverige vill inte i likhet med EG
använda hotet om ett indraget bistånd som
slagträ när man framför sin synpunkt på
flyktingpolitiken till Hanoi,” sade han i en
intervju, vilken förmodligen fick hr Ullsten
att ingripa. Lägg märke till den moraliserande kritiken av EG-länderna: Sverige bär
sig minsann inte lika illa åt!
Det är inte så många år sedan Vietnamdemonstranterna drog fram genom gatorna i
Sverige och fördömde USA. Olof Palme var
då inte bara kritisk. Han svor. u satt det
hårt åt att få honom att ens nämna båtflyktingarna. Sara Lidman hade då inte starka
ord nog för ina fördömanden. Nu tiger
hon, eller kritiserar – flyktingarna.
Hr Bohman har öppet sagt ifrån att Sveriges stöd till krigförande u-länder måste revideras. Beträffande Vietnam har han föreslagit att hjälpen till Bai Bang kunde inställa ,
medan hjälpen till ett sjukhusbygge borde
kunna fortsätta. Detta förefaller vara en
framkomlig medelväg. Men hrr Ullsten och
Blix kommer inte frivilligt att gå den. l regeringsställning hade de kunnat lägga fram
förslag i den riktningen, men de har inte
gjort det.
Kommer hr Palme till makten igen blir det
naturligtvis ingen ändring beträffande Vietnam. Kuba kommer också att få tillbaka det
miljonunderstöd som nu håller på att avvecklas. Att Kuba för krig i Afrika under
sovjetryskt befäl kommer inte att vara ett
hinder. Och den kommunistiske gerillaledaren Nkomo får säkerligen behålla sina anslag. Rimligen borde han förlora de svenska
u-landsmiljoner, som han av obegriplig anledning fått under åtskilliga år men som nu,
då valen genomförts i Zimbabwe Rhodesia,
borde dras in. Nkomo får emellertid militär
hjälp i form av vapen och ledning från Ö Ityskland, ett – som bekant – utpräglat socialistiskt land, vid vars sida Sverige ställer upp
för att underlätta en revolution.
En majoritet av svenska folket gillar inte
detta bruk av u-landsmedel. En ändring är
alltså nödvändig.
Åter en u-vecka
l Svensk Tidskrift 1978, nr 5-6, skrev riksdagsledamoten Bo Siegbahn en artikel, i vilken han bl a tog upp den genom Svenska
kyrkan anordnade Ekumeniska u-veckan
och dess angrepp på svenskt försvar. Samtidigt kunde man konstatera att den av Kyrkans centralråd utgivna tidskriften Vår kyrka ägnat ett nummer åt sådana angrepp. Att
detta inte var en tillfällighet utan gemensamt organiserat stod väl klart för envar. Det
har också kunnat visas hur nära en del personer i centralrådet står åsikter som förekommer inom Kyrkornas världsråd. Att detta i sin tur är kommunistiskt infiltrerat har
gjorts gällande av välunderrättade brittiska
och schweiziska kritiker.
Vi tillät oss att vädja till ledningen a1
Svenska kyrkans centralråd, där ärkebiskopen är ordförande, om ett ingripande mot
den ensidiga politisering och vänsterpropaganda, som fått göra sig bred i dessa kyrkliga
organ. Vi vet ju att den överväldigande delen av svenska folket vill att Sverige skall
kunna försvaras. Vad skulle Kyrkan ha för
glädje av att låta sig drivas på tvärs mot denna vilja, och detta av politiserande 60-talister?
Men dessa fortsätter, typiskt nog anonymt, på samma sätt som tidigare. Ekumeniska u-veckan har kommit ut med ett ”informationsbrev”, utan att där anges ett enda
namn på någon ansvarig. Endast adressen
dit finns, och denna är till Kyrkans hus i
Uppsala. Brevet, i A-4 format, kännetecknas
av sin förstasida med ett gosshuvud, en pojke med ett antal dynamitpatroner fastspända vid öronen. Smaklösheten och omdömeslösheten är total, men att det gäller
hänsynslös propaganda är tydligt.
