Hans Swedberg; Världshandeln och Sverige
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS SWEDBERG:
Världshandeln och Sverige
Trots att Sverige endast har ett par promille
av världens befolkning svarar viför 2 %av
den internationella handeln. Hur skall vi
kunna uppprätthålla en stor export då vårt
försprång som industrination sedan länge
inhämtats? Bankdirektör Hans Swedberg
pekar på den stora roll som skickliga svenska
handelsförhandlare spelat då de lyckats driva
ned eller helt undanröja hindrande
importkvoter på de svenska
huvudmarknaderna. Men
oljeprishöjningarna påverkar såväl
inflationstakten som råvarupriserna
negativt. Det skulle behövas ett utvidgat
samarbete med EG inom ramenför vår
frihandelsuppgörelse så att vi på ett tidigt
stadium kunde vara med och aktivt påverka
handelsströmmarna, skriverförfattaren.
Det finns ingenting, som heter normala
tider, förklarade vår legendariske handelsminister under det senaste världskriget,
Herman Eriksson, när man frågade honom
om inte läget snart skulle bli bättre. Han
kunde ha tillagt, att hade det funnits sådana
tider hade de nog aldrig kommit tillbaka.
Sveriges försprång som industrination är sedan länge inhämtat, vår tidigare höga utbildningsnivå är passerad av med ossjämförbara
mindre länder och vi har hamnat bland de
oljelösa, högförbrukande energisamhällena
med en situation för framtiden, där orden
hos Geijers Vikingen klingar med oroväckande friskhet: ”Likt mänskornas öden är
böljornas svall – bäst är vara färdig för medgång som fall”.
Vi svarar i Sverige för ett par promille av
världens befolkning men på vårt land faller
hela två procent av den internationella handeln. Det är samtidigt fråga om en vital marginal – svenska varor når för närvarande
det helt övervägande antalet av världsmarknadens nationella territorier. Fortfarande
förbinder man lyckligtvis i vår alltmer integrerade värld svenska varor med funktionsduglighet och köpvärde.
Skickliga svenska handelsförhandlare lyckades under och efter det andra världskriget
länge med konststycket att på Sveriges vägnar, eller i nordiska sammanhang, driva ned
eller helt undanröja hindrande importkvoter på de svenska huvudmarknaderna.
Därmed kunde produkterna från våra av
kriget oskadade fabriker i en ny våg gå ut
över världen påminnande om den vi upplevde under 1900-talets första år. Vi tog också
under 1950- och 1960-talen mycket aktiv del
i ansträngningarna att få ned tullarna i industrivärlden via det år 1947 tillkomna allmänna handels- och tullavtalet GATT med
sekretariat i Geneve. Sammanlagt torde de
som följd av de sex s k GATT-förhandlingar,
som då fördes, ha fallit med inemot två tredjedelar.
Ännu under denna tid var det möjligt att
genom enskilda svenska förhandlingsinsatser påverka stora sammanhang till vår
fördel . Namn som den nyligen bortgångne
Paris-ambassadören Ragnar Kumlins vid Annecy-förhandlingarna 1949 och, senare, ambassadören i Bonn ils Monrans vid Kennedy-ronden 1964 – 1967 kommer osökt i
minnet. Men nu, inför det konturlösa och
förvisso osedvanligt påfrestande 1980-talet,.
hotas vi av en isolering, som kan kosta oss
åtskilligt. Istället behöver vi ju komma framåt på gamla huvudmarknader inom EG och
Efta men samtidigt också på de nytillkomna
och kraftigt expanderande industrimarknaderna bland u-länderna i Asien och Latinamerika.
Tokyo-ronden
En påminnelse om hur lätt små länder kan
pressas i stora handelspolitiska sammanhang
har den nyligen i Geneve slutförda sjunde
förhandlingsomgångeniGATT, den s k Tokyo-ronden, bjudit på. ”Norden” dvs Norge,
Finland och Sverige samt i viss mån Island
men ej EG-landet Danmark har där försökt
att genom en sammanhållning och uppdelning av förhandlingsarbetet sig emellan på-
verka de tre stora enheterna i världshandeln
EG, USA och till dels även Japan i frihan- 293
delsvänlig riktning. Det har gällt att få till
stånd ett betryggande regelverk gentemot
alla de sofistikerade hinder för utrikeshandeln, som svaga regeringar via allt större
offentliga sektorer av samhället under särskilt de senaste båda årtiondena ställt upp
och vilka alltmer hotat stabiliteten i världshandeln.
