Arne S Lundberg; Kris i oljeförsörjningen
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARNE S LUNDBERG:
Kris i oljeförsörjningen
Samma dag i juni som bensinpriserna höjdes
i Sverige och en ransonering av både bensin
och eldningsoljor diskuterades på alla håll,
förekom en tidningsrubrik ”Sverige kan
översvämmas av olja”. Vad skall man tro och
hur kan man veta? Deflesta uttalanden,
optimistiska eller pessimistiska, verkar vara
partsinlagor. Svensk Tidskrift har vänt sig
till en av vårt lands verkliga och
självständiga kännare på området, envoyen
Arne S Lundberg. Han klargör i denna
artikel den internationella oljesituationens
utomordentliga allvar.
Vad skall allmänheten tro? Ena dagen
oroande uppgifter i massmedia om oljebrist,
andra dagen tröstande artiklar om de väldiga möjligheterna att finna mer olja i världen och stora siffror för de sannolika reserverna i oprospekterade områden.
T o m i de mest oroande globala prognoserna finns på vissa punkter antaganden,
som är för optimistiska. Statistiker, som gör
dessa prognoser, nöjer sig nämligen i allmänhet med uppskattningar av de tekniska
produktionsmöjligheterna på olika håll under perioden 1985-1995. De gör sedan en
allmän reservation för att kanske förmåga
och vilja att nå dessa produktionsmål på olika håll kan saknas. Men de vågar inte säga
ut, att det sannolika är att de politiska hämningarna kommer att bli mycket allvarliga.
Just nu börjar prognosmakarna ompröva
antagandena för utvecklingen i U-länderna i
två avseenden: Dels kan den ekonomiska utvecklingstakten i en rad länder vara underskattad, dels synes i inledande industrialiseringsskeden energiförbrukningen växa
snabbare än bruttonationalprodukten och
inte väsentligt långsammare, som man i genomsnitt antagit i senare prognoser. Spareffekterna i industriländerna kan vara för optimistiskt beräknade. I varje fall gäller för
perioden 1974-1978, att besparingarna
bortsett från lågkonjunktureffekten ligger
under en procent per år. l fjol ökade värJ.
den oljeförbrukningen med 3-3,5 %. Deni
särklass viktigaste parameter, som påverkar
efterfrågan, är den ekonomiska tillväxten,
och ingalunda hittills registrerade spareffekter. Världen kan komma att pendla mellan två otrevliga alternativ: Energibrist eller
starkt hämmad ekonomisk utveckling med
de sociala och politiska konsekvenser detta
medför.
Oktober l972 – september l973 steg världens oljekonsumtion med 8 milj fat per dag
(ca 400 milj ton per år) att jämföra med
Saudiarabiens produktionstak på 8,5 milj fat
som i sommar tillfälligt höjts. Under den
internationella högkonjunktur, som orsakade denna våldsamma ökning av oljeefterfrågan, rusade Saudiarabiens oljeproduktion upp med 5 milj fat per dag. Detta var
lätt att åstadkomma. Trycket i de oljebärande lagren uppgick på sina håll ursprungligen till över 200 atmosfärer. Oljan
sprutade upp. Den stora produktionsökningen medförde trycksänkningar, i vissa
fall ned till eller under de gränser, då risk
föreligger att oljekällorna blir delvis förstörda. Effekten av trycksänkningen kan bli,
att mängden långsiktigt utvinningsbar olja i
en formation minskar. Denna rovdrift skulle, oberoende av motiven för oljeembargot,
ha lett till att den saudiarabiska regeringen
ingripit med restriktioner mot Aramco, det
konsortium av multinationella oljebolag,
som då hade koncession på oljeproduktionen och numera har ett managementuppdrag.
Varje oljeförande struktur, varav det
finns många i varje oljeland, företer sedan
produktionen börjat vanligen följande produktionsprofiL Först två, tre år innan toppproduktion uppnås, sedan ett par, tre år av
oförändrad produktion och slutligen successiv minskning av produktionen. I jättestrukturer kan högproduktionsperioden vara
längre. Shahen kände väl till att de iranska
271
oljefältens livslängd var kort. Han ville därför satsa på kärnkraftutbyggnad i stor skala.
