Margaretha af Ugglas; Till sist
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETHA AF UGGLAS
Till sist
några ord om marknadsekonomins framtid i
vårt land. Efter lO år av socialdemokratisk
s k aktiv näringspolitik har vi nu fått uppleva
3 av borgerliga brandkårsutryckningar. Under våren har en lång rad utredningar med
näringspolitisk anknytning publicerats. Den
s k Bjurel-kommissionen har presenterat sin
rapport ”Vägar till ökad välfärd”. Sysselsättningsutredningen har kommit med ett
socialistiskt aktstycke och Ingenjörsvetenskapsakademien har undersökt Sveriges inhemska industriella kompetens. I slutet av
vårriksdagen behandlades så den industripolitiska proposition som framlagts av industriminister Huss.
Efter tre år av borgerligt styre och med de
ljusa utsikterna för en borgerlig valseger i
höst borde marknadsekonomins framtid synas tryggad, men så är inte fallet. I vissa
avseenden gjorde den borgerliga tre-partiregeringen utomordentliga insatser för att
stärka företagsamhetens ställning. Det gäller
framför allt den ekonomiska politik som bär
Gösta Bohmans märke. Med kraft drev Gösta Bohman igenom de nödvändiga devalveringarna, sänkningen av arbetsgivaravgifterna och den omläggning av den ekonomiska
politiken, som idag har givit svensk företagsamhet ny livsluft.
På tre-partiregeringens pluskonto bör
även räknas det s k småföretagarpaketet,
som bl a innehöll lättnader i kapitalbeskattningen för de mindre företagen. Väsentliga
reformer på företagsbeskattningens område
beslöts också av vårriksdagen 1979. Samtidigt går det inte att komma ifrån att socialdemokraterna har rätt när de konstaterar, att
socialiseringen varit mera omfattande under
den borgerliga tre-partiregeringens tid än
under många år av socialdemokratiskt styre.
De selektiva subventionerna till näringslivet
har inte heller minskat. Motsatsen är snarare
fallet. Bedrövlig var också riksdagshanteringen av den industripolitiska propositionen. Industriminister Huss hade visat en berömvärd återhållsamhet när han i propositionen föreslagit ett minimum av nya statliga
organ och nya ingrepp. På den s k aktiva
näringspolitikens altare offrade han en ny
industriell utvecklingsfond och ett ökat antal
miljoner till de regionala utvecklingsfonderna, för övrigt ansåg han att marknadsekonomin borde ges en chans att klara sina
uppgifter.
Detta tillfredsställde självfallet inte socialdemokraterna, som i en diger partimotion
presenterade riktlinjerna för sitt planhushållade samhälle. Mera överraskande och också
mera att beklaga var att även centerns partimotion var späckad med förslag om nya statliga utvecklingsbolag, nya fonder och nya
statliga ingrepp.
Helt följdriktigt fann också de två partierna varann i utskottet. Den röd-gröna koalitionen sjösatte en armada på inte mindre
än sju statliga utvecklings- och investmentbolag.
Oron för marknadsekonomins framtid
märks på aktiebörsen. De tre borgerliga regeringsåren har inte medfört något positivt
för aktiespararna. Aktiespararna är fortfarande satta i skattemässig strykklass. Det
lönar sig långt bättre att placera pengar i
konst, frimärken, premieobligationer och
fastigheter. De som dessa ekonomiska realiteter till trots ändå sparar i aktier drabbas av
308
ett oändligt krångel när det är deklarationsdags.
Den regering som träder till efter valet i
september måste bestämma sig. Skall svensk
ekonomi och svenskt samhällssystem fortfarande stå på den decentraliserade marknadsekonomins grund, måste de statliga ingreppen i ekonomin minska och inte öka.
Den centrala roll som aktiesparandet och aktiebörsen spelar i en marknadsekonomi måste också erkännas. Skall svensk ekonomi bli
fondstyrd eller skall utrymme finnas för enskild företagsamhet och enskilt aktiesparande? Var socialdemokraterna står vet vi.