Tokyo-ronden, som formellt inleddes redan 1973, har utgjort efterkrigstidens största mönstring inom ramen för en gemensam
handelspolitisk uppgift. Det har sålunda
gällt att i första hand genom ömsesidiga
sänkningserbjudanden få ned den återstående tredjedelen av tullnivån i världen.
Inemot hundratalet länder, representerande exakt uttryckt 97 % av världshandeln, deltog i dessa ansträngningar. Resultatet blev
också på tullområdet förhållandevis gott: de
återstående tullarna sänktes med i genomsnitt 30%. Särskilt exportfrämjande kan
nedsättningarna av de amerikanska tullarna
bli, där svenska leverantörer av sådana betydelsefulla varor som maskiner och instrument, möbler och papper nu i fortsättningen bör kunna vidga sina marknader.
Betydelsefullast blir Tokyo-ronden otvivelaktigt när det gäller att hålla tillbaka nyprotektionismens hydra i en tid av redan
inträdda – eller förestående – våldsamt
omskakande strukturkriser. I varje fall tre
stora framgångar är att notera från Tokyoronden när det gäller det s k icke-tariffära
handelsområdet. Där träffades sålunda en
uppgörelse angående både insyn och publicering vad gäller den offentliga upphandlingen, en marknad där myndigheter samt
statsägda företag världen över blir alltmer
294
aktiva och som beräknats kunna uppgå till ca
150 miljarder kr per år. Vidare blev det möjligt att få till stånd en uppgörelse, där utjämningstullar skall få insättas gentemot
marknadsstörande import till följd av statliga stödåtgärder såsom subventioner och
liknande i exportlandet, endast försåvitt
verklig skada kan påvisas. Sist men inte
minst kommer äntligen American Selling
Price (ASP), dvs försäljningsvärdet på den
amerikanska hemmamarknaden, att avskaffas såsom beräkningsgrund för tullvärdet. I
stället skall härför, som Internationella Handelskammaren i Paris med sådan kraft plä-
derat för, fakturavärdet för respektive vara
användas.
Det fortsatta arbetet
Har vi därmed – och ej minst på tullområ-
det – inte fått tillräcklig stimulans, vi liksom
andra aktiva parter på världsmarknaden, av
Tokyo-ronden? Ett positivt svar hänger i hög
grad på hur vi själva avser att agera i fortsättningen. Inom GATT-maskineriet i Geneve
kommer nu med början redan i höst att sättas upp ett antal kommitteer för övervakning av de inalles elva uppgörelser, som har
träffats vad gäller handelshinder av annan
natur än tullar, de s k Non Tariff Measures
(NTM :s). Till kommitteerna skall varje land,
som anslutit sig till respektive uppgörelse, ha
rätt att sända en representant. EG:s företrä-
dare kommer troligen att i komminearbetet
representera hela EG och sålunda kunna
komma att samtidigt tala för nio länder och
senare tolv (inklusive Grekland, Portugal
och Spanien). EG:s röst kan därmed bli mycket stark.
Vi har från svensk sida att försöka tillse att
vår egen komminerepresentation blir fullö-
dig. Tyvärr ser det ut som om endast myndighetspersoner får tillträde till kommittearbetet, varför det ligger all vikt uppå att våra
officiella representanter får tillfälle att kontinuerligt ägna sig åt detta – det lär bli fråga
om åtskilliga sammankomster, i varje fall under de båda första åren. Samma förhoppning gäller också den i Geneve stationerade
svenska tjänstemannastaben, då GATT-maskineriet i dess nya skick troligen blir betydligt större än tidigare och därmed även numerärt sett torde komma att fordra ökade
insatser från svensk sida.
