Curt Borgenstam; Sverige under kulbanan
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————————………….
CURT BORGENSTAM:
Sverige under kulbanan
I sin artikel pekar överingenjör Curt
Borgenstam i Försvarets Materielverk på en
oftaförbisedd aspekt på den pågående
rustningen i världen. Dejättelika
rustningar, som stormakterna kan tillåta sig,
är inte avseddaför att de skallföra krig
mellan sig. De vet alltför väl vilka
konsekvenserna skulle bli, trots alla vapen.
Men i skuggan av dessa rustningarförbereds
möjligheterna till konventionella krig med
begränsad insats av kärnvapen. Det är av
sådana krig som Sverige är hotat, nämligen
av ett plötsligt besättande av en del av landet
och sedan vänlig inbjudan omförhandlingar
om den delen – eller av hela landet. Det är
för attförhindra sådana situationer som
Sverige behöver sittförsvar. Hans
synpunkter, somförvisso är värda allt
beaktande, kommer bort i dagens myckna tal
om nedrustning.
I försvarsdebatten sägs ofta att svenskt territorium inte är något ”primärt angreppsmål”
vid en konflikt. Men man glömmer lätt ordet
”primärt”.
Stormaktblocken disponerar visserligen
vapen med sådan räckvidd och verkan att de
kan utdela förgörande slag mot varandra
från de baser de redan disponerar. USAs
och Sovjets interkontinentala robotar kan på
kort tid nå sina mål hos motståndaren. De
senast byggda atomubåtarnas robotar har
också sådan räckvidd att de kan skjutas från
hemmafarvatten. Att därav dra slutsatsen att
ingen part har intresse av svenskt territorium är likväl tyvärr förhastat.
Bägge supermakterna betraktar sina arsenaler av långdistansrobotar som avskräckningsvapen för den högsta krig nivån, totalt
kärnvapenkrig. Men härutöver förbereder
man sig även på lägre nivåer, konventionellt
krig och begränsat kärnvapenkrig utanför
eget territorium. Bägge sidor har därför ett
behov av framskjutna baser från vilka man
kan nyt~a även mindre kvalificerade, enklare vapen som är tillgängliga i större antal.
De robotplattformar som lättast kan för·
flyttas och etableras är atomubåtarna. För
sådana utgör de norska fjordarna nära nog
idealiska baser. De är isfria året om, tillräck·
ligt djupa för att medge manöverutrym me
och de erbjuder gott skydd mot upptäckt
och vapenverkan. Vid en konflikt dispone·
ras de norska fjordarna av NATO, men det
ligger klart i Sovjets intresse att hindra
NATO från att nyt~a dem, att upprätta
egna baser där som framskjuten ställning
från Murmansk-basen och att hota sjötransporterna mellan USA och Europa från eu
bättre utgångsläge än Murmansk-området.
Sovjet har i det skandinaviska området ett
ganska dåligt utgångsläge: avsaknaden av
stödjepunkter på Atlantkusten medför att
Sovjets flottenheter måste passera ut genom
två förträngningar, den ena mellan Grönland, Island och orge, den andra genom
Östersjöutloppen. Bägge passagerna är redan i fredstid föremål för intensiv NATObevakning. NATO’s bas Keflavik på Island
är emellertid ett omtvistat problem. Skulle
ATO tvingas släppa Keflavik är det naturligt att man söker kompensera detta genom
att stärka sin position i Nordnorge, där utländsk trupp och atomvapen f n avtalsenligt
ej får stationeras. Även detta talar alltså för
att Nordnorge kan bli ett mycket ”hett” område vid en konflikt. En blick på kartan visar
att den bekvämaste vägen dit från öst går
över finskt och svenskt territorium, som så-
lunda riskerar att bli ett genomgångsområde
trots att det ingalunda är något ”primärt
angreppsmål”.
Vad beträffar Östersjöutloppen har WP
(Warzawa-pakt-blocket) ett klart intresse av
att hålla dem öppna och NATO ett lika
starkt intresse av att stänga dem.
I Östersjöutloppen har NATO ett geografiskt försprång, men WP har under senare
år kraftigt förstärkt sina flottstyrkor i södra
Östersjön. Sovjets Östersjö-flotta har tillförts
ubåtar av Golf-klass med atomladdade medeldistansrobotar. De polska och östtyska
flottorna har utökats med ett stort antal moderna, snabba och välbestyckade landstigningsfartyg. Landstigningsoperationer övas
systematiskt under realistiska förhållanden,
vilket illustrerar WP’s förklarliga strävan att
335
inför ett skärpt läge snabbt kunna bryta upp
NATO’s ”lås” i Östersjöutloppen. Den neutrala östra stranden av Öresund måste därvid bli strategiskt betydelsefull för bägge sidor.