Fredsfrågorna anges vara veckans program. Till detta kommer också Framtid för
våra barn. ”Hur länge till kan kapprustningen och kärnvapenspridningen fortgå innan
en katastrof inträffar?” Harrisburg manas
fram; det höll på att spränga sig självt i luften, påstås det. Ett kärnkraftverk likställs
med en kärnvapenladdning, ”den ’fredliga’
kärnkraften är bara en halvdan biprodukt
av den avancerade kärnvapenteknologin” –
obs att ”fredliga” satts inom citationstecken.
”Det fanns redan 1945 fullödiga atomstridsspetsar” – vilket inte är sant. ”Ingen amerikansk militär har klagat över resultaten av
provbombningarna i Hiroshima och Nagasaki” – vilket är en notorisk lögn. Man lägger märke till att bilden av de grymma amerikanerna manas fram. Inte ett ord sägs om
sovjetryska kärnvapen.
Vem betalar den propagandacentral som
Ekumeniska u-veckan är? Om det sker med
kollektmedel är detta oanständigt; någon
biskop finns väl som kunde ingripa. Det på-
stås att SIDA lämnar bidrag. Ett område,
där finansministerns begäran om sparsamhet med allmänna medel kan genomföras,
ger sig då självt.
265
Lika för lika
Till de socialdemokratiska valförberedelserna i sommar har hört diverse läger för att
skola propagandafolket. Ett av dessa läger,
ordnat av SSU, fick stor publicitet på grund
av de vidlyftiga anordningarna. Lägret hade
samlat inte mindre än 3 000 deltagare och
hade förty en hel del typiska socialdemokratiska tätortsinrättningar som ”Lägerkonsum” och ”Lägrets Folkets park”. Vi får hoppas att arrangörerna var framgångsrika i att
lära deltagarna hur man motiverar uteblivna
återbäringar hos Konsum och skaffar kommunala bidrag till Folkets park.
Men lägret är som typexempel intressant
ur en annan synpunkt, nämligen den ekonomiska. Kostnaderna för ett så stort läger,
som varade c:a en vecka, måste ju vara svindlande. Hur har de bara råd? Detta blir lättare att förstå om man erinrar sig att SSU är
den gemensamma ungdomsrörelsen för
SAP och LO. Fackföreningsrörelsens pengar flödar rikligen över socialdemokraternas
valapparat just nu.
Man kan undra vad den tredjedel av LO:s
medlemmar, som enligt statistiskt säkra siffror röstar borgerligt, i själ och hjärta tycker
om detta. Gillar de att deras egna pengar
används för att främja en politik, som de är
motståndare till? En annan fråga anmäler
sig också: hur kan socialdemokraterna med
sina LO-stöd på l O-tals miljoner ha mage att
motsätta sig det ekonomiska stöd, som enskilda företag ibland lämnar till näringspolitiska organisationer, vars verksamhet ligger i
aktieägarnas intressen. Men då höjs verkligen ramaskrin – ungefår som om bolagets
tillgångar egentligen tillhörde LO.
Men vi är inte där än, och företagscheferna har allt anledning att stå på sig om de
anställdas styrelserepresentanter försöker
J
266
stoppa anslag till näringspolitisk verksamhet. Företagscheferna kan ju bara fråga:
”när börjar LO ge anslag till de borgerliga
partierna?” Först då har socialdemokraterna
en moralisk plattform att stå på.
Detta har med stor skärpa påpekats av
den borgerliga pressen i Norge, när den
norska motsvarigheten till vårt elektriska
fackförbund med vilda strejkaktioner försökte stoppa ett partipolitskt stöd på 150 000
kr från el-arbetsgivarorganisationen ”Elektrisk Bureau”. Ett antal norska borgerliga
tidningar med Aftenposten i spetsen påpekade just det remarkabla faktum, att trots att
c:a en tredjedel av norska LO:s medlemmar
röstar borgerligt går alla LO:s politiska anslag till socialistiska organisationer. Så mycket mindre anledning hade ett norskt fackförbund att fatta humör över det blygsamma
anslaget från Elektrisk Bureau till dess politiska meningsfränder.