De större i-länderna på världsmarknaden
liksom troligen också u-länderna torde framgent komma att med kraft driva sina intressen både i GATT, i OECD i Paris, i UNCT AD och även i övrigt i förhållande till tex
EG i Bryssel. I det läget gäller det för små
länder som de skandinaviska, men länder
med stor utrikeshandel, att noggrant avstämma sina intressen inbördes och försöka
driva dem parallellt eller – allt efter frågornas art – göra detta i samråd med större
regionala grupper såsom EG. Ett sådant gott
samarbete gav den nu avslutade Tokyo-ronden många exempel på, och det finns förvisso all anledning att förstärka detta inför nästa årtionde med obekanta eller ständigt växlande handelspolitiska scenarion.
Ett område där vi bör kunna samarbeta
med andra utrikeshandlare genom informationsutbyte och inbördes samråd erbjuder
inte minst den offentliga upphandlingen.
Trots att det internationella näringslivet har
åtskilliga erfarenheter av betalningsfördröjningar vid statlig eller kommunal upphandling erbjuder storleken av orderna, liksom
möjligheten att få repeter-order, intressanta
stödmöjligheter för affärsutvecklingen 1 en
orolig världshandel.
Europeiskt valutasamarbete
Tullar och handelshinder, exempelvis i
form av olika standards för byggnader samt
för elströms-användning liksom skilda bestämmelser för betalningar och kapitalöverföringar, utgör i och för sig besvärliga hämningar i en värld, därvaru-och tjänsteströmmarna mellan olika nationella marknader
trots allt ändå blir mer och mer integrerade.
Sedan början av 1970-talet har de häftiga
svängningarna i växelkurserna för de stora
valutorna såsom dollar och D-mark förorsakat världshandeln avsevärda avbräck. Från
att ha varit symptom på ekonomisk ohälsa
har kursfluktuationerna blivit en orsak till
den avstannande expansionen i den internationella handeln. Till en del försöker man
nu rätta till detta förhållande i Västeuropa
genom ett närmare samarbete på valutaområdet inom ramen för det s k EMS – det
europeiska monetära systemet (European
Monetary System). Detta trädde i kraft den
13 mars i år med deltagande av alla EGländerna utom Storbritannien och har onekligen bidragit till att genom sin uppfång- 295
från varandra. Tyvärr börjar det motsatta
förhållandet att inträda, med Västtyskland
fortfarande i botten och Italien i toppen på
den s k inflationsligan inom EG. Fortsätter
denna trend, minskar EMS i betydelse som
stabiliseringsfaktor och exempelvis väsentliga tullnedsättningar kan över en natt förlora i betydelse trots att bakom dem ligger
många års förhandlingsarbete.
Riskerna för att händelseutvecklingen kan
komma att driva inflationen ytterligare i höjden är påtagliga. De senaste oljeprishöjningarna har redan direkt hunnit påverka inflationstakten hos de största oljeförbrukande
länderna. Samtidigt drar en höjd oljeprisnivå också åtskilliga råvarupriser med sig.
Koppar och även aluminium utgör exempel
härpå. Vi måste därför olyckligtvis se i
ögonen, att spänningarna inom prisområdet
från energisektorn kan få mycket allvarliga
återverkningar inom handels- och tullpolitiken liksom också på valutaområdet.
Synpunkter liknande de nyss anförda får
inte fördölja det faktum att såväl resultatet
från Tokyo-ronden när det gäller liberaliseringen av handelsströmmarna som av EMS
ifråga om en bättre valutastabilitet i Västeuropa erbjuder ett par synnerligen betydelsefulla positiva element till stöd för utvecklingen av världshandeln. Kvar står emellertid
det växande dilemmat för små länder med
stor utrikeshandel som vårt eget att kunna
effektivt tillvarataga sina handelsintressen –
och detta gäller både vår export och import
ningsmekanism motverka kurssvängnin- – när trängseln av aktiva handelsländer på
garna. världsmarknaden oavbrutet ökar. Fråga är i
EMS förutsäller att inflationsnivåerna i själva verket, om vi inte behöver förstärka
Västeuropa ej avlägsnar sig alltför mycket vår handelspolitiska kraft genom att inom
296
ramen för vår frihandelsuppgörelse med
EG utvidga vårt samarbete med Gemensamma marknaden därhän att vi på ett tidigt
stadium kan vara med och aktivt påverka
handelsströmmarna till och från vårt land i
förhållande till den halva del av världsmarknaden, som EG svarar för och som dessutom
innefattar våra vid sidan om Norden mest
näraliggande och traditionellt bästa marknader.
