Danne Nordling; Demokrati genom löntagarmakt
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Demokrati genom löntagarmakt
Ett slag i somras trodde man nästan att
diskussionen om löntagarfonder skulle
upphöra och inte komma att påverka nästa
års valrörelse, hur otroligt detta än kunde
synas. Det var då LOs och SAPs
gemensamma arbetsgrupps rapport om
löntagarfonder underkänts av LOs och
partiets ordförande. Men sedan dess har
åtskilligt hänt ochfortsätter att hända. LOs
ordförande har rent av antytt att tillståndet i
detjugoslaviska arbetslivet skulle sättas som
ett idealför det svenska. Pol mag Danne
Nordtings artikel behandlar principerna i
olika ekonomiska system och hans kritik av
den sk ekonomiska demokratin ärförödande.
Den går visst att genomfora, men till vilket
prisför medborgarna? I varjefall är det
klart, att det inte blir de somfår bestämma.
Enligt arbetarrörelsens sätt att se på sin egen
historiska mission kämpade rörelsen först
för politisk demokrati och därefter för sociala reformer. Nu står man inför det tredje
steget: utsträckningen av de demokratiska
beslutsformerna till näringslivet. Detta
”tredje steg”, som oftast omtalas under beteckningen ”ekonomisk demokrati”, skulle
sålunda innebära det slutliga förverkligandet av den ”demokratiska socialismen”. Nå-
got fjärde steg i utvecklingen har det inte
talats om.
”Demokratiseringen av arbetslivet”, som
är ett mera vagt och kanske mera vidsträckt
begrepp än den ekonomiska demokratin, inleddes på allvar under början av 70-talet. På
LO-kongressen 1971 drogs riktlinjerna upp
för den omfattande arbetsrättsliga lagstiftningen senare under 70-talet där medbestämmandelagen (MBL) intar den främsta
platsen. Samtidigt fick LO-ekonomen Rudolf Meidner i uppdrag att utreda frågan
om löntagarfonder.
År 1971 var det väl ingen som anade vilken sprängkraft löntagarfondsfrågan skulle
få för arbetarrörelsens ideutveckling och
sammanhållning. Tillsättandet av utredningen uppmärksammades överhuvudtaget inte
särskilt mycket. Men slutresultatet skulle bli
en socialiseringsdebatt som socialdemokraterna inte kunde kontrollera. Det senaste resultatet av denna debatt är – i juli 1978 –
partistyrelsens underkännande av LOs och
SAPs gemensamma arbetsgrupps rapport
om löntagarfonderna. I mycket har partistyrelsens beslut dikterats av valtaktiska skäl
– Olof Palme måste t ex vinna 1979 års val
för att säkra sin personliga politiska framtid.
l._
338
Till en del är emellertid rörelsen sakligt
splittrad vad gäller formerna för den ekonomiska demokratin.
är det gäller makten i företagen har socialdemokraterna accepterat den skråsocialistiska linjen (eller gillesocialism som socialdemokraterna själva kallar det system som ger
fackföreningarna makten över besluten i nä-
ringslivet). Den traditionella funktionssocialistiska linjen övergavs delvis vid 1975 års
partikongress och programrevision. Fackets
ställning skulle stärkas – det var detsamma
som utökad demokrati.
Möjligheten att uppnå ett mer eller mindre långtgående medbestämmande har LO
emellertid alltid haft. ågon särskild medbestämmandelag hade inte behövts för att LO
skulle ha kunnat åstadkomma ett avtal som
väsentligt hade inskränkt arbetsgivarnas rätt
att ”leda och fördela” arbetet. Men medlemmarna var inte tillräckligt intresserade. De
ville inte byta bort en del av löneökningarna
och eventuellt också strejka för att deras organisationer skulle få medbestämmande på
arbetsplatserna. Därför drev LO på de socialdemokratiska politikerna för att kunna få
ökad makt lagstiftningsvägen.
Ekonomisk demokrati
När det gäller makten över företagen och
hela näringslivet är meningarna emellertid
delade. Det finns en liten falang (Nils Elvander, Assar Lindbeck m fl) inom socialdemokratin som menar att ekonomisk demokrati
innebär att makten över näringslivet måste
utsträckas till hela folket och inte begränsas
till det arbetande folket. l varje fall, menar
vissa, är frågan om huruvida makten skall
ges till facket eller folket otillräckligt utredd,
varför frågan åtminstone borde skjutas upp
i väntan på närmare utredning.
Den klassiska motsättningen mellan statssocialister och skråsocialister kan dock knappast utgöra något tungt vägande skäl till socialdemokraternas tvekan att ta ”det tredje steget”. Varje känd form av statssocialism är i
sina konkreta detaljer så motbjudande att ett
förordande av denna väg för att uppnå den
hägrande ekonomiska demokratin är dömt
att misslyckas. Vitsen med fondsocialismen
är ju just att man därmed tror sig kunna
undvika statssocialismens oacceptabla konsekvenser.
l debatten om det tredje stegets socialism
har socialdemokraterna och LO betraktat införandet av demokratiska beslutsformer i
näringslivet som någonting självklart som
inte närmare behöver motiveras. Tydligen
har man utgått ifrån att alla uppfattar nuvarande system som så olidligt och felaktigt, att
man inte behöver diskutera målen för den
ekonomiska demokratin. Debatten har därför mest handlat om olika tekniska konstruktioner av fondsystem och om vilka mindre
tilltalande följder fonderna kan tänkas få för
samhällslivet.
