Erik Anners; Värdet av regementshistoria
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…_ –
Litteratur
ERIK ANNERS:
Värdet av regementshistoria
En och annan läsare kan ha frågat sig vad ·
det är för glädje med de regementshistoriska verk, som till och från droppar ned på
bokmarknaden. Finns det inte annat och
mera aktuellt att skriva om i en tid av social
och ekonomisk utveckling med alla dess globala och nationella problem?
Den som tänker så vill jag be att fundera
ett ögonblick över försvarsfrågans betydelse
för Sverige under det senaste seklet liksom
över de psykologiska realiteter, som är förbundna med det man brukar kalla en levande försvarsvilja.
Vi har i dag liksom på 20- och 30-talen en
försvarsdebatt, där känslomässiga reaktioner – oviljan mot att ens tänka på möjligheten av ett krig liksom krav på fortsatta
sociala reformer – spelar en stor roll. Inom
det socialdemokratiska partiet och i andra
radikala kretsar finns det starka grupper,
som kräver nedrustning. De mest högröstade påstår att vårt försvar är värdelöst, därför att det är anpassat för en s k hotbild som
inte är och inte kan bli aktuell – det med
konventionella vapen förda storkriget i Europa.
Som Curt Borgenstam påpekar i en artikel i detta häfte av Svensk Tidskrift finns det
andra hotbilder också. En är en totalt överraskande rysk ockupation genom luftlandsättning av en del av vårt land – inte med
mål att erövra hela Sverige utan för att förstärka Sovjetunionens strategiska position
på dess nordvästra flank. Vi kunde se hur
lätt det var att genomföra en sådan operation år 1968 gentemot ett försvarslöst land,
nämligen Tjeckoslovakien. Besättandet av
Prag har åtskilligt att lära oss om vad som
kan hända.
I dag och ännu för åtskillig tid framåt kan
inte Sovjetunionen göra något liknande mot
Gotland eller de svenska genomfartslederna
på Nordkalotten. Vårt flyg och våra lokalförsvarsförband – efterhand också mobiliserade armeförband – skulle slå sönder en
isolerad luftlandsättning. Vill man göra nå-
got i den vägen måste det bli en stor operation för att betvinga hela det svenska försvaret genom bred insats av flyg-, sjö- och armestridskrafter, d vs anfallskrig i stor skala.
Det är något helt annat – och måste ur rysk
synpunkt befaras utlösa det storkrig i väst,
som man numera fruktar snarare än betraktar som en tänkbar väg till framgång.
Ty Sovjetunionen befinner sig i samma
farliga läge som det andra kejsardömets
Tyskland decennierna före det första världskriget. Genom sin imperialistiska politik har
Sovjetunionen lyckats isolera sig i en två-
frontssituation. I väst har man vasallstaterna
-jfr Elsass-Lothringen. I öst har man Kina,
som kommer att försöka upprepa det japanska undret i slutet av 1800-talet – jfr
industrialiseringen och järnvägsbyggena i
Tsarryssland med hjälp av västerländskt kapital före det första världskriget. Ett högteknologiskt Kina med dess nationella aspirationer på de stora kinesiska områden, som
tsarerna på sin tid lade under ryskt välde,
kan bli ett dödligt hot mot Sovjetunionen.
Historiska paralleller är inte användbara
till slutsatser om nuet och framtiden. De är
tankemodeller, som hjälper oss att se en problematik klarare. l det här fallet bidrar parallellen till att klargöra det dystra faktum
att världen under åtminstone det närmaste
decenniet kommer att leva under ett ökande
permanent krigshot. Sovjetunionen, där
snart en ny ledare, ingen vet vilken, kommer
att taga makten, kan frestas försöka bryta sig
ut ur inringningen. En riktning i vilket detta
kan ske är i nordväst, d v s just emot eller
över Sverige.