Världshandeln och Sverige
Trots att Sverige endast har ett par promille
av världens befolkning svarar viför 2 %av
den internationella handeln. Hur skall vi
kunna uppprätthålla en stor export då vårt
försprång som industrination sedan länge
inhämtats? Bankdirektör Hans Swedberg
pekar på den stora roll som skickliga svenska
handelsförhandlare spelat då de lyckats driva
ned eller helt undanröja hindrande
importkvoter på de svenska
huvudmarknaderna. Men
oljeprishöjningarna påverkar såväl
inflationstakten som råvarupriserna
negativt. Det skulle behövas ett utvidgat
samarbete med EG inom ramenför vår
frihandelsuppgörelse så att vi på ett tidigt
stadium kunde vara med och aktivt påverka
handelsströmmarna, skriverförfattaren.
Det finns ingenting, som heter normala
tider, förklarade vår legendariske handelsminister under det senaste världskriget,
Herman Eriksson, när man frågade honom
om inte läget snart skulle bli bättre. Han
kunde ha tillagt, att hade det funnits sådana
tider hade de nog aldrig kommit tillbaka.
Sveriges försprång som industrination är sedan länge inhämtat, vår tidigare höga utbildningsnivå är passerad av med ossjämförbara
mindre länder och vi har hamnat bland de
oljelösa, högförbrukande energisamhällena
med en situation för framtiden, där orden
hos Geijers Vikingen klingar med oroväckande friskhet: ”Likt mänskornas öden är
böljornas svall – bäst är vara färdig för medgång som fall”.
Vi svarar i Sverige för ett par promille av
världens befolkning men på vårt land faller
hela två procent av den internationella handeln. Det är samtidigt fråga om en vital marginal – svenska varor når för närvarande
det helt övervägande antalet av världsmarknadens nationella territorier. Fortfarande
förbinder man lyckligtvis i vår alltmer integrerade värld svenska varor med funktionsduglighet och köpvärde.
Skickliga svenska handelsförhandlare lyckades under och efter det andra världskriget
länge med konststycket att på Sveriges vägnar, eller i nordiska sammanhang, driva ned
eller helt undanröja hindrande importkvoter på de svenska huvudmarknaderna.
Därmed kunde produkterna från våra av
kriget oskadade fabriker i en ny våg gå ut
över världen påminnande om den vi upplevde under 1900-talets första år. Vi tog också
under 1950- och 1960-talen mycket aktiv del
i ansträngningarna att få ned tullarna i industrivärlden via det år 1947 tillkomna allmänna handels- och tullavtalet GATT med
sekretariat i Geneve. Sammanlagt torde de
som följd av de sex s k GATT-förhandlingar,
som då fördes, ha fallit med inemot två tredjedelar.
Ännu under denna tid var det möjligt att
genom enskilda svenska förhandlingsinsatser påverka stora sammanhang till vår
fördel . Namn som den nyligen bortgångne
Paris-ambassadören Ragnar Kumlins vid Annecy-förhandlingarna 1949 och, senare, ambassadören i Bonn ils Monrans vid Kennedy-ronden 1964 – 1967 kommer osökt i
minnet. Men nu, inför det konturlösa och
förvisso osedvanligt påfrestande 1980-talet,.
hotas vi av en isolering, som kan kosta oss
åtskilligt. Istället behöver vi ju komma framåt på gamla huvudmarknader inom EG och
Efta men samtidigt också på de nytillkomna
och kraftigt expanderande industrimarknaderna bland u-länderna i Asien och Latinamerika.
Tokyo-ronden
En påminnelse om hur lätt små länder kan
pressas i stora handelspolitiska sammanhang
har den nyligen i Geneve slutförda sjunde
förhandlingsomgångeniGATT, den s k Tokyo-ronden, bjudit på. ”Norden” dvs Norge,
Finland och Sverige samt i viss mån Island
men ej EG-landet Danmark har där försökt
att genom en sammanhållning och uppdelning av förhandlingsarbetet sig emellan på-
verka de tre stora enheterna i världshandeln
EG, USA och till dels även Japan i frihan- 293
delsvänlig riktning. Det har gällt att få till
stånd ett betryggande regelverk gentemot
alla de sofistikerade hinder för utrikeshandeln, som svaga regeringar via allt större
offentliga sektorer av samhället under särskilt de senaste båda årtiondena ställt upp
och vilka alltmer hotat stabiliteten i världshandeln.
