Lars-Erik Thunholm; Socialdemokratin och bankfrågan

LARS-ERIK THUNHOLM:
Socialdemokratin och bankfrågan
Vid 1978 års socialdemokratiska
partikongress blev partistyrelsen överkörd i
frågan om kontrollen av bankväsendet.
Radikala kongressdeltagare önskade en
socialisering av bankerna, även om Olof
Palme, av valtaktiska skäl, talat om en
”demokratisering” i ställetför en
”socialisering”. Fil dr L-E Thunholm
analyserar i denna artikel argument och
motargument i debatten. Som vanligt är det
ökad makt, som eftersträvasfrån visst håll;
ägare och bankkunder tänker man mindre
på. Att bankernas kreditgivningfaktiskt står
under riksbankens kontroll och deras skötsel
under bankinspektionens skall inte räcka till.
Författaren ger i detta läge några väl
övervägda råd åt den utredning, som
socialdemokraterna vid detta laget torde ha
tillsatt.
De från socialdemokratiskt håll framförda
kraven på en ökad samhällelig kontroll över
bankväsendet – i sin mera extrema form
krav på en socialisering av bankväsendet –
är en fråga som med jämna mellanrum
dyker upp i den politiska debatten i vårt
land. Frågan var aktuell redan under 1930-
talet när Frans Severin gick till storms mot
den förmenta maktkoncentrationen inom
bankväsendet och dess inflytande över industrin. I 1945 års bankkommine fördes den
fram av Sven Hallnäs. Under de sistförflutna decennierna har frågan ånyo kommit
på dagordningen på grundval av en rad motioner vid olika socialdemokratiska partikongresser.
Vid 1978 års socialdemokratiska partikongress utlöste bankfrågan en mycket livlig debatt, och partistyrelsen blev faktiskt överkörd av de ungdomliga hetsporrar som yrkade på ett mera definitivt ställningstagande
än partistyrelsen hade tänkt sig. Medan
styrelsen hade föreslagit att den skulle få
kongressens uppdrag att utreda ”förutsättningarna för en ökad demokratisering av
bank- och försäkringsväsendet” blev kongressens beslut i enlighet med ett medlemsyrkande att uppdra åt partistyrelsen att ”utarbeta ett förslag om hur kreditväsendet kan
ställas under samhällets kontroll”.
Den meningsbrytning som kom till uttryck
i denna ändrade turnering rörde sig uppenbarligen om mycket mer än en strid om ord.
Bakom ifrågavarande medlemsyrkande låg
en tydligen ganska vitt utbredd opinion
bland kongressdeltagarna till förmån för ett
direkt förstatligande av affårsbankerna. Det
är det saken gäller, och Olof PaJmes försök
298
efter kongressen att släta över det hela genom att tala om behovet av en ”demokratisering” av bankväsendet kan inte fördölja det
faktum att inställningen i bankfrågan inom
det socialdemokratiska partiet kraftigt radikaliserats. Den mera återhållsamma uppfattning som länge varit Gunnar Strängs och
partiledningens har nu av partiet övergivits
till förmån för nya och mera radikala former
för samhällsinflytande över bankerna. Och
hur detta ska ske utan att i varje fall de facto
innebära en socialisering av bankerna är
svårt att se. ågot mindre torde i varje fall
inte tillfredsställa den opinion som tog överhanden på den sistförflutna partikongressen.
Mot bakgrund av bankfrågans öden hittills i vårt politiska liv kan väl utan vidare
konstateras att det icke funnits tillräcklig politisk respons i vårt land för en socialisering
av bankväsendet. Det har, om man så vill
uttrycka saken, icke funnits någon folkvilja
bakom de krav i denna riktning som förts
fram från vänsterhåll i den politiska debatten. Motståndare till denna tanke har icke
blott återfunnits inom de borgerliga partier
som är förespråkare för en marknadsekonomi med enskilt näringsliv och fri konkurrens. Även inom det socialdemokratiska partiet har motståndet varit starkt, framför allt
hos partiets mera erfarna och pragmatiskt
inriktade talesmän. Bland dessa har framför
allt Gunnar Sträng framträtt som moderationens förespråkare och gjorde så också på
den sistförflutna kongressen.
Argument och motargument
Vilka är då de sakskäl som banksocialiseringens förespråkare stöder sina krav på?