Aftenposten sade det inte direkt, men tanken ligger nära till hands: Varför skulle inte
de borgerliga partierna i de nordiska länderna kräva att få anslag från respektive
lands LO. Om inte annat skulle det vara
roligt och lärorikt att höra motiveringarna
för avslagen.
Norrmän reser österut
För första gången sedan 1923 reste i maj i år
en delegation från det norska arbetarpartiet
till en partikonferens i Kreml. Partiledaren
Steen ledde delegationen, som också omfattade så celebra deltagare som stortingspresidenten Guttorm Hansen och LO-ordföranden Halvorsen. Norrmännen träffade toppmän som Suslov och Ponomarev och dryftade aktuella politiska problem.
I över 50 år, alltsedan den senaste socialdemokratiska delegationen reste till Moskva,
har partiöverläggningar mellan så olika storheter som det sovjetiska kommunistpartiet
och de norska socialdemokraterna ansetts
vara olämpliga och rem av skadliga. De två
staterna har sina förbindelser på regeringsnivå, men ett demokratiskt arbetarparti
borde inte umgås på lika fot med sovjetkommunisterna. Denna uppfattning har alltså de
norska socialdemokraterna nu övergivit.
För den norska regeringen är nyheten
inte utan problem, ty den har svårigheter
med umgänget med regeringen i Moskva.
Utrikesminister Gromyko är bjuden till
Oslo, men han vill inte komma. Utrikesminister Frydenlund får nöja sig med representanter på lägre nivå. Moskva har föreslagit Norge en fast konsultationsordning när
det gäller gemensamma problem inom
Nordkalottområdet och vill tydligen inte ha
något toppmöte förrän detta system bragts i
hamn, något som den norska regeringen har
mycket liten lust att gå med på. I denna
situation är det då som Kreml kan spela med
den norska partiledningen som en slags regering nr 2 och pressar på för att få en
gemensam norsk-sovjetisk ordning i norr.
Vem som skulle dominera denna ordning är
lätt att gissa.
En annan norrman utsattes nyligen för
samma press, nämligen statssekreteraren i
det norska försvarsdepartementet Holst,
som var på officiellt besök i Moskva. Till sin
överraskning fick han träffa försvarsminister Ustinov, som hade med sig fyra generaler. Denne tog upp med Holst alla ryska
anklagelsepunkter mot norsk politik, från
medlemskapet i Nato till norsk ”omedgörlighet” i frågan om gränsdragningen i Berents hav, planen om att lagra amerikanska
vapen och annan militär utrustning i Norge
till norsk medverkan i operationer med det
nya ”spionflyget” AWACS. HoIst har berättat att han kände sig som en skolpojke som
blivit inkallad till rektor för att svara för
oskickligt uppförande, men han svarade
emot och höll på sin rätt.
När man bedömer detta ur svensk synpunkt är det bara att konstatera, att Nordkalottproblemen är lika aktuella nu som nå-
gonsin. Sovjetunionen har bestämda önskemål i detta område och pressar inte bara
Finland utan också Norge på medgivanden.
Att det nu var försvarsminister Ustinov som
uppträdde är också intressant. Det var han
som förra året i Helsingfors föreslog gemensamma finsk-ryska manövrer, vilket avböjdes, och nu ingriper han direkt i norsk
försvarspolitik och vill få Norge ut ur Nato.
Maktapparaten
En socialdemokratisk seger i 1979 års riksdagsval skulle bli en arbetsseger. Den kan
nås trots bristerna och motsägelserna i valprogrammet, trots lappkastet i kärnkraftsfrågan och trots att Olof Palme för stora
grupper socialdemokratiska väljare inte
framstår som den ledare partiet behöver för
80-talet.