Khomeiny-regimens deklarerade politik
att långsiktigt minska produktionen i Iran
till något mer än hälften av produktionen
före krisen beror ingalunda endast på att
man vill ha en långsammare industrialisering och mindre rustningsutgifter. I Iran
pågick någonting, som kan karakteriseras
som rovdrift. Landet är stort sett
färdigprospekterat och utsikterna för ytterligare fynd små. Om shahens produktionsnivå hade uppehållits, skulle landet i mitten
av 80-talet ha nått den punkt, där kvarvarande oljereserv var 15 årsproduktioner. Det är
den punkt, där det i många oljeländer är
tekniskt omöjligt att undgå fortlöpande produktionsminskning.
Exemplet Saudiarabien
I Saudiarabien ser det idag ut så här. Hamnstaden Jeddah har från l975 till nu vuxit
från 300 000-400 000 invånare till l ,2 miljoner. Huvudstaden Riad är också en enda
stor byggnadsplats. Man bygger vägar och
gator för den enormt ansvällda biltrafiken,
administrationsbyggnader, hotell, bostäder,
sjukhus, skolor. Man söker också bygga upp
framtidsindustri, men det går inte så fort,
därför att landets naturliga förutsättningar
är, med undantag för oljetillgångarna,
svaga. Man har väldiga kapital placerade utomlands, i huvudsak på bankräkningar till
låg ränta och med den ofrånkomliga urholkningen av pengarnas värde genom inflation.
Man har importerat inemot l ,5 miljon utlänningar till ett land, vars infödda befolkning
ligger under 5 miljoner. Varken det höga
272
investeringstempot, de ökande utiandsplaceringarna av kapital eller den snabba förbrukningen av oljereserverna är ett nationellt intresse. Ledande saudier har upprepade gånger sagt, att landet offrar sig för att
undvika att världen får en oljekris med åtföljande prishöjningar på energi och internationella ekonomiska svårigheter. De har rätt.
Vilket land uppoffrar i längden sina nationella intressen för all rädda världen?
Tyvärr finns det fler allvarliga inslag i bilden. l de kvalificerade prognoserna för världens energibalans har ofta beräknats, hur
mycket Saudiarabien, som har en fjärdedel
av världens kända oljereserver, skulle behö-
va producera 1985 och 1990 för att efterfrå-
gan på olja skall kunna tillfredställas. edan
ges siffror ur några prognoser för den ur
västvärldens synpunkt erforderliga produktionen vid olika tidpunkter:
CIA 1988 19-23 milj fat per dag
Exxon 1990 17,1
Texaco 1990 18
Aramco 1985 14
WAES 1990 20
det sannolikt, au regeringen skjuter till medel för dessa investeringar i syfte att höja
produktionen högt över vad som ligger i det
nationella intresset?
Med hänsyn till att meningarna inom landet går alltmer isär ifråga om vad som kan
vara en acceptabel produktionsnivå är min
personliga bedömning pessimistisk på den
punkten.
Saudiarabien har idag en uthållig produktionskapacitet på omkring lO miljoner fat
per dag. Landet förmår icke längre genom
hot om produktionsökning avhålla ”hökarna” bland OPEC-länderna från att genomdriva prishöjningar.
Hur verkligheten ser ut
Utrymmet medger icke en genomgång land
för land av såväl OPEC-länder som oljeländer utanför OPEC. Följande omdömen
är emellertid baserade på några års uppföljning av tillgängliga uppgifter beträffande
produktionslägeL Låt mig då först slå fast,
au balansen mellan tillgång och efterfrågan
på olja under 80-talet har föga att göra med
oljereservernas totala storlek, ännu mindre
Det officiella långsiktiga mål som med frågan om nya fynd av olja eller med
Saudiarabiens regering tidigare angivit, var
16 miljoner fat per dag. I fjol sänktes denna
övre gräns till 12. Men dit är vägen lång. Det
kräver väldiga investeringar för produktionsborrning, vatteninjektion i formationerna, gasfrånskiljning och avsaltning av oljan. Av tekniska skäl blir produktionen allt
dyrare. Alltjämt gäller, att medel för dessa
investeringar skall genereras inom Aramco.