De bristfälligt underbyggda bevisen för att
”ekonomisk demokrati” är någonting önskvärt för de breda medborgargrupperna har
lett till att arbetarrörelsen anklagats för att
bara sträva efter ökad makt åt sina egna
funktionärer. Det synes finnas visst fog för
denna kritik, när man närmare granskar de
sakliga skäl för löntagarmakt som har anförts. l de annonser, där partistyrelsen söker
förklara sin inställning till vinstdelningsprincipen, betonas att ekonomisk demokrati
skall trygga jobben. Detta motiv har snart
sagt anförts för samtliga krav från det socialdemokratiska partiet under 1900-talet.
Sysselsättningsmotivet har också framförts av LO i den stora kampanj för närmare
3 miljoner som bedrevs hösten 1977. Till
detta motiv lades också ett annat, mera speciellt: det gällde att komma tillrätta med de
svenska företagens märkesdifferentiering –
dvs det faktum att t ex vissa köksmaskiner av
samma fabrikat säljs under olika märkesnamn.
För vanliga människor skulle därför bara
två konkreta förbättringar bli följden av införandet av demokrati genom löntagarmakt: ingen risk för företagsnedläggningar
på orter där det är svårt att få annatjobb och
ingen risk att en produkt, som säljs under ett
visst märkesnamn, är något billigare när den
säljs under ett annat namn. Att lönerna skulle bli högre hävdas inte och inte heller att
varorna skulle bli bättre eller billigare eller
att den offentliga servicen skulle förbättras
eller bli mer omfattande.
Maktpolitik
Det avgörande skälet är alltså uppenbarligen
maktpolitiskt. Demokratiska former måste
prägla alla mera betydelsefulla beslut i samhället – inte för att någon skall få det bättre
utan därför att ett sådant tillstånd har en
högre moralisk kvalitet. Med moraliska vär~
deringar som grund för sina strävanden riskerar arbetarrörelsen att komma i en mera
339
oförsonlig konflikt gentemot sina opponenter än någonsin tidigare. l ekonomiska
frågor är det alltid möjligt att kompromissa.
Etiska principer är baserade på tro och därmed inte kompromissbara.
För en del socialdemokrater med mera
utopisk läggning är kanske inte demokratins
princip i det ekonomiska livet egentligen det
viktigaste utan i stället att de anställda i företagen verkligen själva får vara med och bestämma. Detta självbestämmande anses bra i
sig, men ibland åberopas också att företagen
därmed skulle kunna bli effektivare. Hittills
har dock de anställdas inflytande betraktats
med skepsis av arbetarrörelsens tongivande
ideologer. De nya arbetsrättsliga lagarna
med MBL som typexempel ger ju den nya
bestämmanderätten enbart åt facket – inte
åt enskilda anställda. Samtliga förslag till
löntagarfonder präglas också av samma förhållande: det är facket och av facket valda
organ som skall utöva den nya makten. Detta skall dessutom ske i samverkan med hela
fackföreningsrörelsen, vilket är avsett som
ett hinder för rent löntagarstyrda företag.
LO-SAPs arbetsgrupp för löntagarfonder ansåg att deras system skulle kunna
införas inom marknadshushållningens ram.
Andra mer radikala socialdemokrater anser
att fondsocialismen är till för att ”knäcka
·marknadsekonomin”. Är då demokrati genom löntagarmakt möjlig inom nuvarande
ekonomiska system eller måste ett nytt system införas? Och om detta inte leder till
diktatur och ofrihet, som förvisso kan sägas
vara en sannolik utveckling, är det då önskvärt att införa ett system med ”ultrademokrati” i Sverige?
340
Om vi tänker oss att fackföreningsrörelsen och/eller representanter för det allmänna blir majoritetsägare i de större företagen, kan i så fall den ”ekonomiska demokratins” mål uppnås? Vi behöver inte förutsätta att det är s k löntagarfonder som äger
företagen – än mindre att detta ägande tillkommit genom vinstdelning. Hur kommer
nu de nya ägarna att sköta företagen inom
ramen för nuvarande ekonomiska system?
”Löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein” har förre statsministern Tage Erlander anfört som ett tungt skäl för fonderna.
Men om nu den internationella konkurrensen fordrar utlandsetablering, måste inte
detta bli följden också med nya ägare? Om
utlandsetableringar ändå skulle betraktas
som något i grunden ont, kan dessa förbjudas av regeringen. Men detta gjorde inte
socialdemokraterna när de hade makten.
LO mot bolagsstyrelserna
I sin kampanj mot den ”privata maktkoncentrationen” hösten 1977 menade LO att nedläggningen av företag på många orter berodde på de odemokratiskt tillsatta personerna i företagens styrelser. Dessa personer
hade tillsatts av endast en, två eller tre personer på bolagsstämman, och denna maktkoncentration föreföll enligt LO leda till att företag lades ned utan ,att det var nödvändigt.
Ägarna var i LOs beskrivning mest intresserade av maktutövning som speciellt gick ut
på att trakassera de anställda. LOs skildring
av dagens förhållanden byggde på att nä-
ringslivet var kapitalägarstyrt. Ägarnas makt
är i det närmaste total och de kan fatta helt
godtyckliga beslut. Missförhållandena i nä-
ringslivet beror då på ägarnas moraliska kvalitet, vilket är ett resultat av det odemokratiska sätt som de tillsatts på. Vad är då naturligare än att tillsätta nya ägare som fattar för
de anställda mer angenäma beslut?