På den punkten är det nu faktiskt svårt au
få en riktigt klar bild. Sanningen är väl att
den argumentering som förs fram i debatten
är mycket tunn och obestämd och i varje fall
inte står i någon rimlig proportion till den
emfas och den tvärsäkerhet med vilka kraven förs fram. När man läser motionerna till
partikongresserna och protokollen från kongressdebatterna, kommer man osökt att tänka på ordspråket ”tomma tunnor skramlar
mest”. Och argumenteringen präglas genomgående av en påfallande brist på insikt
och kunskap om hur bankväsendet faktiskt
fungerar, hur besluten i bankerna fattas och
vilken roll bankerna spelar i samhällsekonomm.
Skall man emellertid försöka rationalisera
den motiv- och föreställningskrets som banksocialiseringens förespråkare bygger sina
förslag på, är det väl framför allt makten
över kreditgivningen man vill åt. Man utgår
från föreställningen att ett planhushållningssystem, där centrala politiska instanser
fattar de viktiga ekonomiska besluten beträffande investeringar, etablering och utvidgning av företag, över huvud taget fördelningen av de produktiva resurserna på olika
ändamål, är det optimala ekonomiska systemet, det som bäst garanterar sysselsättning,
ekonomisk tillväxt och allmän välfärd. Har
man den allmänna inställningen, är det i och
för sig logiskt att man anser att bankernas
kreditgivning måste anpassas så att den
stämmer överens med de centrala politiska
instansernas beslut när det gäller fördelningen av de produktiva resurserna. Med tanke
på kreditgivningens centrala roll i det ekonomiska livet – det är ju i stor utsträckning
tillgången till kredit som ger företagen dispo itionsrätt över produktiva resurser – är
det väl rent av så att man menar att bara
man har makten över kreditgivningen, så
förfogar man också över ett perfekt styrinstrument, som möjliggör förverkligandet av
en planhushållning. Det är därför bankerna
måste ”överföras i samhällets ägo” som det
å vackert heter i den socialdemokratiska
fraseologin.
Mot denna argumentering kan man anfö-
ra två olika typer av motargument.
Den ena går emot själva grundföreställningen, att en planhushållning leder till
maximal ekonomisk tillväxt och bästa materiella välfärd. All erfarenhet både från Sverige och utlandet visar, att dessa mål bäst uppnås i en fri marknadsekonomi med fri konkurrens, där ”marknadens” decentraliserade beslut styr de produktiva resurserna till
den mest effektiva användningen. l en så-
dan marknadshushållning är ett system av
inbördes konkurrerande banker och kreditinstitut – vad man brukar kalla ett ”pluralistiskt” banksystem – ett nödvändigt inslag.
Att så är fallet sammanhänger framför allt
med kreditgivningens avgörande roll för
produktionsresursernas fördelning på olika
ändamål. Liksom individers och företags
beslutsprocess är decentraliserad och liksom
de uppträder i inbördes konkurrens måste
kreditbe luten vara decentraliserade, ke i
en marknad där olika banker konkurrerar
inbördes. Det är en garanti för en objektiv
prövning av olika kreditbehov. En lånesö-
299
kande som får nej i en bank ska ha någon
annanstans att gå för att få sitt behov prövat.
Det har han inte om man ersätter denna
decentraliserade marknad med en central
administrativ beslutsprocess. Vissa avsteg
från den kreditfördelning som resulterar av
den fria marknadens bedömning kan av politiska skäl vara nödvändiga – t ex för att
styra mera kreditresurser över till bostadsfinansieringen – och får därför accepteras.
Men man får aldrig glömma att från ekonomisk effektivitetssynpunkt innebär sådana
avsteg alltid en försämring och därför för
samhällsekonomin som helhet en kostnad.
Det andra huvudargumentet mot socialiseringskravet är att vi redan har en väl utbyggd samhällskontroll över hur bankväsendet utövar sina funktioner. Oavsett vem som
äger banker och andra kreditinstitut är det
uppenbart att dessa med hänsyn till kreditgivningens och penningrörelsens betydelse
för det ekonomiska livet omhänderhar en
mycket viktig samhällsfunktion. Det är därför naturligt att samhället har ett behov av
att kontrollera att de utövar sin verksamhet
på ett sunt och riktigt sätt. Denna samhällskontroll är i vårt land väl utbyggd och har
faktiskt utvecklats parallellt med kreditvä-
sendets utveckling. Samhällskontrollen har
flera olika aspekter. En är den penningpolitiska aspekten. Genom riksbankens penningpolitiska reglering av kreditmarknaden anpassas kreditgivningens totala omfattning
och räntebildningen till målen för den ekonomiska politiken. I tider av överkonjunktur
hålls bankernas kreditgivning tillbaka genom olika restriktiva åtgärder från riksbankens sida, i tider av konjunkturavmattning
300
stimuleras bankerna till ökad kreditgivning
för att få hjulen i gång i, näringslivet. En
annan aspekt av samhällskontrollen är vad
som kan kallas ”sundhets”-aspekten. Genom
bestämmelser i banklagen beträffande likviditet, kapitaltäckning, olika säkerhetsbestämmt>lser m m samt genom bankinspektionens fortlöpande tillsyn av bankrörelsen garanteras au denna utövas på ett sunt och
från del allmännas synpunkt riktigt sätt. Att
denna kontroll i vårt land under tidernas
lopp fungerat mycket tillfredsställande visas
bl a av det faktum , att vi aldrig behövt utsättas för de förhärjande bankkriser som varit
ett så påtagligt fenomen i många andra
länder.