Försvagar vi vårt försvar så att överaskande kupper blir lätta och militärt riskfria,
kan frestelsen att försöka förbättra positionerna i norr bli en desperat rysk ledning
övermäktig. Det svenska försvarets uppgift
är att få denna ledning att tänka två gånger
innan den handlar.
För den skull behövs både ett efter våra
förhållanden effektivt försvar och en levande försvarsvilja. Och det är här regementshistorien har sitt speciella och ingalunda obetydliga värde. Jag tänker nu inte på
nationalistisk inspiration från Gustaf II
Adolf vid Breitenfeld eller Karl XII vid Klissow-vad som då hände är numera fackhistorikernas uppgift – utan på något mycket
aktuellare, vardagligare, och mer begripligt.
Vårt försvar är och skall förhoppningsvis
förbli byggt på allmän värnplikt. Det betyder
att större delen av vår manliga ungdom – så
småningom kanske en växande andel av den
kvinnliga – får ta sina första hårda törnar i
livet under värnplikten. De får – utan eller
med ringa erfarenhet av arbetslivet – gå in i
en stor samhällsorganisation, inordna sig i
den och lära sig följa det militära arbetslivets
regler. Konfrontationen kan upplevas som
hård. För de flesta är den säkert nyttig. Vad
mera är, den upplevs sannolikt i de allra
flesta fall som något positivt och minnesvärt.
Till detta minnesvärda hör det egna regementet. Det var i dess miljö man fick möta
ibland argsint och dumt, men oftast hyggligt
och klokt befål, fick lära sig arbeta och slita
ont tillsammans med kamrater, fick uppleva
att den egna lilla personligheten måste underordnas gemenskapens och solidaritetens
krav. För många, förmodligen de flesta
vuxna män framstår värnplikten inte som en
plåga och förargelseklippa utan som en av
de ungdomens tider, som man gärna med
nöje minns. Kanske gäller detta särskilt generationerna från beredskapsåren. Men så
mycket har nog inte människorna förändrats att inte tidlösa faktorer som kamratskap
och gemensamma mödor fortfarande spelar
en stor roll för de ungas bedömning av värnpliktstiden.
För många av dem och naturligtvis än mer
för de militära yrkesmännen blir därför en
regementshistoria – om den läggs upp på
rätt sätt – både nöjsam och intressant att läsa.
345
Det senaste tillskottet i genren – ”Västernorrlands regemente och dess föregångare”
är också upplagt på rätt sätt. Det är inte en
krönika utan en samling välplanerade och
väldisponerade uppsatser, som tillsammans
ger ett panorama över detta typiska Norrlandsregementes histara och aktuella förhållanden. Norrländsk vinter och skog har nu
en gång frambragt ett särskilt släkte och en
speciell arbetsmiljö. Västernorrlands regementes historia illustrerar detta bättre än
mycket annat som skrivits på temat.
I samlingen av goda författarprestationer
är det två, som främst faller i ögonen. Förste
arkivarien vid Krigsarkivet Evabritta Wallberg har skrivit en fackhistorisk översikt:
”Industriådalen och regementet före andra
världskriget – svårigheter att övervinna.”
Hon har på delvis nytt material skildrat relationerna mellan regementet och den så
starkt av skogsindustrins förhållanden präglade befolkningen i Ådalen. Välbekanta konflikter: Richard Sandlers första erfarenheter
som socialistisk martyr, Sandökravallerna,
storstrejken 1909 och Ådalshändelserna
1931 sätts in i ett brett idehistoriskt och lokalhistoriskt perspektiv. Man uppmärksammar särskilt officerarnas strävanden att kontinuerligt utveckla ett modus vivendi i förhållande till ett rekryteringsunderlag, där
starka socialistiska strömningar gjorde sig
gällande. Uppenbarligen var de militära cheferna beredda att gå mycket långt för att
bevara sitt regementes inre sammanhållning
och krigsduglighet. De tycks på det hela taget ha varit både kloka och humana människor som kände sitt folk. Deras och så många
andra officerares balanserade attityder under dessa svåra decennier spelade förmodligen en viktig roll för socialdemokratins omvändning från antimilitarism till nationell
försvarsvilja under 1930-talet.