Aramco uppger att detta icke är möjligt. Är
tänkbara reserver inom hittills oprospekterade områden. Nu gjorda fynd kommer icke
upp i kapacitet förrän under andra hälften
av 80-talet och i många fall icke förrän på 90-
talet. Låt mig i första hand begränsa mig till
kapacitetsfrågan under den tämligen väl
överblickbara perioden till 1985.
Likaväl som bostadsmarknaden i en stad
inte fungerar, om antalet bostäder är lika
med antalet bostadssökande, så fungerar
ingen internationell råvarumarknad störningsfritt, om exakt global balans råder.
Marknaden kan icke liknas vid kommunicerande kärl. Kvaliteter, transportrelationer,
kommersiella relationer och tekniska omständigheter gör att vid total balans måste
brist uppstå punktvis. Just nu befinner vi oss
i ett läge, där konsumtionen med en eller
annan procent överstiger produktionen. Vi
har sålunda lärt oss, att det inte finns överkapacitet, som klarar en störning av Iran-typ.
Det är Saudiarabien, Dubai och Kuwait som
har vissa marginaler, som de icke idag vill
utnyttja.
Vad händer på efterfrågesidan? I flera år
har kapacitetsinvesteringar i industriländernas näringsliv legat på mycket låg nivå.
Men världsekonomien växer, och det kan
uppstå en situation, då kapaciteterna är utnyttjade i många branscher och en investeringskonjunktur sätter in. Det finns emellertid inte reservkapacitet inom oljeproduktionen för att möta ens en hälften så stark
uppgång i oljeefterfrågan, som uppstod i
konjunkturuppgången 1972-73. En begynnande sådan uppgång skulle snabbt leda till
energiförsörjningssvårigheter och besvärliga prisrörelser. Det är osannolikt, att en
kraftig och i industriländerna samtidig högkonjunktur kan inträda under 80-talet. Den
kan komma att kvävas i sin linda.
Enligt en sammanställning inom International Energy Agency av 78 kvalificerade
prognoser, skulle – om hänsyn tas till Irans
deklarerade produktionsmål – OPEC-länderna 1985 behöva producera ca 8 miljoner
fat per dag utöver vad de producerade före
Iran-krisen. Det går inte att upptäcka kapaci- 273
tersinvesteringar eller policydeklarationer i
OPEC-länderna som tyder på att en så stor
ökning kommer till stånd. Nordsjön och
Alaska räcker inte långt. Mexico har den
största möjligheten att öka, men en snabb
ökning där strider mot hittills uttalad policy,
i varje fall med avseende på 1985.
Världen har kommit i en situation av prekär oljebalans. Enligt prognoserna skulle
detta tillstånd inträda någon gång mellan
1985 och 1995. Nu är vi där. Enligt prognoserna skulle knapphetsläget sedan visa en
tendens att förvärras, om regeringarna inte
för en betydligt kraftfullare energipolitik än
hittills. Lågkonjunktur och möjligen ett eller
annat glädjeämne på produktionssidan kan
göra, att perioder av bättre balans än för
närvarande kan tänkas inträda. Det mest
glädjande som kunde hända vore om USA
kraftigt skärpte sin energipolitik. Det har
kongressen hittills motsatt sig på grund av
risken för ökning av den redan höga inflationstakten. Någon annan stor positiv chans
har jag svårt att upptäcka.
situationen är ingen större överraskning
för den som mera i detalj intresserat sig för
produktionsförutsättningarna på olika håll.
Det tillfälliga bortfallet och den permanenta
sänkningen av Irans produktion har gjort
sjukdomens symptom tydliga och förkortat
den tid vi har på oss att förebygga allvarliga
svårigheter.
Sveriges läge
En delegation, tillsatt av regeringen, föreslog i maj olika åtgärder, bl a förberedelser
för ransonering, om vårt försörjningsläge
274
under året inte kan förbättras, inte minst
genom uppbyggnad av lager som är alltför
små för att vi skulle klara ännu en sträng
vinter. Jag skall här inte upprepa vad som
säges i denna rapport. Där förekommer inga
överord. Snarare är formuleringarna som i
de flesta fall i offentliga utredningar rätt
dämpade.