I debatten sägs ofta att dessa tänkbara hot
mot svenskt territorium bara kan bli aktuella
om ett storkrig i Europa redan utbrutit. Man
säger också att de krigförande då bara kan
avdela begränsade styrkor mot Sverige. Men
hotet kan komma successivt, långt innan ett
egentligt krig utbrutit. I ett skärpt läge behö-
ver bägge sidor flytta fram sina positioner
för att vinna ett försteg i den väntade kapplöpningen. Helst vill man göra framflyttningen utan väpnad konflikt med vare sig
den motsatta parten eller med ”värdlandet”
Sverige. Kontrollen över behövliga svenska
områden kan t ex mycket väl inledas med
förslag till avtal om viss dispositionsrätt under angivna villkor. Vårt neutralitetsförsvar
måste vara tillräckligt starkt för att sätta
kraft bakom ett nej till sådana påtryckningar.
Förloppet kan också bli det motsatta, en
snabb kupp mot det begärliga området. Förvarningstiden kan därvid bli så kort och anfallet komma så överraskande att vi inte hinner bjuda något egentligt militärt motstånd.
Man börjämföra med Danmark i april 1940.
När angriparen lyckats ta sina förstahandsmål följer förhandlingar från ett för oss då-
ligt utgångsläge om formerna för en fortsatt
disposition. För att undvika detta måste vi ha
en effektiv underrättelsetjänst och en tillräcklig kuppberedskap.
Maktbalansen i Norden förutsätter att
både WP och NATO förblir övertygade om
l
\
l
336
Sveriges avsikt och förmåga att stå emot så-
dana påtryckningar och kuppförsök från
den motsatta partens sida. Skulle tvivel uppstå, måste den tvivlande parten i preventivt
syfte och i skenbar välvilja skynda till vår
”hjälp”. l värsta fall kan Sverige då råka i
strid både med ”hjälparen” och med den
presumtive angriparen. Det kan diskuteras
hur starkt vårt försvar behöver vara för att
avhålla stormaktblocken från sådana preventiva aktioner, men att ett svenskt försvar
behövs är uppenbart. En fortsatt svensk nedrustning skulle därför, tvärtemot vad många
hävdar, starkt öka konfliktrisken i Norden.
Denna trend måste brytas om säkerheten i
Norden skall kunna bevaras.
CURT BORGENSTAM:
Sverige under kulbanan
I sin artikel pekar överingenjör Curt
Borgenstam i Försvarets Materielverk på en
oftaförbisedd aspekt på den pågående
rustningen i världen. Dejättelika
rustningar, som stormakterna kan tillåta sig,
är inte avseddaför att de skallföra krig
mellan sig. De vet alltför väl vilka
konsekvenserna skulle bli, trots alla vapen.
Men i skuggan av dessa rustningarförbereds
möjligheterna till konventionella krig med
begränsad insats av kärnvapen. Det är av
sådana krig som Sverige är hotat, nämligen
av ett plötsligt besättande av en del av landet
och sedan vänlig inbjudan omförhandlingar
om den delen – eller av hela landet. Det är
för attförhindra sådana situationer som
Sverige behöver sittförsvar. Hans
synpunkter, somförvisso är värda allt
beaktande, kommer bort i dagens myckna tal
om nedrustning.
I försvarsdebatten sägs ofta att svenskt territorium inte är något ”primärt angreppsmål”
vid en konflikt. Men man glömmer lätt ordet
”primärt”.
Stormaktblocken disponerar visserligen
vapen med sådan räckvidd och verkan att de
kan utdela förgörande slag mot varandra
från de baser de redan disponerar. USAs
och Sovjets interkontinentala robotar kan på
kort tid nå sina mål hos motståndaren. De
senast byggda atomubåtarnas robotar har
också sådan räckvidd att de kan skjutas från
hemmafarvatten. Att därav dra slutsatsen att
ingen part har intresse av svenskt territorium är likväl tyvärr förhastat.
Bägge supermakterna betraktar sina arsenaler av långdistansrobotar som avskräckningsvapen för den högsta krig nivån, totalt
kärnvapenkrig. Men härutöver förbereder
man sig även på lägre nivåer, konventionellt
krig och begränsat kärnvapenkrig utanför
eget territorium. Bägge sidor har därför ett
behov av framskjutna baser från vilka man
kan nyt~a även mindre kvalificerade, enklare vapen som är tillgängliga i större antal.