Några praktiska frågor för en utredning
Den utredning som begärts av 1978 års socialdemokratiska partikongress skall nu ta
ställning till frågan ”hur kreditväsendet kan
ställas under samhällets kontroll”. Det är
inte bekant hur detta arbete bedrives, men
man har väl anledning att utgå från att ett
förslag i frågan skall presenteras senast till
nästa partikongress år 1981.
Vad som kommer ut av denna utredning
är det på nuvarande stadium knappast lönt
att spekulera över. Av visst intresse kan dock
vara att nämna några av de praktiska problem som en sådan utredning måste ta ställning till, om den ska göra skäl för namnet
utredning.
För detförsta måste den mera precist än
vad som hittills skett i debatten definiera
målgruppen. ”Kreditväsendet” är ju ett
ganska vittomfattande begrepp, och betydande delar av detta är ju redan direkt eller
indirekt ”under samhällets kontroll” (Investeringsbanken, PK-banken etc). Vad förslagsställar·na på kongressen torde ha avsett
är väl närmast de privatägda affärsbankerna, men dessa svarar ju trots allt endast
för en mindre del av kreditgivningen på den
svenska kreditmarknaden. Vad är det som
gör det så speciellt intressant alt just få kontrollen över dem? Eller skall även sparbanker, föreningsbanker m fl, som konkurrerar
med affärsbankerna och i långa stycken bedriver samma slags rörelse som de, föras
”under samhällets kontroll”? Och kanske
också alla de utländska affärsbanker som
med eller utan hjälp av representantkontor i
Sverige bedriver en omfattande utlåning till
den svenska företagssektorn? Det intressanta är väl trots allt inte vem som äger de
olika kreditinstituten utan vilken rörelse de
bedriver, hur de fullgör sina funktioner i det
ekonomiska livets tjänst.
I detta sammanhang måste man naturligtvis också definiera vad som menas med att
”ställas under samhällets kontroll”. Det kan
ju med skäl hävdas att det svenska kreditvä-
sendet redan i hög grad står under samhällets kontroll. Partikongressen menar uppen·
barligen att så inte är fallet. Annars skulle
den ju inte behöva begära en utredning om
hur det kan ske. Den måste alltså lägga in
mycket mer i begreppet ”kontroll” än vad
som omfattas av det vanliga språkbruket.
Man går väl inte alldeles vilse om man drar
slutsatsen att det är en socialisering av bankväsendet som avses med denna förmodligen
avsiktligt något diffusa formulering.
För det andra måste ett förslag till socialiseringav kreditväsendet eller av de privatägda affärsbankerna – om det nu bara är dem
diskussionen gäller – bygga på sakskäl, om
det överhuvud skall ha en chans att övertyga
några andra än dem som på grund av en
doktrinär socialistisk samhällsuppfattning
har en förutfattad mening i frågan. Man
måste kunna peka på och övertyga om att
det nuvarande systemet medför olägenheter
och missförhållanden som skulle undanröjas
vid förändrade ägandeförhållanden. Att
bara ändra ägandeförhållandena i bankerna
löserju inga problem. Man måste kunna visa
att man efter en sådan reform kommer att
göra någonting i bankerna som nu inte sker,
utföra bankernas funktioner på ett från samhällets synpunkt bättre sätt. Man kan nog
våga gissningen att detta blir en svår uppgift. Utredningen får nog dessutom kosta på
sig att försöka skingra en del av den mytbildning beträffande det privata bankväsendet som ungdomarna på partikongressen ägnade sig åt. Gör inte utredningen det, kommer dess kritiker att göra det.
För det tredje måste utredningen också
kunna visa att en socialisering av affärsbankerna respektive kreditinstituten i allmänhet
kommer att vara till bankkundernas fördel.