Om Sveriges läge vill jag blott erinra, att vi
och Japan har det största oljeberoendet,
nämligen omkring 70 procent av vår energitillförsel. Vi har större utgifter per invånare
för oljeimport än något annat land och drabbas därför hårdast av prishöjningar. Vidare
har vi till cirka en tredjedel av vår oljeimport
levat på tillfällighetsmarknaden för raffinaderiprodukter och råoljeköp. Att komma
över till stabilare försörjningsförhållanden
är svårt och tar i varje fall avsevärd tid. Skulle det internationella läget bli sämre än dagens, är våra risker större än de flesta andra
länders.
Enligt Byggforskningen kan solenergins
tekniska och ekonomiska sidor bedömas
först 1985, enligt Nämnden för energiproduktionsforskning ligger det likadant till
med vindkraften. Torv och energiskog ut·
gör inga snabba eller stora alternativ. Beträffande kol finns inga ståndpunktstaganden i
miljöfrågorna, som är föremål för årslånga
utredningar. Till kärnkraften kan svenska
folket eventuellt säga nej. I den nämnda regeringsdelegationens rapport säges, att en
informationskampanj är nödvändig för att
allmänheten ska få klart för sig, hur verklig·
heten ser ut. Den som i flera år har försökt
varna för utvecklingen på oljeområdet har
funnit, att åhörarna låtit orden gå in genom
ena örat och ut genom det andra. Kanske
skulle en ransonering och ytterligare prishöjningar kunna skapa den opinion, som är
förutsättningen för att statsmakterna skall
kunna åstad komma något mer än utredningar.
I förhållande till de hotande omständigheterna i omvärlden råder ett beklämmande
tillstånd av förvirring och handlingsförlamning i fråga om vår energiförsörjning. Det
vore inte så farligt, om detta gällde endast
Sverige. Ett liknande tillstånd i en rad andra
länder och inte bristen på resurser är huvudmomentet i den internationella hotbilden.
Kris i oljeförsörjningen
Samma dag i juni som bensinpriserna höjdes
i Sverige och en ransonering av både bensin
och eldningsoljor diskuterades på alla håll,
förekom en tidningsrubrik ”Sverige kan
översvämmas av olja”. Vad skall man tro och
hur kan man veta? Deflesta uttalanden,
optimistiska eller pessimistiska, verkar vara
partsinlagor. Svensk Tidskrift har vänt sig
till en av vårt lands verkliga och
självständiga kännare på området, envoyen
Arne S Lundberg. Han klargör i denna
artikel den internationella oljesituationens
utomordentliga allvar.
Vad skall allmänheten tro? Ena dagen
oroande uppgifter i massmedia om oljebrist,
andra dagen tröstande artiklar om de väldiga möjligheterna att finna mer olja i världen och stora siffror för de sannolika reserverna i oprospekterade områden.
T o m i de mest oroande globala prognoserna finns på vissa punkter antaganden,
som är för optimistiska. Statistiker, som gör
dessa prognoser, nöjer sig nämligen i allmänhet med uppskattningar av de tekniska
produktionsmöjligheterna på olika håll under perioden 1985-1995. De gör sedan en
allmän reservation för att kanske förmåga
och vilja att nå dessa produktionsmål på olika håll kan saknas. Men de vågar inte säga
ut, att det sannolika är att de politiska hämningarna kommer att bli mycket allvarliga.
Just nu börjar prognosmakarna ompröva
antagandena för utvecklingen i U-länderna i
två avseenden: Dels kan den ekonomiska utvecklingstakten i en rad länder vara underskattad, dels synes i inledande industrialiseringsskeden energiförbrukningen växa
snabbare än bruttonationalprodukten och
inte väsentligt långsammare, som man i genomsnitt antagit i senare prognoser. Spareffekterna i industriländerna kan vara för optimistiskt beräknade. I varje fall gäller för
perioden 1974-1978, att besparingarna
bortsett från lågkonjunktureffekten ligger
under en procent per år. l fjol ökade värJ.
den oljeförbrukningen med 3-3,5 %. Deni
särklass viktigaste parameter, som påverkar
efterfrågan, är den ekonomiska tillväxten,
och ingalunda hittills registrerade spareffekter. Världen kan komma att pendla mellan två otrevliga alternativ: Energibrist eller
starkt hämmad ekonomisk utveckling med
de sociala och politiska konsekvenser detta
medför.