LOs synsätt i kampanjen 1977 är ganska
ovanligt, eftersom man där villlasta ansvaret
för missförhållandena på ett antal namngivna personer. Det är dessas personliga
egenskaper som är förkastliga – inte att de
är besjälade av profitbegär och därmed offer för ett oacceptabelt ekonomiskt system.
Nuvarande system kan därför behållas om
bara personerna byts ut. Kapitalägarna har
ju den ekonomiska makten …
Inte ens kommunister och marxister är
beredda att ställa upp på denna befängda
tanke. De ser det kapitalistiska systemet som
roten till det onda – inte personuppsättningen av kapitalister. Inte heller den nationalekonomiska vetenskapen ser ekonomin
som kapitalägarstyrd. Eftersom det förekommer så få monopol (och de som finns
sägs inte skada konsumenterna) måste ekonomin i huvudsak anses vara konsumentstyrd. Konsumenternas makt att köpa eller
inte köpa begränsar kapitalägarnas makt i så
stor utsträckning, att de ibland måste lägga
ner hela eller delar av företag och ta stora
förluster för att undvika ännu större förluster. Om man däremot tror att kapitalägarna
är nästintill allsmäktiga, måste varje nedläggning framstå som onödig och bara ägnad att ställa till förtret för de anställda. LO
har gjort ~n hel propagandafilm om detta
med nedläggningen av Svartvikens massafabrik som exempel.
Nya kapitalägare kan inte fatta principiellt
annorlunda beslut så länge vi behåller marknadsekonomin. Någon gång har det påståtts
att det skulle gå lättare att genomföra en
nödvändig strukturomvandling i näringslivet, om det var löntagarnas representanter
som ”höll i yxan”. Motsatsen förefaller dock
mera sannolik. Löntagarnas representanter
kan väl rimligtvis förmodas vara intresserade av att bli omvalda, vilket torde medföra
att de i det längsta uppskjuter impopulära
åtgärder. Nedläggningar i ordnade former
innan konkursen är ett faktum kommer att
bli svårare att genomföra när löntagarna har
makten.
När väl dessa svårigheter genom direkta
erfarenheter står klara kommer kraven på
ett socialistiskt ekonomiskt system att bli
övermäktiga. ”Den ekonomiska demokratin
förutsätter kapitalismens avskaffande,”
kommer det att heta. Och med socialistisk
planhushållning kommer förvisso all arbetslöshet att kunna avskaffas. Men samtidigt
kommer de ekonomiska konsekvenserna i
övrigt att te sig avskräckande. En administrativt styrd ekonomi är helt enkelt mindre effektiv än marknadsekonomin. Det har all
praktisk erfarenhet både från öststaterna
och från den socialdemokratiska näringspolitikens tid i Sverige visat. Låt oss dock anta
att medborgarna är beredda att acceptera
standardsänkning i form av dyrare och sämre produkter samt högre skatter för att
själva fä rätt att bestämma i sina företag och
över hela ekonomin. Är det i så fall möjligt
att få denna bestämmanderätt i praktiken?
I ett marknadsekonomiskt system skulle
detta faktiskt kunna vara möjligt- naturligt- 341
vis till priset av stora ekonomiska uppoffringar. Om alla löntagare i näringslivet blev
egna företagare skulle de både kunna bestämma över sin egen arbetssituation och
över sitt företags produktionsinriktning, lokalisering och maskinanvändning. Sä små
företag skulle naturligtvis få bilda olika föreningar för att klara mer kapitalkrävande
verksamheter. På samma sätt som man idag
kan bilda bostadsrättsföreningar för att utnytua en fastighet skulle enmansföretagen
fä bilda en förening för att utnytua en större
maskin (t ex för att tillverka papper). Snart
skulle de olika företagarna som hyrde produktionstid vid en pappersmaskin upptäcka
att det vore rationellt att samordna inköpen
av pappersmassa och försäljningen av det
färdiga pappret. Och då måste någon utses
att leda denna samordning. Vi får ett löntagarstyrt företag.
Företag med anställda
Det finns starka ekonomiska incitament för
uppkomsten av företag med anställda. Ett
skäl är naturligtvis att disponeringen av maskiner underlättas. Ett annat skäl är att det
för varje företagare är förenat med kostnader att anlita marknaden t ex att hålla reda
på olika priser. Ett företag med anställda har
också större flexibilitet än ett med strikt reglerade avtal med underleverantörer. Administrationen kan specialiseras, vilket gör ett
företag med ett lämpligt antal anställda effektivare än marknaden. Det är denna bättre effektivitet som gjorde att socialisterna
tidigare ansåg att den bästa effektiviteten
borde uppnås när hela ekonomin fungerade
…___
342
som ett företag. Centraliserad administrativ
styrning var därför en dominerande ide
ända fram till mitten av 60-talet. Mot denna
bakgrund framstår dagens marknadsekonomi som en ganska lyckosam blandform mellan total marknadshushållning utan administrativa system och en total planhushållning
baserad enbart på byråkrati.