Socialdemokraterna behärskar ett organisationskomplex som kallats den socialdemokratiska maktapparaten. Utöver partiet omfattar den fackföreningsrörelsen och hela raden av stödorganisationer: ABF, Folkets
Hus- och Folkets Park-organisationerna,
PRO, Hyresgästerna, Unga Örnar, Riksbyggen, BPA m fl. Sammantaget mobiliseras väldiga opinionsskapande, valorganisatoriska
samt sist men inte minst ekonomiska resurser.
Det viktigaste är emellertid de personella
resur er som denna maktapparat ställer till
partiets förfogande. Det är här avgörandet i
en eventuell valseger ligger. Med de genomgående låga eller vikande väljaropinioner
det socialdemokratiska partiet har visat blir
den självklara strategin att till det yttersta
mobilisera de stora personella tillgångar partiet direkt och indirekt förfogar över, f1·ån
åldermannen Gunnar Sträng till yngste extra biträdande ombudsmannen i Unga Örnar. Målgrupperna är givna. Pensionärerna,
hyresgästerna och de unga väljarna hör till
de tunga grupperna. För var och en av dem
finns en välorganiserad apparat.
Socialdemokraterna har också insett värdet av den kontakt och påverkan som kan
skapas på arbetsplatserna. De av partiet initierade fackklubbarna i fackets lokalavdelningar förstärkta med platsombud på de olika arbetsplat erna är en annan viktig del i
totalorganisationen.
Maktapparaten är under ständig konsolidering och utbyggnad. I augusti 1977 träffade sålunda Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) och Hyresgästernas
Riksförbund avtal om fritidsverksamhet. I
denna skall inrymmas studieverksamhet,
kulturella arrangemang, gårdsfester, hobbyverksamhet samt barn- och ungdomsverksamhet. Enligt avtalet skall anslag utgå från
263
bostadsföretaget till hyresgästföreningen.
SABO och Hyresgästernas Riksförbund rekommenderar att anslaget skall utgå med
0,5 % av under året utgående hyror för bostadslägenheterna i bostadsområdet. En
motsvarande verksamhet har redan prövats.
Ett exempel är Uppsala. Senast tillgängliga
verksamhetsbei·ättelse framhåller ”Särskilt
väl utbyggt är samarbetet med Unga Örnar.” Detta gäller också ABF. Verksamheten
ha1· också erhållit kommunala bidrag. En
stor del av verksamhetens omslutning utgick
som löner och arvoden. En särskild ombudsman har varit anställd.
Maktapparaten har så fått ytterligare en
möjlighet att förstärka sin personalorganisation. Väven av parti, fackföreningsrörelse
och stödo1·ganisationer med för varje år större inslag av statliga och kommunala bidrag
har fått ett alltmera rikt men svåröverskådligt mönster. Det är därför med tillfredsställelse man konstaterar att det på bokhandelsdiskarna ånyo ligger en aktuell upplaga av
Erik Anners bok ”Maktapparaten”. Valåret
1979, det första val på decennier som socialdemokraterna saknar det betydelsefulla stö-
det av ett regeringsinnehav, äger denna
skildring av apparatens uppbyggnad och arbetsmetoder särskilt värde.
En nödvändig förändring
Statsminister Ola Ullsten lät i juli meddela,
att han tillställt premiärministern i Vietnam
ett brev, i vilket han uttalade regeringens
”stora oro” över det sätt på vilket de s k båtflyktingarna behandlas. Hans meddelande
kom inte en dag för tidigt.
ågon vecka innan hade nämligen regeringarna i EG-länderna bestämt sig för att
’
’
264
stoppa all hjälp till Vietnam så länge utvisningarna av vietnamesiska medborgare på-
går i de skamligt brutala former, som båtflyktingarna lider under. Sveriges utrikesminister, hr Hans Blix, föreföll vara ganska
oberörd både av EG:s handlande och av flyktingarna. ”Sverige vill inte i likhet med EG
använda hotet om ett indraget bistånd som
slagträ när man framför sin synpunkt på
flyktingpolitiken till Hanoi,” sade han i en
intervju, vilken förmodligen fick hr Ullsten
att ingripa. Lägg märke till den moraliserande kritiken av EG-länderna: Sverige bär
sig minsann inte lika illa åt!