Oktober l972 – september l973 steg världens oljekonsumtion med 8 milj fat per dag
(ca 400 milj ton per år) att jämföra med
Saudiarabiens produktionstak på 8,5 milj fat
som i sommar tillfälligt höjts. Under den
internationella högkonjunktur, som orsakade denna våldsamma ökning av oljeefterfrågan, rusade Saudiarabiens oljeproduktion upp med 5 milj fat per dag. Detta var
lätt att åstadkomma. Trycket i de oljebärande lagren uppgick på sina håll ursprungligen till över 200 atmosfärer. Oljan
sprutade upp. Den stora produktionsökningen medförde trycksänkningar, i vissa
fall ned till eller under de gränser, då risk
föreligger att oljekällorna blir delvis förstörda. Effekten av trycksänkningen kan bli,
att mängden långsiktigt utvinningsbar olja i
en formation minskar. Denna rovdrift skulle, oberoende av motiven för oljeembargot,
ha lett till att den saudiarabiska regeringen
ingripit med restriktioner mot Aramco, det
konsortium av multinationella oljebolag,
som då hade koncession på oljeproduktionen och numera har ett managementuppdrag.
Varje oljeförande struktur, varav det
finns många i varje oljeland, företer sedan
produktionen börjat vanligen följande produktionsprofiL Först två, tre år innan toppproduktion uppnås, sedan ett par, tre år av
oförändrad produktion och slutligen successiv minskning av produktionen. I jättestrukturer kan högproduktionsperioden vara
längre. Shahen kände väl till att de iranska
271
oljefältens livslängd var kort. Han ville därför satsa på kärnkraftutbyggnad i stor skala.
Khomeiny-regimens deklarerade politik
att långsiktigt minska produktionen i Iran
till något mer än hälften av produktionen
före krisen beror ingalunda endast på att
man vill ha en långsammare industrialisering och mindre rustningsutgifter. I Iran
pågick någonting, som kan karakteriseras
som rovdrift. Landet är stort sett
färdigprospekterat och utsikterna för ytterligare fynd små. Om shahens produktionsnivå hade uppehållits, skulle landet i mitten
av 80-talet ha nått den punkt, där kvarvarande oljereserv var 15 årsproduktioner. Det är
den punkt, där det i många oljeländer är
tekniskt omöjligt att undgå fortlöpande produktionsminskning.
Exemplet Saudiarabien
I Saudiarabien ser det idag ut så här. Hamnstaden Jeddah har från l975 till nu vuxit
från 300 000-400 000 invånare till l ,2 miljoner. Huvudstaden Riad är också en enda
stor byggnadsplats. Man bygger vägar och
gator för den enormt ansvällda biltrafiken,
administrationsbyggnader, hotell, bostäder,
sjukhus, skolor. Man söker också bygga upp
framtidsindustri, men det går inte så fort,
därför att landets naturliga förutsättningar
är, med undantag för oljetillgångarna,
svaga. Man har väldiga kapital placerade utomlands, i huvudsak på bankräkningar till
låg ränta och med den ofrånkomliga urholkningen av pengarnas värde genom inflation.
Man har importerat inemot l ,5 miljon utlänningar till ett land, vars infödda befolkning
ligger under 5 miljoner. Varken det höga
272
investeringstempot, de ökande utiandsplaceringarna av kapital eller den snabba förbrukningen av oljereserverna är ett nationellt intresse. Ledande saudier har upprepade gånger sagt, att landet offrar sig för att
undvika att världen får en oljekris med åtföljande prishöjningar på energi och internationella ekonomiska svårigheter. De har rätt.
Vilket land uppoffrar i längden sina nationella intressen för all rädda världen?