Det är mittenpartierna som behöver bekänna f<irg.
Till sist
några ord om marknadsekonomins framtid i
vårt land. Efter lO år av socialdemokratisk
s k aktiv näringspolitik har vi nu fått uppleva
3 av borgerliga brandkårsutryckningar. Under våren har en lång rad utredningar med
näringspolitisk anknytning publicerats. Den
s k Bjurel-kommissionen har presenterat sin
rapport ”Vägar till ökad välfärd”. Sysselsättningsutredningen har kommit med ett
socialistiskt aktstycke och Ingenjörsvetenskapsakademien har undersökt Sveriges inhemska industriella kompetens. I slutet av
vårriksdagen behandlades så den industripolitiska proposition som framlagts av industriminister Huss.
Efter tre år av borgerligt styre och med de
ljusa utsikterna för en borgerlig valseger i
höst borde marknadsekonomins framtid synas tryggad, men så är inte fallet. I vissa
avseenden gjorde den borgerliga tre-partiregeringen utomordentliga insatser för att
stärka företagsamhetens ställning. Det gäller
framför allt den ekonomiska politik som bär
Gösta Bohmans märke. Med kraft drev Gösta Bohman igenom de nödvändiga devalveringarna, sänkningen av arbetsgivaravgifterna och den omläggning av den ekonomiska
politiken, som idag har givit svensk företagsamhet ny livsluft.
På tre-partiregeringens pluskonto bör
även räknas det s k småföretagarpaketet,
som bl a innehöll lättnader i kapitalbeskattningen för de mindre företagen. Väsentliga
reformer på företagsbeskattningens område
beslöts också av vårriksdagen 1979. Samtidigt går det inte att komma ifrån att socialdemokraterna har rätt när de konstaterar, att
socialiseringen varit mera omfattande under
den borgerliga tre-partiregeringens tid än
under många år av socialdemokratiskt styre.
De selektiva subventionerna till näringslivet
har inte heller minskat. Motsatsen är snarare
fallet. Bedrövlig var också riksdagshanteringen av den industripolitiska propositionen. Industriminister Huss hade visat en berömvärd återhållsamhet när han i propositionen föreslagit ett minimum av nya statliga
organ och nya ingrepp. På den s k aktiva
näringspolitikens altare offrade han en ny
industriell utvecklingsfond och ett ökat antal
miljoner till de regionala utvecklingsfonderna, för övrigt ansåg han att marknadsekonomin borde ges en chans att klara sina
uppgifter.
Detta tillfredsställde självfallet inte socialdemokraterna, som i en diger partimotion
presenterade riktlinjerna för sitt planhushållade samhälle. Mera överraskande och också
mera att beklaga var att även centerns partimotion var späckad med förslag om nya statliga utvecklingsbolag, nya fonder och nya
statliga ingrepp.
Helt följdriktigt fann också de två partierna varann i utskottet. Den röd-gröna koalitionen sjösatte en armada på inte mindre
än sju statliga utvecklings- och investmentbolag.
Oron för marknadsekonomins framtid
märks på aktiebörsen. De tre borgerliga regeringsåren har inte medfört något positivt
för aktiespararna. Aktiespararna är fortfarande satta i skattemässig strykklass. Det
lönar sig långt bättre att placera pengar i
konst, frimärken, premieobligationer och
fastigheter. De som dessa ekonomiska realiteter till trots ändå sparar i aktier drabbas av
308
ett oändligt krångel när det är deklarationsdags.
Den regering som träder till efter valet i
september måste bestämma sig. Skall svensk
ekonomi och svenskt samhällssystem fortfarande stå på den decentraliserade marknadsekonomins grund, måste de statliga ingreppen i ekonomin minska och inte öka.
Den centrala roll som aktiesparandet och aktiebörsen spelar i en marknadsekonomi måste också erkännas. Skall svensk ekonomi bli
fondstyrd eller skall utrymme finnas för enskild företagsamhet och enskilt aktiesparande? Var socialdemokraterna står vet vi.
Det är mittenpartierna som behöver bekänna f<irg.