Uppkomsten av företag blir samtidigt ett
hinder för de arbetandes inflytande. Det
kan man lätt inse om man tar i beaktande att
lika inflytande för alla individer i en grupp
bygger på att alla kan kommunicera med
varandra. Eftersom kommunikationskanalernas antal växer med kvadraten på antalet
personer, kommer storleken på en självstyrande grupp snabbt att begränsas. Allas tid
skulle ju annars gå åt till att samråda med
andra. Ett företag får därför med nödvändighet en hierarkisk uppbyggnad. Det kan
ingen ”demokratisering” i världen råda bot
på. Ekonomisk demokrati i meningen ett direkt löntagarinflytande över alla beslut i fö-
retagen är alltså inte möjlig ens i teorin –
varken med nuvarande ekonomiska system
eller ännu mindre med ett planekonomiskt
system.
De praktiska erfarenheterna från löntagarstyrda företag i Jugoslavien bekräftar
denna teoretiska slutsats. Det har nu gjorts
en lång rad undersökningar av hur de anställda i jugoslaviska företag anser att makten i företagen är rangordnad. En sammanställning som gjorts 1970 omfattar sju så-
dana studier, vilka alla placerar företagsledningen på första plats. Arbetsråden, som enligt lagen borde ha den största makten, placeras i genomsnitt på fjärde plats och arbetarna själva hamnar på sjunde och sista plats.
Löntagarmakt kan alltså i praktiken inte bli
annat än en formalitet.
De flesta människor önskar inte makt över
något annat än sin egen tillvaro, vilket är lika
möjligt att uppnå vid dagens struktur för
ägandet av företagen som vid andra ägarförhållanden. Den fråga som återstår att besvara är hur önskvärt det kan vara att dessutom
införa en formelllöntagarmakt, soin inte syftar till några konkreta förbättringar utan
som sitt främsta mål har en demokratisk och
därmed politisk styrning av företagen. Målet
kan också formuleras negativt: det gäller att
bryta den pr·ivata maktkoncentrationen och
motverka den maktökning som en stigande
självfinansiering hos företagen medför.
Ekonomi och politik
I brist på konkreta argument för en demokratisering genom löntagarmakt får resonemanget föras med hjälp av analogier. En av
dessa går ut på att det nu är lika självklart au
införa ”ekonomisk demokrati” som det var
att införa politisk demokrati och allmän rösträtt i början av I900-talet. Och lika litet som
det politiska systemet då urartade kommer
det ekonomiska systemet nu att påverkas av
att löntagarna och inte bara kapitalägarna
får bestämma. Felet med denna analogi är
att de ekonomiska besluten framställs som
varande politiska. Politikerna kan fritt besluta om staten skall eller inte skall vidta
reformåtgärder för att komma tillrätta med
något socialt missförhållande – t ex arbetslösheten. Men ekonomiska beslutsfattare
har inte denna makt. De kan i allmänhet inte
besluta att fortsätta driften i ett företag som
går med förlust i syfte att förhindra arbetslöshet.
Om ekonomiska beslut börjar fattas på politisk väg, kan två saker inträffa. Antingen
sätter den ekonomiska verkligheten snabbt
stopp för alla företagsekonomiskt omotiverade beslut så som skedde med den ”aktiva
näringspolitiken” i Sverige på 60-talet. Eller
också medför politiseringen att politikerna
sätter sig över ekonomin med hjälp av ytterligare regleringar, så att vi får ett administrativt styrt ekonomiskt system. Eftersom ett
sådant inte fungerar rationellt ekonomiskt
utan känslomässigt politiskt måste en sänkning av levnadsstandarden inträffa. Kan
medborgarnas känsla av tacksamhet för den
ekonomiska demokratin uppväga detta?
”Ultra-demokraternas” huvudprincip är
att alla som berörs av ett mänskligt beslut
skall ha rätt till inflytande över det. Det medför att en politisk process i demokratiska
former bör föregå alla beslut utom de rent
personliga. Även om det skulle vara önskvärt att införa ett sådant system är det i praktiken omöjligt att skapa naturligt avgränsade
valkretsar för dem som skall delta i olika
beslut. Det går t ex inte att i förväg ange
vilka som berörs av ett beslut av Volvo att
investera i en ny bilmodell.
Om vi strikt följer den ultra-demokratiska
principen, är alla handlingar som berör and- 343
ra människor förbjudna tills en demokratisk
församling bestående av de berörda personerna fått argumentera och votera om saken. Följderna av en sådan princip blir
oöverskådliga. Alla lagar utom möjligen
grundlagarna blir överflödiga. Domstolarna
får ersättas av politiska församlingar, som
från fall till fall får fastställa påföljderna för
dem som brutit mot demokratiskt fattade
beslut. Alla löneförhandlingar – såväl mellan arbetsmarknadens centrala parter som
mellan arbetstagare och företag – måste
anses vara odemokratiska. Även vanliga
kommersiella förhandlingar om köp och försäljning där flera personer berörs blir naturligtvis odemokratiska.
Det är uppenbart att den politisk-demokratiska metoden att fatta beslut är olämplig
att använda vid största delen av de beslut
som dagligen fattas i ett utvecklat samhälle.
Fullt utbyggd ekonomisk demokrati är därför knappast önskvärd av någon – hur tilltalande den grundläggande principen än kan
förefalla. Vi har en mycket bättre metod att
bygga olika beslut på; nämligen individernas
frihet att ingå avtal med varandra på en
marknad. Kontraktsrätt och marknadshushållning kan betraktas som väl så demokratisk som m~oritetsbeslut och politisk hushållning i den meningen att det är medborgarna själva som får bestämma.