Tokyo-ronden, som formellt inleddes redan 1973, har utgjort efterkrigstidens största mönstring inom ramen för en gemensam
handelspolitisk uppgift. Det har sålunda
gällt att i första hand genom ömsesidiga
sänkningserbjudanden få ned den återstående tredjedelen av tullnivån i världen.
Inemot hundratalet länder, representerande exakt uttryckt 97 % av världshandeln, deltog i dessa ansträngningar. Resultatet blev
också på tullområdet förhållandevis gott: de
återstående tullarna sänktes med i genomsnitt 30%. Särskilt exportfrämjande kan
nedsättningarna av de amerikanska tullarna
bli, där svenska leverantörer av sådana betydelsefulla varor som maskiner och instrument, möbler och papper nu i fortsättningen bör kunna vidga sina marknader.
Betydelsefullast blir Tokyo-ronden otvivelaktigt när det gäller att hålla tillbaka nyprotektionismens hydra i en tid av redan
inträdda – eller förestående – våldsamt
omskakande strukturkriser. I varje fall tre
stora framgångar är att notera från Tokyoronden när det gäller det s k icke-tariffära
handelsområdet. Där träffades sålunda en
uppgörelse angående både insyn och publicering vad gäller den offentliga upphandlingen, en marknad där myndigheter samt
statsägda företag världen över blir alltmer
294
aktiva och som beräknats kunna uppgå till ca
150 miljarder kr per år. Vidare blev det möjligt att få till stånd en uppgörelse, där utjämningstullar skall få insättas gentemot
marknadsstörande import till följd av statliga stödåtgärder såsom subventioner och
liknande i exportlandet, endast försåvitt
verklig skada kan påvisas. Sist men inte
minst kommer äntligen American Selling
Price (ASP), dvs försäljningsvärdet på den
amerikanska hemmamarknaden, att avskaffas såsom beräkningsgrund för tullvärdet. I
stället skall härför, som Internationella Handelskammaren i Paris med sådan kraft plä-
derat för, fakturavärdet för respektive vara
användas.
Det fortsatta arbetet
Har vi därmed – och ej minst på tullområ-
det – inte fått tillräcklig stimulans, vi liksom
andra aktiva parter på världsmarknaden, av
Tokyo-ronden? Ett positivt svar hänger i hög
grad på hur vi själva avser att agera i fortsättningen. Inom GATT-maskineriet i Geneve
kommer nu med början redan i höst att sättas upp ett antal kommitteer för övervakning av de inalles elva uppgörelser, som har
träffats vad gäller handelshinder av annan
natur än tullar, de s k Non Tariff Measures
(NTM :s). Till kommitteerna skall varje land,
som anslutit sig till respektive uppgörelse, ha
rätt att sända en representant. EG:s företrä-
dare kommer troligen att i komminearbetet
representera hela EG och sålunda kunna
komma att samtidigt tala för nio länder och
senare tolv (inklusive Grekland, Portugal
och Spanien). EG:s röst kan därmed bli mycket stark.
Vi har från svensk sida att försöka tillse att
vår egen komminerepresentation blir fullö-
dig. Tyvärr ser det ut som om endast myndighetspersoner får tillträde till kommittearbetet, varför det ligger all vikt uppå att våra
officiella representanter får tillfälle att kontinuerligt ägna sig åt detta – det lär bli fråga
om åtskilliga sammankomster, i varje fall under de båda första åren. Samma förhoppning gäller också den i Geneve stationerade
svenska tjänstemannastaben, då GATT-maskineriet i dess nya skick troligen blir betydligt större än tidigare och därmed även numerärt sett torde komma att fordra ökade
insatser från svensk sida.