Det är trots allt de som sist och slutligen i val
ska ta ställning till förslaget. Och det är inte
fråga om något fåtal, det är fråga om miljontals människor som har intresse av en god,
smidig och billig bankservice. Kommer de
att trivas bättre med ett statligt banksystem,
där konkurrensen bankerna emellan kopplats bort? Man kan även på denna punkt
gissa att uppgiften blir svår.
För detfjärde måste utredningen ta ställ- 301
ning till samhällets kostnader för en banksocialisering. Gäller det nu bara de privata
affarsbankerna är redan det fråga om en
icke föraktlig summa pengar som staten
måste lägga ut för att lösa in de aktier det är
fråga om. På partikongressen nämndes en
siffra av 6 miljarder kronor. Det torde också
vara av intresse för utredningen att titta lite
närmare på vilka som är de dominerande
aktieägarna i våra privata affärsban ker. Av
debatten att döma tycks den allmänna uppfattningen vara att dessa 6 miljarder kommer att hamna hos ett antal privatkapitalister som gjort sig grova för~änster på att suga
ut näringslivet och andra låntagare. I själva
verket förhåller det sig så att institutionella
placerare som stiftelser och fonder, försäkringsbolag och investmentbolag svarar för
den alldeles övervägande delen av aktiekapitalet i affärsbankerna. Av en utredning som
gjordes för några år sedan framgick, att i de
tre största privata affärsbankerna 80 a 90 %
av alla aktieposter över 500 aktier innehades
av institutionella placerare av olika slag.
Den norska modellen
”Socialisering” är ett fult ord i den politiska
debatten i vårt land och det är knappast
sannolikt att ett förslag som direkt går ut på
en socialisering av bankväsendet har några
utsikter att vinna gehör hos en majoritet av
väljarna. Därav Olof PaJmes försök att maskera frågeställningen med det magiska ordet ”demokratisering”. Inspirationen därtill
hade han väl hämtat från det norska exemplet.
Det beslut som härom året fattades av det
J
302
norska stortinget – med 72 röster för och 71
mot – innebär att man där fråntagit aktieägarna rätten att tillsätta majoriteten av bankernas s k representantskap, en form av
överstyrelse som i sin tur tillsätter bankernas
styrelser. Majoriteten av representantskapen
skall i stället tillsättas av stortinget och aktieägarna får nöja sig med att tillsätta en knapp
tredjedel av medlemmarna. Beslutet kombinerades med en rätt för bankernas aktieägare att få sina aktier inlösta av staten enligt
en viss fastställd värderingsformeL
Det är väl tänkbart att den socialdemokratiska partistyrelsen för att gå runt det förhatliga begreppet socialisering kan komma
fram med något liknande förslag. l praktiken är dock ett sådant förslag, vilken kapprock man än klär det i, liktydigt med ett
förslag till socialisering. Tar man ifrån aktieägarna rätten att på bolagsstämma utse bankens styrelse och därmed bestämma över
hur bankrörelsen skall bedrivas, är aktieägandet en chimär. Man kopplar därmed
bort styrelsernas och bankledningarnas ansvar inför aktieägarna. Styrelserna blir politiska organ och ytterst blir det regering och
riksdag som får det verkliga ansvaret för hur
bankerna sköts. Oavsett om man då bibehåller ett antal olika banker eller slår ihop
alla till ett institut, upphävs därmed ”plura- !ismen” i beslutsfattandet. Styrelserna i de
olika bankerna får sina direktiv från ett och
samma håll och kommer då också att fatta
beslut på ett och samma sätt. Det blir i själva
verket fråga om en socialisering av bankrö-
relsen och en centralbyråkratisk beslutsordning. Samtidigt har man också avskurit bankerna från den öppna aktiemarknaden som
kapitalanskaffningskälla för rörelsens expansion. Även för tilldelningen av nytt kapital blir bankerna beroende av politiska beslut. l ett sådant system kommer det för
bankledningarna att bli riktigare att stå väl
med de politiskt makthavande än att sköta
bankrörelsen på ett affårsmässigt sätt. Rätten till avkastningar av aktierna har väl aktieägarna kvar, men den rätten är tämligen
illusorisk om inte aktieägarna kan utkräva
ett ansvar av styrelsen. Vad är det som säger
att en politiskt utsedd styrelsemajoritet överhuvudtaget har något intresse att arbeta för
aktieägarnas bästa?
Inte heller i Sverige torde man genom ett
politiskt beslut kunna beröva aktieägarna i
bankerna en väsentlig del av innehållet i
deras äganderätt utan att erbjuda dem rätt
till inlösen av aktierna till marknadspris.
Den sannolika utvecklingen är därför i en
sådan modell att även det formella ägandet
successivt glider över i statens hand.