Demokrati genom löntagarmakt
Ett slag i somras trodde man nästan att
diskussionen om löntagarfonder skulle
upphöra och inte komma att påverka nästa
års valrörelse, hur otroligt detta än kunde
synas. Det var då LOs och SAPs
gemensamma arbetsgrupps rapport om
löntagarfonder underkänts av LOs och
partiets ordförande. Men sedan dess har
åtskilligt hänt ochfortsätter att hända. LOs
ordförande har rent av antytt att tillståndet i
detjugoslaviska arbetslivet skulle sättas som
ett idealför det svenska. Pol mag Danne
Nordtings artikel behandlar principerna i
olika ekonomiska system och hans kritik av
den sk ekonomiska demokratin ärförödande.
Den går visst att genomfora, men till vilket
prisför medborgarna? I varjefall är det
klart, att det inte blir de somfår bestämma.
Enligt arbetarrörelsens sätt att se på sin egen
historiska mission kämpade rörelsen först
för politisk demokrati och därefter för sociala reformer. Nu står man inför det tredje
steget: utsträckningen av de demokratiska
beslutsformerna till näringslivet. Detta
”tredje steg”, som oftast omtalas under beteckningen ”ekonomisk demokrati”, skulle
sålunda innebära det slutliga förverkligandet av den ”demokratiska socialismen”. Nå-
got fjärde steg i utvecklingen har det inte
talats om.
”Demokratiseringen av arbetslivet”, som
är ett mera vagt och kanske mera vidsträckt
begrepp än den ekonomiska demokratin, inleddes på allvar under början av 70-talet. På
LO-kongressen 1971 drogs riktlinjerna upp
för den omfattande arbetsrättsliga lagstiftningen senare under 70-talet där medbestämmandelagen (MBL) intar den främsta
platsen. Samtidigt fick LO-ekonomen Rudolf Meidner i uppdrag att utreda frågan
om löntagarfonder.
År 1971 var det väl ingen som anade vilken sprängkraft löntagarfondsfrågan skulle
få för arbetarrörelsens ideutveckling och
sammanhållning. Tillsättandet av utredningen uppmärksammades överhuvudtaget inte
särskilt mycket. Men slutresultatet skulle bli
en socialiseringsdebatt som socialdemokraterna inte kunde kontrollera. Det senaste resultatet av denna debatt är – i juli 1978 –
partistyrelsens underkännande av LOs och
SAPs gemensamma arbetsgrupps rapport
om löntagarfonderna. I mycket har partistyrelsens beslut dikterats av valtaktiska skäl
– Olof Palme måste t ex vinna 1979 års val
för att säkra sin personliga politiska framtid.
l._
338
Till en del är emellertid rörelsen sakligt
splittrad vad gäller formerna för den ekonomiska demokratin.
är det gäller makten i företagen har socialdemokraterna accepterat den skråsocialistiska linjen (eller gillesocialism som socialdemokraterna själva kallar det system som ger
fackföreningarna makten över besluten i nä-
ringslivet). Den traditionella funktionssocialistiska linjen övergavs delvis vid 1975 års
partikongress och programrevision. Fackets
ställning skulle stärkas – det var detsamma
som utökad demokrati.
Möjligheten att uppnå ett mer eller mindre långtgående medbestämmande har LO
emellertid alltid haft. ågon särskild medbestämmandelag hade inte behövts för att LO
skulle ha kunnat åstadkomma ett avtal som
väsentligt hade inskränkt arbetsgivarnas rätt
att ”leda och fördela” arbetet. Men medlemmarna var inte tillräckligt intresserade. De
ville inte byta bort en del av löneökningarna
och eventuellt också strejka för att deras organisationer skulle få medbestämmande på
arbetsplatserna. Därför drev LO på de socialdemokratiska politikerna för att kunna få
ökad makt lagstiftningsvägen.
Ekonomisk demokrati
När det gäller makten över företagen och
hela näringslivet är meningarna emellertid
delade. Det finns en liten falang (Nils Elvander, Assar Lindbeck m fl) inom socialdemokratin som menar att ekonomisk demokrati
innebär att makten över näringslivet måste
utsträckas till hela folket och inte begränsas
till det arbetande folket. l varje fall, menar
vissa, är frågan om huruvida makten skall
ges till facket eller folket otillräckligt utredd,
varför frågan åtminstone borde skjutas upp
i väntan på närmare utredning.
Den klassiska motsättningen mellan statssocialister och skråsocialister kan dock knappast utgöra något tungt vägande skäl till socialdemokraternas tvekan att ta ”det tredje steget”. Varje känd form av statssocialism är i
sina konkreta detaljer så motbjudande att ett
förordande av denna väg för att uppnå den
hägrande ekonomiska demokratin är dömt
att misslyckas. Vitsen med fondsocialismen
är ju just att man därmed tror sig kunna
undvika statssocialismens oacceptabla konsekvenser.
l debatten om det tredje stegets socialism
har socialdemokraterna och LO betraktat införandet av demokratiska beslutsformer i
näringslivet som någonting självklart som
inte närmare behöver motiveras. Tydligen
har man utgått ifrån att alla uppfattar nuvarande system som så olidligt och felaktigt, att
man inte behöver diskutera målen för den
ekonomiska demokratin. Debatten har därför mest handlat om olika tekniska konstruktioner av fondsystem och om vilka mindre
tilltalande följder fonderna kan tänkas få för
samhällslivet.