Det är inte så många år sedan Vietnamdemonstranterna drog fram genom gatorna i
Sverige och fördömde USA. Olof Palme var
då inte bara kritisk. Han svor. u satt det
hårt åt att få honom att ens nämna båtflyktingarna. Sara Lidman hade då inte starka
ord nog för ina fördömanden. Nu tiger
hon, eller kritiserar – flyktingarna.
Hr Bohman har öppet sagt ifrån att Sveriges stöd till krigförande u-länder måste revideras. Beträffande Vietnam har han föreslagit att hjälpen till Bai Bang kunde inställa ,
medan hjälpen till ett sjukhusbygge borde
kunna fortsätta. Detta förefaller vara en
framkomlig medelväg. Men hrr Ullsten och
Blix kommer inte frivilligt att gå den. l regeringsställning hade de kunnat lägga fram
förslag i den riktningen, men de har inte
gjort det.
Kommer hr Palme till makten igen blir det
naturligtvis ingen ändring beträffande Vietnam. Kuba kommer också att få tillbaka det
miljonunderstöd som nu håller på att avvecklas. Att Kuba för krig i Afrika under
sovjetryskt befäl kommer inte att vara ett
hinder. Och den kommunistiske gerillaledaren Nkomo får säkerligen behålla sina anslag. Rimligen borde han förlora de svenska
u-landsmiljoner, som han av obegriplig anledning fått under åtskilliga år men som nu,
då valen genomförts i Zimbabwe Rhodesia,
borde dras in. Nkomo får emellertid militär
hjälp i form av vapen och ledning från Ö Ityskland, ett – som bekant – utpräglat socialistiskt land, vid vars sida Sverige ställer upp
för att underlätta en revolution.
En majoritet av svenska folket gillar inte
detta bruk av u-landsmedel. En ändring är
alltså nödvändig.
Åter en u-vecka
l Svensk Tidskrift 1978, nr 5-6, skrev riksdagsledamoten Bo Siegbahn en artikel, i vilken han bl a tog upp den genom Svenska
kyrkan anordnade Ekumeniska u-veckan
och dess angrepp på svenskt försvar. Samtidigt kunde man konstatera att den av Kyrkans centralråd utgivna tidskriften Vår kyrka ägnat ett nummer åt sådana angrepp. Att
detta inte var en tillfällighet utan gemensamt organiserat stod väl klart för envar. Det
har också kunnat visas hur nära en del personer i centralrådet står åsikter som förekommer inom Kyrkornas världsråd. Att detta i sin tur är kommunistiskt infiltrerat har
gjorts gällande av välunderrättade brittiska
och schweiziska kritiker.
Vi tillät oss att vädja till ledningen a1
Svenska kyrkans centralråd, där ärkebiskopen är ordförande, om ett ingripande mot
den ensidiga politisering och vänsterpropaganda, som fått göra sig bred i dessa kyrkliga
organ. Vi vet ju att den överväldigande delen av svenska folket vill att Sverige skall
kunna försvaras. Vad skulle Kyrkan ha för
glädje av att låta sig drivas på tvärs mot denna vilja, och detta av politiserande 60-talister?
Men dessa fortsätter, typiskt nog anonymt, på samma sätt som tidigare. Ekumeniska u-veckan har kommit ut med ett ”informationsbrev”, utan att där anges ett enda
namn på någon ansvarig. Endast adressen
dit finns, och denna är till Kyrkans hus i
Uppsala. Brevet, i A-4 format, kännetecknas
av sin förstasida med ett gosshuvud, en pojke med ett antal dynamitpatroner fastspända vid öronen. Smaklösheten och omdömeslösheten är total, men att det gäller
hänsynslös propaganda är tydligt.
Fredsfrågorna anges vara veckans program. Till detta kommer också Framtid för
våra barn. ”Hur länge till kan kapprustningen och kärnvapenspridningen fortgå innan
en katastrof inträffar?” Harrisburg manas
fram; det höll på att spränga sig självt i luften, påstås det. Ett kärnkraftverk likställs
med en kärnvapenladdning, ”den ’fredliga’
kärnkraften är bara en halvdan biprodukt
av den avancerade kärnvapenteknologin” –
obs att ”fredliga” satts inom citationstecken.
