Ledare; Standard och livskvalitet
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Standard och livskvalitet
Det välfärdssamhälle, som efterkrigsutvecklingen frambringat, har på den politiska
ideologins fält lett till betydelseförskjutningar av klassiska politiska termer liksom till
nyskapade begrepp, vilkas innebörd inte alltid är särskilt klara.
Debatten i välfärdsfrågorna har därför till
och från blivit förvirrad. Det är i förstone
inte alldeles lätt att förstå vad Thorbjörn
Fälldin menar, när han i valrörelsen sagt att i
begreppet standard ingår både tillfredsställande miljöskydd och trygghet i framtiden.
Miljöskydd – må så vara! Det kan kanske,
med någon ansträngning, pressas in i begreppet standard. Men trygghet i framtiden? Med tanke på hr Fälldins ideologiska
föreställningar kan man räkna ut vad han
tänker på. Han syftar på kärnkraften, som
han anser utgöra ett så allvarligt framtidshot
att beslut snarast möjligt bör fattas om anläggningarnas stegvisa nedläggning.
Möjligen har han inte tänkt på att med
hans definition hör t ex försvarsanlagen till
åtgärder ägnade att höja standarden, eftersom de onekligen bereder större trygghet i
framtiden. Förmodligen vore det bättre för
hans förkunnelse om han lät standard betyda vad det enligt konventionellt politiskt
språkbruk primärt betyder, nämligen försörjningsnivå. Att använda det i hans begreppsglidande form som ett suggestivt argument mot kärnkraften är varken språkligt
korrekt eller politiskt alldeles hederligt.
Med begreppet livskvalitet förhåller det
sig något annorlunda. Det är en skapelse av
det senaste decenniets miljöideologi. Vad
det betyder är inte gott att säga. Men det
låter bra och har blivit ett flitigt nyttjat honnörsord, lika tillämpligt när man vill skydda
älvar från att utbyggas som att kräva deras
utbyggnad för att vi skall slippa kärnkraft.
Vid en direkt tillämpning av sedvanliga
språkliga tolkningsmetoder får man fram att
livskvalitet rimligen bör innebära ett främjande av livets kvalitativa innehåll (i outtalad
motsättning till dess kvantitativa). Sedan är
det slut med språkanalysen. Den leder ingenstans. Var och en är däremot oförhindrad
att i begreppet livskvalitet inlägga vad han
tycker, ett förhållande som gör att det blivit
särskilt populärt inom centerns ungdomsförbund .
Av begreppets motsättning till kvantitativa
föreställningar kan man inte heller draga
några slutsatser av större vikt. Naturlig livsglädje t ex, tänkt som motpol till prylsamhällets kvantitativa överflöd av onyttigheter, är
nämligen också en av dessa falska bilder,
som är populära i den politiska propagandan, därför att de är så nyttiga som medel att
vilseföra. Hr Palme talar sålunda ofta med
förakt om prylsamhället. Det gör han för att
fria till vaga avunds- eller okunnighetsreaktioner. Ty prylarna skulle inte finnas om
folk inte ville ha dem och om de inte gav
livet och särskilt fritiden ett ökat innehåll.
Man kan med reklam uppnå mycket i en
marknadshushållning, men man kan inte
sälja de enorma mängder av fritidsartiklar,
som är allmänt spridda i dagens samhälle,
om de inte fyllde ett behov hos den stora
massan av människor.
Vad kommer vi nu i stället till för resultat
om vi försöker diskutera miljöpolitiken i klara och enkeltydiga termer? Låt oss taga det
mest brännande konfliktområdet, kärnkraf- ——–_______________________________________________________…
ten, som debattexempeL
Att tala om livskvalitet som argument för
den ena eller andra ståndpunkten – för eller mot kärnkraften – är som nyss visats
nonsens.
Däremot är det meningsfyllt att diskutera
kärnkraftens betydelse för standarden, om
man nämligen låter begreppet standard betyda just försörjningsnivå. Hur blir det med
den om vi stannar vid 6 kärnkraftverk och
inriktar oss på att avveckla dem under en 10-
årsperiod?
För det första är det klart att vi i Sverige
får uppge varje tanke på ökad materiell välfärd för minst ett, kanske två decennier
framåt. Stigande oljepriser, de enorma svå-
righeterna att snabbt gå över till kol, de obetvdliga resurserna av outbyggd vattenkraft
samt omöjligheten att under en lång tid
framåt göra vinden, solen och jordvärmen
till ekonomiskt försvarliga och kvantitativt
tillräckliga energiformer, kommer att svara
för detta. Snarast är det troligt att vi måste
räkna med drastiskt sänkt standard både
311
ifråga om privat konsumtion och sådan konsumtion som den allmänna sektorn tillhandahåller, t ex åldringsvård och sjukvård.
Sänkt energinivå betyder sänkt produktion,
sänkt produktion betyder mindre export.
Minskad export betyder mindre import.
Och där sitter vi sedan med våra bilar (och
andra kapitalvaror) utan tillräcklig tillgång
på reservdelar och med våra sjukhus utan
tillräcklig tillgång till allt som där behövs av
maskiner, tekniska verktyg och mediciner –
för att bara nämna ett par särskilt illustrativa
exempel.
Sverige är idag det land som har mest
kärnkraft per capita i världen. Det är bl a
därför Sverige har världens högsta standard. Själva grundvalen för denna standard
är vårt engagemang som säljare och köpare i
en global marknadshushållning. I sista hand
kan vi köpa därför att vi kan sälja. Och vi
kan sälja därför att vi har energitillgångar
tillräckliga för den nödvändiga produktionen. Så enkel är ekvationen och så entydigt är egentligen begreppet standard.