De bristfälligt underbyggda bevisen för att
”ekonomisk demokrati” är någonting önskvärt för de breda medborgargrupperna har
lett till att arbetarrörelsen anklagats för att
bara sträva efter ökad makt åt sina egna
funktionärer. Det synes finnas visst fog för
denna kritik, när man närmare granskar de
sakliga skäl för löntagarmakt som har anförts. l de annonser, där partistyrelsen söker
förklara sin inställning till vinstdelningsprincipen, betonas att ekonomisk demokrati
skall trygga jobben. Detta motiv har snart
sagt anförts för samtliga krav från det socialdemokratiska partiet under 1900-talet.
Sysselsättningsmotivet har också framförts av LO i den stora kampanj för närmare
3 miljoner som bedrevs hösten 1977. Till
detta motiv lades också ett annat, mera speciellt: det gällde att komma tillrätta med de
svenska företagens märkesdifferentiering –
dvs det faktum att t ex vissa köksmaskiner av
samma fabrikat säljs under olika märkesnamn.
För vanliga människor skulle därför bara
två konkreta förbättringar bli följden av införandet av demokrati genom löntagarmakt: ingen risk för företagsnedläggningar
på orter där det är svårt att få annatjobb och
ingen risk att en produkt, som säljs under ett
visst märkesnamn, är något billigare när den
säljs under ett annat namn. Att lönerna skulle bli högre hävdas inte och inte heller att
varorna skulle bli bättre eller billigare eller
att den offentliga servicen skulle förbättras
eller bli mer omfattande.
Maktpolitik
Det avgörande skälet är alltså uppenbarligen
maktpolitiskt. Demokratiska former måste
prägla alla mera betydelsefulla beslut i samhället – inte för att någon skall få det bättre
utan därför att ett sådant tillstånd har en
högre moralisk kvalitet. Med moraliska vär~
deringar som grund för sina strävanden riskerar arbetarrörelsen att komma i en mera
339
oförsonlig konflikt gentemot sina opponenter än någonsin tidigare. l ekonomiska
frågor är det alltid möjligt att kompromissa.
Etiska principer är baserade på tro och därmed inte kompromissbara.
För en del socialdemokrater med mera
utopisk läggning är kanske inte demokratins
princip i det ekonomiska livet egentligen det
viktigaste utan i stället att de anställda i företagen verkligen själva får vara med och bestämma. Detta självbestämmande anses bra i
sig, men ibland åberopas också att företagen
därmed skulle kunna bli effektivare. Hittills
har dock de anställdas inflytande betraktats
med skepsis av arbetarrörelsens tongivande
ideologer. De nya arbetsrättsliga lagarna
med MBL som typexempel ger ju den nya
bestämmanderätten enbart åt facket – inte
åt enskilda anställda. Samtliga förslag till
löntagarfonder präglas också av samma förhållande: det är facket och av facket valda
organ som skall utöva den nya makten. Detta skall dessutom ske i samverkan med hela
fackföreningsrörelsen, vilket är avsett som
ett hinder för rent löntagarstyrda företag.
LO-SAPs arbetsgrupp för löntagarfonder ansåg att deras system skulle kunna
införas inom marknadshushållningens ram.
Andra mer radikala socialdemokrater anser
att fondsocialismen är till för att ”knäcka
·marknadsekonomin”. Är då demokrati genom löntagarmakt möjlig inom nuvarande
ekonomiska system eller måste ett nytt system införas? Och om detta inte leder till
diktatur och ofrihet, som förvisso kan sägas
vara en sannolik utveckling, är det då önskvärt att införa ett system med ”ultrademokrati” i Sverige?
340
Om vi tänker oss att fackföreningsrörelsen och/eller representanter för det allmänna blir majoritetsägare i de större företagen, kan i så fall den ”ekonomiska demokratins” mål uppnås? Vi behöver inte förutsätta att det är s k löntagarfonder som äger
företagen – än mindre att detta ägande tillkommit genom vinstdelning. Hur kommer
nu de nya ägarna att sköta företagen inom
ramen för nuvarande ekonomiska system?
”Löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein” har förre statsministern Tage Erlander anfört som ett tungt skäl för fonderna.
Men om nu den internationella konkurrensen fordrar utlandsetablering, måste inte
detta bli följden också med nya ägare? Om
utlandsetableringar ändå skulle betraktas
som något i grunden ont, kan dessa förbjudas av regeringen. Men detta gjorde inte
socialdemokraterna när de hade makten.
LO mot bolagsstyrelserna
I sin kampanj mot den ”privata maktkoncentrationen” hösten 1977 menade LO att nedläggningen av företag på många orter berodde på de odemokratiskt tillsatta personerna i företagens styrelser. Dessa personer
hade tillsatts av endast en, två eller tre personer på bolagsstämman, och denna maktkoncentration föreföll enligt LO leda till att företag lades ned utan ,att det var nödvändigt.
Ägarna var i LOs beskrivning mest intresserade av maktutövning som speciellt gick ut
på att trakassera de anställda. LOs skildring
av dagens förhållanden byggde på att nä-
ringslivet var kapitalägarstyrt. Ägarnas makt
är i det närmaste total och de kan fatta helt
godtyckliga beslut. Missförhållandena i nä-
ringslivet beror då på ägarnas moraliska kvalitet, vilket är ett resultat av det odemokratiska sätt som de tillsatts på. Vad är då naturligare än att tillsätta nya ägare som fattar för
de anställda mer angenäma beslut?