”Det fanns redan 1945 fullödiga atomstridsspetsar” – vilket inte är sant. ”Ingen amerikansk militär har klagat över resultaten av
provbombningarna i Hiroshima och Nagasaki” – vilket är en notorisk lögn. Man lägger märke till att bilden av de grymma amerikanerna manas fram. Inte ett ord sägs om
sovjetryska kärnvapen.
Vem betalar den propagandacentral som
Ekumeniska u-veckan är? Om det sker med
kollektmedel är detta oanständigt; någon
biskop finns väl som kunde ingripa. Det på-
stås att SIDA lämnar bidrag. Ett område,
där finansministerns begäran om sparsamhet med allmänna medel kan genomföras,
ger sig då självt.
265
Lika för lika
Till de socialdemokratiska valförberedelserna i sommar har hört diverse läger för att
skola propagandafolket. Ett av dessa läger,
ordnat av SSU, fick stor publicitet på grund
av de vidlyftiga anordningarna. Lägret hade
samlat inte mindre än 3 000 deltagare och
hade förty en hel del typiska socialdemokratiska tätortsinrättningar som ”Lägerkonsum” och ”Lägrets Folkets park”. Vi får hoppas att arrangörerna var framgångsrika i att
lära deltagarna hur man motiverar uteblivna
återbäringar hos Konsum och skaffar kommunala bidrag till Folkets park.
Men lägret är som typexempel intressant
ur en annan synpunkt, nämligen den ekonomiska. Kostnaderna för ett så stort läger,
som varade c:a en vecka, måste ju vara svindlande. Hur har de bara råd? Detta blir lättare att förstå om man erinrar sig att SSU är
den gemensamma ungdomsrörelsen för
SAP och LO. Fackföreningsrörelsens pengar flödar rikligen över socialdemokraternas
valapparat just nu.
Man kan undra vad den tredjedel av LO:s
medlemmar, som enligt statistiskt säkra siffror röstar borgerligt, i själ och hjärta tycker
om detta. Gillar de att deras egna pengar
används för att främja en politik, som de är
motståndare till? En annan fråga anmäler
sig också: hur kan socialdemokraterna med
sina LO-stöd på l O-tals miljoner ha mage att
motsätta sig det ekonomiska stöd, som enskilda företag ibland lämnar till näringspolitiska organisationer, vars verksamhet ligger i
aktieägarnas intressen. Men då höjs verkligen ramaskrin – ungefår som om bolagets
tillgångar egentligen tillhörde LO.
Men vi är inte där än, och företagscheferna har allt anledning att stå på sig om de
anställdas styrelserepresentanter försöker
J
266
stoppa anslag till näringspolitisk verksamhet. Företagscheferna kan ju bara fråga:
”när börjar LO ge anslag till de borgerliga
partierna?” Först då har socialdemokraterna
en moralisk plattform att stå på.
Detta har med stor skärpa påpekats av
den borgerliga pressen i Norge, när den
norska motsvarigheten till vårt elektriska
fackförbund med vilda strejkaktioner försökte stoppa ett partipolitskt stöd på 150 000
kr från el-arbetsgivarorganisationen ”Elektrisk Bureau”. Ett antal norska borgerliga
tidningar med Aftenposten i spetsen påpekade just det remarkabla faktum, att trots att
c:a en tredjedel av norska LO:s medlemmar
röstar borgerligt går alla LO:s politiska anslag till socialistiska organisationer. Så mycket mindre anledning hade ett norskt fackförbund att fatta humör över det blygsamma
anslaget från Elektrisk Bureau till dess politiska meningsfränder.
Aftenposten sade det inte direkt, men tanken ligger nära till hands: Varför skulle inte
de borgerliga partierna i de nordiska länderna kräva att få anslag från respektive
lands LO. Om inte annat skulle det vara
roligt och lärorikt att höra motiveringarna
för avslagen.