Det välfärdssamhälle, som efterkrigsutvecklingen frambringat, har på den politiska
ideologins fält lett till betydelseförskjutningar av klassiska politiska termer liksom till
nyskapade begrepp, vilkas innebörd inte alltid är särskilt klara.
Debatten i välfärdsfrågorna har därför till
och från blivit förvirrad. Det är i förstone
inte alldeles lätt att förstå vad Thorbjörn
Fälldin menar, när han i valrörelsen sagt att i
begreppet standard ingår både tillfredsställande miljöskydd och trygghet i framtiden.
Miljöskydd – må så vara! Det kan kanske,
med någon ansträngning, pressas in i begreppet standard. Men trygghet i framtiden? Med tanke på hr Fälldins ideologiska
föreställningar kan man räkna ut vad han
tänker på. Han syftar på kärnkraften, som
han anser utgöra ett så allvarligt framtidshot
att beslut snarast möjligt bör fattas om anläggningarnas stegvisa nedläggning.
Möjligen har han inte tänkt på att med
hans definition hör t ex försvarsanlagen till
åtgärder ägnade att höja standarden, eftersom de onekligen bereder större trygghet i
framtiden. Förmodligen vore det bättre för
hans förkunnelse om han lät standard betyda vad det enligt konventionellt politiskt
språkbruk primärt betyder, nämligen försörjningsnivå. Att använda det i hans begreppsglidande form som ett suggestivt argument mot kärnkraften är varken språkligt
korrekt eller politiskt alldeles hederligt.
Med begreppet livskvalitet förhåller det
sig något annorlunda. Det är en skapelse av
det senaste decenniets miljöideologi. Vad
det betyder är inte gott att säga. Men det
låter bra och har blivit ett flitigt nyttjat honnörsord, lika tillämpligt när man vill skydda
älvar från att utbyggas som att kräva deras
utbyggnad för att vi skall slippa kärnkraft.
Vid en direkt tillämpning av sedvanliga
språkliga tolkningsmetoder får man fram att
livskvalitet rimligen bör innebära ett främjande av livets kvalitativa innehåll (i outtalad
motsättning till dess kvantitativa). Sedan är
det slut med språkanalysen. Den leder ingenstans. Var och en är däremot oförhindrad
att i begreppet livskvalitet inlägga vad han
tycker, ett förhållande som gör att det blivit
särskilt populärt inom centerns ungdomsförbund .
Av begreppets motsättning till kvantitativa
föreställningar kan man inte heller draga
några slutsatser av större vikt. Naturlig livsglädje t ex, tänkt som motpol till prylsamhällets kvantitativa överflöd av onyttigheter, är
nämligen också en av dessa falska bilder,
som är populära i den politiska propagandan, därför att de är så nyttiga som medel att
vilseföra. Hr Palme talar sålunda ofta med
förakt om prylsamhället. Det gör han för att
fria till vaga avunds- eller okunnighetsreaktioner. Ty prylarna skulle inte finnas om
folk inte ville ha dem och om de inte gav
livet och särskilt fritiden ett ökat innehåll.
Man kan med reklam uppnå mycket i en
marknadshushållning, men man kan inte
sälja de enorma mängder av fritidsartiklar,
som är allmänt spridda i dagens samhälle,
om de inte fyllde ett behov hos den stora
massan av människor.
Vad kommer vi nu i stället till för resultat
om vi försöker diskutera miljöpolitiken i klara och enkeltydiga termer? Låt oss taga det
mest brännande konfliktområdet, kärnkraf- ——–_______________________________________________________…
ten, som debattexempeL
Att tala om livskvalitet som argument för
den ena eller andra ståndpunkten – för eller mot kärnkraften – är som nyss visats
nonsens.
Däremot är det meningsfyllt att diskutera
kärnkraftens betydelse för standarden, om
man nämligen låter begreppet standard betyda just försörjningsnivå. Hur blir det med
den om vi stannar vid 6 kärnkraftverk och
inriktar oss på att avveckla dem under en 10-
årsperiod?
För det första är det klart att vi i Sverige
får uppge varje tanke på ökad materiell välfärd för minst ett, kanske två decennier
framåt. Stigande oljepriser, de enorma svå-
righeterna att snabbt gå över till kol, de obetvdliga resurserna av outbyggd vattenkraft
samt omöjligheten att under en lång tid
framåt göra vinden, solen och jordvärmen
till ekonomiskt försvarliga och kvantitativt
tillräckliga energiformer, kommer att svara
för detta. Snarast är det troligt att vi måste
räkna med drastiskt sänkt standard både
311
ifråga om privat konsumtion och sådan konsumtion som den allmänna sektorn tillhandahåller, t ex åldringsvård och sjukvård.
Sänkt energinivå betyder sänkt produktion,
sänkt produktion betyder mindre export.
Minskad export betyder mindre import.
Och där sitter vi sedan med våra bilar (och
andra kapitalvaror) utan tillräcklig tillgång
på reservdelar och med våra sjukhus utan
tillräcklig tillgång till allt som där behövs av
maskiner, tekniska verktyg och mediciner –
för att bara nämna ett par särskilt illustrativa
exempel.
Sverige är idag det land som har mest
kärnkraft per capita i världen. Det är bl a
därför Sverige har världens högsta standard. Själva grundvalen för denna standard
är vårt engagemang som säljare och köpare i
en global marknadshushållning. I sista hand
kan vi köpa därför att vi kan sälja. Och vi
kan sälja därför att vi har energitillgångar
tillräckliga för den nödvändiga produktionen. Så enkel är ekvationen och så entydigt är egentligen begreppet standard.