Den andra prestationen är överste Anders
Kjellgrens översikt över regementets utveckling åren 1945-1974. Han skriver utmärkt,
346
med både precision och stillsam humor. Det
är bra gjort att på ett 70-tal sidor få med så
mycket intressant och relevant om utvecklingen på snart sagt alla möjliga områden
inom ett nutida infanteriregementes värld.
Läsaren slås kanske särskilt av hur starkt ett
sådant regemente numera präglas av tekniskt högt kvalificerade vapen. Det är andra
tider nu än under beredskapsvintern 1940,
då en regementsorder föreskrev att den kulsprutepistolskytt som var tilldelad varje gevärspluton absolut inte fick användas som
rapportkarl ”enär kulsprutepistolen i så fall
icke med säkerhet är hos plutonchefen, när
den kan behövas”.
Kjellgren har överhuvudtaget många mycket belysande data att komma med i sin uppenbara strävan att hävda nödvändigheten
av en för utbildningens effektivitet tillräcklig
befalskader. Han upplysningar att år 1969
motsvarade enbart personalen vid Försvarets materielverk den sammanlagda anställda personalen – militära och civila – vid 11
infanteriregementen, ger läsaren anledning
till svårmodiga reflexioner över den på alla
samhälleliga verksamhetsområden utvecklade byråkratiseringen. Det är ju ändå inte
förvaltningspersonalen som slåss, lika litet
som, för att nämna en parallell, universitetsadministratörerna som forskar och undervisar.
Västernorrlands regementes historiekommitte, som genomfört och utgivit verket, har
hedrat sitt regemente. Den har också givit
ett gott bidrag till den samhörighetskänsla
med det egna regementet, som är en viktig
förutsättning för den levande försvarsvilja,
som dessbättre ännu finns i Sverige.
Litteratur
ERIK ANNERS:
Värdet av regementshistoria
En och annan läsare kan ha frågat sig vad ·
det är för glädje med de regementshistoriska verk, som till och från droppar ned på
bokmarknaden. Finns det inte annat och
mera aktuellt att skriva om i en tid av social
och ekonomisk utveckling med alla dess globala och nationella problem?
Den som tänker så vill jag be att fundera
ett ögonblick över försvarsfrågans betydelse
för Sverige under det senaste seklet liksom
över de psykologiska realiteter, som är förbundna med det man brukar kalla en levande försvarsvilja.
Vi har i dag liksom på 20- och 30-talen en
försvarsdebatt, där känslomässiga reaktioner – oviljan mot att ens tänka på möjligheten av ett krig liksom krav på fortsatta
sociala reformer – spelar en stor roll. Inom
det socialdemokratiska partiet och i andra
radikala kretsar finns det starka grupper,
som kräver nedrustning. De mest högröstade påstår att vårt försvar är värdelöst, därför att det är anpassat för en s k hotbild som
inte är och inte kan bli aktuell – det med
konventionella vapen förda storkriget i Europa.
Som Curt Borgenstam påpekar i en artikel i detta häfte av Svensk Tidskrift finns det
andra hotbilder också. En är en totalt överraskande rysk ockupation genom luftlandsättning av en del av vårt land – inte med
mål att erövra hela Sverige utan för att förstärka Sovjetunionens strategiska position
på dess nordvästra flank. Vi kunde se hur
lätt det var att genomföra en sådan operation år 1968 gentemot ett försvarslöst land,
nämligen Tjeckoslovakien. Besättandet av
Prag har åtskilligt att lära oss om vad som
kan hända.