De robotplattformar som lättast kan för·
flyttas och etableras är atomubåtarna. För
sådana utgör de norska fjordarna nära nog
idealiska baser. De är isfria året om, tillräck·
ligt djupa för att medge manöverutrym me
och de erbjuder gott skydd mot upptäckt
och vapenverkan. Vid en konflikt dispone·
ras de norska fjordarna av NATO, men det
ligger klart i Sovjets intresse att hindra
NATO från att nyt~a dem, att upprätta
egna baser där som framskjuten ställning
från Murmansk-basen och att hota sjötransporterna mellan USA och Europa från eu
bättre utgångsläge än Murmansk-området.
Sovjet har i det skandinaviska området ett
ganska dåligt utgångsläge: avsaknaden av
stödjepunkter på Atlantkusten medför att
Sovjets flottenheter måste passera ut genom
två förträngningar, den ena mellan Grönland, Island och orge, den andra genom
Östersjöutloppen. Bägge passagerna är redan i fredstid föremål för intensiv NATObevakning. NATO’s bas Keflavik på Island
är emellertid ett omtvistat problem. Skulle
ATO tvingas släppa Keflavik är det naturligt att man söker kompensera detta genom
att stärka sin position i Nordnorge, där utländsk trupp och atomvapen f n avtalsenligt
ej får stationeras. Även detta talar alltså för
att Nordnorge kan bli ett mycket ”hett” område vid en konflikt. En blick på kartan visar
att den bekvämaste vägen dit från öst går
över finskt och svenskt territorium, som så-
lunda riskerar att bli ett genomgångsområde
trots att det ingalunda är något ”primärt
angreppsmål”.
Vad beträffar Östersjöutloppen har WP
(Warzawa-pakt-blocket) ett klart intresse av
att hålla dem öppna och NATO ett lika
starkt intresse av att stänga dem.
I Östersjöutloppen har NATO ett geografiskt försprång, men WP har under senare
år kraftigt förstärkt sina flottstyrkor i södra
Östersjön. Sovjets Östersjö-flotta har tillförts
ubåtar av Golf-klass med atomladdade medeldistansrobotar. De polska och östtyska
flottorna har utökats med ett stort antal moderna, snabba och välbestyckade landstigningsfartyg. Landstigningsoperationer övas
systematiskt under realistiska förhållanden,
vilket illustrerar WP’s förklarliga strävan att
335
inför ett skärpt läge snabbt kunna bryta upp
NATO’s ”lås” i Östersjöutloppen. Den neutrala östra stranden av Öresund måste därvid bli strategiskt betydelsefull för bägge sidor.
I debatten sägs ofta att dessa tänkbara hot
mot svenskt territorium bara kan bli aktuella
om ett storkrig i Europa redan utbrutit. Man
säger också att de krigförande då bara kan
avdela begränsade styrkor mot Sverige. Men
hotet kan komma successivt, långt innan ett
egentligt krig utbrutit. I ett skärpt läge behö-
ver bägge sidor flytta fram sina positioner
för att vinna ett försteg i den väntade kapplöpningen. Helst vill man göra framflyttningen utan väpnad konflikt med vare sig
den motsatta parten eller med ”värdlandet”
Sverige. Kontrollen över behövliga svenska
områden kan t ex mycket väl inledas med
förslag till avtal om viss dispositionsrätt under angivna villkor. Vårt neutralitetsförsvar
måste vara tillräckligt starkt för att sätta
kraft bakom ett nej till sådana påtryckningar.
Förloppet kan också bli det motsatta, en
snabb kupp mot det begärliga området. Förvarningstiden kan därvid bli så kort och anfallet komma så överraskande att vi inte hinner bjuda något egentligt militärt motstånd.
Man börjämföra med Danmark i april 1940.
När angriparen lyckats ta sina förstahandsmål följer förhandlingar från ett för oss då-
ligt utgångsläge om formerna för en fortsatt
disposition. För att undvika detta måste vi ha
en effektiv underrättelsetjänst och en tillräcklig kuppberedskap.
Maktbalansen i Norden förutsätter att
både WP och NATO förblir övertygade om
l
\
l
336
Sveriges avsikt och förmåga att stå emot så-
dana påtryckningar och kuppförsök från
den motsatta partens sida. Skulle tvivel uppstå, måste den tvivlande parten i preventivt
syfte och i skenbar välvilja skynda till vår
”hjälp”. l värsta fall kan Sverige då råka i
strid både med ”hjälparen” och med den
presumtive angriparen. Det kan diskuteras
hur starkt vårt försvar behöver vara för att
avhålla stormaktblocken från sådana preventiva aktioner, men att ett svenskt försvar
behövs är uppenbart. En fortsatt svensk nedrustning skulle därför, tvärtemot vad många
hävdar, starkt öka konfliktrisken i Norden.
Denna trend måste brytas om säkerheten i
Norden skall kunna bevaras.