LOs synsätt i kampanjen 1977 är ganska
ovanligt, eftersom man där villlasta ansvaret
för missförhållandena på ett antal namngivna personer. Det är dessas personliga
egenskaper som är förkastliga – inte att de
är besjälade av profitbegär och därmed offer för ett oacceptabelt ekonomiskt system.
Nuvarande system kan därför behållas om
bara personerna byts ut. Kapitalägarna har
ju den ekonomiska makten …
Inte ens kommunister och marxister är
beredda att ställa upp på denna befängda
tanke. De ser det kapitalistiska systemet som
roten till det onda – inte personuppsättningen av kapitalister. Inte heller den nationalekonomiska vetenskapen ser ekonomin
som kapitalägarstyrd. Eftersom det förekommer så få monopol (och de som finns
sägs inte skada konsumenterna) måste ekonomin i huvudsak anses vara konsumentstyrd. Konsumenternas makt att köpa eller
inte köpa begränsar kapitalägarnas makt i så
stor utsträckning, att de ibland måste lägga
ner hela eller delar av företag och ta stora
förluster för att undvika ännu större förluster. Om man däremot tror att kapitalägarna
är nästintill allsmäktiga, måste varje nedläggning framstå som onödig och bara ägnad att ställa till förtret för de anställda. LO
har gjort ~n hel propagandafilm om detta
med nedläggningen av Svartvikens massafabrik som exempel.
Nya kapitalägare kan inte fatta principiellt
annorlunda beslut så länge vi behåller marknadsekonomin. Någon gång har det påståtts
att det skulle gå lättare att genomföra en
nödvändig strukturomvandling i näringslivet, om det var löntagarnas representanter
som ”höll i yxan”. Motsatsen förefaller dock
mera sannolik. Löntagarnas representanter
kan väl rimligtvis förmodas vara intresserade av att bli omvalda, vilket torde medföra
att de i det längsta uppskjuter impopulära
åtgärder. Nedläggningar i ordnade former
innan konkursen är ett faktum kommer att
bli svårare att genomföra när löntagarna har
makten.
När väl dessa svårigheter genom direkta
erfarenheter står klara kommer kraven på
ett socialistiskt ekonomiskt system att bli
övermäktiga. ”Den ekonomiska demokratin
förutsätter kapitalismens avskaffande,”
kommer det att heta. Och med socialistisk
planhushållning kommer förvisso all arbetslöshet att kunna avskaffas. Men samtidigt
kommer de ekonomiska konsekvenserna i
övrigt att te sig avskräckande. En administrativt styrd ekonomi är helt enkelt mindre effektiv än marknadsekonomin. Det har all
praktisk erfarenhet både från öststaterna
och från den socialdemokratiska näringspolitikens tid i Sverige visat. Låt oss dock anta
att medborgarna är beredda att acceptera
standardsänkning i form av dyrare och sämre produkter samt högre skatter för att
själva fä rätt att bestämma i sina företag och
över hela ekonomin. Är det i så fall möjligt
att få denna bestämmanderätt i praktiken?
I ett marknadsekonomiskt system skulle
detta faktiskt kunna vara möjligt- naturligt- 341
vis till priset av stora ekonomiska uppoffringar. Om alla löntagare i näringslivet blev
egna företagare skulle de både kunna bestämma över sin egen arbetssituation och
över sitt företags produktionsinriktning, lokalisering och maskinanvändning. Sä små
företag skulle naturligtvis få bilda olika föreningar för att klara mer kapitalkrävande
verksamheter. På samma sätt som man idag
kan bilda bostadsrättsföreningar för att utnytua en fastighet skulle enmansföretagen
fä bilda en förening för att utnytua en större
maskin (t ex för att tillverka papper). Snart
skulle de olika företagarna som hyrde produktionstid vid en pappersmaskin upptäcka
att det vore rationellt att samordna inköpen
av pappersmassa och försäljningen av det
färdiga pappret. Och då måste någon utses
att leda denna samordning. Vi får ett löntagarstyrt företag.
Företag med anställda
Det finns starka ekonomiska incitament för
uppkomsten av företag med anställda. Ett
skäl är naturligtvis att disponeringen av maskiner underlättas. Ett annat skäl är att det
för varje företagare är förenat med kostnader att anlita marknaden t ex att hålla reda
på olika priser. Ett företag med anställda har
också större flexibilitet än ett med strikt reglerade avtal med underleverantörer. Administrationen kan specialiseras, vilket gör ett
företag med ett lämpligt antal anställda effektivare än marknaden. Det är denna bättre effektivitet som gjorde att socialisterna
tidigare ansåg att den bästa effektiviteten
borde uppnås när hela ekonomin fungerade
…___
342
som ett företag. Centraliserad administrativ
styrning var därför en dominerande ide
ända fram till mitten av 60-talet. Mot denna
bakgrund framstår dagens marknadsekonomi som en ganska lyckosam blandform mellan total marknadshushållning utan administrativa system och en total planhushållning
baserad enbart på byråkrati.