De större i-länderna på världsmarknaden
liksom troligen också u-länderna torde framgent komma att med kraft driva sina intressen både i GATT, i OECD i Paris, i UNCT AD och även i övrigt i förhållande till tex
EG i Bryssel. I det läget gäller det för små
länder som de skandinaviska, men länder
med stor utrikeshandel, att noggrant avstämma sina intressen inbördes och försöka
driva dem parallellt eller – allt efter frågornas art – göra detta i samråd med större
regionala grupper såsom EG. Ett sådant gott
samarbete gav den nu avslutade Tokyo-ronden många exempel på, och det finns förvisso all anledning att förstärka detta inför nästa årtionde med obekanta eller ständigt växlande handelspolitiska scenarion.
Ett område där vi bör kunna samarbeta
med andra utrikeshandlare genom informationsutbyte och inbördes samråd erbjuder
inte minst den offentliga upphandlingen.
Trots att det internationella näringslivet har
åtskilliga erfarenheter av betalningsfördröjningar vid statlig eller kommunal upphandling erbjuder storleken av orderna, liksom
möjligheten att få repeter-order, intressanta
stödmöjligheter för affärsutvecklingen 1 en
orolig världshandel.
Europeiskt valutasamarbete
Tullar och handelshinder, exempelvis i
form av olika standards för byggnader samt
för elströms-användning liksom skilda bestämmelser för betalningar och kapitalöverföringar, utgör i och för sig besvärliga hämningar i en värld, därvaru-och tjänsteströmmarna mellan olika nationella marknader
trots allt ändå blir mer och mer integrerade.
Sedan början av 1970-talet har de häftiga
svängningarna i växelkurserna för de stora
valutorna såsom dollar och D-mark förorsakat världshandeln avsevärda avbräck. Från
att ha varit symptom på ekonomisk ohälsa
har kursfluktuationerna blivit en orsak till
den avstannande expansionen i den internationella handeln. Till en del försöker man
nu rätta till detta förhållande i Västeuropa
genom ett närmare samarbete på valutaområdet inom ramen för det s k EMS – det
europeiska monetära systemet (European
Monetary System). Detta trädde i kraft den
13 mars i år med deltagande av alla EGländerna utom Storbritannien och har onekligen bidragit till att genom sin uppfång- 295
från varandra. Tyvärr börjar det motsatta
förhållandet att inträda, med Västtyskland
fortfarande i botten och Italien i toppen på
den s k inflationsligan inom EG. Fortsätter
denna trend, minskar EMS i betydelse som
stabiliseringsfaktor och exempelvis väsentliga tullnedsättningar kan över en natt förlora i betydelse trots att bakom dem ligger
många års förhandlingsarbete.
Riskerna för att händelseutvecklingen kan
komma att driva inflationen ytterligare i höjden är påtagliga. De senaste oljeprishöjningarna har redan direkt hunnit påverka inflationstakten hos de största oljeförbrukande
länderna. Samtidigt drar en höjd oljeprisnivå också åtskilliga råvarupriser med sig.
Koppar och även aluminium utgör exempel
härpå. Vi måste därför olyckligtvis se i
ögonen, att spänningarna inom prisområdet
från energisektorn kan få mycket allvarliga
återverkningar inom handels- och tullpolitiken liksom också på valutaområdet.
Synpunkter liknande de nyss anförda får
inte fördölja det faktum att såväl resultatet
från Tokyo-ronden när det gäller liberaliseringen av handelsströmmarna som av EMS
ifråga om en bättre valutastabilitet i Västeuropa erbjuder ett par synnerligen betydelsefulla positiva element till stöd för utvecklingen av världshandeln. Kvar står emellertid
det växande dilemmat för små länder med
stor utrikeshandel som vårt eget att kunna
effektivt tillvarataga sina handelsintressen –
och detta gäller både vår export och import
ningsmekanism motverka kurssvängnin- – när trängseln av aktiva handelsländer på
garna. världsmarknaden oavbrutet ökar. Fråga är i
EMS förutsäller att inflationsnivåerna i själva verket, om vi inte behöver förstärka
Västeuropa ej avlägsnar sig alltför mycket vår handelspolitiska kraft genom att inom
296
ramen för vår frihandelsuppgörelse med
EG utvidga vårt samarbete med Gemensamma marknaden därhän att vi på ett tidigt
stadium kan vara med och aktivt påverka
handelsströmmarna till och från vårt land i
förhållande till den halva del av världsmarknaden, som EG svarar för och som dessutom
innefattar våra vid sidan om Norden mest
näraliggande och traditionellt bästa marknader.