Tommy Hansson; Vart går biståndspengarna
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
TOMMY HANSSON:
Vart går biståndspengarna?
Utmärkande för svenskt bistånd till u-länderna är, att hjälpen skall ges på mottagarlandets villkor. Enligt den officiella linjen
skall således inga krav ställas. Detta är en
policy som mött en hel del kritik. Man har
menat att det blir svårt, för att inte säga
omöjligt, att gardera sig mot närmast vansinniga satsningar. Många miljoner kastas bort.
Ett känt exempel härvidlag är pappersbruket Bai Bang i Vietnam. Riksdagsman Allan
Hernelius (m) har kallat det ”svensk u-hjälps
jättebaby.”
Bai Bang är ingen isolerad företeelse, endast ett följdriktigt utslag av den svenska
biståndslinjen. Det hävdar La1·s Braw och
Arne Rubin, författare till den skarpt kritiska boken ”Vart tar pengarna vägen?”
(Cete förlag, Borås, 118 s.). De tar upp ytterligare ett ”Bai Bang”, nämligen pappers- och
massafabriken Mufindi i Tanzania. Den totala kostnaden för denna anläggning beräknas till l, l miljarder kronor. Sverige bidrar
med 200 miUoner. Varför menar författarna
då att Mufindi är ett så tveksamt projekt?
Jägmästare Rune Löfving i Moshi i norra
Tanzania är en av dem som Braw/Rubin
låter komma till tals. Han är av den åsikten,
att det inte finns tillräckligt med skog i områ-
det kring anläggningen. Inte heller vattenresurserna bedömer Löfving som tillräckliga.
l en kvartalsrapport från SIDA:s biståndskontor i Dar es Salaam heter det, att den
tanzaniska skogsplaneringen lider av anmärkningsvärda brister: planeringen är då-
lig, administrationen ineffektiv, den ekonomiska redovisningen otillfredsställande osv.
Nu är Tanzania ingalunda något skräckexempel. I Braw/Rubins bok hävdas, att det
är lika illa i Sudan, Zambia och Mocambique.
Menar då författarna, att man bör inställa
biståndet till nämnda och med dem jämförbara länder? Ingalunda. Men de anvisar en
annan väg.
Lars Braw och Arne Rubin frågar sig: Vid
u-hjälp på mottagarens villkor kan sålunda
frågan ställas: vem är egentligen mottagaren? Skall vår u-hjälp avse fattiga u-länder
eller fattiga människor i dessa länder? Det är
nämligen inte alltid detsamma.
I många falllåter sig svenskt bistånd dikteras av politiska krafter och kommer därför
inte att utnyttjas på bästa tänkbara sätt, lyder
skribenternas slutsats. Arne Rubin skf-iver
för sin del: U-hjälp skall inte ske på mottagarens villkor utan skall vara resultatet av ett
gemensamt ansvar, där svett och tårar och
inte prestige skall vara den gemensamma
basen.
Författarna tar upp många andra frågor
av stort intresse. Risken att de svenska hjälppengarna kanaliseras för vapeninköp till terroriströrelser i södra Afrika menar man exempelvis är stor.
Tveklöst tas boken upp mycket illa på ansvarigt håll. Det är dock knappast möjligt att
tvivla på vare sig författarnas ärliga engagemang eller deras sakkunskap. Arne Rubin
har en 18-årig verksamhet i och för u-länder
bakom sig. Han har varit FN-ekonom. Lars
Braw har i egenskap av resande utrikeskorrespondent för tidningen Kvällsposten gjort
vidsträckta resor i Afrika och därvid ordentligt trängt in i problematiken. Boken kan
med andra ord anbefallas som en mycket
tungt vägande kritik av svensk u-hjälp.
TOMMY HANSSON:
Vart går biståndspengarna?
Utmärkande för svenskt bistånd till u-länderna är, att hjälpen skall ges på mottagarlandets villkor. Enligt den officiella linjen
skall således inga krav ställas. Detta är en
policy som mött en hel del kritik. Man har
menat att det blir svårt, för att inte säga
omöjligt, att gardera sig mot närmast vansinniga satsningar. Många miljoner kastas bort.
Ett känt exempel härvidlag är pappersbruket Bai Bang i Vietnam. Riksdagsman Allan
Hernelius (m) har kallat det ”svensk u-hjälps
jättebaby.”
Bai Bang är ingen isolerad företeelse, endast ett följdriktigt utslag av den svenska
biståndslinjen. Det hävdar La1·s Braw och
Arne Rubin, författare till den skarpt kritiska boken ”Vart tar pengarna vägen?”
(Cete förlag, Borås, 118 s.). De tar upp ytterligare ett ”Bai Bang”, nämligen pappers- och
massafabriken Mufindi i Tanzania. Den totala kostnaden för denna anläggning beräknas till l, l miljarder kronor. Sverige bidrar
med 200 miUoner. Varför menar författarna
då att Mufindi är ett så tveksamt projekt?
Jägmästare Rune Löfving i Moshi i norra
Tanzania är en av dem som Braw/Rubin
låter komma till tals. Han är av den åsikten,
att det inte finns tillräckligt med skog i områ-
det kring anläggningen. Inte heller vattenresurserna bedömer Löfving som tillräckliga.
l en kvartalsrapport från SIDA:s biståndskontor i Dar es Salaam heter det, att den
tanzaniska skogsplaneringen lider av anmärkningsvärda brister: planeringen är då-
lig, administrationen ineffektiv, den ekonomiska redovisningen otillfredsställande osv.
Nu är Tanzania ingalunda något skräckexempel. I Braw/Rubins bok hävdas, att det
är lika illa i Sudan, Zambia och Mocambique.
Menar då författarna, att man bör inställa
biståndet till nämnda och med dem jämförbara länder? Ingalunda. Men de anvisar en
annan väg.
Lars Braw och Arne Rubin frågar sig: Vid
u-hjälp på mottagarens villkor kan sålunda
frågan ställas: vem är egentligen mottagaren? Skall vår u-hjälp avse fattiga u-länder
eller fattiga människor i dessa länder? Det är
nämligen inte alltid detsamma.
I många falllåter sig svenskt bistånd dikteras av politiska krafter och kommer därför
inte att utnyttjas på bästa tänkbara sätt, lyder
skribenternas slutsats. Arne Rubin skf-iver
för sin del: U-hjälp skall inte ske på mottagarens villkor utan skall vara resultatet av ett
gemensamt ansvar, där svett och tårar och
inte prestige skall vara den gemensamma
basen.
Författarna tar upp många andra frågor
av stort intresse. Risken att de svenska hjälppengarna kanaliseras för vapeninköp till terroriströrelser i södra Afrika menar man exempelvis är stor.
Tveklöst tas boken upp mycket illa på ansvarigt håll. Det är dock knappast möjligt att
tvivla på vare sig författarnas ärliga engagemang eller deras sakkunskap. Arne Rubin
har en 18-årig verksamhet i och för u-länder
bakom sig. Han har varit FN-ekonom. Lars
Braw har i egenskap av resande utrikeskorrespondent för tidningen Kvällsposten gjort
vidsträckta resor i Afrika och därvid ordentligt trängt in i problematiken. Boken kan
med andra ord anbefallas som en mycket
tungt vägande kritik av svensk u-hjälp.