I dag och ännu för åtskillig tid framåt kan
inte Sovjetunionen göra något liknande mot
Gotland eller de svenska genomfartslederna
på Nordkalotten. Vårt flyg och våra lokalförsvarsförband – efterhand också mobiliserade armeförband – skulle slå sönder en
isolerad luftlandsättning. Vill man göra nå-
got i den vägen måste det bli en stor operation för att betvinga hela det svenska försvaret genom bred insats av flyg-, sjö- och armestridskrafter, d vs anfallskrig i stor skala.
Det är något helt annat – och måste ur rysk
synpunkt befaras utlösa det storkrig i väst,
som man numera fruktar snarare än betraktar som en tänkbar väg till framgång.
Ty Sovjetunionen befinner sig i samma
farliga läge som det andra kejsardömets
Tyskland decennierna före det första världskriget. Genom sin imperialistiska politik har
Sovjetunionen lyckats isolera sig i en två-
frontssituation. I väst har man vasallstaterna
-jfr Elsass-Lothringen. I öst har man Kina,
som kommer att försöka upprepa det japanska undret i slutet av 1800-talet – jfr
industrialiseringen och järnvägsbyggena i
Tsarryssland med hjälp av västerländskt kapital före det första världskriget. Ett högteknologiskt Kina med dess nationella aspirationer på de stora kinesiska områden, som
tsarerna på sin tid lade under ryskt välde,
kan bli ett dödligt hot mot Sovjetunionen.
Historiska paralleller är inte användbara
till slutsatser om nuet och framtiden. De är
tankemodeller, som hjälper oss att se en problematik klarare. l det här fallet bidrar parallellen till att klargöra det dystra faktum
att världen under åtminstone det närmaste
decenniet kommer att leva under ett ökande
permanent krigshot. Sovjetunionen, där
snart en ny ledare, ingen vet vilken, kommer
att taga makten, kan frestas försöka bryta sig
ut ur inringningen. En riktning i vilket detta
kan ske är i nordväst, d v s just emot eller
över Sverige.
Försvagar vi vårt försvar så att överaskande kupper blir lätta och militärt riskfria,
kan frestelsen att försöka förbättra positionerna i norr bli en desperat rysk ledning
övermäktig. Det svenska försvarets uppgift
är att få denna ledning att tänka två gånger
innan den handlar.
För den skull behövs både ett efter våra
förhållanden effektivt försvar och en levande försvarsvilja. Och det är här regementshistorien har sitt speciella och ingalunda obetydliga värde. Jag tänker nu inte på
nationalistisk inspiration från Gustaf II
Adolf vid Breitenfeld eller Karl XII vid Klissow-vad som då hände är numera fackhistorikernas uppgift – utan på något mycket
aktuellare, vardagligare, och mer begripligt.
Vårt försvar är och skall förhoppningsvis
förbli byggt på allmän värnplikt. Det betyder
att större delen av vår manliga ungdom – så
småningom kanske en växande andel av den
kvinnliga – får ta sina första hårda törnar i
livet under värnplikten. De får – utan eller
med ringa erfarenhet av arbetslivet – gå in i
en stor samhällsorganisation, inordna sig i
den och lära sig följa det militära arbetslivets
regler. Konfrontationen kan upplevas som
hård. För de flesta är den säkert nyttig. Vad
mera är, den upplevs sannolikt i de allra
flesta fall som något positivt och minnesvärt.
Till detta minnesvärda hör det egna regementet. Det var i dess miljö man fick möta
ibland argsint och dumt, men oftast hyggligt
och klokt befål, fick lära sig arbeta och slita
ont tillsammans med kamrater, fick uppleva
att den egna lilla personligheten måste underordnas gemenskapens och solidaritetens
krav. För många, förmodligen de flesta
vuxna män framstår värnplikten inte som en
plåga och förargelseklippa utan som en av
de ungdomens tider, som man gärna med
nöje minns. Kanske gäller detta särskilt generationerna från beredskapsåren. Men så
mycket har nog inte människorna förändrats att inte tidlösa faktorer som kamratskap
och gemensamma mödor fortfarande spelar
en stor roll för de ungas bedömning av värnpliktstiden.