Tyvärr finns det fler allvarliga inslag i bilden. l de kvalificerade prognoserna för världens energibalans har ofta beräknats, hur
mycket Saudiarabien, som har en fjärdedel
av världens kända oljereserver, skulle behö-
va producera 1985 och 1990 för att efterfrå-
gan på olja skall kunna tillfredställas. edan
ges siffror ur några prognoser för den ur
västvärldens synpunkt erforderliga produktionen vid olika tidpunkter:
CIA 1988 19-23 milj fat per dag
Exxon 1990 17,1
Texaco 1990 18
Aramco 1985 14
WAES 1990 20
det sannolikt, au regeringen skjuter till medel för dessa investeringar i syfte att höja
produktionen högt över vad som ligger i det
nationella intresset?
Med hänsyn till att meningarna inom landet går alltmer isär ifråga om vad som kan
vara en acceptabel produktionsnivå är min
personliga bedömning pessimistisk på den
punkten.
Saudiarabien har idag en uthållig produktionskapacitet på omkring lO miljoner fat
per dag. Landet förmår icke längre genom
hot om produktionsökning avhålla ”hökarna” bland OPEC-länderna från att genomdriva prishöjningar.
Hur verkligheten ser ut
Utrymmet medger icke en genomgång land
för land av såväl OPEC-länder som oljeländer utanför OPEC. Följande omdömen
är emellertid baserade på några års uppföljning av tillgängliga uppgifter beträffande
produktionslägeL Låt mig då först slå fast,
au balansen mellan tillgång och efterfrågan
på olja under 80-talet har föga att göra med
oljereservernas totala storlek, ännu mindre
Det officiella långsiktiga mål som med frågan om nya fynd av olja eller med
Saudiarabiens regering tidigare angivit, var
16 miljoner fat per dag. I fjol sänktes denna
övre gräns till 12. Men dit är vägen lång. Det
kräver väldiga investeringar för produktionsborrning, vatteninjektion i formationerna, gasfrånskiljning och avsaltning av oljan. Av tekniska skäl blir produktionen allt
dyrare. Alltjämt gäller, att medel för dessa
investeringar skall genereras inom Aramco.
Aramco uppger att detta icke är möjligt. Är
tänkbara reserver inom hittills oprospekterade områden. Nu gjorda fynd kommer icke
upp i kapacitet förrän under andra hälften
av 80-talet och i många fall icke förrän på 90-
talet. Låt mig i första hand begränsa mig till
kapacitetsfrågan under den tämligen väl
överblickbara perioden till 1985.
Likaväl som bostadsmarknaden i en stad
inte fungerar, om antalet bostäder är lika
med antalet bostadssökande, så fungerar
ingen internationell råvarumarknad störningsfritt, om exakt global balans råder.
Marknaden kan icke liknas vid kommunicerande kärl. Kvaliteter, transportrelationer,
kommersiella relationer och tekniska omständigheter gör att vid total balans måste
brist uppstå punktvis. Just nu befinner vi oss
i ett läge, där konsumtionen med en eller
annan procent överstiger produktionen. Vi
har sålunda lärt oss, att det inte finns överkapacitet, som klarar en störning av Iran-typ.
Det är Saudiarabien, Dubai och Kuwait som
har vissa marginaler, som de icke idag vill
utnyttja.
Vad händer på efterfrågesidan? I flera år
har kapacitetsinvesteringar i industriländernas näringsliv legat på mycket låg nivå.
Men världsekonomien växer, och det kan
uppstå en situation, då kapaciteterna är utnyttjade i många branscher och en investeringskonjunktur sätter in. Det finns emellertid inte reservkapacitet inom oljeproduktionen för att möta ens en hälften så stark
uppgång i oljeefterfrågan, som uppstod i
konjunkturuppgången 1972-73. En begynnande sådan uppgång skulle snabbt leda till
energiförsörjningssvårigheter och besvärliga prisrörelser. Det är osannolikt, att en
kraftig och i industriländerna samtidig högkonjunktur kan inträda under 80-talet. Den
kan komma att kvävas i sin linda.