Uppkomsten av företag blir samtidigt ett
hinder för de arbetandes inflytande. Det
kan man lätt inse om man tar i beaktande att
lika inflytande för alla individer i en grupp
bygger på att alla kan kommunicera med
varandra. Eftersom kommunikationskanalernas antal växer med kvadraten på antalet
personer, kommer storleken på en självstyrande grupp snabbt att begränsas. Allas tid
skulle ju annars gå åt till att samråda med
andra. Ett företag får därför med nödvändighet en hierarkisk uppbyggnad. Det kan
ingen ”demokratisering” i världen råda bot
på. Ekonomisk demokrati i meningen ett direkt löntagarinflytande över alla beslut i fö-
retagen är alltså inte möjlig ens i teorin –
varken med nuvarande ekonomiska system
eller ännu mindre med ett planekonomiskt
system.
De praktiska erfarenheterna från löntagarstyrda företag i Jugoslavien bekräftar
denna teoretiska slutsats. Det har nu gjorts
en lång rad undersökningar av hur de anställda i jugoslaviska företag anser att makten i företagen är rangordnad. En sammanställning som gjorts 1970 omfattar sju så-
dana studier, vilka alla placerar företagsledningen på första plats. Arbetsråden, som enligt lagen borde ha den största makten, placeras i genomsnitt på fjärde plats och arbetarna själva hamnar på sjunde och sista plats.
Löntagarmakt kan alltså i praktiken inte bli
annat än en formalitet.
De flesta människor önskar inte makt över
något annat än sin egen tillvaro, vilket är lika
möjligt att uppnå vid dagens struktur för
ägandet av företagen som vid andra ägarförhållanden. Den fråga som återstår att besvara är hur önskvärt det kan vara att dessutom
införa en formelllöntagarmakt, soin inte syftar till några konkreta förbättringar utan
som sitt främsta mål har en demokratisk och
därmed politisk styrning av företagen. Målet
kan också formuleras negativt: det gäller att
bryta den pr·ivata maktkoncentrationen och
motverka den maktökning som en stigande
självfinansiering hos företagen medför.
Ekonomi och politik
I brist på konkreta argument för en demokratisering genom löntagarmakt får resonemanget föras med hjälp av analogier. En av
dessa går ut på att det nu är lika självklart au
införa ”ekonomisk demokrati” som det var
att införa politisk demokrati och allmän rösträtt i början av I900-talet. Och lika litet som
det politiska systemet då urartade kommer
det ekonomiska systemet nu att påverkas av
att löntagarna och inte bara kapitalägarna
får bestämma. Felet med denna analogi är
att de ekonomiska besluten framställs som
varande politiska. Politikerna kan fritt besluta om staten skall eller inte skall vidta
reformåtgärder för att komma tillrätta med
något socialt missförhållande – t ex arbetslösheten. Men ekonomiska beslutsfattare
har inte denna makt. De kan i allmänhet inte
besluta att fortsätta driften i ett företag som
går med förlust i syfte att förhindra arbetslöshet.
Om ekonomiska beslut börjar fattas på politisk väg, kan två saker inträffa. Antingen
sätter den ekonomiska verkligheten snabbt
stopp för alla företagsekonomiskt omotiverade beslut så som skedde med den ”aktiva
näringspolitiken” i Sverige på 60-talet. Eller
också medför politiseringen att politikerna
sätter sig över ekonomin med hjälp av ytterligare regleringar, så att vi får ett administrativt styrt ekonomiskt system. Eftersom ett
sådant inte fungerar rationellt ekonomiskt
utan känslomässigt politiskt måste en sänkning av levnadsstandarden inträffa. Kan
medborgarnas känsla av tacksamhet för den
ekonomiska demokratin uppväga detta?
”Ultra-demokraternas” huvudprincip är
att alla som berörs av ett mänskligt beslut
skall ha rätt till inflytande över det. Det medför att en politisk process i demokratiska
former bör föregå alla beslut utom de rent
personliga. Även om det skulle vara önskvärt att införa ett sådant system är det i praktiken omöjligt att skapa naturligt avgränsade
valkretsar för dem som skall delta i olika
beslut. Det går t ex inte att i förväg ange
vilka som berörs av ett beslut av Volvo att
investera i en ny bilmodell.
Om vi strikt följer den ultra-demokratiska
principen, är alla handlingar som berör and- 343
ra människor förbjudna tills en demokratisk
församling bestående av de berörda personerna fått argumentera och votera om saken. Följderna av en sådan princip blir
oöverskådliga. Alla lagar utom möjligen
grundlagarna blir överflödiga. Domstolarna
får ersättas av politiska församlingar, som
från fall till fall får fastställa påföljderna för
dem som brutit mot demokratiskt fattade
beslut. Alla löneförhandlingar – såväl mellan arbetsmarknadens centrala parter som
mellan arbetstagare och företag – måste
anses vara odemokratiska. Även vanliga
kommersiella förhandlingar om köp och försäljning där flera personer berörs blir naturligtvis odemokratiska.
Det är uppenbart att den politisk-demokratiska metoden att fatta beslut är olämplig
att använda vid största delen av de beslut
som dagligen fattas i ett utvecklat samhälle.
Fullt utbyggd ekonomisk demokrati är därför knappast önskvärd av någon – hur tilltalande den grundläggande principen än kan
förefalla. Vi har en mycket bättre metod att
bygga olika beslut på; nämligen individernas
frihet att ingå avtal med varandra på en
marknad. Kontraktsrätt och marknadshushållning kan betraktas som väl så demokratisk som m~oritetsbeslut och politisk hushållning i den meningen att det är medborgarna själva som får bestämma.