För många av dem och naturligtvis än mer
för de militära yrkesmännen blir därför en
regementshistoria – om den läggs upp på
rätt sätt – både nöjsam och intressant att läsa.
345
Det senaste tillskottet i genren – ”Västernorrlands regemente och dess föregångare”
är också upplagt på rätt sätt. Det är inte en
krönika utan en samling välplanerade och
väldisponerade uppsatser, som tillsammans
ger ett panorama över detta typiska Norrlandsregementes histara och aktuella förhållanden. Norrländsk vinter och skog har nu
en gång frambragt ett särskilt släkte och en
speciell arbetsmiljö. Västernorrlands regementes historia illustrerar detta bättre än
mycket annat som skrivits på temat.
I samlingen av goda författarprestationer
är det två, som främst faller i ögonen. Förste
arkivarien vid Krigsarkivet Evabritta Wallberg har skrivit en fackhistorisk översikt:
”Industriådalen och regementet före andra
världskriget – svårigheter att övervinna.”
Hon har på delvis nytt material skildrat relationerna mellan regementet och den så
starkt av skogsindustrins förhållanden präglade befolkningen i Ådalen. Välbekanta konflikter: Richard Sandlers första erfarenheter
som socialistisk martyr, Sandökravallerna,
storstrejken 1909 och Ådalshändelserna
1931 sätts in i ett brett idehistoriskt och lokalhistoriskt perspektiv. Man uppmärksammar särskilt officerarnas strävanden att kontinuerligt utveckla ett modus vivendi i förhållande till ett rekryteringsunderlag, där
starka socialistiska strömningar gjorde sig
gällande. Uppenbarligen var de militära cheferna beredda att gå mycket långt för att
bevara sitt regementes inre sammanhållning
och krigsduglighet. De tycks på det hela taget ha varit både kloka och humana människor som kände sitt folk. Deras och så många
andra officerares balanserade attityder under dessa svåra decennier spelade förmodligen en viktig roll för socialdemokratins omvändning från antimilitarism till nationell
försvarsvilja under 1930-talet.
Den andra prestationen är överste Anders
Kjellgrens översikt över regementets utveckling åren 1945-1974. Han skriver utmärkt,
346
med både precision och stillsam humor. Det
är bra gjort att på ett 70-tal sidor få med så
mycket intressant och relevant om utvecklingen på snart sagt alla möjliga områden
inom ett nutida infanteriregementes värld.
Läsaren slås kanske särskilt av hur starkt ett
sådant regemente numera präglas av tekniskt högt kvalificerade vapen. Det är andra
tider nu än under beredskapsvintern 1940,
då en regementsorder föreskrev att den kulsprutepistolskytt som var tilldelad varje gevärspluton absolut inte fick användas som
rapportkarl ”enär kulsprutepistolen i så fall
icke med säkerhet är hos plutonchefen, när
den kan behövas”.
Kjellgren har överhuvudtaget många mycket belysande data att komma med i sin uppenbara strävan att hävda nödvändigheten
av en för utbildningens effektivitet tillräcklig
befalskader. Han upplysningar att år 1969
motsvarade enbart personalen vid Försvarets materielverk den sammanlagda anställda personalen – militära och civila – vid 11
infanteriregementen, ger läsaren anledning
till svårmodiga reflexioner över den på alla
samhälleliga verksamhetsområden utvecklade byråkratiseringen. Det är ju ändå inte
förvaltningspersonalen som slåss, lika litet
som, för att nämna en parallell, universitetsadministratörerna som forskar och undervisar.
Västernorrlands regementes historiekommitte, som genomfört och utgivit verket, har
hedrat sitt regemente. Den har också givit
ett gott bidrag till den samhörighetskänsla
med det egna regementet, som är en viktig
förutsättning för den levande försvarsvilja,
som dessbättre ännu finns i Sverige.