Enligt en sammanställning inom International Energy Agency av 78 kvalificerade
prognoser, skulle – om hänsyn tas till Irans
deklarerade produktionsmål – OPEC-länderna 1985 behöva producera ca 8 miljoner
fat per dag utöver vad de producerade före
Iran-krisen. Det går inte att upptäcka kapaci- 273
tersinvesteringar eller policydeklarationer i
OPEC-länderna som tyder på att en så stor
ökning kommer till stånd. Nordsjön och
Alaska räcker inte långt. Mexico har den
största möjligheten att öka, men en snabb
ökning där strider mot hittills uttalad policy,
i varje fall med avseende på 1985.
Världen har kommit i en situation av prekär oljebalans. Enligt prognoserna skulle
detta tillstånd inträda någon gång mellan
1985 och 1995. Nu är vi där. Enligt prognoserna skulle knapphetsläget sedan visa en
tendens att förvärras, om regeringarna inte
för en betydligt kraftfullare energipolitik än
hittills. Lågkonjunktur och möjligen ett eller
annat glädjeämne på produktionssidan kan
göra, att perioder av bättre balans än för
närvarande kan tänkas inträda. Det mest
glädjande som kunde hända vore om USA
kraftigt skärpte sin energipolitik. Det har
kongressen hittills motsatt sig på grund av
risken för ökning av den redan höga inflationstakten. Någon annan stor positiv chans
har jag svårt att upptäcka.
situationen är ingen större överraskning
för den som mera i detalj intresserat sig för
produktionsförutsättningarna på olika håll.
Det tillfälliga bortfallet och den permanenta
sänkningen av Irans produktion har gjort
sjukdomens symptom tydliga och förkortat
den tid vi har på oss att förebygga allvarliga
svårigheter.
Sveriges läge
En delegation, tillsatt av regeringen, föreslog i maj olika åtgärder, bl a förberedelser
för ransonering, om vårt försörjningsläge
274
under året inte kan förbättras, inte minst
genom uppbyggnad av lager som är alltför
små för att vi skulle klara ännu en sträng
vinter. Jag skall här inte upprepa vad som
säges i denna rapport. Där förekommer inga
överord. Snarare är formuleringarna som i
de flesta fall i offentliga utredningar rätt
dämpade.
Om Sveriges läge vill jag blott erinra, att vi
och Japan har det största oljeberoendet,
nämligen omkring 70 procent av vår energitillförsel. Vi har större utgifter per invånare
för oljeimport än något annat land och drabbas därför hårdast av prishöjningar. Vidare
har vi till cirka en tredjedel av vår oljeimport
levat på tillfällighetsmarknaden för raffinaderiprodukter och råoljeköp. Att komma
över till stabilare försörjningsförhållanden
är svårt och tar i varje fall avsevärd tid. Skulle det internationella läget bli sämre än dagens, är våra risker större än de flesta andra
länders.
Enligt Byggforskningen kan solenergins
tekniska och ekonomiska sidor bedömas
först 1985, enligt Nämnden för energiproduktionsforskning ligger det likadant till
med vindkraften. Torv och energiskog ut·
gör inga snabba eller stora alternativ. Beträffande kol finns inga ståndpunktstaganden i
miljöfrågorna, som är föremål för årslånga
utredningar. Till kärnkraften kan svenska
folket eventuellt säga nej. I den nämnda regeringsdelegationens rapport säges, att en
informationskampanj är nödvändig för att
allmänheten ska få klart för sig, hur verklig·
heten ser ut. Den som i flera år har försökt
varna för utvecklingen på oljeområdet har
funnit, att åhörarna låtit orden gå in genom
ena örat och ut genom det andra. Kanske
skulle en ransonering och ytterligare prishöjningar kunna skapa den opinion, som är
förutsättningen för att statsmakterna skall
kunna åstad komma något mer än utredningar.
I förhållande till de hotande omständigheterna i omvärlden råder ett beklämmande
tillstånd av förvirring och handlingsförlamning i fråga om vår energiförsörjning. Det
vore inte så farligt, om detta gällde endast
Sverige. Ett liknande tillstånd i en rad andra
länder och inte bristen på resurser är huvudmomentet i den internationella hotbilden.